Foto: Lovisa Engblom
Ja många har tröttnat på att höra talas om BB-krisen som aldrig tar slut. Vad som egentligen är kris har diskuterats och sakta förskjutits under de här åren. Är det verkligen kris om bebisarna kommer ut och skriker för full hals? Kan det vara kris om iallafall 9 av 10 Stockholmsmammor får föda på det sjukhus de själva har valt. Och hur i allsin dar kan det vara kris om vi har så fina siffror när det kommer till mödra och barnadödlighet i samband med förlossning?
Fast lite kris är det nog om mammor behöver flygas till Finland för att föda. Och när barnmorskor och neonatalsjuksköterskor i en allt stridare ström faktiskt lämnar sina poster några år in i krisen. Eller då blir problemet mer påtagligt och kräver en lite mer akut lösning. För det blir svårt att bedriva säker förlossnings och neonatalvård utan barnmorskor och specialistsjuksköterskor.
De politiska lösningarna på krisen har varit många, motstridiga och duttiga – mera vårdval kommer lösa krisen! Nej mindre vårdval kommer lösa krisen! Nyrenoverade, mobila förlossningsrum med badkar kanske får barnmorskor att vallfärda tillbaka? En långsam och vänlig introduktion (läs anpassning) till den prosaiska verkligheten för nyutexaminerade barnmorskor – kan det få dem att vilja stanna i förlossningsvården? En besk medicin som intas långsamt under ordnade former kanske blir mindre besk i slutändan. Fler utbildningsplatser för barnmorskor anses hursomhelst behövas. Eftersom de gamla barnmorskorna verkar ha fått fnatt. Pengaregn över en massa lovvärda men tillfälliga projekt – som ändå inte ändrar på själva anledningen till krisen.
Jag får lust att bara säga Bryt! Bryt! Stopp! Sluta!
Kan det vara så enkelt att det handlar om värdig vård, ja att pudelns kärna handlar om vad en värdig vård faktiskt är. Barnmorskor vill kunna ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande kvinnor vill kunna få en värdig vård i samband med sitt barnafödande. Det intressanta blir då – vad är en värdig vård?
Min skräck är att dö ensam på en hård brits i en korridor på en överfull akut. På samma sätt känner jag en skräck över att behöva föda i en skrubb på en överfull förlossning med barnmorskor som behöver låtsas att de har tid med mig.
De sista veckorna har debatten faktiskt vänt och ljuset har riktats mot lösningar som ligger närmare diskussionen om en värdig vård. Ja att det finns något som kan lösa upp knuten! Kanske inte så fort som alla önskar. Men över tid så skulle utvecklingen kunna bli den motsatta. Barnmorskor skulle strömma tillbaka till förlossningsvården för att få ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande – som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida det är nymålat eller privat eller offentlig verksamhet de befinner sig i – som det faktum att de har en barnmorska hos sig när det verkligen gäller.
En barnmorska per födande kvinna.