The power of context

Att föda barn och the power of context

Foto: Lovisa Engblom

För en vecka sedan var jag med i en livesändning med Anna Tallwe där vi pratade om The power of context. Livesändningen finns fortfarande kvar på Dingravidcoach instagramkonto om du vill lyssna på vårt samtal.

I det här blogginlägget tänker jag gå igenom vad jag egentligen menar med ”The power of context”. Uttrycket har jag tagit rakt av ifrån Malcolm Gladwells bok The tipping point. Sättet han använder uttrycket för att beskriva skeenden skiljer sig dock från hur jag använder det. Uttrycket ”Födelsemiljöns betydelse” lyfter inte riktigt och därför har jag valt att använda mig av den här engelska frasen.

Kontext spelar nämligen stor roll när det handlar om födande, och samtidigt är det något vi ofta förbiser när vi pratar om samma fenomen. De flesta som arbetar med förlossningsvård i Sverige har bara sett förlossningar i en kontext: nämligen i sjukhusmiljö. Det i sig är en barriär och som jag ser det: ett tydligt hinder för förändring.

Vad innebär kontext i samband med förlossningar?

Kontext innebär allt som finns i den yttre miljön runt den födande kvinnan. Alltså det sammanhang som den födande befinner sig i.

Under förlossningen försöker våra känslor hjälpa oss att ta rätt beslut.

Vår hjärna är optimerad för en miljö där allt gick ut på att överleva dagen. Och hjärnan använder hela tiden känslor för att putta oss i rätt riktning. När en orm trillar ut framför dig – hur kommer du att reagera då? Japp, känslorna är hjärnans sätt att blixtsnabbt styra oss mot det som ger oss bäst chans att överleva.

Under en vaginal förlossning så arbetar kroppens hormoner för att nedreglera neokortex, den tänkande delen av hjärnan, så att kvinnan ska få tillgång till den mer primitiva delen av hjärnan – det limbiska systemet. Känslohjärnan. Det är för att skydda mor och barn. Det blir helt enkelt enklare att föda barn om den födande kvinnan samtidigt får tillgång till det där djuriska i sig.

Vi kan inte föda barn enbart med hjälp av rationellt tänkande. Det fysiologiska födandet är en instinktiv process. Vilket innebär att kroppen vet precis – även om det känns som att vi med vårt intellekt fattar noll.

Om en människa vore en robot så skulle vi kunna föda barn med hjälp av avancerade beräkningar. Men eftersom vi inte är robotar så behöver vi kunna ta blixtsnabba beslut UTAN att ha all information om något tillgänglig. Det innebär att kontext spelar en väldigt stor och avgörande roll under förlossningar genom sättet det påverkar hur vi känner oss.

Alltså: Oxytocinfrisättningen regleras av feedback från barnet, livmodern, moderns känslor och det som händer i den yttre miljön. Därför kan oxytocinnivåerna förändras under förlossningen till följd av vad som händer både inuti och runt kvinnan. Avskildhet, mörker, stillhet, lugn koncentration, värme, känslan av trygghet och säkerhet, mjuk beröring och kärleksfull interaktion främjar frisättningen av oxytocin.

Födelsemiljöns betydelse

Går det att skapa en mer personlig, ombonad och ”trygg” födelsemiljö på sjukhuset som kompenserar för en medicinteknisk syn på födandet? Alltså: Kan utformningen av rummet ha en egen direkt påverkan på den som föder alldeles oavsett vilken vårdmodell som tillämpas på avdelningen?

I en nyligen publicerad studie undersöktes födelsemiljöns betydelse. Kvinnor som födde barn på ett sjukhus i Sverige lottades till att få föda i ett vanligt, traditionellt förlossningsrum eller i ett mer personligt, mjukt och ombonat födelserum.

I det ”personliga” rummet var den tekniska apparaturen gömd, det fanns badkar, soffa, ljuddämpning, det gick att få olika naturscener projicerade på väggarna i rummet. Osv.

Vad blev resultatet? Jo, att födelsemiljön består av tre delar:

  • Det fysiska rummet
  • Den mänskliga interaktionen inom den
  • Det institutionella sammanhanget

Forskarna kom fram till den här slutsatsen:

Institutionell auktoritet genomsyrar atmosfären inom födelsemiljön alldeles oavsett rummets utformning. En maktobalans mellan institutionella krav och födande kvinnors behov kunde identifieras vilket betonar den avgörande roll som födelsefilosofin spelar för att skapa säkra födelsmiljöer.

Födelsemiljöer som ökar kvinnors känsla av handlingsfrihet.

För mig är det uppenbart att säkra födelsemiljöer handlar om att bygga icke-auktoritära relationer. Samt att rummets utformning inte spelar någon roll om den födande kvinnan inte får ha den största makten över beslut som rör hennes egen kropp.

Hur du själv kan påverka din kontext under förlossningen

  • Ta rummet i anspråk

Att ta förlossningsrummet i anspråk är ett sätt att skapa en personlig atmosfär samtidigt som du talar om både för dig och alla andra i rummet att du är viktig. Gå inte miste om den chansen! Man behöver inte köpa in nya ljusslingor. Men lite personlig rekvisita kan förstärka känslan av att rummet tillhör dig. Att du är trygg och säker i rummet och att de som kommer in i rummet är gäster hos DIG istället för tvärtom. Att vara i vatten är för många ett mycket bra sätt att skapa ett eget rum i rummet.

  • Relationerna i rummet

Vilka är det som befinner sig i rummet? Relationerna i rummet kan kompensera helt för trist födelsemiljö. Om rummet känns lite kalt och andefattigt men du däremot har ett fantastiskt stöttande team runt dig så har du en känslomässig buffert som räcker långt.

  • Det institutionella sammanhanget

Vilken vårdkultur eller vårdmodell som tillämpas där du föder påverkar vare sig du vill eller inte. Institutionell auktoritet kommer att genomsyra atmosfären i rummet och är det som avgör om du blir en passiv deltagare i din förlossning eller om du får huvudrollen i din förlossningsfilm. Personalen som jobbar runt dig kommer alltså att ha en stor och inte sällan avgörande effekt på din förlossning. Att du gör dig själv medveten om detta kan hjälpa dig att ta informerade beslut inför födseln.

Referenser:

Why induction matters av Rachel Reed (2018)

L Goldkuhl, L. Dellenborg & M berg et al (2021) The influence and meaning of the birth environment for nulliparous women at a hospital-based labour ward in Sweden: An ethnographic study, Women and Birth https://doi.org/10.1016/j.wombi.2021.07.005

trygghet och lugn

Trygghet och lugn för att kunna föda säkert

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför du bör läsa Ina May Gaskins böcker. Ingen annan beskriver så träffande hur mycket omgivningen är med och påverkar ett förlossningsförlopp. Jag anser, precis som hon, att vår förlossningskultur saknar respekt för födandets känsliga mekanism. Många tror att känslor av otrygghet, förflyttning, okänd miljö och flera okända människor mitt under pågående förlossning är av ganska ringa betydelse – som om det egentligen inte är med och påverkar själva förlossningsförloppet. Det är fel. Vi har missat att känslor spelar en stor roll under förlossningen. Men eftersom det är så här vi har arrangerat vår förlossningsvård så är det här vi befinner oss, och vi verkar ha svårt att komma vidare. I praktiken innebär det att vi som kollektiv alltmer har börjat problematisera kvinnors förmåga i barnafödandet och fått en väldigt svartvit, ja nästan naiv syn på vad säkerhet under en förlossning är.

Den som föder behöver trygghet och lugn för att kunna föda säkert. Och ofta misslyckas vi med det mest grundläggande, att erbjuda personliga relationer med professionella yrkesutövare i förlossningsrummet, det som är med och skapar en trygg och lugn atmosfär – och då blir inte födandet så säkert som det skulle kunna bli. Otrygghet och stress leder till att fler komplikationer uppstår. Samtidigt som bilden av hur farligt och nyckfullt födandet är befästs.

Att ta sig ur den här cirkeln av iatrogent orsakad värksvaghet kräver att vi tar ett steg åt sidan. Vi måste våga titta på den kultur vi har byggt upp runt födande samtidigt som vi måste leta svar i den vetenskapliga evidens som finns. Vi måste våga tänka i nya banor. Utgångspunkten bör vara att de flesta kvinnor nog skulle kunna föda barn säkert och tryggt av egen kraft – om de fick rätt förutsättningar för att göra det. Och om just det finns det ingen som skriver så bra som Ina May.

Läs mer om Ina May på Föda Lugnt:

Varsågod, här ett annat inlägg på samma tema:

föda barn med medicinska interventioner

Om kvinnokroppen, sexualitet och födande

Höggravid kvinna
Foto: Lovisa Engblom

Om det är något jag har lärt mig av att följa kvinnors egna processer genom graviditet och födande så är det att sexualitet och födande är intimt sammankopplat med varann. Men att det är en väldigt främmande tanke för många eftersom vår kultur har lärt oss att se på förlossningen som något högst prosaiskt och ur ett strikt medicinskt perspektiv. Vi tänker inte så ofta på kropp, känslor och tankar som något sammansatt utan har blivit proffs på att dela upp dem i egna stuprör. I det här fallet blir livmodern ett av stuprören. När fokus är på risk och säkerhet så glöms kvinnans egen känslomässiga process lätt bort.

Jag citerar barnmorskan Ina May Gaskin ur hennes bok Birth Matters:

Orgasm, of course, is an experience that we almost exclusively associate with making love – so much that some women become offended and upset even thinking about the possibility of having such an experience while giving birth. I think this kind of reaction has much to do with the fact that the medical model of birth has successfully wiped from most people’s minds the obvious fact that women give birth with their sexual organ.

Det finns kanske inget som vi förknippar mindre med passion och sexualitet än sterila sjukhuskorridorer, sjukhusrutiner, gröna plastunderlägg, patientrockar, teknisk apparatur och gigantiska sopkorgar som står uppställda bredvid varje förlossningssäng. Själv var jag otroligt skeptisk när en kvinna berättade för mig att hon upplevt födandet som något delvis skönt, ja nästan orgasmiskt. Jag hade svårt att tro henne. För mig var födandet då mer förknippat med smärta och medicinsk intervention än något annat.

Att titta på filmen ”Orgasmic Birth” hjälpte mig inte riktigt heller att förstå. Snarare upplevde jag att jag omedvetet började exotifiera den sortens förlossningar. Men ju fler kvinnor jag har fått följa (med en ny sorts öppenhet för nyanser) – och ju fler fysiologiska födslar jag har fått vara en del av, desto mer har insikten smugit sig på mig. Det handlar om att kvinnans känslomässiga process och den egna sexualiteten inte går att koppla loss från barnafödandet – att den till och med kan komma till uttryck under en förlossning på ett sätt som gagnar hela födelsearbetet.

Egentligen är det inte så konstigt. För som läkaren och fyrabarnsmamman Sarah J Buckley skriver i sin bok Gentle Birth, Gentle Mothering:

The parallells between making love and giving birth are clear, not only in terms of passion and love, but also because we need essentially the same conditions for both experiences: privacy and safety.

Samma kroppsegna hormoner spelar en avgörande roll: endorfiner och oxytocin. Kvinnans eget kroppssvar på kåthet – alltså att få ”stånd” – är att bli våt och få en blodfylld vagina som sväller. Sex utan kåthet är inte lika skönt. Samma sak händer vid en vaginal förlossning när kvinnan har höga endogena nivåer av oxytocin och endorfiner. Oxytocin driver som bekant hela förlossningsarbetet framåt. Samtidigt sväller slidan och blir blodfylld – och det blir mycket enklare att föda ut ett barn utan att gå sönder. Ina May Gaskin igen:

”Obviously, such hormonal levels are not possible when woman are in great pain, feeling threatened, or being subjectet to constant interruptions – just as men don’t get erections when they’re terrified or being threatened with sharp instruments.”

Riktigt svåra bristningar är mer ovanligt vid hemförlossningar. Att känslor av trygghet, intimitet och tillit ofta är mer påtagliga vid dessa födslar kan vara en del av förklaringen . För det handlar inte bara om att det bör gå långsamt på slutet och tekniken hos de som bistår (finska greppet, hands poised, c-greppet osv). Det handlar också om kvinnans egna känslor och hennes eget kroppssvar.

Att få föda så ostört som möjligt på egna villkor och framförallt att få vara delaktig på ett djupare plan – att få säga JAA till det som händer i ett förlossningsrum – det är nog viktigare än vad vår kultur har lärt oss att tro. Därför blir jag idag glad varje gång en kvinna tar sin förlossning i anspråk, på vilket sätt det än må vara, eftersom jag vet att hon ju känner sig själv, sina känslor och sin kropp bäst.

Katalonien sommar 2017

Här kvinnors egna ord om sexualitet och födande:

Jag ställde en öppen fråga om det här känsliga ämnet på mitt instagram och fick flera svar. Här är några av dem:

Vet du. Jag känner ett litet styng av förbittring av att jag inte hade kommit i kontakt med detta när mina barn föddes. Eller jo, det hade jag på sätt och vis, genom filmen Orgasmic Birth. Men för mig var det sexuella då så förknippat med njutning tillsammans med partner. Jag ville verkligen inte hångla med min man under förlossningen. Men. När jag nu ser foton från bland annat Eva Rose Birth och kvinnor som håller sina fingrar över klitoris så kan jag riktigt känna hur skönt det skulle vara att lägga mina fingrar där under utdrivningen. Och vad jag önskar att jag hade gjort det när jag födde. Minns att jag klagade för barnmorskan att det kändes väldigt mycket vid klitoris. Då lades en varm trasa där. Men vad jag önskar att hon föreslagit att jag själv skulle lagt och hållt den där. Tror att jag mycket väl hade kunnat komma i kontakt med den sexuella energin då.

Blev våldtagen ett par gånger som 11-13 åring. Så det sitter i och kan inte ha personer nära på ”privata” ställen som inte jag litar på till 100%. Har arbetat på det i många år och tycker jag lyckats bra, men både vid kejsarsnittet och den vaginala förlossningen har jag känt mig ”trängd”. Vid kejsarsnittet när jag blev bedövad och rummet fylldes med okända människor och mina enda trygga personer inte var där som jag blivit lovad och jag var ”fast” = panik. Under den vaginala förlossningen när de ”behövde” känna hur öppen jag var.

Är beräknad att föda om fem dagar. Sexlusten har varit till och från under graviditeten: magen har varit i vägen, brösten ömma har inte känt igen min kropp vilket gjort det svårt att komma igång. Men så nu! Ojoj!!! Jag och min partner har legat varje dag senaste veckan! Förväntningar inför förlossningen, svullet kön och en insikt om att nu får vi ”passa på” för sen vet vi inte när vi kommer kunna njuta av varandras kroppar igen i en härlig cocktail! Är lite nervös för att få urinvägsinfektion nu inför förlossning men sexet är så härligt just nu att det inte går att låta bli!
Det konstigaste/häftigaste i det är nog känslan av att min kropp är helt ny. Den här fittan har jag aldrig haft förut inte heller den här kroppstorleken eller de här brösten. Både jag och min partner får liksom upptäcka på nytt det som funkade förut är inte nödvändigtvis det som funkar just nu. Men att ha sex känns som det mest effektiva sättet att närma mig dessa förändringar…


För mig har förlossningarna med barn tre, fyra och fem varit de största sexuella upplevelserna i mitt liv. Med det nummer tre hängde jag nog inte riktigt med på vad som hände och kändes i kroppen. Men till nummer fyra hade jag hört talas om Orgasmic Birth och var lite mer förberedd för att det kunde och fick finnas en sexuell impuls och känsla under födelsen. Under födelsen av barn nummer fyra närmade jag mig min man i tanke och känslan i fingertopparna på samma sätt som när jag vill vara intim, jag ljudande under värkarna på samma sätt som när jag njuter av sexuell beröring och inför varje värk slappnade jag av och lät den skölja över mig på samma vis jag låter en orgasm komma. Och ja, det var skönt att föda barn. Smärtsamt, men skönt. Och hemma i mitt egna vardagsrum med en planerad hemförlossning så hade jag gett mig själv förutsättningarna att låta förlossningsarbetet kännas på detta vis i kroppen. Med mitt femte barn blev känslan i stort sett densamma.
Och med nummer fyra och fem i åtanke så kan jag se tillbaka på nummer tre och i efterhand förstå att det var en liknande sexuell känsla under den förlossningen, men då jag inte kände igen vad det var jag kände då så kunde jag inte följa med kroppen och leva ut känslan.


Första födseln på sjukhus, barnmorskan rekommenderar oss att kyssas och att min man kan stimulera bröstvårtorna för att främja öppnandet. Jag känner hur jag öppnar mig av det, så coolt. Krävde ju verkligen trygghet i rummet för att göra dessa saker på beställning.
Andra födseln, hemma: är själv i badkaret, intensiv fas eftersom födseln gick på 2-3h från att jag vaknade. Har läst att klitoristimulering kan vara smärtlindrande men inser när jag provar att ojojoj det hjälper också värkarna att bli än mer starka.

När mina värkar satte igång började min man tillfredsställa mig sexuellt eftersom vi visste att oxytocin är en öppnare och en smärtstillare och vi ville trippa oss igenom födseln. Jag gick direkt in i aktiv fas och födde 8 timmar senare – förstföderska.

Tack!

Din guide till en ostörd vaginal förlossning

Din guide till en ostörd fysiologisk födsel – lär känna dina förutsättningar

Är du en av dem som hoppas på att få föda ditt barn ostört utan medicinska ingrepp? Ganska många gravida längtar efter att få föda barn av egen kraft – men det är inte lika många som faktiskt får uppleva en fysiologisk födsel. Begreppet ”fysiologisk födsel” syftar till att lägga fokus på kvinnans egen biologiska nedärvda förmåga i födandet. Jag tycker att det leder mer rätt än att prata om vad som är ”naturligt” eller ”normalt” i samband med födande. Det är till exempel naturligt och helt normalt att önska sig en epiduralbedövning när värkarna tar i som mest. Hur kan det då komma sig att en del faktiskt önskar sig en fysiologisk, ostörd födsel framför en förlossning med medicinsk smärtlindring och andra ingrepp? Kanske beror det på att det vid sidan av smärtan finns andra pusselbitar eller ingredienser i födandet som är minst lika viktiga. Att få känna sig delaktig i processen och omgiven av stödjande människor som man känner sig trygg med – självständighet och autonomi – för många är det långt viktigare än att vara garanterad medicinsk smärtlindring under förlossningen.

Det är också just ostörda hands off births som verkar kunna leda till några av det mest stärkande och positiva upplevelser man kan få i samband med barnafödande. Den här guiden har jag skrivit till dig som vill veta hur du kan optimera dina chanser att få uppleva en ostörd, fysiologisk födsel.

Förlossningsvården är inte optimerad för fysiologiska födslar

En majoritet av alla kvinnor har goda förutsättningar att om de önskar få uppleva en fysiologisk födsel. Men vår förlossningsvård är inte optimerad för att erbjuda kvinnor ostörda vaginala födslar utan den är framförallt optimerad för att ta hand om de komplikationer som kan uppstå i samband med en förlossning. Den är inte lika bra på att erbjuda en tryggande och stödjande atmosfär, en som stärker kvinnors egen förmåga i födandet. Paradoxalt nog så kan ett alltför ensidigt fokus på risker och komplikationer ibland stjälpa mer än det hjälper. Alla vet inte om det här! Därför är det vanligt att de kvinnor som önskar föda av egen kraft blir besvikna efteråt – eftersom de så ofta får uppleva att det inte går – inte inom den ram som de blivit givna. Många riktar besvikelsen inåt mot den egna kroppen istället för mot den ram de blivit givna – eftersom väldigt få av oss vet om hur känslig och lättstörd kroppens egen process är.

I själva verket är det nästan alltid omständigheterna – de som den födande kroppen befunnit sig i – som har varit suboptimala för en fysiologisk födsel. Men det är vanligt att kvinnor själva tar på sig skulden för en förlossning som stannar av. Hela vår kultur lägger ofta omedvetet skulden på den födande kvinnan eftersom det alltid finns några kvinnor som ”klarar av” det som en majoritet inte klarar inom den ram de blivit givna.

Jag citerar Milli Hill:

Women are left with the shameful reflection that they ”should not have got their hopes up”, ”should not have made a birth plan”, or ”should have just gone with the flow” and these messages are consistently reinforced in popular culture. Those who try to take control of their births, and antenatal courses and teachers who encourage them to believe they can do so, are consistently derived and mocked. ”Yes”, the woman thinks to herself, ”I was totally unrealistic to think I could have a positive experience of birth, and that is why I now feel so awful. It is my fault I feel this way.” This is victim-blaming, pure and simple.

En ostörd vaginal födsel är den svåraste förlossningen att få uppleva

I vår kultur är en ostörd, vaginal förlossning den svåraste förlossningen att få uppleva. Förhoppningen om en fysiologisk födsel slutar ofta i besvikelse och en interventionskaskad istället: epidural, värkstimulerande dropp, forcerad krystning och ibland kejsarsnitt. Narrativet blir inte sällan att vården ”räddar” den födande kvinnan från hennes felande kropp. År 2018 fick 57,8 % av de förstföderskor som kom igång i spontant värkarbete ett värkstimulerande dropp och 17 % av omföderskorna som kom igång på samma sätt (Graviditetsregistret 2018).

Själv är jag kritisk till att vi inte i högre utsträckning informerar kvinnor om vad som är nycklarna till födandets fysiologi och kraft – och sedan faktiskt ger dem de goda förutsättningar som krävs. Istället låter vi (möjligen omedvetet och oreflekterat) kvinnor gå runt och bära skulden för något som i själva verket kanske var vårt fel. Kan det vara så enkelt att vi är för många som inte riktigt vet hur kvinnokroppen fungerar under en förlossning – som inte känner till födandets känsliga mekanism?

Det är en anledning till att jag har skrivit boken Föda barn med stöd: maximera din chans till en trygg förlossning. Jag vill att fler ska förstå att en trygg förlossning och positiv upplevelse inte handlar om tur utan om att en negligerad kunskap har praktiserats. Jag citerar här ur min egen bok:

”Vi är alldeles för få som besitter fördjupad kunskap om hur känslor och kropp samverkar under förlossningen – födandets inneboende dynamik. Ännu färre får möjlighet att tillämpa sina kunskaper i praktiken. När misstron gentemot kvinnors kroppar och deras förmåga under födandet istället sprider sig över världen, så pass att den även har blivit internaliserad hos många av oss kvinnor själva – då kan det vara svårt att nå fram med ett budskap som handlar om något så enkelt som att känslor spelar roll för födandets inneboende dynamik. Samt att lösningen på våra problem inte ligger så långt borta från oss själva som det är lätt att tro. Det handlar inte om antingen eller – att föda med eller utan smärtlindring, naturligt eller med hjälp av olika medicintekniska landvinningar. Det handlar om att förstå att många kvinnor – och jag var en av dem – har fått föda utan det som kan ha varit viktigast för dem, nämligen:

  • Utan kunskap om födandets dynamik.
  • Utan känslor av trygghet.
  • Utan egna strategier för att hantera förlossningen.
  • Utan tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
  • Utan omgivningens tillit till den egna kroppen och dess inneboende förmåga.
  • Utan ett professionellt känslomässigt stöd.
  • Utan en kontinuerligt stödjande vård.”

Lär känna de institutionaliserade bromsarna

För att kunna ge dig själv och din kropp en chans måste du förstå vilka krokben som vår kultur har lagt ut för den fysiologiska födseln. Jag kallar dessa krokben för institutionaliserade bromsar. Detta eftersom de är så inkorporerade i vår kultur att vi inte ens reflekterar över dem – trots att de inte alls rimmar med födandets biologi och fysiologi. I själva verket räcker det med att en av dessa bromsar ger utslag hos dig för att födandet ska stanna av och bli till en långsam och seg process. Så känslig är kroppens egen nedärvda förmåga. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor bortom medvetandet (tågen går lite olika fort, något som är helt normalt). Men det finns både yttre och inre faktorer som kan stoppa tåget. De inre faktorerna är känslor av rädsla, otrygghet och stress. De yttre faktorerna är till exempel förflyttning och okända människor. Milli Hill kallar dessa bromsar för The set up (to failure). När kroppens egen nedärvda förmåga har aktiverats förväntas du klara av:

  • Förflyttning
  • Okänd miljö
  • Okända ansikten
  • Frånvaro av stöd

Vilka bromsar som ger utslag varierar från person till person och från förlossning till förlossning. Men med rätt kunskap och rätt förutsättningar är det ganska enkelt att undvika dessa inbromsningar.

Lär känna förlossningshormonet oxytocin och The power of context

Det hormonspel som reglerar födandet är lite av ett mysterium för de flesta av oss. Ingen har ännu i detalj kunnat urskilja det komplexa förhållandet mellan dessa hormoner och vad som exakt påverkar utsöndringen av dem. Vi förstår oss på resultatet som blir. Inte vägen dit. Men för att förstå hur de institutionaliserade bromsarna kan ge utslag måste du iallafall få en känsla för hur förlossningshormonet oxytocin fungerar.

Själv bytte jag kontext och började följa kvinnors egna förlossningsprocesser istället för att enbart följa sjukhusprocessen. Det blev en stor aha-upplevelse för mig. Först då fick jag en chans att förstå mig på själva dynamiken i födandet – varför vissa förlossningar stannar av och andra inte. Jag kunde börja se vad som låg bakom att en del föder enkelt och lätt medan andra får kämpa sig igenom tröstlösa dygn i väntan på sitt barn. Det handlar om känslor och The power of context. Idag vet jag att födande kvinnors subjektiva känsla av trygghet är en nyckel till födandets fysiologi och kraft. Vad vi i vår kultur och som kollektiv anser är tryggast och säkrast för födande kvinnor i stort kan för den enskilda individens eget förlossningsförlopp vara helt ovidkommande.

Även om du som födande kvinna med ditt intellekt tänker att sjukhuset alltid är den säkraste platsen att föda på så kan din kropp bestämma sig för att inte frisätta oxytocin när du kommer över tröskeln till sjukhuset. Hur kan det komma sig? Jo, låt mig förklara: Livmodern är mot slutet av graviditeten en stor muskel med kraft nog att föda fram ett barn. Det är en muskel som styrs av kroppens autonoma nervsystem och hormonet oxytocin är framförallt kopplat till det parasympatiska delen av nervsystemet. Oxytocin frisätts i pulsar. En go, trygg och välkänd miljö med välkända ansikten och sympatiska människor som du känner tillit till stimulerar frisättningen. Allt som är välkänt, personligt och tryggt är bra för oxytocinet. Beröring, närhet, varma bad och att bli hållen (både bokstavligt och bildligt).

Kortfattat: För att nå det lugn och den koncentration en fysiologisk födsel ofta kräver, samt för att optimera din kropps egen oxytocinfrisättning under födandet behöver du föda i en välkänd miljö med stöttande människor som du känner tillit till. Du behöver ha personliga relationer runt dig och ska helst undvika förflyttning. Forskning visar att den största chansen till en okomplicerad, fysiologisk födsel har den som planerar att föda i hemmet.

Att föda hemma är inte för alla – men relationsbaserad vård är för alla!

Nej, en hemförlossning är inte ett alternativ för alla. Men det fantastiska är att denna kunskap om hur kroppen fungerar under födandet går att applicera även på sjukhusförlossningar. För relationsbaserad vård går att få oavsett födelseplats. Nyckeln här är att du behöver hinna lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen, det som också kallas för continuity of care. Jag kallar det för relationsbaserad vård. Det borde vara golden standard för samtliga födande eftersom det medicinska och psykologiska utfallet blir bättre i denna vårdform. Fristående hembarnmorskor och Min Barnmorska på Karolinska sjukhuset i Huddinge är idag de enda verksamheter som erbjuder relationsbaserad vård för födande i Sverige. Relationsbaserad vård präglas av:

  • Tillitsfulla relationer/ ömsesidig respekt.
  • Den eller de personer som ska vara med på din förlossning har jour under dygnets alla timmar i några veckor runt ditt beräknade datum.
  • Din förlossning ses som en helhet och styckas inte upp i bitar. Du har någon du känner som du kan ringa för att få hjälp och stöd av under första fasen av förlossningen. På samma sätt har du någon du känner som kan stötta dig efter förlossningen.
  • Du blir den centrala personen i dramat och saker kretsar runt dig.
barnmorskor i uppsala
Foto: Lovisa Engblom

Doulaeffekten blir väldigt betydelsefull

Om du önskar en fysiologisk födsel så gör du klokt i att planera för att anlita en doula. Det är kanske särskilt viktigt om du planerar att föda på sjukhus och inte får tillgång till relationsbaserad vård – alltså inte får lära känna barnmorskan som ska vara med på förlossningen. Det trygghetsskapande och kontinuerliga stöd som doulor kan ge under förlossningar spelar stor roll. Forskning visar att det ökar sannolikheten för en spontan vaginal förlossning, kortar förlossningens längd, minskar risken för ett onödigt kejsarsnitt eller att förlossningen behöver avslutas med sugklocka, samt minskar behovet av smärtlindring.

Se till att ha tillgång till varmt vatten under förlossningen

Vattenfödslar kan vara ett ypperligt sätt att stärka kvinnors egen kompetens i födandet! Om du önskar så få ingrepp i din förlossning som möjligt så är det väl värt att kolla upp om det finns möjlighet till bad eller en födsel i vatten där du planerar att föda. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och en del väljer hemförlossning enbart för att kunna få den möjligheten att föda i vatten. Lyckligtvis börjar kunskapen om vattenförlossningar att sprida sig i Sverige och de sjukhus som erbjuder det som ett alternativ är nu ganska många. För mig är det självklart att de kvinnor som önskar – och där det inte finns något annat som talar emot – ska kunna få både bada men också ges möjlighet att föda i vatten.

Barnmorskan och forskaren Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige (2019) och intervjuat kvinnor som har fött sina barn i vatten. De intervjuade beskrev att de förutom känslan av smärtlindring och avslappning även upplevde sig stärkta och självständiga under födandet och att vattnet bidrog till att skapa trygghet. Det gav dem en möjlighet att skärma av omvärlden.

Sammanfattning

För att optimera din chans till en fysiologisk födsel utan medicinska ingrepp behöver du ställa dig frågan: Vad kommer göra mig trygg och lugn under födandet? Du behöver ta svaret på största allvar. Om du är frisk i din graviditet och planerar för en hemförlossning ger du dig själv bäst förutsättningar för en fysiologisk födsel. Men en hemförlossning är inte ett reellt alternativ för väldigt många i Sverige eftersom vården oftast inte ombesörjer förlossningar i hemmet. Vårdformer med känd barnmorska är ett annat alternativ, tyvärr ett som inte heller erbjuds på så många ställen. För många kvinnor blir svaret därför: föda på sjukhus med doula på en förlossningsavdelning som tillåter vattenfödslar och som arbetar enligt en vårdmodell som går ut på att lyhört stödja och stärka kvinnor under födandet.

Referenser:

Bohren, M.A., Hofmeyer, G.J., Sakala, C., Fukuzawa, R.K. & Cuthbert, A. (2017).Continuous support for women during childbirth. Cochrane Database of Systematic Reviews, 7, CD003766). doi:10.1002/14651858.CD003766.pub6.

Hill, M. Give Birth Like a Feminist. London: HQ.

Hutton, E., Reitsma, A. Simioni, J., Brunton, G. & Kaufman, K. (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses. EClinicalMedicine, 21(100319). doi.org/10.1016/j.eclinm.2020.100319

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database of Systematic Reviews. doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

SBU kommenterar (2013). Kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossning. Hämtad från: http://www.sbu.se/contentassets/3e1d254a780349e3882c5064c9565142/sbuk_kontinuerl_stod_forlossn.pdf

Ulfsdottir, H. (2019). To give birth in water (Doktorsavhandling, Karolinska institutet, Stockholm, 67.) Hämtad från: openarchive.ki.se

Ulfsdottir, H., Saltvedt, S. & Georgsson S. (2017). Waterbirth in Sweden – A comparative study. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica, 97(3). doi.org/10.1111/aogs.13286

Uvnäs Moberg, K. (2004). Lugn och beröring: Oxytocinets läkande verkan i kroppen. Stockholm: Natur & Kultur.

Uvnäs Moberg, K. (2019). Why oxytocin matters. London: Pinter & Martin Ltd.

Om bröstmjölk och eftervärkar

Om första tiden efter förlossningen

Om första tiden efter förlossningen
Om första tiden efter förlossningen

Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.

Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.

Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen

Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.

  1. Latensfasen är förlossningens första fas.
  2. Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
  3. Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
  4. Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.

Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?

Att bli lämnad ensam under förlossningen

Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.

Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.

Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar

Om bröstmjölk och eftervärkar
Hud mot hud och närhet
Foto: Lovisa Engblom

När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.

Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.

Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen

Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:

  • Mjölkstockning
  • Såriga bröstvårtor
  • Infektion inuti livmodern
  • Svår bristning i underlivet efter förlossningen
  • Smärta från ett klipp i underlivet
  • Svår smärta efter ett kejsarsnitt

Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.

De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.

När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet

Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.

Om bristningar i underlivet och avslag
Den fantastiska bäckenbotten!

En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.

Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.

Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största

För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.

Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagis under den här perioden.

Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.

Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.

förlossningen spelar roll, känslomässig anpassning
#birthmatters
Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp

Föda barn med eller utan värkstimulerande dropp
Foto: Lovisa Engblom

Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.

I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.

Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.

Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar

Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt

  • Förstföderskor
  • Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
  • Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
  • Vid en graviditetslängd över 42 veckor
  • Om barnet väger över 4000 gram

Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes

Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:

Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.

Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel

Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?

Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:

Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden.
Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.

Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:

Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.

Sandra fick dropp efter epiduralen:

Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.

The rest and be thankful stage of labour

The rest and be thankful stage of labour

I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:

I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.

Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour. ”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”

Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.

Såhär beskriver Natalie sin förlossning:

Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.

Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.

Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.

Sofia

Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.

Therese


Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med!
Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar.
Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.

Ida

Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.

Caroline

Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.

Nina

Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. 
Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.

Emelie

Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.

Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.

Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?

Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.

Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze

Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.

Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra

Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.

Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. 
Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra.
Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna

Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

föda i vatten

Vad är grejen med att föda i vatten? Om vattenförlossningar i Sverige

De allra flesta som föder barn i Sverige idag använder någon form av medicinsk smärtlindring under förlossningen. Epidural är en bedövning som brukar vara väldigt effektiv framförallt under öppningsskedet – och användningen skjuter i höjden. År 2018 fick 71 % av förstföderskorna i Östergötland epidural under sin vaginala förlossning, och i Gävleborg samma år landade siffran på 68,9 % (socialstyrelsen.se). Alltså nästan hälften av förstföderskorna i hela Sverige, men även fler och fler omföderskor använder epidural under sina förlossningar.

Smärtlindring och smärtupplevelser under vaginala förlossningar är till sin natur mångfacetterat eftersom smärtan i sig inte behöver vara den huvudsakliga ingrediensen i själva upplevelsen av att föda barn. Många av de kvinnor som använt epidural under sina förlossningar har ju inte alls haft positiva upplevelser av födandet, tvärtom. Det kan ju givetvis bero på att något annat saknades! Något som inte hade med själva smärtlindringen att göra. Men under de år som jag själv har arbetat med födande har jag sett ett mönster framträda — nämligen att den medicinska smärtlindringen sällan är det som avgör om förlossningen blir en positiv eller negativ upplevelse. Den röda tråden är istället upplevda känslor av trygghet, frånvaron av stress samt ett förtroende till den egna kroppen och de människor som finns där som stöd runt den egna kroppen. Upplevelsen av att få ett medicinskt såväl som ett professionellt känslomässigt stöd – helt enkelt att bli sedd och respekterad som människa. Och det är här någonstans som vattenfödslar kommer in i bilden.

Frågan om det är naturligt eller inte att föda i vatten tycker jag därför är irrelevant och lite absurd, om man funderar över den i skenet av hur dagens förlossningsvård ser ut. Varför skulle själva fenomenet vattenfödslar behöva passera någon slags ”naturlighetskontroll”? Däremot är det relevant att fråga sig om det kan vara farligt att föda eller födas i vatten.

Vad säger forskningen om vattenförlossningar i Sverige?

Barnmorskan Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige och jämfört utfall mellan vattenförlossningar och vanliga okomplicerade förlossningar. Hennes forskning visar att kvinnor som föder i vatten löper mindre risk för andra gradens bristning, har kortare förlossningar och färre interventioner, det vill säga ingrepp i förlossningen, än andra kvinnor. Barn som föds under vatten mår lika bra som andra barn. Kvinnorna i studien som hade fött barn i vatten gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse. Ulfsdottirs forskning pekar på samma sak som annan internationell forskning inom området, nämligen » För friska kvinnor med normala förlossningsförlopp är det inte farligt att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vattnet. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt som också hjälper till att behålla det normala normalt, till gagn för både mor och barn.

Här finns en länk till Hanna Ulfsdottirs avhandling: To give birth in water

vattenförlossningar kvinnors förmåga under födandet

Vattenförlossningar stärker kvinnans egen förmåga i födandet!

Det viktigaste att poängtera är kanske ändå att vattenförlossning är ett sätt att stärka kvinnors egen kompetens och förmåga i födandet. Istället för att upptäcka att man blir ett litet paket av sladdar och pipande apparater, som det ofta blir när man får till exempel en epidural på sjukhus, så kan en vattenförlossning vara dess motsats. Och det är här skillnaden mellan de olika strategierna för att hantera födandet blir så tydlig.

Vattnet berättar nämligen något för alla andra om ditt eget space under förlossningen. Om man vill undersöka dig vaginalt får man be snällt, eller bli våt. Det omslutande vattnet är tryggande och skärmar av, och det boostar ditt eget oxytocin! Det är lättare att vara smidig i vattnet – plötsligt kanske du upptäcker att du kan röra din tunga gravidkropp på ett sätt som du inte gjort på länge. Att byta ställning är därför oftast inget problem och en upprätt födsel kan vara lättare att få till i vatten. Som en bonus är vattnet också smärtlindrande.

Det var under den första vattenförlossningen jag själv var med på som jag förstod precis hur lugnt det kan vara att föda sitt första barn. Ingenting behövde forceras utan barnet föddes mjukt ut i badet i sina hela hinnor! Från sitt nio månader långa vattenbad lyftes han sedan upp av sin mor.

Här några röster om hur det kan vara att föda i vatten:

”Födde min tvåa i vatten! Det var så fint. Som en varm kram runt kroppen. Och privat, vattnet skyddade på flera plan.”

”Jag födde mitt barn hemma i vårt badkar och det var en helt fantastisk förlossning💓Jag kämpade länge ”på land” på bl.a. pilatesboll men när värkarna blev så starka så jag bara ville resa mig och springa ifrån min kropp, la jag mig i badet. Första tiden i badet kändes värkarna lika lite som de jag hade haft på land för flera timmar sedan. 🙏 Smärtan mildrades otroligt mycket och när det väl blev sådär kraftigt som innan så var det bara några värkar kvar innan jag började krysta. Sen var det så skönt med värmen i vattnet och lugnet jag fick/får av vatten, jag kunde vila mot badkarskanten och hämta kraft mellan värkarna. Ett fantastiskt ställe och sätt att föda barn på enligt mig, kan bara instämma att det är flytande oxytocin!”

”Födde min dotter i vatten hemma för två år sedan, så underbart! Precis så som jag hade tänkt mig! Ingen annan rörde henne under öppningsskedet eller vid födseln. Det var jag som tog upp henne ur vattnet. Jag födde henne, så jäkla häftigt!”

Den här fina bildserien är från två födslar, första och andra barnet. Vid första förlossningen användes vattnet framförallt under öppningsskedet men vid den andra förlossningen simmade han ut i vattnet! Det är Aniara Lagergren som själv arbetar som doula via Din gravidcoach. På instagram hittar du henne här: @aniara_doula

föda i vatten
Foto: Alice Thies-Lagergren
vattenförlossning
vattenförlossning

Vatten som stärker och skyddar muskler

Det varma vattnet ökar genomblödningen i kroppens muskler och livmodern som är just en muskel kan då jobba mer effektivt. Troligtvis är det på grund av den ökade blodfyllnaden i vagina som risken för bristningar i underlivet minskar vid ett framfödande i vatten. Ett vattenbad är alltså lite otippat ett väldigt bra perinealskydd! Som en varm handduk de luxe. Men kanske också för att den stora mängden vatten utövar ett jämnt fördelat mottryck på den vävnad som tänjs ut vid framfödandet. Oftast är vattnet i sig ett mycket bättre perinelaskydd än en barnmorska som står och trycker emot med sin hand utifrån vid framfödandet.

Finns det inga nackdelar med att föda i vatten?

Jo, risken för navelsträngsruptur är förhöjd vid en vattenfödsel. Navelsträngsruptur innebär att navelsträngen går av kort efter framfödandet, då när barnet lyfts ovanför vattenytan. Det är oftast ingen fara alls men om det händer så är det bra om barnmorskan omedelbart klampar av navelsträngen. Det kan kännas viktigt att veta om att det förekommer – så att du kan planera för att ta det lite försiktigt just när barnet lyfts upp ur vattnet.

Det kan också vara jobbigt att bli ombedd att kliva upp ur vattnet om du har trivts där. Plötsligt försvinner det varma, skyddande höljet och det kan kännas kallt och lite naket.

Berättelser om att föda i vatten

Här kommer några korta berättelser från vattenfödslar med tillhörande foton. Jag är så glad över att ha fått tillåtelse att publicera dem här!

Morlins berättelse

Med första barnet, som föddes hemma, hade vi inget badkar och hyrde inte pool, men jag var i duschen en hel timme och det var så skönt, det kändes som 10 minuter. Så när vi flyttade och fick badkar visste jag direkt att nästa förlossning skulle äga rum mycket i badrummet.


Vi planerade för en hemfödsel igen med det andra barnet, men eftersom det inte finns hembarnmorskor här hade vår barnmorska två timmars restid. Bebisen kom dock på mindre än tre timmar, så det blev en oassisterad hemfödsel. Inte mindre fin för det! Jag hade ringt barnmorskan när värkarna satte igång, och ringde igen en timme senare och berättade att jag fortfarande kunde andas igenom värkarna, men att hon kanske ändå skulle göra sig redo, eftersom jag hade ett sådant tryck nedåt. Under den timmen låg jag i badet lite grann, men hade kommit upp för att gå på toa, ringa barnmorskan osv. Strax därpå tilltog värkarna och jag ljudade mig igenom dem, och klev ner i badet igen.

Det var så skönt och så mycket bättre att klara värkarna i värmen och tyngdlösheten. Och då hade vi bara ett vanligt badkar, ingen förlossningspool. Jag kände inne i slidan att barnet hade kommit ned en bra bit längre. Jag sa till sambon att barnet nog kommer innan barnmorskan är framme, men han trodde inte på mig. (Första förlossningen tog 12 timmar, med nästan två timmars krystfas.) Kort därpå började krystvärkarna, och när jag kände igen kunde jag känna livmodertappen, att den var 6 centimeter öppen. Jag kunde känna barnets huvud. Inte bara någonting hårt genom hudlager (livmoderns nedre ”vägg”), utan själva huvudet med hår och allt. Då sa jag att barnet kommer snart. Hela krystskedet varade kanske i 30 – 45 minuter, först det där typiska fram-och-tillbaka, men sedan kände jag hur barnet hade kommit förbi blygdbenet och inte längre  åkte tillbaka. Jag låg på rygg i badet och varje krystvärk stötte jag mig upp lite grann, så att bäckenet flöt i vattnet utan kontakt med badkaret, det var väldigt skönt. Huvudet föddes först och kroppen kom på nästa värk. Jag sprack nästan ingenting, bara lite ytlig i slemhinnorna.

Vi väntade sedan på vår barnmorska i soffan. Allt gick bra.

Vattenfödsel på BB Sophia år 2016

Här är tre bilder från en vattenfödsel på BB Sophia strax innan de stängde. Såhär beskriver mamman sin upplevelse:

Helt magiskt. Låg i vattnet från 22-05. Behövde ingen smärtlindring. Första barnet.

Josefins berättelse

Tredje barnet och andra hemförlossningen. Alltid haft långa latensfaser, så lugn som en filbunke ringde jag barnmorskan en aning sent. Sen kom det som en smäll och han föddes i poolen en stund senare, hon hann inte fram, så det var endast jag och min man. Jag tog emot honom själv precis som förra gången vilket är helt fantastiskt. Doulan ramlade in en minut senare och fick höra det första skriket och knäppte sedan dessa bilder.

Doula hemförlsossning
vattenförlossning

Josefine är doula och förlossningsfotograf, och hennes instagramkonto hittar du här @doulajos

Sandras berättelse

Jag stod en kort stund i starten av förlossningen i badrummet med öppen mun, avslappnade käkar, hängde med armarna och gungade från sida till sida med varje värk. Mina föräldrar hämtade vårt äldre barn och ganska snabbt kände jag hur värkarna slog över till att bli mer intensiva och jag ville bara ner i vattnet. Förlossningspoolen hade vi inte förberett så i all hast drog jag av mig min sommarklänning och satte mig i badkaret med svanken/ryggen under blandarens forsande, varma vatten -SKÖNT!

Kort efter kom min man som började skölja min rygg med vattenslangen medan badkaret fylldes med vatten som höll om hela mitt underliv och nedre delen av magen. Det var så skönt. När varje värk kom lutade jag mig fram över badkarskanten och lät med mörk röst aaaaa medan min man spolade ryggen. Sen släppte värken, jag lutade mig tillbaka på knä, släppte armar och käkarna och bara andades. Sen kom nästa värk och så fortsatte det tills jag började må illa vilket jag tror var på grund av värmen inne i badrummet. När jag kom upp rev värkarna tag i mig rejält! Nu var jag öppen 8-9 cm och smärtan blev svår att kontrollera. Mina barnmorskor och doulan hade gjort iordning min förlossningspool i vardagsrummet så med pepp av dem kom jag ner i poolen och vatten igen. Där tog jag tre till vidriga värkar innan jag började krysta. Efter 12 minuter tog jag emot vår son själv och tittade upp för första gången under förlossningen och sa ”Jag gjorde det! Jag gjorde det!”️️️️

Sandra Liestad arbetar på Födande kraft som erbjuder doulatjänst samt uthyrning av förlossningspooler: fodandekraft.se eller @fodandekraft

När kan det vara mindre bra med en vattenförlossning?

Om du eller barnet inte är friskt, om graviditeten inte är fullgången eller om det kommer tjockt mekigt fostervatten. Viktigt att tänka på är att omständigheterna i badkarsvattnet så långt det går ska likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet. Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader, vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt och går jättebra under öppningsskedet men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten.

Sjukhus som idag erbjuder födande kvinnor att föda i vatten

På BB Stockholm, Karolinska Huddinge, Södertälje förlossning, Södersjukhuset, Ystad BB, Östra sjukhuset i Göteborg och i Linköping erbjuds vattenfödslar som ett alternativ. På sjukhuset i Linköping kan man framförallt få föda i vatten om man tar med sig en egen uppblåsbar förlossningspool. Jag kan ha missat något sjukhus som erbjuder födslar i vatten! Så om du är intresserad av en vattenfödsel, se till att efterfråga hur möjligheterna ser ut där just du bor. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och hembarnmorskor har generellt stor kunskap om att bistå vid vattenfödslar.

Här kan du hyra förlossningspool

www.fodandekraft.se

www.forlossningsguiden.se

 www.familjestunden.com

www.fodelsehuset.se

www.doulaforlife.se

Fristående Jordmor: lena.ahlner@gmail.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

webbkurs aktiv förlossning

Oxytocinboost i Västerås

Oxytocinboost I Västerås

Såhär i Coronatider är ingenting sig längre likt. Jag återkommer ständigt till känslan av att ha klivit in i en parallell verklighet som påminner om en mardröm. Tills det sjunker in i mig att nu är det här faktiskt vår verklighet ett tag framöver. Evighetsscrollandet, infodemin på facebook och twitter, hätsk debatt, experter hit och dit, medmänniskor som dör, en vård på marginalen som snart måste koka soppa till alla på en liten spik. Jag känner mig plötsligt helt lost. Jag som hade planerat min vår och som med tillförsikt och ett lugn i kroppen såg fram emot allt roligt jag – vi – skulle göra. Istället har jag precis som ni fått tänka om och göra helt nytt.

Jag har varit hemma med barn i en vecka. Alla som har varit föräldralediga och vabbat i omgångar vet hur det är när de där mammakrafterna tar slut. Tvära kast mellan full rulle och energin som rinner ur en som gammalt ljummet badvatten (då när ingen gillar maten man gör, när nöjdheten inte infinner sig, när ilskan rinner till efter att man just snubblat över någons gamla frukosttallrik som ligger gömd i källaren). Jag har behövt planera om och stuva i min kalender. Jag har precis som ni behövt reflektera och fundera över sådant som ”flatten the curve”, ”social distans”, ”lockdown” och ”containment”.

Jag har också under veckan som gått haft kontakt med många gravida som befinner sig i nytt landskap och där planerna inför förlossningen omkullkastas helt. Föräldragrupper som ställs in och anhöriga som inte längre är så självklart välkomna överallt. Förkylda partners som portas från förlossningar och doulor som inte längre är välkomna. Allt det som jag brinner för – stöd, närvaro, förberedelser, trygghet, lugn och ro inför födandet – ja det river och sliter i mitt barnmorske – och doulahjärta att ta del av all den otrygghet och ovisshet som gravida nu tvingas bära på.

Jag vill därför rikta en uppmaning till alla gravida såhär i Coronatider – ta din omgivning i anspråk!

På mitt instagramkonto @fodamedstod uppmanade jag alla som har bokat doula att sörja en stund men att ändå behålla uppdraget! För trots allt så finns det ganska mycket man kan göra bara man tänker lite utanför boxen. Om du har bokat en doula och fått höra att hen inte längre är välkommen på förlossningen – mitt förslag är att du kontaktar din doula och diskuterar om doulan kan anpassa uppdraget och ge extra:

  • förlossningsförberedelse
  • stöd under latensfas
  • finnas med på videolänk när du är på sjukhus
  • finnas där som ”stand-in” om din partner blir sjuk
  • finnas där efter födseln

Men man kan trygga födandet även utan en doula. Du som snart ska föda – ta din omgivning i anspråk! Involvera en vän eller varför inte en mamma, pappa eller svärmor. Fråga om de kan finnas där som en back-up om din partner blir sjuk, kanske skjutsa er in till förlossningen eller göra något annat som just du vet att du/ni kommer behöva.

Jag och Eva behövde fundera på hur vi skulle göra med vår profylaxkurs Föda utan rädsla och workshopen Aktiv förlossning som var planerat till helgen. Skulle vi ställa in allt? Nej. Vi planerade för att det skulle bli av. Men utan handskakningar och genom att sprida ut alla i rummet med 1-2 meters avstånd mellan. Självklart noggrann handhygien och en uppmaning att stanna hemma vid minsta symtom. Yogalistic studio i Västerås är en så stor och rymlig lokal så det där med ge varandra space fungerar verkligen i den lokalen.

Profylaxkurs Yogalistic studio i Västerås
Yogalistic studio

Vad glad jag är att dagen blev av! (Och vad jag hoppas att alla våra ”säkerhetsåtgärder” räckte hela vägen). Vi höll först profylaxkursen Föda utan rädsla och sedan workshopen Aktiv förlossning. Flera av deltagarna berättade att deras föräldragrupper nu blivit inställda och det VAR mycket oro och ovisshet som kom upp. Men det var också en dag fylld med så mycket glädje. Ja det kändes som en riktigt välbehövlig oxytocinboost för oss allihop.

Jag hoppas och tror att vi kommer kunna fortsätta hålla de här kurserna våren ut enligt plan, online-lösningar i all ära men det är ju nåt visst med att få träffas in real life – det går inte riktigt att komma ifrån.

In real life
Om närhet, oxytocin och amning

Oxytocin, ett livsviktigt hormon

Om närhet, oxytocin och amning
Tillit

I vår kultur är vi ofta inriktade på att genom en prestation uppnå ett visst resultat. Att göra saker aktivt, skriva bra på tentor, uppfylla våra goals och kämpa mot nya mål. Det genomsyrar ibland även vår syn på födandet. Oj vad många gånger jag har fått serverad bilden av födandet som en prestation: bergsklättring upp på toppen av Mount Everest. Jag tycker inte att själva bergsklättringen är någon bra liknelse. Det resliga berget i sig möjligen. Men om ett berg är något som ska besegras och erövras så kan födandet tvärtom drabba oss när vi är som mest avslappnade, ibland i bilen på vägen in till sjukhuset. För födandet kan i allra högsta grad upplevas som något som vi inte styr över själva, till skillnad från bergsklättring som ofta är resultatet av lång planering och en noggrann kartläggning av kroppens förmågor.

Hur kommer det sig att födandet kan drabba vissa av oss med full kraft medan andra måste kämpa – och få all möjlig hjälp utifrån för att hela förlossningen ska fortsätta framåt?

Hormonspelet som reglerar födandet

Det hormonspel som är med och reglerar födandet är oxytocin, prostaglandin, adrenalin och endorfin. Detta hormonspel är intrikat och inte helt enkelt att förstå sig på för någon utomstående. Däremot är det ganska enkelt att förstå sig på det resultat som blir. Det är lätt att se när en förlossning går framåt eller när den inte gör det. I princip fungerar det så att ju mer av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mer effektiva värkar som hjälper barnet ut i världen. Ju mindre av det kroppsegna hormonet oxytocin – desto mindre effektiva värkar och desto mer hjälp som kommer att behövas utifrån.

Oxytocin stimulerar alltså till kontraktioner av livmodern under förlossningen och sedan till utdrivningen av mjölk vid amningen. Ju mer stressfyllt ett amningstillfälle upplevs, desto svårare blir det att få mjölken att rinna till. Detsamma verkar gälla under förlossningen. Det beror på att stress och rädslor stimulerar ett helt annat system i våra kroppar, nämligen det sympatiska nervsystemet och frisättningen av adrenalin. Det finns inget så stressfyllt som en unge som skriker av hunger men som inte vill ta bröstet och amma, trots upprepade försök. Det är som gjort för att man ska känna pulsen stiga och svetten klibba runt nacken. Och när barnet väl tar bröstet, då kommer det garanterat att dröja innan mjölken rinner till. Det beror på att det tar lite tid för oss att att lugna ner kroppen medan det ofta går blixtsnabbt för oss att komma upp i varv.

Det hjälper alltså oftast inte att tänka mål och prestationsinriktat när det gäller kroppsliga processer som är beroende av vårt lugn och ro-hormon: oxytocin. Att bli arg på kroppen för att den inte vill är som att täppa till kranen av oxytocin med segt gummi.

Tillit och laid-backness

Min egen erfarenhet är att avslappning och framförallt tillit är centralt för att kroppen ska komma ner i varv sig och stimulera det kroppsliga lugn och ro-systemet (som är en del av det parasympatiska nervsystemet i vårt autonoma nervsystem) som i sin tur hjälper till att frisätta det livsviktiga hormonet oxytocin. En tillit till att kroppen faktiskt kan – trots att det krånglar just nu – kan vara helt avgörande. Det gäller flera kroppsliga processer. Tillfällen där amningen krånglar. Under en graviditet när vetskapen om att den förra förlossningen inte alls gick framåt på ett bra sätt ligger och skvalpar i bakgrunden. Eller för den som drömmer om att få fler orgasmer vid sex. Inget hjälper kroppen så lite vid dessa tillfällen som känslor av rädsla, stress och ångest. Även om de är helt naturliga känslor att ha så är det istället känslor av laid backness, lugn och ro men framförallt -en tillit till kroppen – som till slut kommer vara det som låser upp och får krampen att släppa.

När kroppens egen kramp har släppt blir det lättare att ta itu med de verkliga problemen, de som man kan behöva professionell hjälp från någon utomstående för att kunna reda ut.

Barnets första timme

Hur påverkas barnet av de mediciner som ofta används under förlossningar? När forskare har studerat detta så har resultaten varit varierande och ibland lite motstridiga.  Kan det finnas en risk att det påverkar det fina men subtila samspelet mellan mor och barn efteråt? Barnets medfödda beteende? Kan det påverka amningsutfallet?

I den här studien har Brimdyr et al (BIRTH 42:4 December 2015) studerat barnets sugbeteende inom den första timmen efter en vaginal förlossning. Barnet fick vara hud-mot-hud med mamman under hela denna timme. Amning inom den första timmen efter en förlossning har nämligen i studier visat sig förbättra amningsutfallet.

För att undersöka om vanliga mediciner som ofta används under förlossningar – bland annat fentanyl i form av epiduralbedövning eller syntetiskt oxytocin – skulle kunna ha någon påverkan på barnets beteende under den första timmen så jämfördes barnen till 63 mammor som själva  hade valt en födsel med eller utan bedövning. Forskarna videofilmade barnen under den obrutna hud-mot-hud kontakten med mamman efteråt och studerade huruvida de uppnådde steg 8 (att barnet börjar suga på bröstet) på Widströms nio observerade faser av barnets medfödda beteende den första tiden efter födseln.

Här är de nio stegen:

Födelseskrik

Avslappning

Barnet vilar efter födelsen och har vanligen inga mun- eller handrörelser

Uppvakning

Barnet börjar göra små rörelser med huvudet och axlar, börjar blinka och så småningom öppna ögonen

Aktivitet

Barnet börjar göra slick- och munrörelser samtidigt som sökrörelserna ökar

Kryp- eller glidrörelser

Barnet försöker närma sig bröstet med korta kryprörelser eller gör glidande rörelser ofta baklänges

Vila

Barnet vilar mellan perioder av aktivitet

Tillvänjning

Barnet gör sig bekant med bröstet genom att slicka på bröstvårtan och röra vid bröstet samtidigt som barnet masserar bröstet, denna period tycker man ofta tar lång tid.

Amning

Barnet börjar suga

Sömn

Barnet blir sömnigt och somnar efter att ha tillfredställt sitt naturliga behov att amma

Resultatet visade en signifikant skillnad mellan grupperna! Färre barn i den grupp som blivit exponerade för mediciner under födseln ammade under den första timmen efteråt. Alltså kan man med visst fog konstatera att de mediciner som ofta används under förlossningar påverkar det subtila men medfödda beteendet hos barn den första tiden efteråt. Kanske att det i förlängningen påverkar amningsutfallet? Ännu en anledning att använda dessa mediciner med omdöme och på individuell indikation.