Sensommar

Snäckor, tång och bråte

För en vecka sedan gick min bok till tryck. Det var givetvis en otrolig lättnad att äntligen känna att jag har kommit i mål med mitt arbete. Men samtidigt uppstod en känsla av tomhet och vemod, eller kanske självtvivel. Jag förstod med ens vidden av hur modigt det faktiskt är att ha författat en text som på riktigt betyder något. En bok måste ha nerv om den ska kunna få ett liv hos sina läsare. Men just där i det där ”livet” finns också något ömt och sårbart.

Min syster sa någon gång under projektets början att det är så sårbart att vara någon som tänder en egen fackla. Att berätta en historia. Men efteråt blir världen lite större.

Jag förstod nog aldrig hur djupt skrivprocessen skulle komma att påverka mig själv. Men den har verkligen hjälpt mig att komma vidare i mina egna tankar om födande. Och timingen kunde knappast ha varit bättre. Efterfrågan på att föda hemma ökar och ämnet har debatterats i flera stora tidningar den senaste tiden. När Asabea, som har så många följare på instagram, la ut sin fina födelse så hände något. Många blev plötsligt inbjudna att vara med på en hemförlossning hos en vän. Ja för en influencer är ju sina följares digitala vän – eftersom det är själva relationen som är kärnan i ett influencerskap.

Strax därefter kom Karolinska i Huddinge ut med att de ska börja ha hemförlossningar inom projektet Min Barnmorska. Här kan du läsa om det första sjukhuset i Sverige som erbjuder födande kvinnor barnmorskor som kommer: Barnmorskan kan komma

Själv blev jag kontaktad av en journalist och fick utrymme i Aftonbladet att prata hemförlossningar: Hemförlossning så här gör du

Sammantaget känner jag en sådan otrolig glädje över allt detta. Men jag vet också hur mycket arbete, sorg, tårar och besvikelse som det finns på botten i just den här grytan. Det fina är att livet börjar om, igen och igen. Och att saker som en gång var men inte längre är kan bli finfint gödsel.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*