Två olika sätt att se på födandet

Bilden som blev borttagen av Facebook eftersom det stred mot deras communityregler om nakenhet.


Här presenteras två olika modeller – två olika sätt att se på födande:

  • Det ena är kvinnocentrerat. Graviditet och födande ses som en i grunden frisk process. Födandet som något aktivt, något en kvinna ”gör”, inte något hon passivt utsätts för. Kvinnan och barnet är ett i denna process och går inte att separera åt hursomhelst. Barnet påverkas av moderns välbefinnande och när moderns behov blir tillgodosedda löper barnet mindre risk. På samma sätt som kropp och själ/känslor är ett. Ja en människas kropp och känsloliv hör ihop och går inte att sära åt hursomhelst. Känslor av olika slag, som trygghet eller rädslor – anses påverka kroppen och födsloprocessen i allra högsta grad. Medicinska interventioner används om de är nödvändiga och verkligen fyller sitt syfte. Man vet att medicinska interventioner kan bli nödvändiga och det är just då de ska användas! De ska däremot inte användas på rutin, för egen vinning eller av krasst tidsbesparande skäl.

 

  • Det andra är mer tekniskt. Kvinnokroppen ses i sammanhanget som en bägare eller behållare av något slag, ofullkomlig och med skavanker. Graviditet och födande värderas som risksituationer, nästan som en egen sjukdom. Födandet är bara säkert i retrospekt – anses alltså aldrig säkert förrän motsatsen är bevisad.  Kropp och känsloliv är inte ett, det vill säga känslolivet anses inte nödvändigtvis påverka kroppens egen process och vice versa (vad ska vi göra med den här besvärliga födahemmamänniskan som råkar bo i denna kvinnokropp?). Den födande kvinnan blir ofta passiviserad i den här modellen och tillåts inte vara den centrala figuren i dramat utan en slags vägbula som barnet måste passera på sin väg ut i världen. Ett potentiellt hinder. En del medicinska interventioner anses nödvändiga vid varje födsel. Det är mycket vanligare att kvinnor som föder i den här kontexten får ett helt batteri av medicintekniska interventioner på rutin – även om man inte lyckas ”hitta något” att anmärka på.

Vilken vårdmodell kvinnor föder i har visat sig spela roll för utfallet. Det är alltså inte oviktigt för resultatet – vilken syn på födandet de som arbetar med födande har. Forskning visar att resultaten för friska gravida inte blir bättre i den modell där födandet framförallt ses som en risk – men att kvinnor i den modellen löper en mycket högre risk att utsättas för onödiga interventioner.

 

Vittnesmål

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Sårbar

Igår sökte jag igenom de studentuppsatser som har publicerats de senaste åren inom ramen för Barnmorskeprogrammet på Uppsala Universitet. Jag hittade Hanna Heedman och Amanda Widings magisterarbete:

Negativ förlossningsupplevelse och posttraumatisk stress till följd av förlossningen. Förekomst samt samband mellan symtom och demografiska faktorer: En deskriptiv kvantitativ studie inom Juno-projektet

 Syftet med studien var att undersöka kvinnor med en traumatisk förlossningsupplevelse i bagaget – vad de hade upplevt som svårast i samband med födseln. Författarna ville också ta reda på om några av dessa upplevelser stod i samband med demografiska faktorer såsom sysselsättning, civilstånd och utbildningnivå.

En majoritet av kvinnorna i studien uppgav att smärta var den enskilda faktor de upplevde som mest negativ i samband med förlossningen, men även kontrollförlust och rädsla.  Intressanta fynd är att kvinnor med lägre utbildningsnivå i högre grad kände sig ignorerade och förvirrade under födseln. Kvinnorna i studien som hade ett arbete kände sig inte lika ignorerade! Medan de som inte arbetade i större utsträckning upplevde bristande kommunikation med personalen.

Sambandet mellan symtom på posttraumatisk stress var högre hos kvinnor med lägre utbildningsnivå och hos de som av olika anledningar inte arbetade.

Vad går det att dra för slutsatser av det här? Ja förutom att gruppen med låg utbildningsnivå generellt är en mer sårbar och utsatt grupp i vårt samhälle. Kan det vara så att de också blir bemötta på ett annat sätt av oss som arbetar i vården? I en studie om amningshjälp kunde man se att kvinnor med låg utbildning i högre grad erhöll handgriplig amningshjälp, det vill säga att någon i personalen kopplade ihop barnets mun och kvinnans bröst med sina egna händer – ett sätt att ge amningshjälp som i mycket högre grad är associerad med en negativ amningsupplevelse.

Oavsett graden av smärta under förlossningen så verkar det finnas faktorer som skyddar mot traumatiska förlossningsupplevelser. Till exempel utbildningsnivå och social bakgrund.

Här är en länk till uppsatsen: Uppsatser Diva

 

Ovillkorat stöd spelar roll

 

Foto: Lovisa Engblom

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 

Begränsad repertoar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!

 

BB-marschfrossa!

Hela stora familjen redo för BB-marsch!

Igår var en på många sätt historisk dag. I hela 16 städer Sverige runt så marscherade vi för allas rätt till en trygg och säker förlossnings och BB-vård. Det var svårt att inte gripas av den mäktiga uppslutningen! I Stockholm marscherade flera tusen människor ihop. Jag var glad och stolt över att få tåga ihop med så många i min hemstad Uppsala. Mitt  åttaåriga syskonbarn skrek högst av alla i marschen:

”Ropen skalla!”

”BB åt alla!”

”När?”

NU!!

Tal på stora torget

Jag och Pyrola Bergsten som är sjuksköterska på neonatalavdelningen i Uppsala, talade på manifestationen. Två politiker var också inbjudna att tala, Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna och Monica Lundberg från Liberalerna.

Pyrola Bergsten!

Pyrola bidrog på ett bra sätt med barnperspektivet – hur det slår mot de allra minsta och deras familjer när det inte går att bemanna neonatalavdelningar fullt ut. Hon berättade om anledningen till att så många sjuksköterskor sagt upp sig från neonatal i Uppsala; för att deras arbetsvillkor försämrades radikalt för ungefär ett år sedan. För att lösa situationen har man behövt flyga flera gravida till Finland under sommaren. Tack för ett bra tal!

Jag öppningstalade! Om du vill se hela talet så klicka på länken nedan:

                                                       Mitt öppningstal på BB-marschen i Uppsala!

Glädjande!

Foto: Lovisa Engblom

Det här gjorde mig glad. Ja det här ingav hopp för första gången på väldigt, väldigt länge. Förlossningskliniker i Stockholm får höjd ersättning

Ella Bohlin flaggar för en höjd ersättning till hela vårdval förlossning och det – om det blir verklighet – skulle kunna innebära en reell  och positiv förändring för hela förlossningsvården. Eftersom det innebär att klinikerna skulle kunna öka grundbemanningen av barnmorskor! Precis det som behövs. Till skillnad från tidsbegränsade pengar och anslag till tillfälliga projekt som i all sin välmening ändå inte ändrar på själva förutsättningarna för hur vården kan bedrivas. Det här kommer förbättra arbetsmiljön och på sikt locka tillbaka erfarna barnmorskor till förlossningsvården.

Vi är redo att se över ersättningen till hela vårdval förlossning och se hur den ska kunna justeras – uppåt förstås. Pengarna ska räcka för uppdraget, säger Ella Bohlin (KD).

Så jag hoppas att det inte blir tomma ord utan verklighet inom en överskådlig framtid. För det skulle samtidigt innebära att det lönar sig att driva på i frågor som handlar om en värdig förlossnings och BB-vård för alla kvinnor. Genom att gå ihop och arbeta strategiskt, belysa problemet från olika vinklar och komma med förslag på konstruktiva lösningar så kan man vara med och bidra till en förändring. Även om det krävs år av slitsamt och oavlönat arbete.

Imorgon är det dags att i 15 städer gå ihop och manifestera för en bättre förlossnings och BB-vård i hela landet! Jag kommer att göra det med glädje över att vi nu är så många som har fått nog, även om det ligger en djup sorg i botten. Idag går det att läsa en intervju om marschen i UNT.

Uppsalabor marscherar mot BB-krisen
Uppsalabor har tröttnat på brister i förlossningsvården. På söndag arrangerar de en protestmarsch.

– Det är delvis en feministisk fråga som handlar om att kvinnor och barn blir nedprioriterade i vården, säger Karin Tillberg.

Hon är en av flera Uppsalabor som är med och arrangerar BB-marschen. Initiativet till demonstrationen kommer från organisationen Födelsevrålet, och BB-marscher kommer hållas på flera platser i landet under 20 augusti.

Regionrådet Vivianne Macdisi (S), sjuksköterskan Monica Lundberg (L), barnmorskan Märta Cullhed Engblom och sjuksköterskan Pyrola Bergsten kommer medverka genom att tala efter marschen.

Märta Cullhed har jobbat på Akademiska sjukhuset men driver nu eget företag som barnmorska.

– Det är brist på platser i förlossningsvården, arbetsbelastningen är väldigt hög vilket gör att många erfarna barnmorskar slutar, säger hon.

Enligt henne påverkar detta gravida och födande i hela landet. Många känner sig ensamma och övergivna när barnmorskor inte finns tillgängliga. En del tvingas åka långt, utanför det egna landstinget, för att föda barn.

– Egentligen råder det ingen brist på barnmorskor. Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba under de här omständigheterna, säger Märta Cullhed Engblom.

Hon tycker att regeringen bör genomföra en nationell översyn av förlossningsvården, införa en förlossningsgaranti som garanterar förlossningsplats i det egna landstinget och säkerställa att varje födande har rätt till en egen barnmorska. Endast i undantag bör en barnmorska ha två förlossningar samtidigt menar hon. Enligt henne är det normala idag att en barnmorska springer mellan två eller till och med tre förlossningar.

Regionråd Vivianne Macdisi (S) tycker inte att vården är jämställd och håller med om att belastningen är hög.

– Den här frågan handlar i grund och botten om rättvisa. Vi måste prioritera kvinnors hälsa och förlossningsvården, säger hon.

Enligt henne har Region Uppsala en handlingsplan för att förbättra förlossningsvården och i nuvarande regeringsbudget kommer 500 miljoner satsas på förlossningsvården och kvinnors hälsa. Region Uppsala kommer under 2017 och 2018 få totalt 18 miljoner. En åtgärd är att ge mer resurser för att kunna anställa fler barnmorskor. En andra åtgärd är att utbilda ny personal.

Enligt Märta Cullhed Engblom är inte det en lösning eftersom förlossningsvården inte klarar sig med enbart nyutbildad personal. Hon tror att många barnmorskor skulle återvända till förlossningsvården om arbetsmiljön förbättras.

Vivianne Macdisi håller med om det och menar att det är viktigt att inte ha en strategi som bara handlar om att utbilda ny personal.

– Vi måste säkerställa en god arbetsmiljö, säger hon.

 

Vi ses på söndag!

På söndag arrangeras BB-marscher runtom i landet, ja i hela 15 städer!! Nu är vi MÅNGA som har fått nog av förlossnings och BB-krisen och vill markera detta. Här är länken till alla event.

Ni som bor i Uppsala, precis som jag, har fått en hälsning från arrangörerna av marschen:

Deltagare! OBS!! Detta är vår PRELIMINÄRA startpunkt! Vi väntar fortfarande på att tillståndet ska bli klart hos polisen. Men vi vill börja dela ut flyers för att sprida evenemanget utanför Facebook så vi lägger ut informationen här med. Vi ÅTERKOMMER så fort vi vet mer!

Jag kommer att vara öppningstalare på manifestationen i Uppsala. Vi ses där hoppas jag!

Vargen kommer!

Foto: Lovisa Engblom

Ja många har tröttnat på att höra talas om BB-krisen som aldrig tar slut. Vad som egentligen är kris har diskuterats och sakta förskjutits under de här åren. Är det verkligen kris om bebisarna  kommer ut och skriker för full hals?  Kan det vara kris om iallafall 9 av 10 Stockholmsmammor får föda på det sjukhus de själva har valt. Och hur i allsin dar kan det vara kris om vi har så fina siffror när det kommer till mödra och barnadödlighet i samband med förlossning?

Fast lite kris är det nog om mammor behöver flygas till Finland för att föda. Och när barnmorskor och neonatalsjuksköterskor i en allt stridare ström faktiskt lämnar sina poster några år in i krisen. Eller då blir problemet mer påtagligt och kräver en lite mer akut lösning. För det blir svårt att bedriva säker förlossnings och neonatalvård utan barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

De politiska lösningarna på krisen har varit många, motstridiga och duttiga – mera vårdval kommer lösa krisen! Nej mindre vårdval kommer lösa krisen! Nyrenoverade, mobila förlossningsrum med badkar kanske får barnmorskor att vallfärda tillbaka? En långsam och vänlig  introduktion (läs anpassning) till den prosaiska verkligheten för nyutexaminerade barnmorskor – kan det få dem att vilja stanna i förlossningsvården? En besk medicin som intas långsamt under ordnade former kanske blir mindre besk i slutändan. Fler utbildningsplatser för barnmorskor anses  hursomhelst behövas. Eftersom de gamla barnmorskorna verkar ha fått fnatt. Pengaregn över en massa lovvärda men tillfälliga projekt – som ändå inte ändrar på själva anledningen till krisen.

Jag får lust att bara säga Bryt! Bryt! Stopp! Sluta!

Kan det vara så enkelt att det handlar om värdig vård, ja att pudelns kärna handlar om vad en värdig vård faktiskt är. Barnmorskor vill kunna ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande kvinnor vill kunna få en värdig vård i samband med sitt barnafödande. Det intressanta blir då – vad är en värdig vård?

Min skräck är att dö ensam på en hård brits i en korridor på en överfull akut. På samma sätt känner jag en skräck över att behöva föda i en skrubb på en överfull förlossning med barnmorskor som behöver låtsas att de har tid med mig.

De sista veckorna har debatten faktiskt vänt och ljuset har riktats mot lösningar som ligger närmare diskussionen om en värdig vård. Ja att det finns något som kan lösa upp knuten! Kanske inte så fort som alla önskar. Men över tid så skulle utvecklingen kunna bli den motsatta. Barnmorskor skulle strömma tillbaka till förlossningsvården för att få ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande – som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida det är nymålat eller privat eller offentlig verksamhet de befinner sig i – som det faktum att de har en barnmorska hos sig när det verkligen gäller.

En barnmorska per födande kvinna.

 

 

Antalet hemfödslar i Stockholm har ökat med 80%

Foto: Lovisa Engblom

I DN 4/7 kunde vi läsa att antalet hemfödslar i Stockholms län har ökat dramatiskt under  år 2016.  Ökning av hemfödslar i BB-krisens spår.

Det var en väldigt fin intervju med Andrea Herrera som valde att föda sitt andra barn hemma. Hon beskrev sin första förlossning på sjukhus som en upplevelse  av att hela tiden bli övergiven av barnmorskan som behövde skynda till nästa föderum:

Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.

– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.

Jag är glad att stödet runt den födande lyfts fram som något oerhört viktigt både för upplevelse, trygghet och i förlängningen medicinsk utfall. Vid hemfödslar i Stockholms län är kvinnan garanterad ett kontinuerligt stöd av två barnmorskor under hela födseln. Det finns ingen sådan garanti vid födslar på sjukhus. Trenden är snarare den att kvinnor är garanterade en kontinuerlig övervakning på sjukhus – med punktinsatser av stöd när övervakningen eller kvinnan själv larmar. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt och ingenting som varken barnmorskor eller förlossningsläkare önskar. Men när situationen är så pressad som den är på sjukhusen så blir det ofta så.

Jag har räknat ut att i snitt  så har 45 kvinnor fött hemma i Stockholms län varje år under nio års tid. Förra året när 81 kvinnor födde hemma så var det en 80% ökning från tidigare år. Den ökningen gissar jag till stor del beror på krisen i förlossningsvården, dels eftersom jag själv har blivit kontaktad av flera kvinnor som vill föda hemma av den anledningen. Men det bekräftas också av andra. I artikeln intervjuas Karin Pettersson som är specialsakkunnig förlossningsläkare i Stockholms läns landsting. Hon säger såhär:

– Under 2016 såg vi att det började öka. Utifrån de kvinnor jag träffat som vill föda hemma så tror jag att det till viss del beror på en besvikelse på att Södra BB och BB Sophia lades ner. De byggde på en småskalighet.

Bland förlossningsläkare i landet är många djupt skeptiska till hemfödslar. Karin har till viss del en annan uppfattning.

 – Med de strikta urvalskriterier som vi har så har jag inga problem med att detta är ett alternativ för en liten grupp kvinnor, säger Karin Pettersson.

Själv tror jag att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer är nödvändigt. Det kommer inte att dramatiskt öka antalet hemfödslar utan istället göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Men det här visar på att en fortsatt kris inom förlossningsvården kan komma att dramatiskt öka antalet som istället väljer att föda hemma.