Av Terese Eidenmark
Jag är Terese Eidenmark, 29 år och svarar i stort sett alltid när någon ropar ‘mamma’. Det har blivit så efter att jag har fött fem egna barn och frivilligt tagit mig an rollen som ‘Tant Terese’ till ett dussin till. Jag är en kvinna som gärna tar andra under mina vingar och att jag i mitt yrkesliv skulle bli barnmorska har nog varit tydligt för andra långt före att jag själv förstod det.
Mina tidiga barndomsår präglades av ett djupt intresse för djur och natur. Det fanns inte en serie eller dokumentär som gick mig obemärkt förbi på tv och jag valde alltid bort de klassiska barnprogrammen. I naturfilmen skildras födelse, liv och död sida vid sida via naturfotografens tålamod där allt får ske utan att någon avbryter: ingen som stör naturens förlopp, ingen som otåligt ska rädda de svagaste. Detta djur och naturintresse ledde till en jordbruksutbildning och jobb på mjölkgård. Jag hade tänkt mig ett liv där allt går i cykler med årstiderna och födslar och död lever hand i hand i vardagen.
När jag sedan träffade min man och vi var sommarvakt åt en flock med fjällkor så fick jag återigen bevittna en födsel av en ny kalv. Vi märkte att något var på gång med en av korna, hon betade precis som vanligt på det gröna gräset för att med jämna mellanrum ställa sig stilla och lyfta på svansen. Vi tog henne till en angränsande hage så att hon fick vara ifred från sina flockmedlemmar. Vi pausade vardagen, ställde oss med händerna i fickorna och följde hennes naturliga beteenden och efter drygt en timme började vi se kalven. Mot slutet av födseln märktes det tydligt hur kon ändrade sitt beteende, hon blev mer aktiv under sammandragningarna samtidigt som hon hade en glasig frånvarande blick. Och i pauserna vilade hon med ögonen stängda eller ändrade position inför nästa sammandragning. Strax efter att den lilla kalven var född blev den hälsad välkommen med ett mjukt råmande från kon som reste sig upp och slickade den torr.
Några dagar efter kalvens födelse, i slutet av juli, fick jag veta att jag var gravid med vårt första barn. Det gör ett lika fint intryck varje gång man får vara med om en födsel, men en del sätter sig fast lite extra, som just denna födsel av en kalv ute på gräset. Kanske att det var just den födseln som gjorde att jag undersökte möjligheten att föda hemma redan med första barnet. Men svårigheterna i att få tag på en barnmorska som hade möjlighet att bistå mig i hemmet gjorde att jag bestämde mig för att föda på sjukhuset. Jag läste Gudrun Abascals bok ’Att Föda’. Utöver det gjorde jag ingen förlossningsförberedelse.
Att känna sig som en ko ser ut när den föder
När förlossningen startade med smygande sammandragningar förstod jag direkt vad som var på gång, men precis som kon fortsatte jag med det vardagliga mellan sammandragningarna. Vi var inte många timmar på förlossningsavdelningen innan jag kände den första krystvärken, kände hur kroppens egna reflexer tog över. När värken var slut såg jag för mig själv hur jag hade sett ut precis som korna när de börjar krysta och tänkte att nu vet jag varför ni (korna) ser ut som ni gör. Jag visste att nu skulle jag få samma blick i mina ögon, nu skulle mitt barn födas. Och även om det låter märkligt men att känna sig som en ko ser ut när den föder var både stärkande och tryggande.
Att ha stått med händerna i fickorna och bara sett på, när en ko lugnt betar vidare mellan sammandragningarna och lugnt föder sin kalv ute på det gröna gräset. Det är det som garanterat gjort störst intryck på mig inför mina egna förlossningar, och framförallt den första.
Jag hade sett en framtid inom lantbruket där det hälsofrämjande arbetet med djuren är centralt i nära anslutning med naturen, där födslarna av nya individer är underverket som driver allting framåt. Det var först efter mitt andra barn som jag fick en slags aha-upplevelse att ”om det är födsel jag vill jobba med, då får jag jobba med människor för de föder barn i stort sett hela tiden”. Och resan mot barnmorskeyrket började. Under tiden blev det tre förlossningar till för min del där jag i hemmet äntligen fick låta mitt naturliga beteende när jag föder barn vara centralt. Att precis som kon få beta vidare tills jag möter mitt barn.
Som ny barnmorska har jag mycket kvar att lära om detta hantverk. Och det är med glädje och visst vemod jag ser fram emot att i många år framöver bistå kvinnor och andra födande med mitt djupt inrotade förhållningssätt att en födsel är en del av det vardagliga, om än ett skört underverk som bäst sker ostört.
