Kategori: Att föda

Vad är en födande kvinna värd?

Lämna en kommentar

 

Bildkvalitén är inte den bästa med se videon ändå! Födelsevrålets seminarium Vad är en födande kvinna värd? som hölls i Almedalen tidigare i veckan. Det är en diskussion mellan Pernilla Alexandersson, genusvetare, Elin Fjällström barnmorska och medgrundare till Välkommenliten  – och Mia Ahlberg, ordförande i svenska barnmorskeförbundet. Elin är moderator.

Jag är så glad för att de här viktiga frågorna nu diskuteras på det här sättet i offentligheten. Gå gärna in på brukarorganisationen födelsevrålets  hemsida och läs mer.

Politisk såpopera om förlossningskris

Lämna en kommentar

Krisen i förlossningsvården har de senaste dagarna utvecklats till en politisk såpopera i media. Det började med att sjukvårdsministern Annika Strandhäll besökte Huddinge förlossning för att själv göra sig en bild av läget. Hon följde med barnmorskan Sima Nouraddani under en dag.

DN var där  och rapporterade.

Annika Strandhäll fick vara med på en födsel och var helt lyrisk efteråt, när hon kramade om planeringschefen på socialdepartementet utbrast hon ”Jag vill jobba som barnmorska!” Och det var ju fint på alla sätt och vis. Det är just den där glädjen som får många att vilja bli barnmorskor. Men det intressanta är ju varför så många sedan väljer att sluta jobba inom förlossningsvården – eller som barnmorskor.

Det här fick dock Ella Bohlin att se rött. Dels surnade hon till för att Annika Strandhäll hade besökt ett sjukhus som styrs av ett alliansstyrt landsting.

-Varför besöker hon inte det krisartade Malmö lasarett som har ett landsting som styrs av sossarna?

Själv menade hon att vi inte har någon BB-kris. DN: Vi har ingen BB-kris. Det blev alltså en politisk pajkastning om vilket landsting som egentligen har en BB-kris, det sossestyrda eller det alliansstyrda? Och varför skulle det vara så farligt av Annika Strandhäll att besöka ett Stockholmssjukhus? För oss barnmorskor spelar det ingen roll vilket landsting eller vilken BB-kris som besöks eftersom problemet är nationellt.

Påståendet att vi inte har någon BB-kris fick många barnmorskor som jobbar inom förlossningsvården att bli förbannade – med rätta. Barnmorskan Ann Ljungblom skrev träffsäkert om detta i sin blogg http://holymama.se/ella-bohlin-vakna/!

Att i svepande ordalag få höra att vi inte har någon BB-kris är som ett rejält slag i ansiktet på de barnmorskor som dagligen sliter med att få timmarna att gå ihop i denna kris. Ja det kan vara droppen som får bägaren att rinna över! Att inte ens få rätt i sin egen verklighetsbeskrivning är förnedrande. Annika Strandhäll förstod emellertid denna psykologi och såg till att slå mynt av detta. Hon uppdaterade sin facebookstatus såhär:

Som minister med ansvar för Hälso sjukvården har jag det yttersta ansvaret för hälso sjukvårdspolitiken och tillsynen. Alliansstyre eller ej. Det borde Ella Bohlin veta. Det ansvaret tänker jag ta. Hon behöver inte lyssna på mig men kanske på alla dessa frustrerade barnmorskor, undersköterskor och läkare som vill göra ett bra jobb. Och oroliga föräldrar. Vi har definitivt en BB-kris. Inte minst i Stockholm. Vi politiker behöver lyssna på professionen. Därför tillför regeringen extra resurser och gör långsiktiga satsningar. Ella Bohlins svar i denna artikel (DN, min anm.) är snudd på skandal.

Om Ella var sur förut så är hon nog inte gladare nu. Jag tycker att hela spektaklet är sorgligt. För medan politikerna bråkar om hur verkligheten egentligen ser ut så skickas kvinnor runt i pågående värkarbete eller hålls hemma i sitt förlossningsarbete alldeles för länge. Medan barnmorskorna, undersköterskorna och läkarna fortsätter att slita ut sig. Tack och lov replikerade barnmorskeförbundets ordförande Mia Ahlberg klokt och nyktert på detta i dagens DN.

Går det att bedriva säker förlossningsvård utanför akutsjukhus?

Lämna en kommentar

Såhär skrev Jessica som en kommentar till mitt blogginlägg om barnmorskelänken, där jag refererar till barnmorskans profession som en länk i en vårdkedja snarare än en isolerad ö. All förlossningsvård kräver mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor, obstetriker och barnläkare. Blogginlägget gick ut på att diskutera  varför det finns ett motstånd mot – dels själva begreppet – men också fenomenet barnmorskeledd enhet. Här är kommentaren:

På vilket sätt blir BFK:s säkra? Det kan finnas hur mycket evidens som helst för att kvinnor med normal graviditet får en normal förlossning – men- det räcker med en enda kvinna som avviker , vilket gör att idén alltså faller.

Vad gör du och bm-kollegorna vid oväntad stor blödning?
Flj går ner med dålig återhämtning?
Ett oväntat taget barn?
Ett barn som efter en timme oväntat slutar andas eller blir cyanotiskt?

I dessa fall (som ju inträffar då och då!) tror jag inte att någon patient vill vara utan omedelbar akutsjukvård, så varför envisas med att dessa enheter ska ligga separat?

Att professionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt, gör görandet till en prestigegrej. De patienter som akutsnittas och inte känner ”urkraften” i badkaret – hur tror du de känner sig om deras mål var ett annat?

Först vill jag säga, tack för din kommentar! Den belyser ganska träffsäkert det som många känner inför förlossningsvård utanför akutsjukhus. Fine när allt går bra men vad gör man när något händer? Jag svarar här på dina frågor utifrån min kunskap och erfarenhet. Akuta saker kan alltid hända, så är det. Även i de fall där förutsättningarna ser bra ut från början så kan oväntade saker hända som kräver ett akut omhändertagande. Det gäller även i fallet med hemfödslar. Barnmorskor har kunskap och utbildning i att hantera även akuta situationer, så om en blödning uppstår, fosterljuden går ner eller ett oväntat taget barn kommer ut så agerar man därefter med akuta åtgärdande insatser. Dessa situationer kan komma att kräva teamwork mellan olika professioner och därför bygger hela idén med birthcenters eller BFK:s på att det ska finnas tillgång till akutsjuksvård på ett närliggande sjukhus vid behov.

Det finns stora studier där man har studerat och jämfört utfall vid hemfödslar, barnmorskeledd enhet eller på en så kallad ”obstetric unit” på sjukhus och en är Birthplace study i England; där har man sett att de akuta transporterna endast utgör 0,8 % av alla transporter. De allra flesta överföringar från  en barnmorskeledd enhet till ett akutsjukhus sker alltså under lugna former, till exempel om en förlossning drar ut på tiden och behöver hjälp på traven. Studien från England visar också att det är säkert för mor och barn att föda på ett birthcenter och att det faktiskt finns flera fördelar, framförallt för mamman. Färre interventioner, färre kejsarsnitt och fler normala födslar.

Läs mer på Birthplace keyfindings.

Forskning visar alltså att när alla förlossningar sker på akutsjukhus så tenderar man att överintervenera (göra mer än man behöver) i det normala förlossningsförloppet. Det är helt enkelt svårt med den balansgången.

Jag skulle inte säga att barnmorskeprofessionen förespråkar naturligt och ickemedicinskt. Däremot är det många barnmorskor (inte alla) som både anser och ser fördelar med att kvinnor får välja plats och sätt att föda på. Kvinnor är olika och alla vill inte föda på ett akutsjukhus, det finns de som  känner sig tryggare i hemmet eller på en småskalig enhet, därför är det flera som anser att det inte är rätt att tvinga dessa kvinnor att föda på akutsjukhus. I Sverige idag har man tagit bort alternativ inom förlossningsvården.

För mig finns det ingen motsättning mellan att vissa kan få föda av egen kraft i badkaret och att andra kan få föda med epidural, annan bedövning, eller med kejsarsnitt. Jag tror att det är bra om vi undviker att ställa födande kvinnor mot varandra och istället individualiserar vård och omhändertagande i samband med födande. Jag tror, precis som du skriver, att det är utmärkt att inte göra detta till en prestigegrej.

Ett alternativ till ett fristående birthcenter är en så kallad alongside eller ett modified in hospital birthcenter. Södra BB var ett sådant – en slags kompromiss. Ett småskaligt alternativ för det förväntat normala födandet men med det stora sjukhusets resurser vid behov. Det gick till exempel utmärkt att få en epidural.

Spirituality and childbirth! Eva-Maria gästbloggar.

Lämna en kommentar

Glad midsommar i efterskott till er allihop! Vi hade en lång resdag hem från Barcelona igår och kom hem ganska möra sent på kvällen. Eva-Maria har skickat ett rykande färskt och mycket tänkvärt blogginlägg direkt från Toronto. Det är utifrån barnmorskorna och forskarna Susan Crowther och Celine Le Mays föredrag på kongressen! Utgångspunkten är deras egen forskning inom ämnet Spirituality and childbirth. Just ordet spiritualitet är ett ord som många inte vet var det ska placeras, särskilt inte när det har med ett barnmorskehantverk som faller inom ramen för det medicinska att göra. Därför gör många kopplingen spiritualitet = flum. Ingenting kan vara mer fel. Att födandet  inte enbart är en medicinsk händelse utan också en existensiell händelse, ja det är inte så kontroversiellt. Precis som döden inte enbart är en medicinsk händelse utan även en relationell och  existensiell händelse med djupt mänskliga konsekvenser för alla som drabbas. För att poletten ska trilla ner,  ja för att man ska kunna förstå födandets alla aspekter så behöver vi också andra vetenskapliga discipliner än den rent medicinska.  Antropologi, kulturantropologi och humaniora. Då kan man lättare förstå varför vissa INTE vill ha en epidural även fast det rent teoretiskt gör mer ont utan, eller varför vissa vill föda hemma även om det skulle innebära en större medicinsk risk för mor och barn. Så varsågoda, här kommer Eva-Marias inlägg:

 Spirituality and childbirth: låter inte det spännande?

Man kan definiera spiritualitet som en kvalitet i våra liv vars mening och syfte hjälper oss att förstå våra livserfarenheter. Det är en gemensam mänsklig kvalitet som hjälper oss att definiera vilka vi är. För vissa är det förbundet med religiositet, medan det för andra inte är det. Det är en del av att vara människa, en del av vår vardagliga erfarenhet i relation till tid, plats och person.
Detta menar barnmorskan, professor Susan Crowther, som höll en inspirerande och lite omskakande presentation tillsammans med Celine LeMay, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”.

De inledde sin session på ICM kongressen här i Toronto med en övning. Vi skulle vända oss mot någon som satt bredvid, någon vi inte kände, ställa oss upp och fatta den personens händer. Sen se varandra ordentligt i ögonen tills Susan Crowther sa efter mer än en minut: en av er, säg till din partner ”jag ser dig”. Det förflöt ännu en stund. Sen uppmanades den andra att säga samma sak. Därefter, om det kändes okej, skulle man omfamna varandra en lång stund. Det var oerhört kraftfullt.

Susan Crowther, barnmorska och professor

Susan och Celine höll två föredrag. Detta är ett referat av det ena, Susans, föredrag.

Susan definierade olika kvaliteter av spiritualitet med att citera olika författare:

  • Relationer, samhörighet, att vara relaterad till sig själv, andra och gudomlighet
  • Integrerad med vårt välbefinnande
  • Att komma hem
  • En helig öppning
  • Tro
  • Intuitiv och icke-rationell
  • Mening och syfte
  • Transformativ
  • Relationell närvaro
  • Kreativitet, mysticism, omedelbar närhet och överskridande (transcendens)
  • Helhet, enighet, kontakt
  • Religiös och sekulär

De ställde frågan: Vad tänker du om påståendet att det ofödda barnet har en spirituell natur?

Föredraget fortsatte med att beskriva barnmorskans roll utifrån olika perspektiv:
Den som säkrar rummet, som möjligheternas väktare, som väktaren av mysteriet och som väktaren av övergången. Hon fortsatte med att förklara de olika kategorierna så här:

  • Barnmorskan, den som säkrar rummet
  • Rum och plats, space and place, är inte samma sak.
  • Det handlar inte om ”att göra”, (doing) som barnmorska.
  • Att bära ett barn är inte samma som produktion av ett barn. Det är en process av något som uppenbarar sig, som visar sig (emergence). Den gravida kvinnan är i ”ett blivande” (becoming). I den uppenbart kaotiska kroppsliga biologin finns en del, ett liv, som utvecklas (is unfolding). Kvinnan, barnet och de närvarande personerna är i det öppna (the Open).
  • Arkeologiska fynd visar att det finns många ritualer kring döden… Vi betraktas som människor eftersom vi är inskrivna i en symbolisk ordning.
  • Moderskap är betraktat som ett utrymme/space av möjligheter, av mystik, av passager.
  • Att hålla utrymmet (Holding the space) är att beskydda betydelserna
  • Barnmorskor uppfattar sin roll som bevakare och beskyddare av dessa utrymmen/spaces. De är vakter.

Celine Le May, barnmorska med master i antropologi och disputerad på ämnet ”Applied human sciences”

-Barnmorskan, Möjligheternas väktare-
Hur ser vi på barnafödande som fenomen? Som potentiell patologi i första hand? Eller som en möjlighet till transformation, övergång, förändring. Som risk eller möjlighet?
En möjlighet till helande, åt återhämtning (resilience), kurage, självkännedom m.m. Susan benämnde det som ett icke-vetande, icke-makt och att tro på potentialen i graviditet och födande; föräldrablivande.
Susan fortsatte: när barnmorskan ser och bekräftar möjligheterna, är det ett sätt att hantera osäkerhet och det som inte är perfekt… Att stanna i öppenhet, som hon kallar det.
Hon gör liknelsen med en graviditet, ett frö, ett ägg och en puppa. Det är inte samma som ett barn, en blomma, en fågel eller en fjäril, men inom sig besitter allt detta en möjlighet till en sådan transformation, alltså det handlar om att se möjligheterna. Innebörden av detta är att här finns massor av kraft men parallellt med det också massor av skörhet eftersom det inte finns någon garanti att löftet om transformation verkligen sker. Barnmorskor har erfarenhet av löften som hålls, det är glädje, men… också av löften som bryts. Vi känner ödmjukhet inför detta, barnmorskor är inte väktare av livet, menar hon. Barnmorskan som väktare av möjligheter kan hjälpa kvinnan att finna mening i sin erfarenhet så hon kan hylla sig själv och bättre förstå delar av livet. Inget mål, ingen ”succé, inget misslyckande, inte makt över (kontroll) eftersom makten kommer inifrån henne själv. Det finns ett djupt värde i denna resa.

Barnmorskan, Väktaren av mysteriet
Barnmorskor har kunskap och expertis kring barnafödande. Födseln är mycket mer än vad vi ser, hör eller berör. Fenomenet barnafödande är mycket djupare, har en annan storhet än allt annat vi kan känna till och förstå. Susanne har i sin forskning funnit att barnmorskor uppfattar sig själva som väktare av det som är större än det. Graviditet och barnafödande är ett mysterium. Födande tar oss människor till randen, utkanten av vårt eget mysterium. Här förklarar Susanne att mysterium ska uppfattas, inte som något vi inte förstår, utan som en förståelse utan slut.
Det här är en spirituell dimension av mänskligt liv. För barnmorskan, visar hennes forskning, är detta inte relaterat till föräldrarnas trosuppfattning, levande ljus eller var barnet föds. Utan istället ”Detta är något jag måste hålla inom mig vid varje födsel”.
Barnmorskor är det heligas väktare i födslorummet (space of birth) och möter det gudomliga (nominous). Barnmorskan är i det känslomässiga mötet med det heliga, där finns både en fascination och en rädsla. För barnmorskor är det heliga och det vardagliga oskiljaktigt. Man tänker inte på det heliga när man har tid; det finns där under alla omständigheter.

Barnmorskan, Väktare av övergången
Barnafödande är en övergångsrit för kvinnor och det är en initiationsprocess. Kvinnan och barnet befinner sig i transition, starka och ömtåliga samtidigt. Barnmorskan är då ett vittne till denna transformation, förändring och övergång som kvinnan genomgår. Barnmorskan håller ”rummet” (Holding the space) när kvinnans varande är vardande (her being is becoming). Barnmorskan finns där för vad som nu framträder… vad som nu håller på att ”födas”.

  • Susannes sammanfattning är:
  • Att hålla rummet
  • Handlar inte om att göra något
  • Handlar inte om var barnet föds
  •  Handlar inte om fysiologi eller patologi
  •  Handlar inte om succé eller misslyckande
  • Handlar inte heller om lyxen för de som har tid
  • Moderskap är en mänsklig livsresa. Det är ett rum (space) av möjligheter, ett rum av mysterier och ett rum av övergångar.
  •  Att vara Väktaren av dessa

Att vara väktaren av dessa rum (spaces) handlar om att:

  •  Gå bortom biologi och fysiologi
  • Beskydda mening och innebörd
  •  Hålla det oändliga i det ändliga (medveten närvaro)
  • Hålla det osynliga i det synligas värld
  • Handla med medvetenhet
  •  Göra likadant men inget är likadant

Graviditet och barnafödande kan inte fullt ut vara mänsklig utan erkännandet av den spirituella (Spiritual) dimensionen av födande… och i förlängningen barnmorskans arbete.

Susanne och Celine avslutade föredraget med att låta oss, var för sig och i tystnad, formulera på ett papper vilken spirituell symbol vi väljer. Det kan vara en bild eller ord.
Och därefter uppmanades vi att rita eller skriva detta för att kunna minnas och därmed kunna låta denna symbol och dess potential verka i tid och rum i vårt arbete och våra liv.

Om du som läser detta blir nyfiken och vill läsa mer av Susan Cowther och Jenny Hall kan du beställa deras bok Spirituality and childbirth: Meaning and care at the Start of Life. Boken kan förbeställas  här  och släpps i september.

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

1 kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.

Hur undviker man interventioner på sjukhus?

Lämna en kommentar

Såhär skrev Linn:

Hej!
Vi är beräknade i slutet av juli och jag önskar en normal förlossning dvs. utan medicinska interventioner. Ev. Kan jag tänka mig lustgas. Har gått profylaxkurs och är peppad inför att föda barn. Hur ska jag göra för att ansv BM på förlossningen verkligen ska förstå och hjälpa mig i de stunder under förlossningen som jag kanske tvivlar i mitt beslut att undvika Eda och dyl?
Tack för en toppenblogg!

Såhär svarade jag:

Hej! Tack för din kommentar! Jag tror att det viktigaste är att du försöker förmedla dina önskemål till barnmorska och undersköterska, kanske genom ett medtaget födelsebrev? Eftersom födandet på en förlossningsavdelning ändå sker i en medicinsk kontext med mycket tillgänglig teknik tex, så kan det vara svårt för den födande på en förlossningsavdelning att helt undvika medicinska interventioner. Det beror lite på hur förloppet framskrider. Men skriv gärna i ditt brev att du vill undvika medicinska interventioner så långt det är möjligt. Du har rätt att bli respekterad i detta. Eftersom EDA finns som ett menyval på en förlossningsavdelning på sjukhus så kan man hamna i ett läge under födseln när det känns svårt att motstå detta val. Om du ändå ber om en EDA så har barnmorskan ingen rätt att neka dig. Min erfarenhet är att det bästa sättet att undvika epidural är att istället ha ett kontinuerligt stöd på rummet som hjälper dig igenom de jobbiga faserna av förlossningen när modet kanske sviktar. Så min förhoppning är att du ska ha detta mänskliga stöd när du behöver det som mest! Lyckönskningar från mig / Märta

Har du något bättre svar? Skriv gärna i kommentarsfältet nedan eller maila till info@fodamedstod.se

 

Har du varit med på en fysiologisk födsel?

2 kommentarer

Ett alternativ till denna rubrik hade kunnat vara ”Har du varit med på en normal förlossning?”. Men eftersom epidural och kejsarsnitt är högst normala företeelser i dagens förlossningsvård så blir det missvisande. Medicinska interventioner har blivit det vanliga och normala. Så vad jag egentligen menar är detta: Har du varit med på en fysiologisk födsel (utan medicinska interventioner) med ett normalt förlopp? Det är svårt att börja arbeta som hembarnmorska om man inte har upplevt eller varit med på just sådana födslar. Jag tror själv att det är alldeles utmärkt om man också har varit med på komplicerade födslar med interventioner samtidigt som man har fått en stark känsla för det okomplicerade födandet.

Det är viktigt att lyfta fram att det fysiologiska födandet utan medicinska interventioner i praktiken har blivit det ovanliga.

Såhär skrev en barnmorskestudent år 2014:

’However, I became very disheartened and concerned about my own experiences. As a student midwife, I completed my second year of training after having witnessed and participated in 52 caesarean sections, 16 instrumental deliveries and very sadly, only 11 normal deliveries. I can vouch for the fact this story is not unique and many students are having a chronic lack of exposure to normality. In fact what the International Confederation of Midwives and Royal College of Midwives seemed to call ’normal’, to me seemed like a fantasy, not the world in which I was training and learning. I was saddened to realise that I’m now a third year student and have never used intermittent auscultation in practice and have never seen a women give birth off her back’. Student Midwife to RCM 2014

Själv har jag haft den stora förmånen att få arbeta i barnmorskegrupper i Stockholm där jag upplever att det finns och på Södra BB  fanns en stor kunskap om det normala födandet, samt en strävan från ledningshåll att alltid behålla det normala normalt. Att få uppleva oforcerade utdrivningsskeden har gjort hela skillnaden för mig. För det är just under utdrivningsskedet,  och särskilt hos förstföderskor, som det brukar bli hela batteriet av medicinska interventioner, även i de fall där ingenting talar för det. Skalpelektrod, dropp och forcerad krystning.

Jag tror att det är viktigt att vi reflekterar över hur det förändrar vår syn på födandet och i förlängningen  vad det gör med vår barnmorskeprofession. När kunskapen om att bistå vid fysiologiska födslar utan medicinska interventioner försvinner ut i en periferi.

En privat förlossningsförsäkring

Lämna en kommentar

Efterfrågan på planerade kejsarsnitt utan medicinsk indikation har ökat. Jag har skrivit om kejsarsnitt eller kejsarfödslar i blogginlägget ”The golden ticket”. Det är nu flera blivande föräldrar som ser kejsarsnitt som en stor operation – men ändå som ett säkrare kort än en vaginal födsel. Med platsbrist och hänvisningar så framstår den vaginala födseln på sjukhus som ett alldeles för osäkert kort – ja som att köpa grisen i säcken. Jag fick ett långt och tänkvärt svar från Maria som jag publicerar idag. Jag förstår dig och håller med! Andra väljer nu att anlita doulor eller barnmorskedoulor (utbildade barnmorskor som doular) i högre utsträckning, också som ett sätt att skaffa sig en förlossningsförsäkring, eftersom tilliten till det offentliga har blivit så naggad i kanten. Såhär skriver Maria:

”Jag fick mitt första barn med akut snitt för 11 år sedan. Inför förlossningen med syskonet nu i maj var jag initialt rätt så inställd på att begära planerat kejsarsnitt. Inte så mycket för rädslan av att genomgå en vaginal födsel , det kände jag mig tvärtom rätt peppad på. Jag vet att saker kan gå snett med skador osv. men just i det avseendet hade jag lätt kunnat lägga min tilltro i barnmorskans händer och hoppats bli guidad genom det hela på ett så bra sätt som möjligt. Min man hade också önskemål om att vi skulle testa ”att föda vanligt” med tanke på hur kaosartat det var senast.

MEN det som ändå mer gjorde att jag övervägde kejsarfödsel var just frågan om platsbrist, att riskera att bli hänvisad, tidig hemgång -att bli mer eller mindre ombedd att åka hem efter en natt, att inte få vara trygg i att barnmorskan hade möjlighet att prioritera oss utan skulle tvingas jonglera både en och två (och kanske tre?) födande kvinnor på samma gång.
Ett planerat snitt är inbokat i förväg. Personalen vet att vi kommer och när, jag vet var förlossningen kommer att ske och kan inte hänvisas någon annanstans. Man har plats för oss. Man väntar oss. Och jag föreställer mig själv att som snitt-patient är det ingen som tvingar en att åka hem förrän kanske efter två nätter åtminstone.
Det var mina främsta skäl.
Och jag tror knappast jag är ensam om det resonemanget.
Det sjuka är alltså att man hellre genomgår en stor bukoperation för att man är så rädd att sånt som inte borde spela roll alls, gör en så sjukt otrygg.
Min förlossning började spontant till allas stora lycka och jag var som sagt grymt pepp på att föda vaginalt. Nu fick det hela avslutas med snitt ändå av olika skäl och jag är så otroligt tacksam för det fina omhändertagande vi fick, genom hela vårdkedjan. Vi hade tur och fick föda där vi önskade och alldeles uppenbart på en av maj månads lugnaste dagar.
Men ord som ”tur” borde inte behöva användas i detta sammanhang, det gör mig så otroligt ledsen att det ska vara så …”

Svar från KD och Etik

Lämna en kommentar

I mitt blogginlägg om taskshifting så ville jag gärna veta vad Ella Bohlin menade med nya arbetssätt för barnmorskor. Jag fick då ett svar!

Hej! Jag heter Simon och jobbar med Ella Bohlin (KD) som har ansvar för förlossningsvården i Stockholm. Det hon menar med nya arbetssätt handlar om att ge barnmorskorna möjlighet att utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet och arbeta mer effektivt. Tanken är alltså att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning.

Tack Simon! Det låter ju väldigt bra om tanken är att barnmorskorna ska ha större möjligheter att vara ett emotionellt och fysiskt stöd vid varje förlossning. Men jag ser inte hur det ska kunna gå till utan att man också ökar barnmorsketätheten. För när du i samma svar skriver att man ska utveckla sätt att ge kontinuerligt stöd, ha en närhet i förlossningsrummet (vad betyder ha en närhet?) och arbeta mer effektivt. Då blir jag förvirrad. För jag vet att barnmorskorna idag jobbar så effektivt de bara kan. Jag tolkar det som att vi ska hitta sätt att vara ett effektivt kontinuerligt stöd. Hur man effektiviserar det kontinuerliga stödet utan att vi blir fler barnmorskekollegor – det vill jag gärna veta! Så ett stort tack för ditt svar. Men det väckte fler frågor hos mig.

 

Igår blev jag så glad när jag kom hem från jobbet och hittade det nya numret av Jordemodern i brevlådan! Jordemodern är det svenska barnmorskeförbundets egen tidskrift och det här var ett  fantastiskt bra nummer! Så ni barnmorskor som prenumererar på Jordemodern och inte har hunnit börja bläddra – tips! Samtliga artiklar och ledare var mycket bra och tankeväckande. Jag blev starkt berörd av att läsa Karin Reimegårds reflektion Etiska dilemman – då och nu. Jag citerar här hennes avslutande ord:

Etik- vad är det? En definition är att det är vad som utmärker en god handling och vad som kännetecknar en god människa. Den stora etiska utmaningen är, som jag ser den, att vården måste tillgodose de verkliga behoven hos den födande kvinnan, arbeta efter den utmärkta forskning som finns, sträva efter att bemyndiga och lyfta den födande kvinnan istället för att skrämma henne, styra över henne och strunta i hennes önskemål. Och det stora etiska dilemmat jag ser, är att det kanske inte kommer att ske.

Jag vet att den goda viljan att ge en bra och evidensbaserad vård finns hos alla som har valt att arbeta med födande, men det behöver också finnas visionära ledarskap med en förankring i barnmorskeforskning, samt en  bra struktur och organisering runt förlossninsgvården –  som främjar detta.

Barnmorskelänken

2 kommentarer

Min morgonutsikt

Just nu befinner jag mig på landet i Hälsingland, här försöker jag blir frisk från en seg och långdragen infektion samtidigt som mina barn, deras kusiner och mammor och pappor krattar löv, klipper gräs och oljar verandor. Jag äter antibiotika för en halsfluss och plockar lättlästa deckare från bokhyllan. Och skriver på min blogg.

Krisen inom den svenska förlossnings och neonatalvården fördjupas för varje dag som går och sommaren som står för dörren känns som den bräckligaste på många år. Blivande föräldrar kan behöva åka till Åbo för att föda sina barn, om de väljer att komma ut för tidigt. Och efter sommaren kommer vi ha en ny skörd utbrända barnmorskor, det är ett som är säkert.

Att skriva om detta, igen och igen, blir lite tjatigt. Jag skulle så gärna skriva om något annat mer positivt. Jag letar med ljus och lykta efter hoppingivande projekt och lovande initiativ att skriva om och presentera för er. Barnmorskeforskning är roligt att skriva om! Men diskrepansen blir ibland så stor mellan vad forskningen säger och hur verkligheten faktiskt ser ut. Och då hamnar man så lätt i den desillusionerade verkligheten istället.

Trenden i Sverige är att centralisera all förlossningsvård. Stänga mindre enheter och bygga på redan stora förlossningsenheter till riktiga legotorn. SÖS ska snart kunna ta hand om 9000 födslar. KS Huddinge ska få ännu fler rum och födslar. Och så vidare. Varför? Det finns ingen forskning överhuvudtaget som visar att utfallet blir bättre och som ger stöd till en centralisering av all förlossningsvård. Men det finns ekonomiska incitament. Yteffektiva funktionsrum och snabba flöden är bra för ekonomin. På kort sikt.

Troligen är ett optimum cirka 3500-4000 födslar per år och klinik för att kunna behålla kompetens i personalgruppen och bedriva specialiserad förlossninsgsvård, det vill säga, även komplicerad sådan. Personal som jobbar på riktigt små förlossningsenheter kan behöva hospitera på större kliniker för att få lite fler födslar i händerna. Ett utbyte som kan komma att gagna båda parter!

Men jag är övertygad om att vi behöver byta perspektiv och bryta den här trenden med en centralisering av all förlossningsvård för att komma till rätta med de problem vi har. Svaret är inte att bara bygga högre och högre legotorn där det börjar svaja betänkligt efter ett tag. Fler mindre men stabila enheter och även en uppdelning av vård efter rätt vårdnivå. Alla behöver inte föda på en högspecialiserad centraliserad förlossningsklinik. En differentiering av vården behöver inte per automatik betyda sämre säkerhet eller förlossningsutfall för mor och barn. Med goda samarbeten och ett gott teamwork mellan de berörda professionerna så kan de okomplicerade födslarna tas om hand på mindre enheter, då i första hand av barnmorskor. Förlossningsvård innebär alltid mer eller mindre samarbete mellan barnmorskor,  läkare och även barnläkare. Vi  kommer alltid ha anledning att hitta goda samarbeten mellan dessa professioner.

Foto: Lovisa Engblom

Ingen vet på förhand exakt vilken födsel som kommer att sluta dramatiskt med behov av ett akut omhändertagande av läkare eller barnläkare. Jo, det finns gravida som förväntas få komplicerade födslar och de tas bäst om hand på ett specialistsjukhus från början. Men även de friska gravida där allt förväntas förlöpa normalt under födseln kan drabbas av en komplikation som kräver ett akut omhändertagande av sjukhus. Så även om man differentierar vården och delar upp födande i förväntat normalt eller förväntat komplicerat så behöver de olika delarna i förlossningsvården alltid på ett eller annat sätt vara integrerade med varann i en vårdkedja. Som primärvård och akutvård kan behöva skicka patienter mellan varann.

Foto: Lovisa Engblom

Det är därför en del har svårt med ordet barnmorskeledd enhet. Dels antyder det en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används så är all förlossninsgvård i Sverige läkarledd idag)  men också för att det antyder en positionering, som om barnmorskorna själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. Jag tror att den mesta kritiken ligger häri. För det vet alla att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva helt isolerad förlossninsgvård fri från andra professioner.

Jag önskar att vi kunde komma bort från termer som läkarledd eller barnmorskeledd enhet och se professionerna som länkar i en vårdkedja istället. Forskning  visar att friska gravida med förväntat normala födslar med mycket goda resultat kan tas om hand av barnmorskor i första hand. Barnmorskorna ges då tolkningsföreträde och får själva bedöma om förloppet förlöper normalt eller om det tippar över och blir komplicerat  och behöver slussas vidare till nästa del i vårdkedjan. Precis så fungerar det med hemfödslar. Med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorskor så kan friska gravida föda hemma. Särskilt för omföderskor men även för förstföderskor så har vi mycket goda resultat här. Forskning visar att risken att drabbas av svåra förlossningsskador är som allra minst om man föder hemma.

Plusfamiljen/ Välkommen liten är ett företag som vill bli en del av vårdkedjan runt födande. De vill  starta Sveriges första birthcenter för det förväntat friska födandet med barnmorskor som tar hand om de födande i första hand. Som en del i en vårdkedja. Det är ett spännande projekt! Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling bör kika in på deras fina hemsida och läsa mer. Eller gå in och följa deras instagramkonto valkommenliten.