Kategori: Att föda

Varje barn som föds är sina föräldrars prins eller prinsessa

Lämna en kommentar

En egen prinsessa

Plötsligt poppar det upp krönikor om trygga föderum åt alla lite varstans. Idag i Expressen går det att läsa Jenny Strömstedts krönika! Hon avslutar sin kolumn med att konstatera:

 När allt kommer omkring så är varje barn som föds sina föräldrars prins, eller prinsessa.

Ja så är det. Och det är rörande för när det kommer till riktiga prinsess och prinsfödslar, när våra kungligheter får barn – ja då vet alla inblandade vad som är den bästa vården. Nästan. Och skattebetalarnas pengar landar för en gångs skull alldeles precis där de hör hemma. Då är det inte tu tal om extra förlossningsplatser först år 2021, eller att det behöver utbildas fler barnmorskor till samma krassa verklighet. Då går det fort att ordna ett fint och tryggt arrangemang. Här och nu. En barnmorska som prinsessan hinner lära känna under graviditeten, där det byggs upp en tillit och ett förtroende. En utvald läkare blandas också in. Sedan är de som senare ska vara med på födseln jour under de veckor som den planerade födseln beräknas äga rum. Prinsessorna får sitt eget caseload. En barnmorska som finns ett telefonsamtal bort. Tryggare kan ingen vara.

Under födseln är både barnmorskan och läkaren närvarande i förlossningsrummet där de ger ett kontinuerligt stöd. Barnmorskan har ingen annan födande att koncentrera sig på utan kan gå upp i skeendet, vara i ett här och nu, precis på det sätt som födandet förtjänar. Även om det inte är obligat att ha en läkare med i föderummet när ett förlossningsförlopp är helt normalt och utan komplikationer, tvärtom så behövs det sällan – men självklart skulle jag tacka ja om jag var läkare och blev inbjuden till en prinsessfödsel! Man kan väl knappast ha det trevligare på jobbet, tänk att tillsammans med en barnmorska få stötta en kunglig som föder helt okomplicerat.

Nu kan man ju hävda att detta är ett givet säkerhetsarrangemang med tanke på kungligheternas utsatta position men jag vill påstå att det inte är hela sanningen. Föräldrarna till blivande prins och prinsessor ska få den bästa vård vi kan uppbringa. En egen barnmorska. En säker förlossningsplats och en barnmorska som de har hunnit lära känna innan – som sedan kan vara närvarande under hela födseln! Det är SÅ bra.

Tidigare i veckan skrev Alice Teodorescu i GP om Juli året om i svensk förlossningsvård. Jag är så glad för alla som skriver på sina ledarsidor och i sina kolumner om behovet av fler trygga föderum. Jag är också glad för de goda exempel på bra vård som finns i Sverige. Där vården faktiskt blir så perfekt och bra som alla födande förtjänar.

 

 

 

Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Lämna en kommentar

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 

Fler trygga föderum

Lämna en kommentar

Barnmorskan Liisa Svensson ger ett kontinuerligt stöd

Jag älskar den här bilden. Det är en bild av ett föderum. Kvinnan som föder ligger i badkaret mittemot barnmorskan Liisa Svensson. Pappan står på huk framför badkaret och utbyter några ord med Liisa som är alldeles lugn och närvarande i nuet. Det finns inga andra födande som behöver hennes uppmärksamhet just nu. Hon kan vara i den här bubblan av intimitet och förtroende med paret som snart ska få träffa sitt barn.

Igår kom politikerna Ella Bohlin och Peter Carpelan med en replik i SVD Vi vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat. Huddinge sjukhus ska få ett tillskott av förlossningsrum; yteffektiva funktionsrum som ska kunna användas efter behov. Badkar på rummen. Fler utbildningsplatser så att barnmorskeleden fylls på – eftersom det råder sådan brist på specialistsjuksköterskor.

Det är jättefint att de vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat! Men för att kunna göra det behöver man börja i rätt ände. Att utbilda fler till samma krassa verklighet hjälper föga. Det är som att öka vattentrycket i en slang som hälls rakt ner i en tratt där det ändå rinner ut i andra änden. En massa mer eller mindre nyutbildade kommer att fortsätta fly till Norge, bemanningsföretag eller andra sjuksköterskejobb med bättre arbetsvillkor. Poängen är att de nyutbildade behöver de erfarna barnmorskorna inom förlossningsvården för att själva kunna växa och bli trygga i sin nya roll. Vi alla behöver att även de erfarna barnmorskorna stannar kvar inom förlossningsvården!

Vi behöver skapa fler trygga föderum. Om de är yteffektiva eller har badkar är tyvärr helt irrelevant om de inte upplevs som trygga att föda (eller jobba) i. Nyckeln till tryggheten är barnmorskor som ges tid att vara närvarande och stötta den födande. Som inte behöver dela sin uppmärksamhet mellan två tre olika förlossningsförlopp. Som kan få stanna kvar i ett rum och slippa springa in  och ut med andan i halsen för att dra i några spakar här och där.

En barnmorska per födande kvinna i aktiv fas av sin förlossning! Födande skulle strömma till den avdelning som kunde erbjuda ett kontinuerligt stöd under hela födseln. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering; SBU, har nämligen studerat effekten av ett  kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossningen.

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel (Relativ risk (RR) 1.08, 95% Konfidensintervall (KI) 1,04–1,12,19 studier, 14 419 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring (RR 0,90, 95% KI 0,84–0,96, 14 studier, 12 283 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen (utvärderat under uppföljningsintervju) (RR 0,69, 95% KI 0,59–0,79, 11 studier, 11 133 deltagare)

Vidare så gav kontinuerligt stöd:

  •  Kortare förlossning (MD –0,58 timmar, 95% KI –0,85, –0,31, 12 studier, 5 366 deltagare)
  •  Lägre sannolikhet för kejsarsnitt (det enda effektmått som förekom i samtliga 22 studier) (RR 0,78, 95% KI 0,67–0.91, 22 studier, 15 175 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning (RR 0,90, 95% KI 0,85–0,96, 19 studier, 14 418 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring (RR 0,93, 95% KI 0,88–0,99, 9 studier, 11 444 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min. (RR 0,69, 95% KI 0,50–0,95).
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Slutsatser från författarna till Cochrane-rapporten är att:

Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt
Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

Lappen som blev en viral

Lämna en kommentar

Den här lappen skrevs av en koordinator på en förlossningsavdelning i Stockholm igår.

DS fullt, KS fullt, SÖS fullt, HS fullt, STS fullt, Uppsalafullt, Nyköping fullt, Norrköping fullt, BBS fullt kl 9:51 den 11/5. Lappen spreds sedan på nätet och blev en så kallad viral. Varför? Jo för att den träffar rätt i hjärtat. Alla kan förstå logiken bakom. Tydligare än såhär blir det inte. När det är fullt precis överallt, det finns inga förlossningplatser på något av de här ställena, alla förstår att kl  9:51 en torsdag i maj så har dagen bara börjat och den som ringer in och  kanske ligger i startgroparna för att föda vid denna givna tidpunkt – vart ska hen ta vägen?

Tidigare, när en klinik var full, så var det en självklarhet att hänvisa den födande till nästa sjukhus med den lediga förlossningsplatsen. Sedan BB Sophia stängde har antalet hänvisningar gått ner. Det framställs av vissa som en bra sak. Men varför har hänvisningarna gått ner? Svaret går att läsa på lappen. När det inte finns platser någonstans finns det ingenstans att hänvisa. Då kanske kvinnor får föda ändå, utan en ledig förlossningsplats eller en ledig barnmorska.

Alla som jobbar inom förlossningsvården vet att en omföderska med täta värkar inte går att skicka hur långt som helst, barnet kanske kommer ut om en timme. Så vad händer? Många har nämligen undrat det i mina Facebook och instagramflöden. VAD händer? Vad gör man då? Får hembarnmorskor rycka ut? Får kvinnor föda i ambulansen? Det är bra att frågan ställs. För den är högst berättigad. Jag vet att det är många barnmorskor och födande som kan berätta vad som händer. Barnmorskor kan berätta med allt mer desperation och frustration i rösten.

Det som händer är att kvinnor kan få föda under helt andra omständigheter än det var tänkt. På ett rum som inte är ett förlossningsrum. Kanske ett mottagningsrum, ett eftervårdsrum eller ett badrum. Eller på chefens kontor. De kan också få föda utan det stöd de har rätt till. För så blir det när det inte finns några lediga platser eller några lediga barnmorskor. Det första som ryker är stöd och närvaro av en barnmorska. Det blir svårare att få tillgång till smärtlindring när man inte är på ett förlossningsrum. Kvinnor som precis har fött får skynda sig ut ur förlossningrummet för att ge plats åt nästa på tur. De finns de som får föda i ambulans på väg till sjukhuset.

Kvinnor i värkarbete kan nämligen behöva hållas hemma på tok för länge. Risken är överhängande att även den medicinska bedömningen färgas av platsbristen. Finns ju inga platser! Kämpa på lite till därhemma! Det blir tuffa prioriteringar. Födande motas i grind, får ta en promenad, kanske sitta på Mc Donalds med värkar, komma åter  i sista minuten och föda ut barnet på de 20 minuter som kanske återstår av födseln när en plats äntligen blev ledig.

De flesta barn kommer ut ändå, oavsett om Mc Donalds var föderummet under merparten av värkarbetet. De flesta barn kommer ut på sjukhus. Bara moderkakan kommer ut på sjukhus så räknas det som om man har fött på sjukhus och allt ser fint ut i statistiken.

Barnmorskor och läkare är smärtsamt medvetna om hur mycket ett kontinuerligt stöd och en god omvårdnad  betyder under en födsel. Därför är det inget annat än en skam att det kan se ut såhär i Sverige idag. Inte alla dagar men alldeles för många dagar.

 

 

 

 

 

Ett plus ett blir två!

4 kommentarer

Användandet av ord har stor betydelse när vi skapar vår verklighet. På flera förlossningsavdelningar i Sverige har man infört rutinen att det ska vara två barnmorskor precis på slutet när barnet kommer. Jag har hört uttrycket ”samförlösa” som jag inte är särskilt förtjust i. Att slentrianmässigt använda ordet förlösa tar bort så mycket av kvinnans egen power i sitt födande och passiviserar henne i en situation när hon i själva verket utför något mycket aktivt. Det är kvinnan som föder och vi som bistår. Något händer när man ändrar på ordföljden.

På Södra BB arbetade inga undersköterskor och där var vi ofta två barnmorskor som hjälptes åt när det behövdes fler händer, och särskilt på slutet. Den andra barnmorskan brukade hälsa på paret i ett lugnt läge och berätta att hon skulle vara med och hjälpa till lite under födseln. Jag upplevde att det var ett fantastiskt sätt att få erfarenhet av fler arbetssätt än mitt eget eftersom jag också var den ”andra” barnmorskan som hjälpte till ibland på andras födslar. På det här sättet fick jag lära mig om vattenfödslar, lugna och oforcerade krystskeden som jag aldrig upplevt tidigare och små knep i alla möjliga situationer som jag snodde och la i min egen verktygslåda. Det blev ett väldigt fint sätt att skapa ett kunskapsutbyte oss barnmorskor emellan.

Det var inte heller någon order uppifrån att vi alltid behövde vara två ( på slutet ) utan det föll sig helt naturligt. Ungefär som man gärna arbetar två och två barnmorskor vid hemfödslar. Vid en hemfödsel träffar båda barnmorskorna paret innan och det finns då redan ett förtroende barnmorskorna emellan och  mellan paret och de två barnmorskorna.

Jag tror att det här att vara två barnmorskor vid en födsel verkligen kan vara något fint och användbart men också något som ibland kan bli knasigt och fel; alldeles beroende på vilken kultur som  ligger bakom detta direktiv och som sedan kommer att genomsyra sättet det efterlevs på.

Om fokus med att samförlösa enbart grundar sig i en  rädsla för stora bristningar så blir det 1+1 blir 1. En barnmorska är ej tillräcklig i sig utan nu måste det vara två för att täcka upp för den enas eventuella brister. Kanske att man hjälps åt med fler händer för att hålla perinealskydd. Det  kan bli en känsla av utökad kontroll och räddhågsenhet barnmorskorna emellan. Bäst om kvinnan föder i halvsittande, inte chansa nu! Om fokus blir för mycket på kontroll av sista biten av födseln så försvinner det relationella lätt. På en stor avdelning kanske den andra barnmorskan inte hinner bekanta sig med den födande kvinnan innan utan dyker upp som en gubbe i lådan precis på slutet. I bästa fall så går det smidigt och lätt för alla inblandade. I sämsta fall så klampar den okända barnmorskan in precis på slutet och ändrar dynamiken i rummet helt.

Om fokus med att samförlösa inte enbart handlar om en rädsla för stora bristningar utan även om att skapa fler situationer för lärande och reflektion barnmorskor emellan, då kan det bli 1+1 blir 2. Men då behöver det läggas mer tid på det relationella. Kanske att den andra barnmorskan går in och hälsar på paret innan det är dags att föda och även kommer in i rummet under själva födseln för att också följa förloppet. För hur upplever kvinnan och hennes partner en gubbe i lådan precis på slutet? Allt fokus blir inte på de sista minutrarna. Tid för reflektion och utbyte barnmorskorna emellan efter födseln är också viktigt,  och det måste även finnas en följsamhet och ödmjukhet inför varandras olika arbetssätt. Då tror jag att det kan bli något riktigt bra!

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

Triumf, utmaningar och möjligheter i Uppsala!

4 kommentarer

Igår var det internationella barnmorskedagen! Då passade Barnmorskeprogrammet i Uppsala på att fira sitt 10-årsjubileum. Dagen kunde inte ha varit bättre vald för vårsolen sken sådär ljuvligt över Uppsala slott, Akademiska sjukhushet, Carolina Rediviva, Botaniska trädgården och myllret av människor som längtat efter våren och nu samlats vid Fyrisån eller på något passande fik. Jag promenerade uppför slottsbacken till föreläsningssalen. Med en glass i handen.

Professor Agneta Skoog Svanberg invigde dagen med att berätta om själva startskottet för barnmorskeutbildningen i Uppsala, då för 10 år sedan. Om allt som har hänt, vilka utmaningar de har tagit sig igenom (att få tillräckligt med platser till den verksamhetsförlagda utbildningen har varit en alldeles särskild utmaning) och var vi står idag.

Margareta Larsson, barnmorska och docent, fortsatte med att berätta om 300 år av utveckling, utmaningar och möjligheter för barnmorskor i Sverige. Exempel på utmaningar vi står inför är den ökade centraliseringen av förlossningsvård när förlossningsavdelningar i glesbygd läggs ner.

Eva Nordlund

Eva Nordlund, vice ordförande i Svenska barnmorskeförbundet, tog vid. Hon berättade om barnmorskeförbundets arbete – vårt eget yrkesförbund! Hon betonade vikten av att vi barnmorskor håller ihop som kår – tillsammans är vi nämligen starka och kan driva på i olika frågor som vår profession vill värna om. Vi fick även se bilder från hennes och Mia Ahlbergs (ordförande i barnmorskeförbundet) träffar med Englands och Hollands barnmorskeförbund. Vi står inför olika utmaningar i de olika länderna men har  ändå så många gemensamma nämnare som de barnmorskor vi är. ”Barnmorskebristen” i landet (eller svårigheten för vissa arbetsgivare att rekrytera barnmorskor) leder till funderingar på nya lösningar på politisk nivå, så kallad taskshifting. Ska undersköterskor ta över en större del av barnmorskans arbetsuppgifter? Att fundera över varför var tionde barnmorska arbetar med annat än det de är utbildade till vore att lägga fokus på rätt ställe.

Cornelia Andersson och Veronica Hornoz Ledoux, båda barnmorskestudenter i Uppsala men nyligen hemkomna från sin praktik på en förlossningsavdelning  i Tanzania berättade om sina upplevelser. Mammorna har med sig egna födelsekit till förlossningen och barnen lindas in i särskilda kangas efter födseln. Det är ett sätt att id-märka barnen! En annorlunda verklighet som det var spännande att få en glimt av.

Laila Johansson var en av de barnmorskeskestudenter som gick ut med den första kullen då för 10 år sedan! Hon berättade om den första nervösa tiden som barnmorskestudent och förvandlingen till den erfarna barnmorska som hon nu är. I höst blir hon en av två huvudhandledare för studenterna på förlossningen! Hon är även ordförande i Uppsalas barnmorskeförbund.

Jag och Johanna under en bild på nästan hela inspirationsgruppen!

Sen var det Inspirationsgruppens tur! Jag, Johanna Elwinger och Elin Ternström representerade gruppen den här dagen. Johanna inledde med att berätta om hur vi blev till hösten 2014. Vi kom till lite i efterdyningarna av barnmorskeupproret i Uppsala samma vår. Ambitionen är att verka för en spridning av viktig barnmorskekunskap, skapa utbyten oss barnmorskor emellan och på så sätt stärka vår profession. Vi har medvetet valt det positivt klingande namnet ”Inspirationsgruppen” och vänder oss till alla som kan tänkas vara intresserade av de här frågorna! På så sätt blir det både fortbildning för barnmorskor och folkbildning för alla intresserade.  Ett winwin.

Elin Ternström, jag och Johanna Elwinger

Jag berättade om de inspirationsträffar och workshops som vi har anordnat hittills. Den första träffen vi ordnade var den om vattenfödslar. Liisa Svensson och Maria Ahlbom kom och höll en mycket uppskattad föreläsning! De är några av de barnmorskor i Sverige idag som har kunskap, erfarenhet och expertis på det här området. Eftersom vattenfödsel endast är ett alternativ för en frisk mamma och ett friskt barn med ett normalt förlossningsförlopp så faller det också under vårt barnmorskeparaply! Om vi vill att den här kunskapen ska finnas – och i förlängningen att vattenfödslar ska finnas som ett alternativ till annan mer medicinsk smärtlindring så måste vi utbyta kunskaper med varandra och driva den här frågan framåt. Ingen kommer nämligen att göra det åt oss!

Jag berättade om när författaren Pia Höjeberg gästade oss under förra våren och den mycket uppskattade workshopen om upprätta förlossningsställningar som Kristina Lundberg och Liselotte Widen från BB Stockholm kom och höll! Den blev det rusning till – platserna tog slut på bara några dagar. Eftersom efterfrågan var så stor så anordnade vi workshopen en gång till så att fler skulle få möjlighet att gå! Vår senaste inspirationskväll handlade om stöd. Då bjöd vi in barnmorskan Gunilla Aneblom och doulan Emma Philipsson (också känd från sin omåttligt populära podcast Förlossningspodden!) att ge sitt perspektiv på stöd innan, under och efter födseln. Elin Ternström fortsatte med att ge förslag på inspirerande poddar, bloggar och instagramkonton att följa! Hon pratade även om våra förhoppningar inför framtiden; fler alternativa vårdformer, alternativ inom den redan existerande vården och fler tillfällen att utbyta kunskaper med varandra inom professionen.

 

Emma och Maria, talespersoner för Födelsevrålet

Eftermiddagen avslutades med en föreläsning av Emma och Maria från Födelsevrålet! Födelsevrålet är en brukarorganisation och den första i sitt slag i Sverige. De berättade hur organisationen blev till  som en reaktion på nedläggningen av  två fungerande förlossningenheter; Södra BB och BB Sophia. Sedan har organisationen vuxit och kommit att handla om hela Sveriges förlossningsvård. De vill verka för en trygg och individualiserad förlossninsgsvård för alla blivande föräldrar i hela Sverige. Deras värdegrund:

Födelsevrålet är en demokratisk, fristående, partipolitiskt och religiöst obunden organisation för dig som vill engagera dig i en trygg förlossningsvård. Alla människor är olika och har olika bakgrund och olika behov – därför bör vården utformas efter detta, med trygga och likvärdiga valmöjligheter som kan passa alla individer, oavsett var i landet den födande bor.

Min kropp. Mitt barn. Mitt val.

Detta vill kvinnor ha!

Tack för en fin och inspirerande eftermiddag och kväll ihop med kära kollegor!

 

 

Försprång till trygghet

Lämna en kommentar

Mia Ahlberg och Marianne Weichselbraun

Just nu pågår svenska barnmorskeförbundets årliga konferens i reproduktiv hälsa i Jönköping! Jag önskar att jag var där. Det övergripande temat är ”Var dags sex”. Men just nu talar min vän Elin Ternström på konferensen om förlossningsrädsla hos utlandsfödda. I mitt facebookflöde får jag glimtar och uppdateringar från konferensen.  Några saker gör mig alldeles särskilt glad och det är de  forskningsprojekt där barnmorskor följer kvinnor hela vägen under graviditeten och till förlossningen. Det finns några sådana som pågår i Sverige just nu! Modellen kallas för caseload/team midwifery. Tanken är att samma grupp barnmorskor som träffar den gravida på mödravården också är jour och att någon följer med när det är dags att föda! Den födande kvinnan och hennes partner hinner alltså lära känna  barnmorskan som sedan är med på födseln. Det skapar en trygghet för alla inblandade. Ingegerd Hildingsson som är barnmorska och professor studerar detta just nu. Hennes  forskning visar att en majoritet av svenska kvinnor önskar mera kontinuitet i förlossningvården med samma barnmorska under graviditet, födsel och eftervård. På bilderna här nedan presenteras det sammantagna kunskapsläget:

Här i Uppsala har barnmorskorna på bm-mottagningen Hjärtat  följt 10 förlossningsrädda kvinnor hela vägen genom graviditet och födsel. Heja!

Karin Hellström och Karin Hannrup från bm-mottagningen Hjärtat i Uppsala

Själv följer jag nu kvinnor som jag redan känner genom sina födslar på sjukhus, men då som doula. Eftersom de här forskningsprojekten är så förhållandevis få i Sverige så är det ett sätt för mig som barnmorska att skapa mitt eget caseload.  Det är otroligt värdefullt att hinna bygga upp en relation till paret redan innan det är dags att föda. Det ger ett enormt trygghetsskapande försprång till alla inblandade. Det är också så hembarnmorskor jobbar i Sverige idag.

Barnmorskor, hembarnmorskor och doulor

Att skynda långsamt

Lämna en kommentar

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.

När bör en förlossning behandlas med värkstimulerande dropp?

2 kommentarer

Såhär skriver Therese som en kommentar till mitt förra blogginlägg:

Jag är en av de 70% som fick värkförstärkande dropp. Och en förlossningsskada. Finska greppet till trots. I mitt fall behövdes nog droppet (?) då jag hade haft en latensfas på nästan tre dygn och varit i aktiv fas i nästan ett dygn, drabbades av sekundär värksvaghet och var öppen 10 cm i 8 timmar då barnet inte sjönk ned sista biten. Jag ville egentligen föda på knä men var för trött så det blev i gynställning. Nästa barn blir ned kejsarsnitt då kirurgen stark avråder från vaginal förlossning pga mängden ärrvävnad. Det är en sorg, jag tyckte det var häftigt fram tills det blev fruktansvärt. Vågar helt enkelt inte chansa med mitt underliv igen. Ingen direkt orsak har kunnat fastställas, barnet var normalstort och föddes fram utan hjälpmedel, långsamt och med perinealskydd. Hade jag haft en orsak hade jag kanske vågat, men nu när jag faktiskt läkt bra chansar jag inte, trots att jag helst vill föda vaginalt…

Problemet idag är att väldigt många förstföderskor (och även omföderskor) blir ”värksvaga”. Eller får iallafall diagnosen värksvaghet inne på förlossningen, därav behandlingen med det värkförstärkande droppet. Man kan få diagnosen primär eller sekundär värksvaghet. Kortfattat och lite förenklat kan man säga att vid primär värksvaghet så har problemet  med värkarnas ineffektivitet (att livmodermunnen öppnar sig för sakta) varit med från början, vid  sekundär värksvaghet så har förlossningen till en början gått framåt på ett bra sätt men efter ett tag har värkarbetet blivit mindre effektivt. Kanske är det så att värkarna glesar ut och kommer mer sällan, blir kortare eller helt enkelt mindre verksamma. Det händer ganska ofta att värkarna tar en paus när förstföderskor blir retraherade – då livmodermunnen har öppnat sig helt och hållet och barnet ska fortsätta att tränga ner i bäckenet. Många, både förstföderskor och omföderskor blir då med dropp! Användningen av epidural ökar och många  som får epidural får även en sekundär värksvaghet på köpet som en bieffekt – ytterligare en anledning till dropp.

Oxytocindropp är ett mycket potent och verksamt läkemedel som har studerats i många studier. Det finns risker med att  både tillföra oxytocin och att avstå från att ge oxytocin. Drömmen vore att varken över eller underbehandla med detta läkemedel i förlossningssammanhang! Det har dock visat sig vara lättare sagt än gjort. Problemen vid överbehandling är att barnet riskerar att påverkas negativt, felaktig användning leder nämligen ofta till ett överaktivt värkarbete och hotande syrebrist hos fostret.  I studier har man kunnat påvisa att barn som skadas allvarligt i samband med en födsel oftare har varit ”utsatta”för ett värkstimulerande dropp.  Men en väldigt lång och utdragen förlossning är inte heller önskvärt. Astrid Nystedt beskriver detta väldigt väl i sin avhandling  Utdragen förlossning, kvinnors upplevelser och erfarenheter.

Läs även en sammanfattning på Socialstyrelsens hemsida:  Nationella indikationer för värkstimulering med oxytocin. Där refereras till ett flertal stora studier på området.

Vi har lite att jobba med.  Dropp har på många förlossningskliniker blivit så hemtamt att användningen ibland riskerar att ske på godtycklig grund – när det ”känns i magen” som om förlossningen har dragit ut på tiden. Att ställa en korrekt diagnos för vad som kan gå under flaggen utdragen förlossning – och därmed i behov av hjälp på traven – är väldigt viktigt.

Men också, hur kommer det sig att så många blir värksvaga från början? Den här frågan tror jag ställs alltför sällan. Finns det något i vår handläggning av den normala förlossningen som inte är tillräckligt gynnsam på våra förlossningsavdelningar idag, ja som skrämmer bort det kroppsegna oxytocinet snarare än lockar fram det? Det här är en fråga som många tycker är helt hopplös att grotta ner sig i. Men bara för att det är svårt betyder det inte att det saknar betydelse eller inte är viktigt.

Nyckeln till förlossningen? Foto: Lovisa Engblom

 

Ett svenskt caseload midwifery?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag var 19 år så fick jag träffa flera kvinnor i NordAmerika som hade fött sina barn hemma. Att läsa Ina May Gaskins ”Spiritual midwifery” är som att kastas tillbaka dit. Hippies såklart. Som går att avfärda som tokar om man tar på sig sina kritiskt granskande glasögon och börjar kalla kvinnorna för patienter istället. Ja hur såg barnafödandet ut i en hippie-bilkaravan på väg i ett amerikanskt 70-tal? De totala kontrasterna mellan sjukhusfödslarna där papporna inte var välkomna, alla fick epidural vare sig man ville eller inte och där det var standard att separera mor och barn efteråt. Jag kan förstår att det växte fram en annan födslokultur i dessa kretsar, konstigt hade väl varit annars.

Födsloberättelserna från Ina May Gaskins hippiekaravan som sedan blev en stor farm i Tennesse präglas av en total tillit till kroppens förmåga att föda barn, en genuin nyfikenhet inför födandet som ett mysterium och en syn på det hela som en stor existensiell händelse i livet. Som bör ske i en omgivning där den födande känner sig som mest trygg.

Det är den trygghetsskapande faktorn som skiljer sig åt mellan dessa kulturer!

För vissa kan inte tänka sig något tryggare än att föda på ett stort  sjukhus med all tillgänglig teknik och full backup av specialistläkare på plats. Andra kan inte tänka sig något tryggare än att föda hemma med hjälp av erfarna barnmorskor som paret har lärt känna innan.

När jag började läsa till barnmorska så var min förhoppning att få verka som den där trygghetsskapande barnmorskan i sammanhanget, på sjukhus eller hemma. Men att få möjligheten att vara fullt närvarande i ett skeende. Gärna hos ett par som jag fått förmånen att lära känna innan. Att få lära känna ett par innan en förlossning är att ge alla inblandade ett så enormt trygghetsskapande försprång. Det där förtroendekapitalet som allting sedan bygger på -det har redan hunnit börja förvaltas.

Sen när man befinner sig i en verklighet med brist på förlossningsplatser och det hela ofta handlar om att ro hem en avdelningslogistik, ja då är det lätt att undra var man som barnmorska har hamnat! Jag känner mig  mer som en förlossningtekniker än något annat när jag  springer mellan olika föderumoch drar i några spakar för att sedan göra hastig sorti. För att orka arbeta på det sättet och låta födandet anpassa sig efter avdelningen snarare än tvärtom, ja då behöver man skapa sig en distans.

Handlar det om upprätta förlossningsställningar? Handlar det om kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln? Både ja och nej.  Att arbeta aktivt med upprätt födande är ett sätt att  låta kvinnan bli ett subjekt  och vara en aktiv medspelare i sitt eget barns födsel. Det kan vara ett medel men måste inte alltid vara ett mål i sig.

Kontinuerligt stöd av barnmorska är ett annat sätt att få loss den där kvalitativa trygghetsskapande resursen som gagnar födandet. Men kontinuerligt stöd av barnmorska bygger på att barnmorskan kan vara kontinuerligt närvarande. Och det kan man bara om man som barnmorska har full backup, stöd och inte 1000 andra saker som ska hinnas med samtidigt.

Caseload midwifery är en modell som skulle passa perfekt in i den svenska förlossningsvården idag och som landstinget i Västernorrland blir först med i ett treårigt projekt! Dels för att komma åt den där trygghetsskapande faktorn i födandet som många saknar idag. Men också som ett sätt att locka tillbaka barnmorskor till förlossningsvården.