Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp
Foto: Lovisa Engblom

Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.

I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.

Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.

Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar

Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt

  • Förstföderskor
  • Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
  • Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
  • Vid en graviditetslängd över 42 veckor
  • Om barnet väger över 4000 gram

Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes

Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:

Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.

Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel

Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?

Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:

Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden.
Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.

Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:

Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.

Sandra fick dropp efter epiduralen:

Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.

The rest and be thankful stage of labour

The rest and be thankful stage of labour

I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:

I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.

Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour. ”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”

Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.

Såhär beskriver Natalie sin förlossning:

Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.

Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.

Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.

Sofia

Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.

Therese


Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med!
Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar.
Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.

Ida

Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.

Caroline

Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.

Nina

Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. 
Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.

Emelie

Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.

Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.

Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?

Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.

Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze

Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.

Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra

Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.

Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. 
Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra.
Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna

Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Jag födde honom

 

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed

När hon kom till världen


Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.