hemförlossning

När saker får vara viktiga på riktigt

För en vecka sen hade jag och min syster vår kanske sista (eller näst sista) träff med just det manusprojekt som jag har ägnat mig åt i mer än ett år nu. Fast det hela började för 19 år sen. Det är alltså ett 19-årigt projekt i den meningen att jag aldrig hade kunnat skriva detta utan de 19 år som jag just har levt. Och jag menar verkligen att varenda år av de 19 åren har behövts, jag hade inte kunnat få ur mig detta för två år sedan, eller ens ett år sedan. Varje månad fram tills nu har behövts. Jag har läst en hel del böcker under samma tidsrymd – och de har varit viktiga allihop. För läsandet är som själva marken för skrivandet. Moa Martinsons böcker har betytt mycket för mig. Jag är så enormt tacksam att hon fick tid och rum att skriva sina böcker. För det är verkligen ingen självklarhet. Hennes gestaltningar av kvinnors levda erfarenheter i ett mycket fattigare Sverige har borrat sig ner djupt och blivit en klangbotten som jag har kunnat ta spjärn ifrån i mitt arbete. På det sättet äger ord och storytelling en magisk kraft.

Ibland är det bara bra när projekt får ta sin tid. Allt måste inte spottas fram i ett evigt flöde av dagssländor som hinner dö och bli bortglömda så fort kvällen kommer. Det känns nästan som en motståndshandling att låta något få växa fram sakta men säkert. Kanske som att vara gravid och gå in i vecka 42 idag – för att gå och vänta på att föda sitt barn är också att få uppleva en kraft som går bortom just tid och rum. Det är något större som inte så lätt låter sig fångas i en burk.

Idag är dagen efter dagen efter en förlossning, och den dagen (dagen efter) brukar jag alltid vara rejält trött. För jag ger av alla mina krafter på ett ovillkorat sätt när jag bistår vid födslar, ja det är som att ta sats och springa ett känslomässigt maraton. Samtidigt finns det inget mer njutbart än att få vara med på något så på riktigt viktigt. Livet känns för kort för att inte vara med om viktiga saker som betyder något på riktigt.

Bild från en viktig födsel under hösten.

Att nyansera bilden av hur födandet kan se ut driver mig. För det är slående vilken glitch det finns i kunskap när det gäller födandet, och den finns hos de flesta av oss. Det är därför saker som ”finska greppet”kan segla upp och bli en gemensam frälsare. Vi behöver halmstrån att gripa tag i i vår kollektiva förvirring. För mig framstår det nu som så tydligt att vi har tappat bort en kompass i födandet, och det är kvinnans egen förmåga. Hur kan vi stärka den delen av födandet? Det har jag ägnat några av mina viktiga år till att på riktigt, och hands on, ta reda på. Vad jag har kommit fram till? Att vi överskattar våra kunskaper om födandet, by far. Samt att vi underskattar kvinnans egen kunskap. Jag har också kommit fram till hur viktigt det är att jobba med empowering, fast på riktigt. Alltså bortom klatchiga citat eller ihåliga fraser som ”du kan föda” utan någon egentlig substans bakom orden. Vi behöver lära oss hur man ger kvinnor riktig trygghet, snarare än en illusion av trygghet. Att vara med kvinnor som föder barn. Midwifery. Men vad innebär det egentligen? Mitt korta svar: Det är delikat.

Det längre svaret kommer.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*