Debatt om förlossningsvården

Förlossningsvård ingår i samhällskontraktet

För två veckor sedan tillkännagav jag högtidligt att jag skulle lägga ifrån mig mobilen och ta sommarlov. Hur tror ni att det gick? Alltså, det har varit två underbara veckor här på vårt sommarställe. Jag har inte varit ifrån mobilen 24 timmar om dygnet men min mobiltid har minskat betydligt eftersom jag medvetet har glömt bort den i långa stunder. Men så fort man börjar göra uppdateringar i sociala medier så gör stressen sig påmind igen, för då måste man ju gå in och kolla hur det går för inläggen.

Under min tid här i Hälsingland så har debatten om förlossningsvården tagit fart och just den har det varit svårt att värja sig emot. Mia Ahlberg som är ordförande i svenska barnmorskeförbundet skrev ett utmärkt debattinlägg på DN debatt som handlar om att det inte blir bättre förrän fler barnmorskor anställs. Projektpengar och pengar till att bemanna upp med andra yrkeskategorier inom förlossningsvården kan förvisso vara bra, men det löser inte grundproblemet. Det är bara barnmorskor och förlossningsläkare som har kompetensen att ta hand om gravida och födande kvinnor i behov av vård.

Så hände det som inte fick hända igen: en kvinna som tidigare fött väldigt snabbt kunde inte välkomnas in på förlossningen i tid utan fick lov att föda oplanerat hemma i sovrummet. Här kan du läsa om just den händelsen som blev ett stort uppslag i DN Fullt på BB

Det gäller att förstå att en ”plats” på förlossningen betyder vård av personal som har tid. Själva platsen är inte så mycket värd om det inte finns någon med rätt utbildning tillhands.

Det är otroligt hur svårt det ska vara att förstå det faktum att det inte finns tillräckligt med barnmorskor i vår förlossningsvård. Att de som finns kvar inte kan klona sig hur mycket god vilja de än sitter på. Jag vet att Danderyds förlossning hade välkomnat in paret som skulle få sitt tredje barn om någon barnmorska haft tid att ta hand om dem.

Just nu brinner tråden som håller ihop förlossningsvården i sina båda ändar. När bemanningssituationen är så skör som nu måste ordinarie personal sälja semesterveckor, ta dubbelpass och arbeta mer än vad som är klokt och rimligt. Det sättet att lösa luckor i bemanningen under semesterperioden är en väldigt kortsiktig lösning, och den riskerar att slå tillbaka med full kraft i form av sjukskrivningar och uppsägningar.

En generell insikt om hur förlossningsvård faktiskt bedrivs behövs om vi ska lyckas vända den här utvecklingen. Pengar till fortbildning av barnmorskor och att anställa fler assistenter hjälper inte mot det som är kärnan i problemet: bristen på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården. Det hjälper inte heller att utbilda nya barnmorskor som sedan inte vill jobba inom förlossningsvården.

Det hjälper bara att utbilda fler barnmorskor om de sedan faktiskt vill jobba i förlossningsvården. Det hjälper bara att fortbilda barnmorskor om de sedan faktiskt får möjlighet att använda sig av sina nya kunskaper. Och ett mentorsprogram för nyutbildade hjälper bara om det finns erfarna barnmorskor som kan vara mentorer.

Kvinnor som ska föda behöver inte fler klappar på huvudet utan de behöver få veta hur verkligheten faktiskt kan se ut – så att de kan förbereda sig på bästa sätt. Doulabranschen växer så att det knakar och jag är övertygad om att den kommer vara dubbelt så stor om 10 år. Men inte av rätt anledning.

Vargen kommer!

Foto: Lovisa Engblom

Ja många har tröttnat på att höra talas om BB-krisen som aldrig tar slut. Vad som egentligen är kris har diskuterats och sakta förskjutits under de här åren. Är det verkligen kris om bebisarna  kommer ut och skriker för full hals?  Kan det vara kris om iallafall 9 av 10 Stockholmsmammor får föda på det sjukhus de själva har valt. Och hur i allsin dar kan det vara kris om vi har så fina siffror när det kommer till mödra och barnadödlighet i samband med förlossning?

Fast lite kris är det nog om mammor behöver flygas till Finland för att föda. Och när barnmorskor och neonatalsjuksköterskor i en allt stridare ström faktiskt lämnar sina poster några år in i krisen. Eller då blir problemet mer påtagligt och kräver en lite mer akut lösning. För det blir svårt att bedriva säker förlossnings och neonatalvård utan barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

De politiska lösningarna på krisen har varit många, motstridiga och duttiga – mera vårdval kommer lösa krisen! Nej mindre vårdval kommer lösa krisen! Nyrenoverade, mobila förlossningsrum med badkar kanske får barnmorskor att vallfärda tillbaka? En långsam och vänlig  introduktion (läs anpassning) till den prosaiska verkligheten för nyutexaminerade barnmorskor – kan det få dem att vilja stanna i förlossningsvården? En besk medicin som intas långsamt under ordnade former kanske blir mindre besk i slutändan. Fler utbildningsplatser för barnmorskor anses  hursomhelst behövas. Eftersom de gamla barnmorskorna verkar ha fått fnatt. Pengaregn över en massa lovvärda men tillfälliga projekt – som ändå inte ändrar på själva anledningen till krisen.

Jag får lust att bara säga Bryt! Bryt! Stopp! Sluta!

Kan det vara så enkelt att det handlar om värdig vård, ja att pudelns kärna handlar om vad en värdig vård faktiskt är. Barnmorskor vill kunna ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande kvinnor vill kunna få en värdig vård i samband med sitt barnafödande. Det intressanta blir då – vad är en värdig vård?

Min skräck är att dö ensam på en hård brits i en korridor på en överfull akut. På samma sätt känner jag en skräck över att behöva föda i en skrubb på en överfull förlossning med barnmorskor som behöver låtsas att de har tid med mig.

De sista veckorna har debatten faktiskt vänt och ljuset har riktats mot lösningar som ligger närmare diskussionen om en värdig vård. Ja att det finns något som kan lösa upp knuten! Kanske inte så fort som alla önskar. Men över tid så skulle utvecklingen kunna bli den motsatta. Barnmorskor skulle strömma tillbaka till förlossningsvården för att få ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande – som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida det är nymålat eller privat eller offentlig verksamhet de befinner sig i – som det faktum att de har en barnmorska hos sig när det verkligen gäller.

En barnmorska per födande kvinna.

 

 

Antalet hemfödslar i Stockholm har ökat med 80%

Foto: Lovisa Engblom

I DN 4/7 kunde vi läsa att antalet hemfödslar i Stockholms län har ökat dramatiskt under  år 2016.  Ökning av hemfödslar i BB-krisens spår.

Det var en väldigt fin intervju med Andrea Herrera som valde att föda sitt andra barn hemma. Hon beskrev sin första förlossning på sjukhus som en upplevelse  av att hela tiden bli övergiven av barnmorskan som behövde skynda till nästa föderum:

Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.

– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.

Jag är glad att stödet runt den födande lyfts fram som något oerhört viktigt både för upplevelse, trygghet och i förlängningen medicinsk utfall. Vid hemfödslar i Stockholms län är kvinnan garanterad ett kontinuerligt stöd av två barnmorskor under hela födseln. Det finns ingen sådan garanti vid födslar på sjukhus. Trenden är snarare den att kvinnor är garanterade en kontinuerlig övervakning på sjukhus – med punktinsatser av stöd när övervakningen eller kvinnan själv larmar. Detta är naturligtvis väldigt olyckligt och ingenting som varken barnmorskor eller förlossningsläkare önskar. Men när situationen är så pressad som den är på sjukhusen så blir det ofta så.

Jag har räknat ut att i snitt  så har 45 kvinnor fött hemma i Stockholms län varje år under nio års tid. Förra året när 81 kvinnor födde hemma så var det en 80% ökning från tidigare år. Den ökningen gissar jag till stor del beror på krisen i förlossningsvården, dels eftersom jag själv har blivit kontaktad av flera kvinnor som vill föda hemma av den anledningen. Men det bekräftas också av andra. I artikeln intervjuas Karin Pettersson som är specialsakkunnig förlossningsläkare i Stockholms läns landsting. Hon säger såhär:

– Under 2016 såg vi att det började öka. Utifrån de kvinnor jag träffat som vill föda hemma så tror jag att det till viss del beror på en besvikelse på att Södra BB och BB Sophia lades ner. De byggde på en småskalighet.

Bland förlossningsläkare i landet är många djupt skeptiska till hemfödslar. Karin har till viss del en annan uppfattning.

 – Med de strikta urvalskriterier som vi har så har jag inga problem med att detta är ett alternativ för en liten grupp kvinnor, säger Karin Pettersson.

Själv tror jag att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer är nödvändigt. Det kommer inte att dramatiskt öka antalet hemfödslar utan istället göra det till ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Men det här visar på att en fortsatt kris inom förlossningsvården kan komma att dramatiskt öka antalet som istället väljer att föda hemma.