Att skynda långsamt

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*