Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska

Födelsefestivalen i Drammen 2019 – Kvinnors röst

Johanna Sedeborn, jordmor och barnmorska
Kvinnors röst under födandet

Av Johanna Sedeborn

I helgen var jag tillsammans med goda kollegor i Drammen i Norge på födelsefestival, det är inte chokladhjul eller serpentiner och ballonger som man kanske kan förvänta sig av en festival. Det är engagerade kvinnor och några män som har sett något annat och önskar erbjuda något bättre eftersom vi har upplevt det själva!
Temat för årets konferens var ”kvinnors röst” och det var det verkligen, vi fick ta del av flera kvinnors berättelser, de goda och de dåliga. Och de riktigt, riktigt fruktansvärda historierna. Det var kvinnor som berättade sin resa genom graviditet, förlossning och eftervård. Man jämförde olika länder och man hade ett personligt perspektiv samt ett övergripande folkhälsoperspektiv. Implementering och evidens diskuterades och det som framkom tydligt är det vi alla önskar, kontinuitet och låg tröskel till hjälp i en utsatt tid av livet. Samt att det finns pengar att tjäna och liv att rädda.

Depression i samband med förlossningen

Dagen inleddes med en norsk kvinna, Lena Yri Engelsen, som bodde i Australien under tiden hon fick en förlossningsdepression. Depressionen uppmärksammades snabbt och hela familjen fick omedelbar praktisk hjälp och uppföljning.

Hjälpen som var väl utbyggd och implementerad inom den allmänna hälsovården bestod bland annat att av att hela familjen dagen efter diagnos fick komma till ett ”sömnhus” där de fick hjälp att sova, hjälp med att tolka barnets signaler (som man kan har sämre förmåga till vid depression). De fick samtalshjälp för både mor och partner och något som var till mycket stor hjälp – parterapi. Detta var helt strukturerat och med en stark medvetenhet om hur hela familjen, den utökade familjen samt ett helt samhälle drabbas ekonomiskt och socialt när den ena parten lider av en depressionssjukdom. Man fick som familj gott stöd och uppföljning under lång tid. Därav namnet, 1001 dagar, den kritiska tiden från konception tills att barnet fyller 2 år.

Landsföreningen 1001 dagar

Man hade ett förebyggande arbete i mödravården som bestod i en strukturerad ”postpartumplan” Utbudet av postpartum-doulor var gott.
När hon, inte så långt efter detta, kom hem till Norge igen hörde hon sig för i landet och upptäckte att hjälpen för dessa tillstånd i Norge (som ligger långt före sitt grannland Sverige i frågan) och kunskapen var i stort sett obefintlig. Hon tog då ett personligt ansvar samt initiativet att starta en landsförening.


www.landsforeningen1001dager.no/

Här finns en jourtelefon och praktisk information, kurser och utbildningar för individer och instutioner. Detta har växt enormt i Norge och föreningen fick gott stöd av staten att fortsätta jobba. Dessa kloka, kloka norrmän som förstår att man inte behöver uppfinna hjulet igen. När all evidens pekar åt ett håll kan man faktiskt stötta och kopiera den modellen. Kanske har det med ödmjukheten och viljan att lyssna och lära av andra att göra.

Vi vet att det är fysiskt tryggt att föda i Sverige, mor och barn överlever men är det tryggt att föda psykiskt? När vi har fött vill alla hålla i barnet, men vem håller om mamman?

Vi fick också lyssna till en stark och drabbande historia av Victoria Oppegaard Berre som berättade om sin fina födelsehistoria som helt förtogs när hon hade fött och blev överflyttad till BB för att få amningshjälp eftersom hon hade haft problem vid första barnets amningsstart. Hon trillade mellan stolarna på BB, fråntogs rätten att gå hem till familjen med ett friskt barn eftersom man ville göra kontroller på barnet. Men kontrollerna blev ändå inte gjorda eftersom man inte hade tid. Detta är något vi ser dagligen på våra enheter runt om i Sverige och är bekymmersamt för frågan blev

”Varför frågar du hur jag har det när du inte har tid att få mitt svar?”


www.maree.no/

Våga fråga om våld

Vi lyssnade till professor Mirjam Lukasse som arbetat internationellt och nationellt med våldsutsatta kvinnor där vi även fick lyssna till en berättelse från en kvinna som brutit sig ut och fått hjälp att fly ur en relation – något som många inte överlever. Hon berättade sin historia med risk för sitt eget liv. Det som blev tydligt var hur sårbar man är efter att ha varit utsatt för våld och hur nedbruten man blir. Starka kvinnor och män som utsätts har inte kraft att ta sig ur under graviditeten eftersom man lever under hotet att barnet skall tas ifrån en om man avslöjar. Vi fick strategier hur man kartlägger och frågar om våld och hur hjälpen kan organiseras. Vi fick även upp ögonen för hur dessa kvinnor har mer graviditetsåkommor samt minnen från övergrepp och våld som påverkar födelseförloppet negativt.

Besök från Sverige och projektet ”Min barnmorska”

Det var besök från Sverige, projektet ”Min Barnmorska” på Huddinge sjukhus som jobbar i team kring familjer under mödravård och förlossning. Det bygger på det välkända arbetssättet Caseload midwifery som bevisligen är det arbetsätt som har tydligast positiva effekter på mor och barns hälsa. KONTINUITET.

Continuity of care
Evidens för Continuity of care

Jag vill ta med ett citat som en forskare som presenterade arbetssättet i London UK hade på en slide eftersom man uppenbarligen även i Sverige ska vänta med att införa modellen för att titta på hur den fungerar i Huddinge. Men jag känner då, hallå Sverige kom igen! Vilka tror vi att vi är? Självklart behöver vi anpassa vissa delar till vårt land men om det fungerar i UK med tydlig evidens för modellen att det har fördelar för både brukare och utförare. I UK är sjukhuset (huvudmannen) SKYLDIG att erbjuda olika vårdformer som mest gagnar kvinnor och barn, de är skyldiga att erbjuda avancerad sjukhusvård för ett selekterat urval, de måste erbjuda barnmorskeledda enheter och de måste erbjuda hemförlossningar. Detta eftersom evidensen är klar och man inte ägnar sig åt personligt tyckande. Eftersom vårdformerna finns under samma huvudman är samarbetet gott och man har en tydlig insikt vem man är där för, nämligen vårdtagaren! Det som också var fantastiskt att höra var hur barnmorskorna från Stockholm insåg hur mycket större bredd och utveckling de fick i sin kompetens genom att dagligen nyttja hela spektrat av sin profession. Hur de aldrig upplevt sig så starka och haft mer frihet i sina dagar.


”If continuity of care were a drug, it would be unethical not to use it!”

För 15 år sedan frågade jag på mitt sjukhus, Östra sjukhuset i Göteborg om vi kunde införa modellen, jag fick då till svar att det skulle vara omöjligt. När jag frågade om orsaken förklarade de höga cheferna för mig att Göteborg var en alldeles för stor stad att implementera denna modell.
Då slutar jag att föra dialog med någon som inte ens vet eller förstått att London och de flesta städer i UK är liiite större än Göteborg. Således ett personligt tyckande och personlig bekvämlighet före vårdtagarens bästa?! Hur kan detta vara möjligt i vårt så kallade upplysta land?

Att gå över ån efter vatten: Roskilde födeklinikk

Några som också var med och inspirerade mycket var Roskilde födeklinikk där man har en mödravård och förlossningsenhet som sedan länge bevisat sig vara den mest säkra formen för lågriskkvinnor: nämligen barnmorskeledd enhet med kontinuitet under förvård, förlossning och eftervård. Här kan man börja tala om förstklassig vård som kvinnor och barn förtjänar.
De presenterade hur man har god vård, goda relationer till samhället och sjukhuset och en arbetsmodell som möjliggör en riktigt hög kvalitet och ett hållbart arbetsliv för barnmorskan. Detta är alltså möjligt några timmars bilresa från Göteborg, och har högsta säkerhet. Säkrare än det stora dyra sjukhuset och mycket bättre arbetsvillkor och livskvalitet för barnmorskan.


Hur kan detta vara så mycket osäkrare på andra sidan vattnet – har vi sämre barnmorskor eller föderskor och barn i Sverige eftersom man inte anser detta möjligt i Sverige? Eller är vi inte värda en god arbetsmiljö som barnmorskor, eller ska vår kompetens inte nyttjas till fullo?

Ja sammanfattningsvis har jag haft en fantastisk helg i mötet med de underbaraste av människor med stark kärlek till sin omgivning, samhället och familjerna. Ja kärlek till sin nästa är helt enkelt drivkraften till att fortsätta den här kampen. Den upplevelsen vill jag hålla kvar för det är det som är min egen drivkraft, att jag söker efter att sprida kärlek och omsorg. Vikten av att lyssna till någon för att lära istället för att svara. Om majoriteten av oss på jorden tänkte så tror jag vi kan uppnå en bättre värld. Jag tänker fortsätta göra vad jag kan, lära av de jag möter och lära ut det jag har lärt till de som vill lyssna så länge jag har ork. Så den största av medaljer vill jag dela ut till Cathrine Trulsvik som så helhjärtat ger av sig och sina resurser för att göra en bättre värld.

Här finns info samt hur man kommer åt dagen i sin helhet som streamades:

www.jordmorteamet.no

Måste också dela Emil Jensens ”Samma värld” som en avslutande text om att vi bor i samma värld men har vi tappat meningen med att leva i vår jakt på tryggheten. Är vi rädda för att leva?


www.youtube.com/watch

Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.

Lägg inte ner fungerande förlossningsvård

Förlossningen i Karlskoga har stängt. Det gick väldigt fort från beslut till handling. Jag tror att man gör fundamentalt fel när man bommar igen en lite mindre men ändå väl fungerande förlossningsavdelning. En avdelning där barnmorskor trivs på arbetet men framförallt – en förlossningsavdelning som skapar så mycket trygghet för alla kvinnor som bor nära – som vet att de har en plats att föda på.

För när vi hävdar att varje förlossningsavdelning behöver ha närhet till högkvalitativ neonatal specialistvård. Varför hävdar vi inte samtidigt att alla kvinnor ska ha en relativ närhet till själva platsen som de ska föda på? Varför är det okej att kvinnor ska resa långt på små vägar utan mobiltäckning under sin förlossning och vara väldigt långt bort från ALL typ av vård, även den mest basala.

Att ta bort en fungerande förlossningsavdelning från ett sjukhus är lite som att rycka loss köket från ett hus och tänka att man ska bygga ut köket i ett hus på ett annat ställe lite längre bort och då få ett mycket bättre kök.

Det är ont om barnmorskor som vill arbeta i förlossningsvården i Sverige och jag tror att det här kommer leda till att fler barnmorskor lämnar förlossningsvården. Oändligt sorgligt för oss alla.

Planeringsdag hos Eva inför höstens profylax i Uppsala

Vid vattnet utanför Hornuddens trädgård

Efter två intensiva men bra dagar i Stockholms förlossningsvård åkte jag till Eva i Enköping. Vi hade lyckats klämma in en planeringsdag såhär innan midsommar för att hinna planera inför höstens profylaxkurser i Uppsala. Eva bor med sin familj i en underskön trädgård där hönsen går fritt. Alltså, vilken känsla att få sitta och dricka sitt morgonkaffe i solen med hönsen som sällskap. Något av de absolut bästa med att ha ett eget företag är att man får välja vilka samarbeten man vill inleda.

Planeringsdag profylax i uppsala
Vilken lyx att få ha planeringsdag i trädgården!

Vi skissade på vår höst och planerade in vilka dagar vi ska träffas och spåna vidare. Lunchen intogs på Hornuddens trädgård som ligger vid vattnet (sommartips!) där vi också spelade in några små filmsnuttar. De kommer att dyka upp i våra flöden lite då och då – kom gärna med tips och input på saker ni vill att vi ska ta upp!

Jag ser verkligen fram emot hösten. Och det är en väldigt bra känsla såhär när sommaren står i sin bästa skrud. För nu tänker jag njuta intensivt av midsommar med min stora familj. Jag tänker lite extra på er som som ska föda barn nu under årets bästa dagar och på alla mina kollegor som jobbar intensivt just nu för att kunna ge alla födande en god vård på landets förlossningsavdelningar.

En glad midsommar önskar jag er allihop!

Glad midsommar!
Glad midsommar!
Barnmorskor som jobbar

Aborträtt och förlossningsvård

Det är med sorg som jag har tagit del av nyheterna om Alabamas nyinstiftade och mycket stränga abortlagar. Jag önskar så att vi ska kunna hålla de krafter som vill inskränka aborträtten i Sverige borta.

Till exempel så ska vi inte ha samvetsfrihet till att slippa vårda kvinnor som genomgår en abort inom den svenska barnmorskekåren. Och vaddå samvetsfrihet? Att vägra utföra en viss typ av vård för att det krockar med den egna ideologin, vad är det för rättighet att ta sig? Det finns många yrken att välja på om det känns jobbigt att bistå vid aborter. Men för att kunna bli barnmorska behöver man kunna se och vårda hela kvinnan. Inte bara en liten bit av kvinnan, den som passar in i det egna pusslet.

Jag är stolt över att Sverige är ett land som sedan 1974 så starkt står upp för kvinnors rätt till en säker abort. Det är att värna både kvinnor och barn. För många kvinnor som går igenom en abort har redan barn. Barn som kan förlora sin mamma om hon inte får tillgång till säker vård. För vid det här laget vet vi att det inte går att lagstifta bort aborter, det är endast den evidensbaserade och goda vården vid aborter som går att lagstifta bort. Vem vill ha det på sitt samvete?

Den här veckan har jag avslutat mitt jobb som skolsköterska och med varm hand lämnat över stafettpinnen till en alldeles fantastiskt kompetent kollega. Det har varit mycket lärorikt att jobba extra som skolsköterska med så många fina elever som jag kommer att sakna. Men nu är det roligt att få dyka ner i förlossningsvården ett tag. I sommar ska jag jobba några veckor på Huddinge förlossning. Förlossningsvård kräver sitt fokus och det är svårt att bara göra korta inhopp – för att det ska fungera så behövs en viss kontinuitet.

Barnmorskor som jobbar
Barnmorskor!

Det är mycket roligt som händer på Huddinge förlossning! Nya, superfina och fräscha lokaler med badkar i varje förlossningsrum gör sitt till. Men viktigast av allt – där finns ett myller av proffsiga, kompetenta och trevliga kollegor.

Att förebygga förlossningsskador

Jag blir irriterad när jag läser sådana här artiklar: Nollvision, nu införs det finska greppet.

Alla barnmorskor i Sverige får gedigen träning i att hålla perinelaskydd vid framfödandet, det är absolut inget nytt fenomen, och att påstå att det nu ska ”införas” gång på gång rubbar det där viktiga förtroendet. Kvinnor och deras partners blir oroliga. Samtidigt urgröper det vår kompetens – vi som jobbar med förlossningar – när man härleder allt till ett specifikt grepp som vi kan eller inte kan hålla. Som om det vore en ett-till-ett-grej. Verkligheten är lite mer nyanserad.

I paketet det ”finska greppet” ingår även att lägga klipp på fler kvinnor, något som sällan nämns i samband med att metoden får publicitet. Alltså den finska metoden bygger inte enbart på det finska greppet utan på fyra ingredienser:

  • Långsamt och kontrollerat framfödande
  • Perinealskydd, dvs att hålla emot mellangården med sina händer när barnet föds fram
  • Fler klipp när personalen tror att det behövs
  • Sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram

Det intressanta är att klippen ofta trollas bort ur skadestatistiken – men att lägga ett klipp är att åsamka någon en skada.

Vårdmodell istället för ett handgrepp mer effektivt för att undvika bristningar under förlossningen

Kvinnor som föder hemma har en väldigt liten risk för att drabbas av svåra förlossningsskador. Av 3000 studerade hemfödslar i Sverige, Norge och Danmark mellan år 2008-2013 var det enbart 0,7 % som fick skador på ändtarmsmuskulaturen (det som kallas för sfinkterruptur). Visserligen är de som väljer att föda hemma ofta friska med förväntat normala födslar. Men ändå! 0,7 % är väldigt lite. Kan det vara något i själva approachen och vårdmodellen som minskar antalet stora bristningar? Vi vet till exempel att kvinnor som föder hemma ofta föder långsamt, krystar i sin egen takt, föder upprätt – och inte så sällan i vatten.

Malin Edqvist har i sin forskning undersökt Midwives management during the second stage of labour i förhållande till utfall av förlossningsskador. Hon har bland annat undersökt om det går att överföra en del av den kvinnocentrerade approachen som tillämpas under hemfödslar, där ett långsamt framfödande också ingår – till sjukhusmiljön. Det gick! Det visade sig att det går att arbeta förebyggande med bristningar utan att lägga fler klipp på kvinnor.

Den vårdmodell som nu lärs ut kallas för BLUBB och innebär i korta drag att:

Krystskedets sista del ska gå långsamt och kontrollerat så att musklerna hinner töja sig. Pauserna är viktiga. Det går bra att föda i den förlossningsställning som är mest bekväm, men om det går lite för fort eller om barnmorskan ser tecken på en annalkande bristning så kan det vara bra att byta till en ställning som är avlastande för perineum. Sidoläge eller fyrfota är då att föredra eftersom det är ställningar som avlastar mellangården. Fokus är alltså inte vilken ställning personalen är mest van att ”förlösa” i utan vilken som de facto kan vara mest avlastande. Barnmorskan ska hjälpa till att bromsa farten med sina händer och skydda med en varm handduk.

Läs gärna Malin Edqvist gästblogginlägg på Bakingbabies där hon själv beskriver sitt arbete med förebyggande av förlossningsskador.

Här finns en länk till själva avhandlingen:  Malin Edqvist avhandling

Och läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema! Se nedan.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Partnern och förlossningen

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoachwww.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder

Lina är barnmorska på Åland

Lina Karlsson, barnmorska.

TEXT och FOTO: Märta Cullhed Engblom

Vi träffas i receptionen på centralsjukhuset i Mariehamn. Lina Karlsson har precis kommit hem efter en intensiv jobbhelg i Uppsala, tre nätter på förlossningen blev det den här gången. Hon ser inte ett dugg trött ut. Tvärtom, hon strålar. Lina jobbar som barnmorska på Åland men pendlar till förlossningen i Uppsala året runt, ungefär en gång varannan månad reser hon iväg.  På det sättet får hon det bästa av två världar. För här på Åland föds det ungefär 270 barn om året och ibland hinner det gå flera dagar på avdelningen innan något av de två föderummen behöver tas i bruk. ”Hade vi funnits på fastlandet så hade den här förlossningsavdelningen aldrig fått finnas kvar” konstaterar Lina krasst.

Lina och jag har  varit arbetskollegor på Akademiska sjukhuset i Uppsala och jag vet mycket väl att Lina är en barnmorska med stor arbetskapacitet och energi – det har alltid strålat om henne. Ändå kan jag inte låta bli att förundras. Framför mig sitter en barnmorska som i praktiken jobbar mer än heltid – treskift dessutom – och det lyser om henne, ja hon stortrivs med sin arbetssituation. Jag kommer på mig själv med att känna någon slags sorg över att så få kollegor har det så idag; barnmorskor som arbetar i  de svenska storstäderna vittnar ofta om en mycket pressad arbetssituation och utstrålar en (vid det här laget) karaktäristisk trötthet. Den trötthet som blir när alltför stor del av arbetstiden går åt till att ringa runt och leta lediga förlossningsplatser. I Sverige har det uppstått en så gott som kronisk brist på förlossningsplatser, bland annat för att de barnmorskor med erfarenhet av förlossningsvård väljer att jobba med annat. På Åland finns det bemannade platser. Här råder helt andra omständigheter.

Hur är det att vara barnmorska på Åland?

-Det är väldigt trevligt faktiskt. På Åland arbetar vi barnmorskor så brett eftersom vi har både BB, gyn och förlossning.  På det sättet träffar vi väldigt många och har ett nära samarbete med alla. Sen kan det vara ganska glest med förlossningar, vi kommer knappt upp i 300 födslar per år. Men vi försöker vara rättvisa och dela upp födslarna mellan varann i barnmorskegruppen. Så har vi faktiskt barnmorskestudenter som gör sin första praktik här, de har jour hemma och rings in när det kommer in någon som ska föda. Det har gått jättebra.

Vad är skillnaden mellan att jobba på en lite mindre klinik jämfört med en stor?

Eftersom jag har förmånen att kunna åka och jobba på en annan klinik och bli lite varse om verkligheten, eller vad man säger, så är det ännu trevligare att komma hem. När man träffar sina kollegor på den stora kliniken så känner man ju att de älskar sitt jobb där också men arbetssituationen är ohållbar många dagar. Man är svettig, känner sig lite otillräcklig, måste fort skicka upp den som har fött vidare till BB utan att veta om det finns någon som har tid för dem. Man får inte samma chans att knyta ihop säcken som man får här. Om du skulle komma in och föda här Märta då har jag hand om bara dig. Så får jag ju känna efter om du vill ha mig där hela tiden eller om jag bara ska finnas till hands. Sen tar jag hand om dig tills du går hem. Om du vill komma och träffa mig efteråt så är det inga bekymmer att fixa det.

En annan möjlighet till kontinuitet?

-Ja absolut. Sen är man ju aldrig slut, det är så sällan som pulsen verkligen går upp i dålig bemärkelse. Man kommer hem och man är inte trött även fast vi jobbar treskift. Och det är helt frivilligt egentligen för vi har ganska många som gärna jobbar natt. Men vi jobbar treskift de flesta av oss. Om man inte har varit sjuk och haft cancer för då får man inte jobba natt. Jag jobbar 80 % och jag tänker göra det i några år till just eftersom jag då har möjlighet att åka till Uppsala och jobba. Det är ganska många av oss som åker till andra avdelningar i Sverige. Vi är 18-20 barnmorskor som jobbar här på Åland.

Lina beskriver en intim och sammansvetsad, mycket kollegial, grupp barnmorskor som alltid hjälper varandra att lösa de situationer som uppstår med till exempel sjukluckor.

-Det svåraste här på Åland är när vi måste transportera våra patienter. Vilken helikopter ska vi ringa? Ska patienten till Finland? Till Sverige? Det är mycket logistik och handlar om vem som ska stå för kostnaden, gör man fel så kan det bli lite tokigt. Det tar mycket tid att ringa och fixa. 

Vid behov av avancerad specialistvård så är det först och främst till Åbo som patienterna transporteras. Men om det går så är det flera som väljer att åka till Sverige istället, eftersom Åland är svenskspråkigt.

På avdelningen arbetar inga undersköterskor (eller närvårdare som det heter på Åland) utan endast barnmorskor och några barnsköterskor. Förlossningsläkaren har jour i hemmet och finns 20 minuter bort. Det finns ingen neospecialist på ön och i praktiken innebär det att barnmorskorna och läkarna tänker lite annorlunda vid en långdragen förlossning. Det är till exempel vanligare att bryta i ett lite tidigare skede för kejsarsnitt om barnet visar tecken på att inte må bra. Och om man behöver avsluta en födsel med sugklocka så  ser barnmorskorna till att operationsteamet står redo och väntar, i händelse av att födseln med sugklocka behöver konverteras till ett kejsarsnitt istället. Operationsteamet har 20 minuters inställelsetid och då är det Lina eller någon annan barnmorska som själv måste ringa runt till alla som ska vara med.

Beredskap för de akuta situationer som kan uppstå.

På en liten ö som Åland har alla någon koppling till varann. För den som är gravid kan det innebära att det är svårt att hålla graviditeten hemlig i början och barnmorskorna träffar alltid ”sina patienter” på stan. Födslar, sena aborter, tidiga graviditetsultraljud – allt händer här på avdelningen.

 

Vissa veckor föds det färre barn på avdelningen!

Lina visar mig runt. Det två föderummen på avdelningen är sällan upptagna samtidigt – men det händer! Jag spanar genast in ett stort fint badkar som används för bad under värkarbetet, men tyvärr inte för vattenfödslar.

”Pattlappar” av ull.

Alla nyfödda får ett par handstickade åländska ullsockor med sig hem. Jag tänker att det är speciellt att en så liten förlossningsavdelning som den här får finnas idag. Ändå föds det tvillingar här på Åland. Och om barnet ligger i säte så utförs först vändningsförsök, men det händer att barn föds i sätesbjudning på ön.

FAKTA OM ÅLAND

  • Åland är ett självstyrande och svenskspråkigt landskap i Finland. 29 000 personer bor på ön. Mariehamn är den enda staden.
  • Ungefär 270 barn föds varje år på Åland.

 

 

 

Jag vet vad en fattig förlossning kostar för den som ska bli mamma

Med mitt femte barn som fick födas under så lugna och trygga omständigheter! Något jag alltid bär med mig.

Vi måste kunna prata om relativ fattigdom, menade Susanna Alakoski och berättade hur det är att växa upp som barn i en fattig familj. I Sverige. Trots att barnfattigdomen ofta både är värre och ser värre ut i Bangladesh eller Rumänien. På samma sätt måste vi kunna prata om skillnaden mellan att föda barn under lugna och trygga omständigheter jämfört med under rädda och osäkra omständigheter, och så även i Sverige. Trots att det finns ställen i världen som är långt mer otrygga och osäkra för den som ska bli mamma vilken dag som helst.

Min förhoppning inför framtidens debatt om förlossningsvård är att den ska tillåtas att ändra karaktär, att det ska gå att diskutera omvårdnad i samband med förlossningar lika självklart som vi diskuterar det medicinska omhändertagandet. Vi måste få in fler kvalitetsmått i våra mätningar av vården. Mjuka värden som inte kan mätas på samma sätt som antal bristningar eller antal barn födda med en syrebrist som uppstod i samband med förlossningen. Just nu har vi skattningar av förlossningsupplevelser att gå på. Och i Stockholm har man under en längre tid försökt registrera barnmorskans närvaro på förlossningsrummet. För omvårdnad handlar om mer än hemtrevliga gardiner och fräscha lokaler. Omvårdnad handlar mycket om närvaro, tid, lugn och trygghet. Det är extremt lätt att känna när man får en god omvårdnad, eller bristen på densamma. Lika svårt kan det vara att försöka  definiera vad den goda omvårdnaden faktiskt bestod av. Men det gör den inte mindre betydelsefull.

 

 

Vi föds och vi dör

Foto: Lovisa Engblom

Vi har medicinska resultat i världsklass. Ja, det är få kvinnor och barn som behöver dö i samband med graviditet och förlossning i Sverige idag och det är naturligtvis helt fantastiskt! Hur kan det då komma sig att så många kvinnor, män och barnmorskor under de senaste åren har protesterat alltmer högljutt över en förlossningsvård i kris? Många får inte ihop det här. Men det är egentligen ganska enkelt. Det beror på det faktum att födandet inte enbart är en kroppslig händelse och att vi i Sverige har varit dåliga på att erkänna födandet som den psykologiska händelse det också är. Att behöva känna sig rädd, övergiven, stressad och lämnad ensam under en födsel har på något sätt varit okej – så länge mor och barn klarar sig kroppsligt oskadda därifrån.  Få av oss skulle förneka att döden är något mer än bara en kroppslig händelse. Döden erkänner vi som den existensiella händelse det också är. Därför prioriterar vi gärna en god omvårdnad vid livets slutskede.

Emma Philipsson har publicerat en mycket tänkvärd text  på sin blogg som är skriven av Malin Wallismo och som handlar om just det här. Ta er tid och läs den! Det är den värd.

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.