Mitt namn är Christina Nilsson.Jag är född och uppvuxen i en småstad i Halland. När jag var barn minns jag marknaden på torget varje månad som en spännande händelse och jag kommer med glädje ihåg promenaderna dit med mammas varma hand i min och brorsan i barnvagnen. Mamma brukade peka på ett hus som vi alltid gick förbi och berättade om när hon väntade mig och gick till barnmorskan som hade mottagning i huset. Mamma sa att barnmorskan var snäll och att hon tyckte om att gå dit. Jag förstod att mammas möten med barnmorskan hade varit betydelsefulla för henne. Inte konstigt att jag blev barnmorska, eller hur? Jag är glad och tacksam för mitt yrkesval och har alltid tyckt det känns djupt meningsfullt att möta kvinnor i betydelsefulla skeenden av livet.
Under många år arbetade jag med förlossningsvård och kvinnor med förlossningsrädsla i Göteborg. Nuförtiden delar jag min arbetstid mellan att vara barnmorska vid Munkebäcks Barnmorskemottagning i Göteborg samt lektor och docent i reproduktiv och sexuell hälsa vid Högskolan i Borås. En viktig drivkraft för mig är kvinnors rätt till bra förlossningsupplevelser. Min forskning handlar om kvinnors förlossningsrädsla och närliggande områden som traumatiska förlossningsupplevelser, vaginal födsel efter tidigare kejsarsnitt, barnmorskors vård samt förlossningsmiljö.
Jag har under årens lopp haft många tillfällen att reflektera runt kvinnors förlossningsupplevelser. Jag minns särskilt en händelse som inträffade när jag bara varit barnmorska ett par år. Det var en kvinna som i fullgången tid kom in till förlossningen med ambulans med en ovanlig och för barnet allvarlig komplikation. Genom snabbt och effektivt omhändertagande av oss barnmorskor och läkare föddes ett välmående barn bara femton minuter efter ankomsten genom så kallat larmsnitt. Efteråt var vi mycket nöjda och stolta över vår insats. När jag några dagar senare stötte på kvinnan vid sjukhusets café och frågade hur hon mådde sade hon ”Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv!”
Jag blev förvånad över hennes svar då jag hört att både hon och barnet mådde bra efter kejsarsnittet. För mig blev det början på en lång kritisk reflektion över den vård och behandling som vi ger inom förlossningsvården. Den stora frågan för mig blev; hur upplever barnaföderskor födseln egentligen? Många kvinnor har goda upplevelser, men varför har inte alla det? När jag senare började arbeta inom Auroraverksamheten och träffade många kvinnor med negativa och traumatiska förlossningsupplevelser blev funderingarna mer påträngande. Det började kännas alltmer intressant och också nödvändigt att utforska innebörden i kvinnors upplevelser. För mig blev det starten på en upptäcktsresa som resulterade i en doktorsexamen och senare en docentur. Kvinnornas levda erfarenheter blev som ett universitet för mig – fullt av erfarenheter, insikter och kunskap – som också gjorde att jag blev uppmärksam på brister i vården.
Förlossningsupplevelser är mångdimensionella
Kvinnors förlossningsupplevelser är mångdimensionella och sammansatta. En förlossning kan upplevas som bra även om den är komplicerad. För att ge ett exempel kan en födsel som varit långsam och avslutats med akut kejsarsnitt ändå upplevas som bra om kvinnan samtidigt känt att hon fått gott stöd under tiden. Det motsatta kan också inträffa, att en okomplicerad födsel upplevs traumatisk av kvinnan. De faktorer som visat sig vara särskilt viktiga för en bra förlossningsupplevelse är att känna stöd, uppleva kontroll och bli behandlad med respekt. Gott stöd är ett skydd mot utmanande händelser och upplevelser. Det har också visat sig att miljöaspekter är betydelsefulla; som en lugn och tillåtande atmosfär där kvinnan själv sätts i centrum, att hennes önskemål respekteras, att hon får vara aktiv och känner sig trygg att föda på egna villkor.
När det talas om säkerhet vid förlossning beskrivs ofta medicinska utfall som förlossningssätt, blödning, bristning, barnets tillstånd etc. Ett lika viktigt utfall är kvinnans upplevelse. Den bör lyftas fram eftersom den kan få långtgående betydelse för hennes hälsa. Födseln av ett barn är en livshändelse där upplevelsen är oerhört central. Kvinnor minns och påverkas av sina förlossningsupplevelser hela livet. Det finns stor potential i en god förlossningsupplevelse då den ökar självkänslan och ger styrka i livet. En negativ, svår eller traumatisk upplevelse kan däremot försvaga kvinnan och har samband med allvarlig ohälsa som depression, traumatiska stressreaktioner och PTSD. Det kan även ge framtida förlossningsrädsla. Effekten kan också bli att det tar lång tid innan kvinnan vågar bli gravid på nytt eller att hon önskar kejsarsnitt vid nästa graviditet. Traumatiska upplevelser kan även påverka kvinnors relation till barnet, till familjen och andra närstående, både kort- och långsiktigt. Den inneboende kraft som går förlorad hos föderskor på grund av traumatiska förlossningsupplevelser är enorm.
När förlossningsupplevelse ska mätas brukar det vanligtvis skattas på en VAS-skala 1–10 inom tre dygn efter födseln. En mycket positiv upplevelse (8-10 på VAS-skala) varierade mellan 64% – 88% bland de olika förlossningsklinikerna i Sverige år 2020 (Graviditetsregistret). Forskningsstudier visar dock att det kan vara missvisande att mäta så snart efter födseln eftersom kvinnors bedömning av upplevelsen förändras över tid. Tätt inpå födseln kan förlossningsupplevelsen påverkas positivt av lättnad och lycka över att födseln är över och barnet mår fint, medan mer negativa aspekter kan ta längre tid att införliva. Vi behöver mer studier av förlossningsupplevelser över lång tid. Det är vanligt att mätningar görs efter tre dagar eller åtta veckor, men det ger inte hela bilden. Vi måste ställa högre krav och problematisera varför inte fler kvinnor i Sverige har mycket positiva förlossningsupplevelser.
Förlossningsupplevelsen bör uppgraderas till att bli ett av de viktiga utfallen när kvalitet ska bedömas, eftersom den har stor betydelse för hur kvinnor mår efter födseln. Det är inte rimligt att säga ”vi har världens bästa förlossningsvård”, när kvinnor lider efter traumatiska upplevelser och efterfrågar stödinsatser för oro, rädsla och psykisk ohälsa. Att enbart etikettera kvinnors oro och rädsla inför barnafödande som ”förlossningsrädsla” räcker inte. Vi måste lyssna på kvinnorna, lära oss av deras erfarenheter och kritiskt granska den förlossningsvård som ges. Gravida ska ha säker vård – medicinskt, emotionellt och existentiellt – först då kan vi säga att förlossningsvården har hög kvalitet.
Hej, Jag heter Matilda och arbetar som osteopat, ofta med gravida eller nyblivna föräldrar. Jag har två barn och min berättelse handlar om min andra graviditet och förlossning.
Min första förlossning i maj 2017 lämnade mig i chock. En chock jag inte förstod att jag var i förrän långt senare. Jag hade stora problem med både kropp och sinne, länge. Efter ungefär ett och ett halvt år förstod jag att jag varit med om obstetriskt våld och trauma. Blivit inträngd i ett hörn och att jag var ärrad. En ilska växte fram. Hur kunde vården svika mig så? Orsaka så mycket problem och sen bara lämna mig? Ingen tog ansvar, det fanns ingenstans att vända sig. Det var en hård process jag hade framför mig. Jag visste att traumat var mitt att hantera och att mitt mående var mitt ansvar. Jag kunde inte ens lyssna på musiklistorna från förlossningen och varje gång jag tänkte tillbaka på stunden jag blev mamma mådde jag fysiskt illa. Det var en sån stor sorg.
Ilskan la sig och istället kom en otroligt stark drivkraft fram. Jag och min sambo ville verkligen ha ett barn till men helt ärligt kunde jag inte se det hända efter den erfarenheten i dagens förlossningsvård. Egentligen var jag inte alls rädd för att föda, verkligen inte. Jag var rädd för vården. Rädd att hamna i samma sits igen och rädd att bli överkörd och utsatt. Jag hade varit så otroligt utsatt.
Våren -20 satsade vi. Eller egentligen tidigare med det var först då tog det fart. Jag kände i hela mig att nu är det dags. Jag hade sedan länge bestämt att nästa förlossning skulle jag föda hemma och hade redan tänkt ut vilka barnmorskor jag skulle kontakta. Vi ringde i vecka nio och blev tipsade om att projektet Min barnmorska skulle börja erbjuda hemfödslar. Blev inskriven där och hade första besöket på hösten. Vid den här tiden var jag alltså redan halvvägs men jag var lugn, det kändes bra.
Ganska snart mötte jag en barnmorska som jag upplevde förminskade mig och inte var så inkännande. Stressen blev snabbt mycket hög, enorm helt ärlig. Jag fick flashbacks från min första förlossning, från de som utsatt mig, de som klappat mig på huvudet och skrattat åt mig, de som begick otaliga fel. Skulle det bli så igen?
Mina förberedelser
Jag förberedde mig på alla plan, jag har en otrolig vilja men jag är också lättrubbad för jag känner in så mycket från omgivningen, så jag visste att det är väldigt viktigt med förberedelse. Jag la all min tid på yoga, träning, hypnobith, andningsövningar, gick till min osteopat, min ayurvediska läkare och min akupunktör. Blev peppad och hållen av dem. Jag letade också efter en doula, och det visade sig att Maddy fanns ledig och vi bokade henne. Hon var som en mur att luta sig mot, äntligen kändes det som vi hittat någon som faktiskt förstod oss till 100% och inte hade massa trångsynta riktlinjer och rutiner att anpassa sig efter.
Jag kände mig ett tag så ensam att jag hellre tänkte föda oassisterat fast jag vet att det inte rekommenderas. Sen var det som att ena knuten efter den andra löstes upp. Barnmorskan som jag mådde dåligt av bytte arbetsplats och jag kände sån lättnad. Läkaren godkände hemfödseln på en minut fast det fanns diverse knutar där också. Min barnmorska som jag gått till hela tiden var fantastisk, kämpade så mycket med att stötta och visa förståelse, hon sa upprepade gånger ”vi löser det här Matilda” fast hon inte hade nån lösning i sikte. Jag hade från start haft mantrat ”lita på processen” och försökte dagligen landa i den känslan, något jag nu i efterhand är väldigt tacksam för.
Födseln som gjorde mig hel igen
Efter julhelgen började jag känna av förvärkar regelbundet. På grund av pandemin fick jag verkligen vara helt i min egen bubbla, ingen störning alls sista månaderna, det var fantastiskt. Jag gick in i latenstiden och jag var så nöjd. Myste, vilade, badade, pysslade och pyntade inför förlossningen, körde mängder med affirmationer och hypnobith. Jag gav bara positiva tankar till mig själv att jag var i latensfasen, starkt jobbat kroppen tänkte jag! Bebis var beräknad 28/12 men jag visste att hen skulle komma på nyårsafton.
Efter några dagar med värkar som tilltagit till och från var jag trött men väldigt euroforisk, jag kände mig 100 nöjd. Min 3.5 åring hade följt med hem till barnvakten på nyårsaftons morgon och äntligen fick jag helt lugnt omkring mig. Efter lite vila och god mat tilltog det lite. Men det var inte förrän barnvakten sa åt mig att släppa tanken/funderingar på att mitt barn kanske skulle sova borta första gången någonsin som det på riktigt blev intensivt snabbt! Det var något jag behövde höra.
Vid klockan sex på kvällen kom doulan och första barnmorskan. Jag hade redan legat i poolen blundandes och hummandes i ett par timmar, gått upp och kräkts och ner igen. Det var så lugnt, jag hörde hur barnmorskan Lena packade upp sina väskor utanför badrummet. Det var mörkt, mysigt och jag kände mig så trygg och omfamnad. Runt niotiden kom andra barnmorskan Karin, och vid detta laget hade det blivit väldigt intensivt. Men mellan varje värk kom jag snabbt ner i djup avslappning, djupandades och fokuserade helt inåt.
Jag var plötsligt tvungen att gå upp ur poolen för det var för intensivt. Karin satte akupunktur och här kände jag att jag nog når min gräns, ska det bli mer smärtsamt? Precis här började också min hjärna servera mina affirmationer som textremsor bakom mina stängda ögonlock. Jag behövde inte ens tänka dom, de var som de spelades upp för mig, det var så häftigt! När Karin hade satt alla nålar bestämde jag att jag ändå skulle bada igen och hann knappt ner i poolen innan första krystvärken kom. Redan!? ”Vad händer?” Frågade jag fast jag visste precis. Min första förlossning tog 40h (pga otrygg) så jag hade väntat mig lite längre än 4-5 timmar aktiv förlossning.
Jag vände mig och satte mig på knä mot min sambo och barnmorskorna och Maddy. Stämningen var magisk, alla hummande/ljudade med mig när jag behövde det. De tryckte på akupressurpunkter och det hjälpte massor, det var så fint att få uppleva en födsel i total harmoni och lugn. Jag frustade som en häst, lät kroppen göra helt som den själv ville.
Efter ungefär 15 minuter krystvärkar säger barnmorskan att huvudet snart är ute. Här försöker jag känna med handen men det är obekvämt och kroppen vill inte, jag känner så starkt att jag ska hålla mig i poolen och luta mig mot mitt team. Det är en virvelkaskad av känslor och storm i mig, jag låter allt ske och släpper, slappnar av, flyter med. Sekunden senare skjuts bebisen ut i vattnet, det verkar överraska alla. Jag tog inte ens i, jag gjorde ingenting, kroppen bara gjorde det. Jag lutar mig bakåt och försöker ta upp bebisen, men jag ser inget och är lite omtumlad över att det är klart!? Var det så lätt ändå!? Jag gjorde det precis som jag vill och behöver, fyfan så skönt. Efter lite letande i poolen får jag hjälp att hitta min bebis och kan sätta mig ner och lägga den varma fuktiga bebisen på bröstet. Den känslan är helt oslagbar. Han skriker till och gråter men annars är det helt tyst och stilla. Jag hör min sambo snyfta, han pussar mig på axeln. Klockan är 21.59 på nyårsafton och jag har precis upplevt livets mest magiska och häftigaste men också det mest självklara. En stund senare när jag ska gå upp måste jag stanna till, jag tittar på mina barnmorskor och säger ”såhär återhämtad var jag först ett och ett halvt år efter min äldsta.” Jag tror inte de tror helt på mig men det är sant. Ren och skär magi. Jag vill göra om det igen och igen. Tacksamheten har inga gränser.
Hur pratar vi om det vi inte har språk för? Hur benämner vi svårt och stort i själen utan att hamna i ord som pekar mot prestationer, berättigande eller sjukdomstillstånd? Och på vilken plats i vår kultur får samtal om födande finnas?
I drygt åtta år har jag arbetat med födande på olika sätt. Dels som doula vid födslar och samtal, men också genom min podcast Förlossningspodden. Genom åren har jag fått lyssna på drygt 250 gästers erfarenheter av födande. Sammantaget har jag hundratals och åter hundratals timmar av delade erfarenheter kring födande. Och det som återkommer om och om igen är “varför var det ingen som sa något om det här?”
Det finns massor av sätt att förbereda sig på inför en födsel. Allt från kurser, behandlingar och böcker. Det finns youtubekonton, instagramkonton och poddar. Somliga värjer sig mot förberedandet och förlitar sig på att sjukvården kommer att veta bäst. Andra tar sig an exakt alla möjligheter till förberedelse. Men ibland tänker jag att begreppen har förskjutits och att förberedelsen har blivit uppstyckad, indelad och patenterad. Men det som saknas är samtalen kring födande. Samtalen som inte sker i en kurs eller en podd.
Hur vi än vänder och vrider på det så är en födsel en form av uppbrott. Den som ska föda ska lämna sin graviditet och den som ska födas ska lämna sin förälders kropp. Och just där, i den meningen, där tror jag det viktigaste ligger. Inte i rädslor för bristningar, vilken typ av födsel man drömmer om eller hur och var man vill ha sin födsel. Inte i teknik eller andning. Utan i uppbrottet.
Men förståelsen för det som sker, smärtan, ruset och lyckan i det som sker, det behöver förstås genom samtal. Genom delade erfarenheter. I vår kultur famlar många efter språket att berätta om och beskriva sina känslor och erfarenheter av födande. Det får inte bli flummigt eller för storvulet för det känns omodernt. Vi har ord för det vi räds i form av interventioner, bristningar, kejsarfödslar eller vaginala födslar. Men språket når inte längre än så.
Omvälvande känslor medikaliseras och döps om till babyblues eller förlossningsdepression. Och det är fantastiskt att vi äntligen(!) har språk för de erfarenheterna. Men det finns stora svåra, fina, omvälvande och utmattande känslor och erfarenheter som inte är sjukdomstillstånd utan tillhör liv och föräldraskap där vi saknar språk och vana att tala om det.
En kropp ska förberedas på att under omvälvande omständigheter lämna ifrån sig ett barn på ett eller annat sätt och en själ ska förbereda sig på att bli förälder. Låt oss börja prata, berätta och lyssna på erfarenheter om det. Utan att tycka eller ha en endaste åsikt.
Jag har varit intresserad av graviditet och födslar så länge jag kan minnas. Min pappa har en gammal videoinspelning på mig där jag sitter i tårar på ett ladugårgårdsgolv bland korna på min fasters gård. Varför jag gråter? Jo för att jag inte hann ner innan moderkakan städats bort. Jag minns inte varför jag var så fascinerad men det var någonting med moderkakan jag fann nästan trollbindande, alla färger och mönster.
Min mamma har fött fyra barn. Hon har aldrig gett mig uppfattningen att födande är någonting farligt eller läskigt, inte heller romantiserat det. När jag själv blev vuxen insåg jag hur ovanligt det ändå var, och värdefullt. För mig har hennes inställning varit stärkande och förberedande. Till skillnad från de flesta jag kände, såg jag verkligen fram emot att en dag få föda barn. Känna kraften, jobba tillsammans med kroppen. Någonting jag alltid tagit med mig från henne gällande födande var ”Var inte rädd och kämpa inte emot, slappna av och följ med kroppen”. Jag hade en väldigt avdramatiserad inställning till födande, tack vare henne. När jag var liten hade vi exemplar av tidningen ”vi föräldrar” där bilder och reportage av mamma som födde min lillebror fanns med. Minns hur även böcker om fostret i magen fanns tillgängligt och hur jag fascinerat kollade på bilderna som liten. Jag minns också hur gärna jag ville vara med på födseln av min yngsta lillasyster som kom när jag var 14 år. Inte ens en timme gammal var hon innan jag hade åkt in för att få hålla i henne. Där och då väcktes min egen barnlängtan på riktigt. Och längtan efter att vara gravid och att föda barn.
Första barnet på BB Sophia år 2015
År 2015 föddes mitt första barn. Vi hade valt BB-sophia och jag minns att det var många som ifrågasatte vårt val att inte föda på ett akutsjukhus, men jag var trygg i det. När jag var i vecka 36 vaknade jag en tidig morgon av sipprande vattenavgång, det följdes ganska snabbt av molande värk och etablerade värkar men jag var ändå inte säker. Vi blev ombedda att komma in på kontroll för att eventuellt läggas in och stoppa värkarbetet OM det nu verkligen var fostervatten, eftersom det var lite prematurt. På vägen in hade jag ordentliga värkar men förstod ändå inte att det var på gång. Läkaren undersökte, jag var beredd på att höra ”falskt alarm, inget vatten” istället hör jag ”jag känner hår, du är 5 cm öppen”. Jag förstod ingenting men min barnmorska tog tag i mig och sa glatt, nu blir det bebis istället.
Vi fick samma rum som vi tidigare varit och tittat på med andra föräldrapar. Det kändes så tryggt och familjärt. På BB Sophia var rummen helt otroliga, sladdar var gömda, belysningen dämpad, ett rep hängde i taket och ett stort badkar i rummet. Jag hade täta intensiva värkar. Instinktivt rörde jag mig runt i rummet och när värken kom ville jag bara hänga. Hängde över min man, över sängen, i repet och över gåbordet. Tung, tung, tung. Jag var helt i min egen bubbla. Barnmorskan visade min man hur man gjorde höftpress och jag minns bara wow, vilken känsla, så det fick han fortsätta med. Under en väldigt intensiv värk gick allt vatten och med det kom ett rejält tryck. Jag kom ner på golvet och barnmorskan och undersköterskan bara följde mig, fram med en madrass och ner med saccosäcken som jag kunde hänga över. Inga frågor eller uppmaningar, de var så närvarande och lugna. Efter fyra timmars intensivt värkarbete på rummet, födde jag min första dotter fyrfota på en madrass på golvet. När huvudet var ute försökte hon redan skrika och det pratades det glatt om bland barnmorskorna efteråt. Jag kände mig otroligt stärkt, trygg, stöttad och sedd genom hela min födsel. Jag var i min bubbla från början till slut och jag minns inte minsta tecken på att personalen på något sätt var stressade.
Jag gick några gånger i en mammagrupp via Bvc, och jag hade även flera vänner och bekanta som hade fött barn ungefär samtidigt. Men inte en enda förlossningsberättelse kunde jag relatera till. Det var känslor av panik, dödsångest, svåra komplikationer, långa utdragna värkarbeten och stressad personal. Kanske framförallt känslor av misslyckande och misstro till den egna kroppen. Det var svårt att dela min egen upplevelse utan att det avfärdades med att jag hade tur och fick en enkel födsel. Jag var samtidigt övertygad om att min upplevelse inte hade blivit som den blev av en slump. Inte heller att det var något jag hade presterat, utan att flera viktiga komponenter spelat en väldigt stor roll. Jag hade förberett mig mentalt på att föda ända sen barnsben. Det var liksom implementerat i min kropp. Jag minns när jag läste boken föda utan rädsla, det var igenkänning och bekräftelse på det jag redan lärt mig. Jag hade en stark tro på att fler skulle kunna få stärkande upplevelser med rätt förutsättningar. Och att vad vi har med oss utifrån kring födande spelar stor roll. Tankens kraft inför och under födandet. Vad det gav mig och vad vi faktiskt kan ge vidare till våra barn, nästkommande generationer. Här började mina tankar på att bli Doula.
Andra barnet
Min andra dotter kom bara 15 månader senare, och förloppet blev nästan identiskt. Jag vaggade runt hemma i min bubbla. Stannade upp och hängde tungt under varje värk. Annars hela tiden i rörelse. Denna gång var det min mamma som fick mig att åka in. Jag ville stanna kvar längre, kände mig lugn och trygg hemma. Men eftersom hennes stress påverkade mig åkte vi in. Mitt andra barn föddes drygt en timme efter, också på en madrass på golvet.
Tredje barnet
När jag 2020 väntar mitt tredje barn står vi i ett helt annat läge. BF under sommaren, mitt i en pandemi, BB Sophia och de andra mindre mottagningarna var stängda sen länge. För första gången kände jag mig inte helt lugn inför att föda barn. Trots två tidigare positiva upplevelser kan man kanske tänka. Men det är ju just det som är grejen med födande.
Det är ingen prestation som man antingen är bra eller dålig på. Det finns inga garantier på så sätt. Jag var medveten om de komponenter som spelat en viktig, positiv roll under tidigare födslar. Mitt eget lugn, tillit och förberedelse, att jag fått plats där jag önskat föda, att personalen varit lugna och närvarande, stödet av min man.
Nu kände jag även en stor oro att inte hinna in innan det var försent. Kanske inte få plats. Hur skulle jag ha marginal att bli hänvisad när tidigare förlopp hade gått relativt snabbt och jag själv inte förstått när det var dags att åka in? Eller skulle jag åka in för tidigt och riskera ett avbrutet förlopp med interventioner som följd? Jag vägrade låta min tredje födsel hamna i något lotteri. Vid det här laget hade jag även hunnit utbilda mig till doula och min kunskap kring födande hade växt än mer. Mina tankar började gå till en planerad hemfödsel. Hellre en planerad än oplanerad tänkte jag, för hemfödsel blir det säkert oavsett. Eller i bilen. Jag var inte helt säker men redan efter första korta samtalet jag hade med hembarnmorskan Sepideh kände jag att henne ska jag föda med!
I takt med att vi började planera för en hemfödsel så kom tilltron till min kropp och mitt lugn tillbaka. Jag hade tidigare känt oro över att inte själv förstå när det skulle vara dags att åka in förrän det var försent. Men nu kunde jag vila i att jag slipper förflytta mig. Och skulle det ske snabbare än väntat skulle i alla fall Sepideh vara på väg.
Värkarna kom igång natten till den 6 juli, efter att jag hade bett min morgonbön gick jag inte tillbaka till sängen. Jag tände ljus, plockade iordning, gjorde te. Ständiga pauser för att ta emot värkarna. Det var stillsamt och lugnt, sådär som bara småbarnsföräldrar kan relatera till. Alla i hemmet sov. Jag kunde vara helt i min bubbla utan distraktioner. Pilatesbollen var min bästa vän. Den guppade och hängde jag på under värkarna. Var inne i sovrummet ibland och min man strök mig över ryggen under värkarna men jag ville inte att han skulle komma upp än. Efter några timmar blev jag trött och slumrade på soffan medan värkarna fortsatte komma. Blev väckt av min ena dotter som var överlycklig och ropade till sin syster att det var kalas! Vad fint du gjort mamma! Barnen hämtade leksaksfika och vi alla satt och fikade tillsammans medan min man berättade att lillebror skulle komma idag. När min man var nere i porten och lämnade över barnen till sin farfar ringde jag Sepideh. Jag kände mig lite osäker kring var i processen jag kunde tänkas vara då värkarna hade varit regelbundna och intensiva men inte så täta. Vi kom överens om att hon skulle börja göra sig iordning men att vi skulle ringa igen om något intensifierades. Kort därefter gick vattnet och med det kom ett starkt tryck neråt.
Min man ringde tillbaka och jag hörde Sepideh säga att hon skulle skynda sig men att det ju fanns en chans att hon inte skulle hinna. Vi var lugna oavsett, vi visste vad vi skulle göra och kände oss trygga i det. Bredvid badkaret hade vi lagt en madrass och med pannan i madrassen och rumpan upp andades jag igenom de intensiva värkarna tills Sepideh var på plats.
Äntligen kom hon och äntligen kunde jag gå i vattnet. Kort därefter andades och frustade jag ut min son, vårt tredje barn i mitt badkar. Jag tog emot honom upp på mitt bröst och känslan var otrolig. Det blev en alldeles vardaglig och samtidigt alldeles speciell hemfödsel.
Jag fick flera gånger höra hur modig jag var som vågade föda hemma. Det var inte mod för mig, mod kommer från rädsla. Det hade snarare varit modigt av mig att föda på sjukhus utifrån den oron jag kände. Hemma födde jag av trygghet.
Hej, jag heter Cita och är Barnmorska. Nej jag kallar mig inte Leg barnmorska. Jag ÄR Barnmorska. Leg barnmorska är en yrkestitel och visst det är bra att den är skyddad med en legitimation men jag tänker att man kan plugga till Leg bm, men att vara barnmorska är nåt annat. Jag arbetar bland annat på avdelning 312, en av normalförlossningsavdelningarna på Östra sjukhuset i Göteborg.
Ända sen jag var 6-7 år har jag tänkt att jag ska bli barnmorska. Var det kom ifrån har jag ingen aning om. Jag kände ingen barnmorska, hade ingen barnmorska i släkten, det kan möjligtvis ha varit för mormor som berättade om hur min morbror föddes hemma i sängkammaren -Jo, för jag var så hiskeligt rädd för doktorn och sjukhuset. Så hon födde honom rätt o slätt hemma efter att barnmorskan kommit med sin väska. Så var det inte mer med det. Fast jag har ingen minnesbild av att det var då jag bestämde mig, utan det har mest alltid bara funnits där.
Barnmorska redan tidigt i livet
Jag påbörjade min barnmorskeutbildning tidigt i livet. Jag hade precis hunnit fylla 24 när jag var klar. Mina första viktiga år som barnmorska tillbringade jag på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i början på 90-talet. En klinik som var väldigt barnmorskevänlig. Vi hade ett gott samarbete med läkarna och vi visste våra olika roller. Det är inte utan att jag tänker tillbaka på den dagen när jag och dr Sven high-fivade i korridoren efter en fin tvillingfödsel i en av de breda dubbelsängarna på ett av våra “mysrum”. Minnesbilden är att det är familjen, Sven, jag och ytterligare någon kollega till mig samt ett par barnsjuksköterskor på plats. Tvilling 1 föds fram, läggs på mammas bröst och sen inväntar vi lugnt värkarna tills nummer 2 krystas ut. Allt i lugn o ro. Nästan som en hemfödsel fast på sjukhus. Jag glömmer heller inte natten när en familj hade med sin 2-åring till förlossningen eftersom de inte hade någon släkt i stan. Hur storebror sover på en saccosäck medans mamma föder stilla o lugnt i samma nämnda dubbelsäng. När bebisen är ute väcks storebror och alla får vara tillsammans. Läkarna på kliniken trodde på oss barnmorskor och visste vår kompetens och det gjorde vi själva också. Ibland undrar jag var den insikten har tagit vägen när jag idag möter nya unga kollegor. Varför har inte de samma tydliga känsla för barnmorskans mandat och kompetens som jag hade som ny?
ABC-enheten – barnmorskeledd enhet på 90-talet
Kanske att vår syn på barnmorskans roll berodde på den andra förlossningsavdelningen vi hade på Sahlgrenska. ABC: Alternative Birth Center. En liten enhet med runt 300 födslar per år (om jag inte kommer ihåg fel) Starkt präglat av Ystad BB och legendariska Signe Janssons idéer och tankar om att kvinnor kan föda, bara vi låter dem vara ifred. ABC var en barnmorskeledd enhet dit friska mammor med normal graviditet och förväntad normal födsel var välkomna. Inskrivningsbesök någon månad innan BF, födsel i något av de två födorummen och sedan BB-vård på samma avdelning. Vi var få barnmorskor med få familjer vilket gjorde att alla kände sig sedda och hörda och alltid var det någon barnmorska som familjen hade träffat tidigare som vårdade dem de dagar de var på avdelningen. Ett härligt vackert badrum med kandelabrar och ett ljuvligt hörnbadkar var hjärtat på avdelningen där många barn föddes.
Barnmorskan i mig föds
Här i de två födorummen och badrummet föddes jag som Barnmorska. På den vanliga förlossningsavdelningen hade jag lärt mig allt det praktiska, alla handgrepp, journalskrivning, CTG, att använda tratt, suturering, alla olika undersökningar och allt om bedövningar. Det mesta på Sahlgrenska präglades av ett helhetstänk kring vad som var friskt och vad som var sjukt och avvikande och de flesta utstrålade en vänlig värme gentemot varandra inom personalen. Så allt det hade jag som en bra bas. Men så kom jag en dag till ABC och skulle arbeta där en period. Jag blev tillsagd att bara finnas inne på rummet, sitta i en fåtölj och se, lyssna, ta in. – Åhh vilken kraft det finns i födande! Och särskilt när en mamma omges av personer som hon känner sig trygg med. Då kan hon ge sig hän i det som driver hennes kropp att just “bara föda barn”. Utan att tänka på hur hon beter sig, uppför sig, låter, rör sig….allt blir okej.
Mammorna lärde mig födande
Där och då visade mammorna mig hur födande går till. Jag lärde mig se och höra hur en mamma låter när accelerationsfasen river i kroppen. Hur hon beter sig när det är fullvidgat, hur kroppen hämtar andan nån halvtimma innan krystimpulerna börjar bölja genom kroppen. Jag lärde mig att arbeta med mina händer, ge lindring, pressa hårt på ömma punkter, lyssna med mina öron, upptäcka avvikelser, uppleva i min egen kropp hur barnets hjärtljud pulserar genom tratten, se moderkakor födas utan klampade navelsträngar. Fick till och med se på när en mamma födde sitt barn på tre värkar halvsittande på en madrass på golvet. Huvud, överkropp och till slut även benen. Det var mammorna som lärde mig. Och så klart mina underbara kollegor som redan hittat dessa nycklar före mig. Att ta rygg på modiga systrar som visade mig sitt hantverk…det var fint. Efter en tid födde jag själv två barn på ABC. Att få föda med personer man är trygg med och som man redan känner. Vilken ynnest! Det skulle vara en självklarhet att födande mammor skulle kunna få ha det så även idag! Jag kommer aldrig sluta att tro att det är möjligt.
Att tro på kraften i födandet
Men hur kommer vi dit? Sedan 1995 har jag försökt inspirera mammor att tro på kraften i sin kropp, att hjälpa dem hitta sitt självförtroende att våga föda barn, veta hur hon får fart på oxytocinet, sina endorfiner och hantera sin rädsla och hålla negativa tankar borta. Det har skett på olika sätt genom vattenträning, förlossningsförberedelser på olika sätt, via MVC, profylax, på förlossningen och andra ställen jag arbetat på. Men om mamman nu kommer full av födande-självförtroende till förlossningen och där möts av en barnmorska som inte ser eller har förstått mammans inneboende krafter utan mer tänker att hon måste hjälpa den här kvinnan som har det så jobbigt – så kan det krocka. Jag önskar att flera barnmorskor skulle våga stå medkvinnan i det smärtsamma arbetet som hon går igenom utan att fyllas med en känsla av att man ska behöva rädda henne från det tuffa jobbet. Det finns en befriande “empowerment” både för mamman och barnmorskan i att “orka igenom” det som är jobbigt. Vi är lite ovana vid det nuförtiden. Vi behöver ta tillbaka det. Men hur gör vi det?
När såg du någon föda av egen kraft senast?
Sista tiden när SWEPIS-hysterin dragit in som en tsunami över landet är risken större än innan att vi tappar tilltron till att mammor kan föda barn. För det ser vi knappt längre. Vi tror att det normala är att vi sätter igång värkarna. Att det är vi – organisationen – som styr. Att få se och följa en mamma som kommer med spontana värkar och har ett kraftfullt förlossningsförlopp är numer ovanligt. Därför menar jag att dessa gröna lågriskmammor är de mammor vi ska ta största möjliga hänsyn till. Det är dessa mammor som fortfarande har kapacitet och möjlighet att få uppleva en ostörd fysiologisk födelse på sina egna villkor. OM vi låter henne. Men vi har glömt bort hur vi låter henne vara ifred.
Ta tillbaka vårt barnmorskemandat att vakta och bevara det normala
Och det är här jag vill slå ett slag. Nu är det dags att ta tillbaka vårt mandat som barnmorskor på klinikerna. Dessa mammor “tillhör oss” barnmorskor. Det är dessa mammors väl och födelse vi behöver vakta och bevaka så att det kan bevaras och bli så som det är tänkt. Nämligen bara att ett barn ska födas. “Inte mer med det” som min mormor sa. – Men hur skulle det fungera på våra kliniker där vi har så många förlossningar hela tiden? säjer en del kollegor.
-Ja, du… med barnmorskor som sätter sig i en fåtölj på rummet med sin stickning och bara finns där och utövar sin “watchful attendance” så kommer det bli fina födslar. Där mammorna upplever trygghet och tilltro till sin kropp för att hon har en barnmorska vid sin sida. Som guidar, visar vägen när mamman önskar, som står bredvid och ser på när allt rullar som det borde och som släcker ner och drar för gardinerna så att oxytocinkojan kan omsluta mamman och hennes stödpersoner med lugn o ro.
Hur kan du få så lätta förlossningar?
Ibland säger mina kollegor lite på halvskoj -Hur kommer det sig att du får så lätta förlossningar hela tiden? Ja säg det. Jag ÄLSKAR kroppseget oxytocin, bland annat. Testa det! Du skulle inte bli besviken. Jag ÄLSKAR att se mammor ta för sig i värkarbetet. Se henne röra sig om hon vill, se henne vila om hon behöver, se henne njuta i badet om det ges tillfälle, se henne andas i takt med sin värk, se hennes fokus även när det är tufft, se hennes tillit till sin trygga stödperson.
Ge vidare
MEN inte förrän man sett kan man ge det vidare till någon annan. Därför älskar jag nuförtiden ännu mer att se mina kollegor häpna över hur mammor föder på egna villkor. Att stötta kollegor i att våga vänta, våga lyssna, våga sitta, våga vara kvar. Inte störa, inte fråga, bara betrakta. Då föds nya barnmorskor i min närhet. Det spelar ingen roll hur länge man arbetat som barnmorska, det finns alltid något nytt att lära sig av mamman vid varenda födsel. Vi tror lite banalt att det är vi som kan allt som ska komma och hjälpa mamman med all den kunskap vi har, som vi lärt oss, fått på dyra externa speciella utbildningar, men det enda som räcker är att tro på mammans egen kraft. Även när hon själv tappat tron. -Jag har sett det förut, även du kan. Du kan föda, jag går med dig.
Vara med kvinnan
Jag vill vara med kvinnan när hon föder. Ibland kan jag behöva förlösa, men oftast inte. Att bistå däremot förstår jag mig inte på. När bistår jag någon i något annat sammanhang? Jag har bara hört bistå i samband med att räddningspersonal bistår vid olycksplatser och det stämmer dåligt med min uppfattning om en födsel. Det är oftast ingen olycksplats -bara ett barn som ska födas. Så nä – jag är gärna en midwife, som står medkvinnan.
BarnmorskeAkademin
Vill du också bara vara en barnmorska med mig? Via BarnmorskeAkademin åker jag runt till kliniker och inspirerar i fysiologiskt födande genom bland annat att implementera vattenfödslar.
Jag hade en relativt enkel graviditet om man ser till fysiska påfrestningar men hela graviditeten var, som för många andra, påverkad dels av hur vården ser ut och har sett ut länge och dels på grund av pandemin och de restriktioner som sattes upp inom vården. Det var ju inte unikt för just mig men eftersom min sambo, Erik, inte fick följa med på MVC eller ultraljuden och eftersom jag hade flera olika barnmorskor under första halvan av graviditeten gjorde det att jag kände mig uppgiven och otrygg. Jag förstod ganska tidigt att jag behövde ta mer ansvar och kontroll över situationen. Så jag läste på och ju mer jag lärde mig om födandets olika faser och allt som kan bidra till ett fysiologiskt förlopp så förstod jag att jag hade större chans att få en positiv upplevelse hemma än på sjukhuset.
Även om det var stressande och tufft att bära mycket oro under graviditeten är jag glad att situationen gjorde att jag blev mer engagerad och tog kommando över hur jag ville ha det. Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen utforskade min egen integritet och jag kände starkt att ingen skulle få träda över mina gränser. Det var stort att inse hur mycket man kan påverka själv genom att förstå kroppen. Det var också en process i att lära känna mig själv, vad jag mår bra av och i vilka situationer jag kan slappna av helt och ha tillit.
Jag kände mig trygg i kroppen och var inte rädd för att föda men jag var rädd att bli störd, att inte känna att jag ägde min förlossning och jag var rädd för hur det skulle kunna påverka mig efteråt om jag fick en negativ upplevelse skapad av interventioner på sjukhuset.
Jag hade varit med på min storasysters förlossning ett år innan jag blev gravid och sett hur bra projektet ”min barnmorska” var för henne. Hon badade under värkarbetet och fick lustgas i badet och vi använde oss av FUR-verktygen. Det var mörkt och tryggt där inne, CTG kopplades tidigt ifrån och inga onödiga undersökningar gjordes. Med tanke på den bild av födandet som vi tidigt matas med och som visas på film var det revolutionerande för mig att uppleva en sådan födsel och det gjorde mig stärkt inför min egen graviditet och förlossning.
Hade jag haft samma möjlighet till den vården i Nyköping hade jag nog från början valt att föda så men halvvägs genom graviditeten förstod jag att jag inte skulle kunna få lustgas i badet, föda i vatten och i värsta fall skulle Erik inte få följa med om han skulle ha förkylningssymptom. När jag insåg detta kände jag starkt att jag ville vara hemma, med Erik och mina systrar, med barnmorskor som inte skulle lämna mig och få bada och föda i vatten om jag ville. Jag resonerade så att om jag ändå inte kunde få den smärtlindring jag ville ha på den plats jag önskade på sjukhuset så kunde jag lika gärna vara utan.
Det viktigaste var att vara påläst, ha stöd och tillgång till varmt vatten och det kunde jag få hemma.
Men det var flera turer innan vi slutligen hade planen för vår hemförlossning klar.
Först bokade vi två hembarnmorskor. Sedan avbokade vi dem på grund av att det var för dyrt, kändes orätt att vi skulle betala ur egen ficka, att alla inte har den möjligheten, samt det faktum att vi inte skulle ha någon mer kontakt med dem förrän i vecka 30 vilket gjorde att jag ändå kände mig mer trygg med min barnmorska på MVC.
Vi valde istället att planera för en födsel på sjukhuset med hjälp av aurorasamtal och tydligt förlossningsbrev om hur vi ville ha det. Min barnmorska lyckades också få igenom att vi skulle få ha en doula med oss. Jag ville utforska vad min rädsla för att föda på sjukhuset handlade om och jag är glad att vi gjorde det och det var tryggt att ha en tydlig plan.
Vi försökte ställa in oss på att det skulle bli bra men jag kunde inte släppa att jag kände mig så begränsad och kontrollerad. Det var också så mycket oro kring hur det skulle bli med allt att jag insåg att det enda jag kunde göra var att gå mer in i mig själv och jag fokuserade på att göra meditationer dagligen, läste stärkande affirmationer, läste böcker (Märtas ”Föda barn med stöd”, “Föda utan rädsla”, “Föd på dina villkor”) och övade också med en ballong som kallas Aniball.
Hela tiden fanns oron att Erik kanske inte skulle få vara med på förlossningen om han hade symptom och kanske inte heller hans mamma, Cecilia, som vi valt som doula eftersom hon står oss nära och dessutom är barnmorska. Hon skulle försvara mina önskningar så långt det gick. Jag bar på en ilska, var så arg och upprörd, kunde knappt sova och till slut sa jag till Erik att jag ville föda hemma oavsett och i så fall får det bli oassisterat. Vi visste att hans mamma tidigare sagt att hon inte ville vara barnmorska åt någon hon känner i fall något händer och det ville vi respektera så vi frågade inte henne. Men när Erik berättade för henne hur jag mådde och tänkte inför förlossningen erbjöd hon att bistå oss hemma förutsatt att hennes kollega, Anneli, var med.
Vi fick vårt eget födelseteam!
De har jobbat många somrar tillsammans i Nordnorge på en liten förlossningsenhet, där det liknar lite hemfödslar så båda var erfarna och trygga med vårt beslut. Jag var helt överlycklig. Jag kunde knappt tro att det var sant! Vi fick beskedet att Anneli kunde – och ville vara med på förlossningen men att hon inte kunde just den helgen jag var beräknad att föda. Båda barnmorskorna sa också att vi såklart var tvungna att vara friska.
I vecka 38 blev Erik, min sambo, förkyld och två dagar efter blev jag också sjuk. Det visade sig att båda fått Covid och tiden fram tills vi blev friskförklarade var nästan outhärdlig.
Vi kände oss inte så sjuka men var väldigt oroliga att förlossningen skulle sätta igång eftersom både min mamma och syster fött i vecka 36+7. När vi äntligen var friska var det bara en vecka kvar till beräknat datum och nu gällde det att antingen föda innan eller efter helgen så att Anneli kunde vara med.
Jag var beräknad på söndagen och på fredagen var det väldigt spralligt i magen, kullerbyttor och sparkar och jag var så otroligt nervös att det skulle börja. Men då sa Cecilia:
”Du kommer föda på måndag för då är det fullmåne och det är då det kommer in flest gravida till förlossningen med vattenavgång”.
Så jag höll fast vid den tanken, att det är då det kommer ske och att vattnet kommer gå. Helgen gick och på måndagen kunde jag andas ut, nu var allt lugnt så länge barnmorskorna höll sig friska och båda mådde bra så jag kände mig mer hoppfull. Dagen gick och inget vatten hade gått. Vi bestämde oss för att ha myskväll och vi hade precis ätit middag när jag kände hur det blev helt blött och varmt och jag sa ” älskling, nu gick vattnet!” Vi var i chock! Vi ringde Cecilia och jag sa ”vattnet har gått!” Och hon svarade helt lugnt ”Vad spännande, då kommer jag nu, ni kan ta en binda så länge och se hur vattnet ser ut” Ganska kort därefter fick jag min första värk. Vi bestämde oss för att bädda ner oss och se en film men ganska snabbt fick jag en värk till och eftersom vi var så pirriga och nervösa bestämde vi oss för att börja med FUR-verktygen istället.
Värk efter värk
Varje värk höll vi om varandra och Erik hjälpte mig slappna av. Det gick bra att andas igenom värkarna och dom var inte så starka men tillräckligt för att jag ville koncentrera mig på att hantera dom. När Cecilia kom gjorde vi ordning i vardagsrummet där vi skulle vara, flyttade bort soffbordet och la alla soffkuddar på golvet och bäddade med lakan, täcken och kuddar så att det skulle vara mysigt. Lite senare kom Anneli och då var vi fullt koncentrerade på att ta värkarna och jag började få mer ont. Hon föreslog att jag skulle testa akupunktur och satte tre nålar. Vi gav det några värkar men jag fick ingen vidare hjälp av nålarna, jag tyckte bara dom störde i ryggen, att jag inte kunde luta mig bakåt i värken som jag ville och att nålen i pannan kändes som en ond finne!
Vi körde på med FUR-verktygen och barnmorskorna var där men lät oss arbeta i fred med värkarna och vi tog oss igenom en efter en. När värkarna blev tätare och mer intensiva så ville de undersöka mig och då var det Anneli som kände efter. Hon konstaterade att jag var öppen 8 centimeter och jag blev helt chockad! Jag visste från det jag läst att centimeter hit och dit egentligen säger väldigt lite om förloppet men just då var det otroligt stärkande och peppande att få höra det och jag kände bara ”wow, nu vill jag bada för det här är snart klart”! Klockan var runt midnatt och mina systrar som jag ringt hade ett par timmar att köra till oss så jag blev lite orolig att de inte skulle hinna fram men när nästa värk kom var jag tvungen att koncentrera mig ordentligt så oron försvann snabbt. Jag badade och det var helt underbart att komma ner i det varma vattnet. Värkarna tilltog och jag blev erbjuden sterila kvaddlar, något jag mest hade hört negativt om, att det skulle göra väldigt ont, men där och då ville jag ändå prova.
Det brände ordentligt att få det och tyvärr gav det mig ingen smärtlindring alls, så vi fortsatte med verktygen och Cecilia masserade mig intensivt och hårt i ryggslutet i varje värk och det hjälpte verkligen!
Erik var hela tiden vid min sida. Här sitter jag i badet och vilar mellan värkarna med en kall handduk som jag svalkade mig med, det är alltså inte bebisen haha!
Jag badade ett par timmar och mina systrar hann komma, det var så skönt att känna att allt var komplett, att alla som skulle vara där var där och jag kunde slappna av mer. Jag hade sett framför mig att jag ville ha barnmorskorna lite på avstånd och att jag skulle ha mer fysisk närvaro av mina systrar men vid det laget var vi så inne i värkarbetet att jag inte kunde avbryta eller ta in fler personer.
Tvivel och smärta
Jag ville bara att Cecilia skulle fortsätta massera ryggen och finnas nära och att jag blev hållen i varje värk av Erik. Men att veta att mina systrar var där, att de skulle ta bilder och filma och sedan ordna med god mat gjorde mig så motiverad och stärkt att fortsätta. När jag runt fyratiden på morgonen klev ur badet för att bli undersökt så fick jag veta att jag nog bara var 6 cm öppen. Det var svindlande och skrämmande att höra det och jag blev för första gången rädd att jag inte skulle klara att föda hemma samtidigt som värkarna som kom var så kraftfulla att det var otänkbart för mig att ta mig till en bil och åka in. Erik har också sagt i efterhand att han också började tvivla då, men det var inget han visade.
Jag frågade Cecilia och Anneli ”kommer jag klara det här?” Och Annelie tog mina händer och tog tag i situationen genom att tydligt säga att ”du kommer klara det här, det går väldigt bra och vi har olika stora händer, så det kan vara att vi upplever det olika och det spelar ingen roll hur öppen du är. Det är som en kant runt bebisens huvud och vi behöver göra några olika positioner nu och vara mer aktiva för att få bebisens huvud att tränga igenom modermunnen.”
Vi skulle prova 4 olika positioner, 3 värkar i varje och sedan skulle jag få bada igen. Jag blev så motiverad och bestämde mig för att det här måste gå! Snart skulle jag få bada igen och längtan efter det varma vattnet och vetskapen om att det också skulle vara nära att träffa bebisen när jag kom ner i vattnet igen gav mig kraft att fortsätta.Vi kämpade på och det var absolut det mest smärtsamma jag varit med om.
Här är vi mitt i en värk – Erik håller mig och viskar att han älskar mig, att jag är så stark. Vår älskade hund Ursula var nära hela tiden också. Jag trodde hon skulle bli orolig och gnälla men hon var så lugn hela tiden. Hon la tassen på min arm och nosen på min axel och det märktes att hon visste precis vad som pågick.
Nu var det dags att testa TENS-apparaten som jag hyrt från en physioterapeut i Nyköping och det hjälpte enormt mycket! Det var till och med ett tillfälle där Erik maxade den så pass mycket att jag i värken bad honom minska för att det blev för intensivt att hantera TENS samtidigt som värken, men när den var rätt inställd var den ett otroligt bra hjälpmedel. Vi jobbade på minst en timme om jag minns rätt och vid ett tillfälle höll Erik på att svimma av blodsockerfall och vi båda fick tunnbrödsrulle, kexchoklad och mjölk.
Jag fick höra att jag var väldigt bra på att äta under förlossningen och det var jag. Jag fyllde på med energi regelbundet och klarade att både äta och vila mellan värkarna. Ibland somnade jag lite till och med. Men apelsinen de hade skalat när jag bad om det förblev orörd och läkerolpastillen jag bad om mellan värkarna flög ut i nästa värk och satt på Eriks tröja under resten av förlossningen.
Fullmåne
Jag hade tänkt skapa en lista med låtar men jag hade bara hunnit lägga till sex låtar och de gick på repeat hela natten. Men det var ganska skönt för jag kunde hålla fast i de låtarna och det gav mig ro att det inte var en massa olika, att jag kunde veta vilken som skulle komma härnäst. Mitt emellan två värkar såg jag plötsligt fullmånen utanför och jag tror alla blev lite förvånade när jag sa ”titta vad vackert det är, jag ser fullmånen!”
När jag äntligen fick bada igen var jag så lättad och efter bara ett par värkar på knä i badet ändrade värken karaktär och jag kände tydligt att jag började krysta. Det var inget jag kunde kontrollera, det var bara något som hände i slutet av varje värk- lite som att kräkas och tappa andan samtidigt.
Efter att Anneli bett mig vända mig till ett mer sittande läge med lite bakåtlutning så hon kunde undersöka i vattnet sa hon att jag kunde känna huvudet om jag ville. Jag förde in fingrarna och kände toppen av det lilla hårda huvudet, det var så mäktigt! Vattnet var varmt och omslutande och gav mig så mycket smärtlindring. Jag var inte rädd eller orolig längre, det hade jag släppt under arbetet med de olika positionerna och nu var jag bara så pepp på att få träffa bebisen och att äntligen få vila. Det var smärtsamt och intensivt men efter några krystvärkar fick jag äntligen den där hala, varma kroppen i famnen och det var en oerhörd lättnad och en så mäktig känsla.
Den 1 december klockan 8:25 föddes hon, vår Sonnelie. Hon föddes till Markus Krunegårds tolkning av Silvana Imams ”Sett henne” och navelsträngen klipptes till Ulf Lundells ”Kallt te halv tio”.
Alla trängdes i vårt lilla badrum och min tredje syster, Hanna, var med på FaceTime från Alaska. Det var en helt fantastisk energi i rummet och Sonnelie var så välkommen. Efter en stund flyttade vi oss från badrummet till vardagsrummet och Sonnelie fick komma till Erik. Han la sig i soffan med henne på sitt bröst och jag låg och vilade på golvet bredvid och kunde njuta av henne på lite avstånd. Det kändes så bra att hon var i hans famn och det var så skönt för mig att bara få vila och försöka ta in att hon äntligen var här. Vår lilla skatt.
Här var hon 20 minuter gammal och bjöd på sitt underbara leende med smilgroparna.
Här var vi alla samlade, Erik med Sonnelie, farmor och barnmorska Cecilia, jag, barnmorska Anneli, lillasyster Tove, vår hund Ursula och min storasyster Sofia som tar bilden.
Jag heter Louise Lundborg och är en sån där ”forskande barnmorska”. Att definiera sig själv, saker, händelser är något som vi som individer ett enormt stort behov av, inte minst jag själv. Min bakgrund som barnmorska, det vill säga vad som betalat min lön, är blandad. Jag har arbetat inom olika delar av födandet, mest på förlossningen men även i andra delar av vårdkedjan som rör den gravida kvinnan, partnern och barnet och även med utbildning kring könsstympning och hedersvåld. Det kan låta spretigt men jag skulle säga att det kanske är just denna spridning av erfarenheter som definierar mig och mitt sätt att se på födandet. Nyfödda blir äldre och åren inom barnsjukvården innan jag blev barnmorska ger också en dimension till födandet och att bli förälder. Det ger även en förståelse för hur sjukvård och forskning fungerar. Steget till forskningen är inte så långt som man kan tro.
Louise med dotter Hanna!
Förlossningstid under öppningsskedet
Just nu är jag i slutspurten av mitt avhandlingsarbete som handlar om förlossningstid under öppningsskedet. Det finns en gammal sanning om att ”normal tid att öppna sig på” är 1 cm per timma, något som jag och andra forskare med mig äntligen lyckas slå hål på. Föreställningen att det är en bra måttstock lever kvar sedan 1950- talet när den första personen, Dr Friedman, skapade den första vetenskapliga dokumentationen av en förväntad förlossningsprogress baserad på ett urval av 500 födande kvinnor i USA. Baserat på detta har definitionen om ”normal förlossningstid” och ”onormal förlossningstid” fortsatt att utvärderas parallellt med att vård under förlossning har förflyttats från hemmen till sjukhusen. Men det finns en annan del av världen som ej har tillgång till sjukvård, och den finns delar av världen där sjukvården styrs av andra faktorer ( follow the money) som också spelar in när man ska försöka sammanställa vad som påverkar vad inom födandet. Jag har skapat en bild som bryter ned hur komplext det är att beskriva varför vi ifrågasätter gamla föreställningar. Trots vår forskning kan vi inte ge ett enkelt svar på frågan ”How long is too long during labor”?
Sedan 2018 definierar WHO den aktiva fasens inträde vid 5 cm, när man kan och ska förvänta sig att förlossningen ska gå framåt (dvs genom att livmodertappen öppnar sig succesivt). Vi har även tittat på svenska kvinnor och kan se att detta stämmer bra även på dessa, att tro att kvinnor ska öppna sig 1 cm/h innan 5 cm är orealistiskt, då de förmodligen fortfarande befinner sig i en mer ”passiv fas” av sitt förlopp. Vi har efter mycket arbete lyckats enas om ny Nationell definition för aktiv fas vid spontan start. Hittas här: Ny nationell definition av aktiv fas vid spontan förlossning – Svenska Barnmorskeförbundet (barnmorskeforbundet.se)
Att utmana gamla sanningar
Egentligen så är detta inte så förvånande nyheter för oss som arbetar med födande, kvinnor är olika. Kontentan är att vi förmodligen i alltför stor utsträckning har låtit livmoderns öppningsgrad i centimetrar styra våra förväntningar och därmed nivån av interventioner under födandet. Livmoderns öppningsgrad i kombination med tid ligger till grund för alla våra PM och diagnoser för ”kejsarsnitt långsam progress” och våra beslut att koppla värkstimulerande dropp eller ”ta hål på hinnorna”. Det har så länge jag varit barnmorska funnits en vilja att ”agera” med hjälp för att undvika att ”tåget går” dvs att kvinnan blir ”värksvag”, vilket nu har resulterat i att vi i svensk förlossningsvård använder värkstimulerande dropp i alldeles för hög utsträckning, mellan 50-75 % av förstföderskorna med spontan start får detta. Det är orimligt att tro att hälften av de födande inte klarar att föda utan denna hjälp.
Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.
Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen. Hur hamnade vi i detta moment 22 kring tid kan man tänka? Släng ett öga på bilden så förstår ni komplexiteten, vi vill göra rätt, men vi har gått lite vilse på vägen. Jag brukar citera Anna Freud:
”När ett fel blir kollektivt får det en sanningens styrka”
Några avslutande förtydliganden:
Detta rör öppningsskedet, dvs 0-10 centimeter.
Jag anser inte att kvinnor ska ”få föda barn hur länge som helst” och förespråkar inte lååånga förlossningar.
Jag är helt övertygad om att vi kan ändra oss från att beskriva en förlossningsprogress i centimetrar per timma till att använda andra saker vi ser hos den födande som tecken på att en förlossning går framåt.
Barnmorskor ska stödja födande under alla faser i födandet.
Ni hittar mina tankar kring att vara doktorerande barnmorska på Svenska Barnmorskeförbundets hemsida. Barnmorskan.se ”doktoranddagboken”, på Svenska Barnmorskeförbundets Facebook finns under fliken Videor en föreläsning om Förlossningsprogress att se.
Lundborg L, Åberg K, Sandström A, Discacciati A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.
Lundborg L, Liu X, Åberg K, Sandström A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. Association of body mass index and maternal age with first stage duration of labour. Sci Rep. 2021 Jul 5;11(1):13843. doi: 10.1038/s41598-021-93217-5. PMID: 34226624; PMCID: PMC8257589.
Jag heter Maria Borda och har sedan 2009 skrivit om föräldraskap genom tiderna och jorden runt. Jag driver idag instagramkontot @mariaborda.se, håller webinarier och gör online-kurser. I mitt arbete har det alltid varit viktigt att se på föräldraskapet, graviditeten och födandet ur ett holistiskt perspektiv. Med det menar jag att man inte bara ser på dessa livsstadier som något som sker i en människa, eller människor emellan, utan att man försöker förstå helheten – vad som formar samhällets normer och vad som formar våra val. Detta har varit den röda tråden i allt mitt arbete. Och förra våren hade jag privilegiet att göra ett arbete som involverade kvinnor från Nordamerika och få ta del av deras historier om att föda hemma. De hade alla en sak gemensamt: De hade en förälder som hade europeiskt ursprung, och en som tillhörde något av de många urfolken i Nordamerika. I detta inlägg ska jag berätta om våra samtal.
The Decolonize Birth Movement
Den europeiska kolonisationen i den del av världen som vi har kommit att kalla Amerika innebar inte bara en invasion av territorier utan också av kroppen. Sedan urminnes tider hade födande, postpartum och amning varit kvinnornas område, och kunskaperna hade gått i arv, generation efter generation. Dessa kunskaper var högt värderade, och i många kulturer hade de traditionella barnmorskorna en upphöjd roll. Men med kolonialismen kom nya idéer kring kropp, födande och kvinnorollen, pådyvlade av människor från radikalt annorlunda samhällen med radikalt annorlunda världsbild. Födandet förändrades och blev en så integrerad del av den koloniala processen, att kvinnorna till slut intalade sig själva att det var för deras eget bästa. Men 500 år senare skulle ett skifte ske, och överallt skulle kvinnor börja ifrågasätta allt de har lärt sig är sant, rätt och bra kring hur vi föder. Genom sociala medier skulle det börja sprida sig en medvetenhet, ett motstånd och en kamp för egenmakt. Jag bestämde mig för att prata med kvinnorna bakom hashtaggarna #decolonizebirth, #indigenousdoula och #indigenousbirth. Deras historier kom att beröra mig på ett djupt personligt plan. På grund av pandemin fick jag genomföra intervjuerna via Zoom, och jag tillbringade många nätter under ett par månaders tid med att samtala med kvinnor från Mexiko till norra Kanada, som generöst delade med sig av sina upplevelser. Det blev samtal fulla av skratt, tårar, igenkänning, sorg och kärlek.
Stölden av arvet
Via sociala medier hade jag gjort ett antagande om att de kvinnor som är aktiva i rörelsen för att avkolonisera födseln, hade en fot i en urfolkskultur, och en fot i den euroamerikanska kulturen. Jag tyckte mig se att urfolkskvinnorna som bodde på reservaten, eller hade en trygg identitet som ”indigenous”, oftare födde på sjukhus. När jag efterlyste urfolkskvinnor att intervjua fick jag runt trettio svar, och alla kom ifrån kvinnor med blandad etnisk tillhörighet. Ingen av dem hade vuxit upp i reservat, alla hade vuxit upp i vita miljöer. Många av dem hade upplevt rasism i sin egen familj och lärt sig av sin vita förälder att deras urfolksarv inte var något att ha. Men de hade alla känt en längtan till, en saknad efter att lära sig om den sidan av familjen. När de besökte sina släktingar i reservaten kände de sig utanför, som om de egentligen inte hörde dit. De saknade språket, de saknade kläderna och de saknade kunskaperna om kulturen. Och trots att de ekonomiska och sociala förhållandena på reservaten ofta är bedrövliga, så hade kvinnorna känt sorg, ilska och avund gentemot de släktingar som hade fått växa upp med gemenskapen där.
Under graviditeten blev längtan större, och frågorna kring ursprunget fler. ”Hur hade mina förmödrar gjort i den här situationen?” var en fråga de alla ställde sig. Men de hade sällan någon att fråga. Hade dessa kvinnor haft tillgång till kulturen och känt sig trygga i sina identiteter som Navajo, Cree, Cherokee, Apache eller Haudenosaunee, så hade födandet kanske inte blivit så viktigt för dem. De hade kunnat föda på sjukhus. Jo, jag skriver det, och jag inser att det kan missuppfattas och provocera, men det finns en logik i det påståendet. När människor känner att de inte har någon makt över sina liv, när de känner sig förtryckta, tystade, bestulna på allt, så blir den egna kroppen, det enda man har, slagfältet för motståndet. Dessa kvinnor kände så. De kände att allt hade tagits från dem. De var ”stripped naked, stripped of identity, stripped of belonging” och ”stripped of culture”. Men genom födandet kunde de åtminstone knyta an till något de upplevde som äkta, som ursprungligt och konkret. Att ta makten över sitt födande blev ett sätt att avkolonisera sig, att säga nej till västvärldens värderingar, att förkroppsliga motståndet och fysiskt göra anspråk på en plats i kulturen. Att känna sig mer ”indigenous”, inte bara i hjärnan, inte bara på pappret som visade blodkvantum och DNA, utan med hela kroppen.
Födelsen
Kvinnornas historier om de där timmarna av värkarbete, trans och fokus var alla laddade med känslor av djup andlighet och tro på att de var en del av något större än de själva. Nästan alla berättade att när de hade drabbats av rädsla eller tvivel, hade de upplevt att deras förmödrar hade vakat över dem och påmint dem om att de hade gjort detsamma, i led efter led, generation efter generation. Att deras smärtor och ansträngningar hade lett till att barnet som var på väg, kunde existera. Dessa insikter hade gett dem kraft att fortsätta.
Jag frågade Thea, en av kvinnorna, varför hon valde att föda hemma, efter att ha haft sin första födsel på sjukhus. Hon berättade att hon hade blivit illa behandlad på sjukhus, att hennes kropp och önskningar inte hade respekterats. ”Jag brukade ha mardrömmar, jämt. Det var om något som kändes djupt personligt, men i verkligheten hade jag aldrig upplevt det. Jag tror att kolonisationen påverkar så många delar av våra liv, också födelsen. Det är en känsla av övergrepp, av våld – mina gränser har passerats. Så traumat vi går igenom med den koloniserade födelsen är dubbel. Det är inte bara denna situation som vi inte har kontroll över, utan en känsla av att de här människorna kontrollerar oss, och det är inget nytt. De har gjort det i hundratals år. Så jag kände mig våldtagen, min själ sa till mig att jag inte ville uppleva det igen, att jag inte ska låta dem kontrollera mig mer”. Thea grät när hon berättade det. På BB hade hon legat fastkopplad till maskiner, med bebisen i en balja bredvid. Hon hade slitit av sig slangarna, tagit sin bebis och rest sig upp för att lämna sjukhuset. Sköterskorna hade sagt: ”Men så kan du inte göra!” ”Åh jo, det kan jag!” Hade Thea sagt, och bara traskat ut. Sedan hade hon bestämt sig: ”Nästa gång föder jag hemma. Min själ sa: Vänta bara, så ska ni få se!”
Jag heter Eva Grape Ersson och jobbar som doula och utbildar nya doulor tillsammans med Märta Cullhed Engblom. Vi har doulautbildningen Föda med stöd och webbkursen Aktiv förlossning ihop. Jag är i botten socionom med lång erfarenhet som kurator. Sedan år 2011 har jag jobbat med profylaxkurser och födande. Jag är också yogalärare med min egen yogastudio i Enköping och alldeles nyligen även certifierad yoganidra-lärare. Gravidyoga tycker jag är ett fantastiskt verktyg för att hantera sin graviditet och stundande födsel på.
Foto: Lovisa Engblom
Tillit – Att tro på sig själv
När du är gravid och ska förbereda dig för att föda är något av det mest hjälpsamma du kan göra att börja lita på dig själv. Det här är nödvändigtvis inte samma sak som att ha tillit till naturen eller att lita på att din kropp kan föda utan det handlar mer om att lita på att du själv har kunskapen om och kan avgöra vad just du behöver!
Ha tillit till att du själv sitter på nycklarna till din egen förlossning. Lita på att kroppens instinkter kommer tala om för dig vad du behöver i stunden. Att bygga förtroende för sig själv och våga tro på sig själv är en fantastisk förlossningsförberedelse eftersom du då kan komma i kontakt med de delar som kan tala om för dig vad du vill och behöver. När vi har den kontakten mellan instinkt, kropp, känslor och tankar får vi den intuition som ger oss möjlighet att hantera det som händer oss, oavsett vad det är. Det kallas för ”the mind-body connection”.
Den här kopplingen mellan kropp och sinne är hjälpsamt oavsett vilken sort födsel du önskar eller får. Den kan aldrig vara fel utan handlar om att det är DU som har möjlighet att känna in vad det är just du behöver – det som ingen annan kan veta. Det finns ofta många människor som kan bistå dig som föder (partner, doula, barnmorska på MVC och på förlossningen, undersköterska, syster, mamma…) och det är du själv som vet på vilket sätt de bäst kan vara ett stöd för dig.
Förändringens tid – att vara gravid
Att vara gravid är att vara i förändring. Din kropp bygger ett liv inuti dig och förbereder sig för att både föda och att vara förälder. Det är kroppsliga förändringar som kan kännas i den växande kroppen och en cocktail av hormoner som påverkar på olika sätt. På ett sätt är hela graviditeten en förlossningsförberedelse vare sig vi vill eller inte.
Jämfört med andra djur har vi ett stort neocortex (den tänkande, rationella delen av hjärnan) som kan försöka förutse och föreställa sig både förlossning och föräldraskapet vilket kan leda till känslor av både lycka, oro och rädslor. Det här är ju en del av att vara människa och har hjälpt oss genom evolutionen. Med ett balanserat nervsystem där vårt parasympatiska system (lugn- och rosystemet) och vårt sympatiska system (fight or flight) växlar när det behöver, så fungerar vi ganska bra och kan hantera osäkra händelser och upplevda faror på ett adekvat sätt. Om vi för tillfället lever i en stressig situation kan hjärnan vara extra känslig och ibland “överreagera”. Om vi kopplar ihop detta med “ the mind-body connection” så vet vi att ett stressat system inte är lika bra på att känna in vad den verkligen behöver. I riktigt jobbiga situationer kanske vi glömmer bort att äta och dricka och minsta lilla motgång blir ett stort misslyckande.
När vi föder ska vi helst vara i vårt lugn- och rosystem där vi producerar massor av vårt värkstimulerande hormon oxytocin som för födseln framåt. Oxytocinet kallas ibland gasen i förlossningen vilket kanske kan ge bilden av att det på något sätt är väldigt fartfyllt men i själva verket är någon som är fylld av mjukt, sävligt och kärleksfullt oxytocin väldigt lugn. När vi föder är vi också hjälpta av ett lugnt nervsystem som kan känna in vad vi behöver just nu. Att inte äta eller sova under stora delar av en födsel är uttryck för stress och har nödvändigtvis inget med själva födseln att göra. När vi föder i lugn och ro kanske vi kan slumra mellan värkarna och känna när vi behöver energipåfyllnad, smekningar, smärtlindring, olika former av rörelser med mera.
Många upplever sig också väldigt trötta under graviditeten och det är inte konstigt med tanke på allt som händer i kroppen rent fysiskt. För vissa blir en graviditet också något väldigt existentiellt. Det är en fas där vi ska gå från en del av livet till något nytt. Kanske till och med från en värld till en annan: och om man då förutsätts köra på i samma tempo som innan kan den psykiska tröttheten också bli väldigt påtaglig.
Att skapa mer inre tillit inför att föda
Så vad kan du göra för att skapa mer självförtroende och tillit inför födseln och öka på din egen mind body- connection? Något som är väldigt hjälpsamt för den här kontakten är som jag fastslagit ovan, ett balanserat nervsystem där alla delar i hjärnan kan samspela och reagera på bästa sätt. Du vill få ner kroppens stressnivåer och ett möjligt sätt att göra det är genom yoga.
Även om det inte finns så mycket forskning på graviditet och yoga så är den som finns enhällig i dess positiva effekter på gravidas välmående med minskad stress, oro, depression. Yoga kan även ge positiva effekter för barnet.
Yoga nidra som förlossningsförberedelse
Till The positive birth calendar har jag skapat en egen Yoga nidra till dig som är gravid. Yoga nidra är “yogisk sömn”, en ledd djupavslappning som bland annat innehåller kroppscanning, medveten andning och visualiseringsövningar. Om du somnar under nidran så är det precis som det ska. Om dina tankar drar iväg och du inte kan sluta tänka på middagen är det också precis som det ska. Du kan inte göra fel!
Den här yoga nidran är inte så lång, så du ska ha möjlighet att få in den i ditt liv. Kanske passar det på lunchrasten, när du kommer hem från jobbet, när barnen har lagt sig eller någon annan tid på dygnet som är bra för dig.
Jag önskar dig en skön stund!
Instruktioner
Försök hitta en riktigt behaglig position där du kan lägga dig skönt tillrätta. Det kan vara skönt att lägga en filt över sig och kanske en sjal över ögonen. Om det är möjligt att hitta en tyst plats där du slipper bli överraskad av plötsliga ljud så är det bra.
Du som lider av PTSD, stark ångest eller någon psykossjukdom rekommenderas inte att göra yoga nidra.
Källor:
Reclaiming childbirth as a rite of passage. Rachel Reed
The principles and practice of yoga in health care. Khalsa et al
Kursmanual i Yoga nidra. Melanie Cooper och Jennie Wadsten
Jag som skrivit detta inlägg heter Ingegerd Hildingsson och är barnmorska sedan 36 år. Jag är också professor i reproduktiv hälsa och forskar bland annat om kontinuitetsmodeller och förlossningsrädsla. Här vill jag ge en framtidsspaning om barnmorskans profession och födandets villkor.
Ingegerd Hildingsson Foto. Mikael Wallerstedt
SARA
Sara stod på knä, lutad över sängen där mjuka kuddar avlastade hennes tyngd. Håret var slarvigt uppsatt i en tofs på huvudet. Hennes blick var inåtvänd, hon tog ett par klunkar ur juiceglaset som stod på det lilla sängbordet bredvid. Kläderna låg slängda lite här och var. Plaggen hade åkt av ett efter ett ju mer ansträngningen skapat värme och svett i hennes kropp. En våg började byggas upp i hennes inre, det stramade inombords, ryggen kändes nästan som att den skulle gå av. Ett långsamt JAAAA med mycket mörk röst formades automatiskt i hennes inre, tung, ner, tyngd, JAAAA, var det mantra hon hade lärt in. Det fungerade att möta smärtan på detta sätt. Marcus torkade svett ur hennes panna. Deras ögon möttes. Snart skulle de få möta sitt barn, deras kärleksskapelse. Tiden fanns inte längre, Sara visste inte hur länge värkarbetet hade pågått. Det var sen eftermiddag och nog hade hon hållit på hela dagen?
De senaste dagarna hade Sara känt sig lite disträ och samtidigt förväntansfull. Rastlösheten bytte av tröttheten. Det var varmt både utomhus och inomhus. Hon hade simmat nästan varje dag, njöt av vattnet som smekte hennes kropp och av att hon kände sig lättare och mindre svullen. Det var nu fyra dagar över det beräknade datumet. Nog hade hon haft enstaka sammandragningar de senaste veckorna och hon hade fått gå på toaletten oftare de senaste dagarna. Men inte förrän i morse hade hon börjat tro på att det verkligen kunde vara dags. Sara visste allt om latensfasen, att den kunde hålla på länge. De känslor som den medförde kunde vara allt från ökad energi till uppgivenhet. Hon hade läst att det var viktigt att låta latensfasen ta sin tid, att den förberedde för det som skulle komma. Det riktiga värkarbetet.
I morse hade det kommit lite blodblandat slem när Sara gick på toaletten. Kunde det vara den berömda slemproppen?
Tätare och starkare, längre och kraftigare. Barnet rörde sig inuti henne. Hon strök sin enorma mage och viskade välkomnande ord. Pausen var kort, nu kom nästa kraftfulla sammandragning, JAAAA, tung, ner, tyngd, JAAA. Hennes röst var så annorlunda, så mörk, stabil, ett urkraftsläte. Så visste hon plötsligt att något var annorlunda. Ring barnmorskan! sa hon till Marcus, det är snart dags.
EMMA
Telefonen ringde kvart över tre. Emma ställde några rutinfrågor, bad att få prata med Sara, lyssnade till hennes andning under en värk. Efter många år som barnmorska kunde Emma kategorisera ett värkarbete genom att lyssna till kvinnans andning, läten och höra om det var möjligt att föra ett samtal under en värk. Det var det inte. Vi ses om en stund avslutade Emma samtalet. Emma kontrollerade att all utrustning fanns med, tog fram de läkemedel hon eventuellt kunde behöva och packade allt i den stora lådan bak på elcykeln.
Efter den stora pandemin, ekonomikrisen som följde och det allt viktigare miljöarbetet hade många restriktioner tillkommit. Distansarbete var numera vardag för alla som kunde. Människor reste mindre, både privat och i arbetet. Konsumtionen hade också minskat till följd av den ökade arbetslösheten. Restriktionerna hade omfattat begräsningar i tillgång på vatten, bilkörning och import. Allt fler hade börjat odla mer av sin egen mat. Det var inte bara negativt det som skett efter utbrottet av pandemin. Människor började rannsaka hur de levde. Regeringen – som hade tillskjutit oerhörda mängder med bidrag till kommuner och regioner under krisen – fick också omvärdera många aspekter.
Under pandemin blev det tydligt hur viktigt det är att lita till vetenskapen. Att i alla områden agera utifrån den bästa tillgängliga evidens som finns.
Det hade varit bara till fördel för Emmas profession. Under pandemin började kvinnor undvika sjukhus på grund av rädsla för smitta. Hemfödslarna ökade och kvinnor började också välja att föda oassisterat. En orsak till det var bland annat att partners inte längre gavs möjlighet att följa med vid besöken under graviditeten eller i samband med födseln. Det stora bekymret för kvinnor som ville föda hemma var att hitta en barnmorska som kunde hjälpa till. Det kostade också väldigt mycket att anlita en barnmorska, tidigare fanns inga bidrag till hemfödsel, familjerna hade fått bekosta detta med egna medel.
Nya evidensbaserade riktlinjer
Men så hände något. Det kom nya, evidensbaserade riktlinjer på hur en god förlossningsvård ska organiseras och bedrivas. Tidigare hade evidens enbart studerats ur ett medicinskt perspektiv, men den senaste nationella utredningen hade även tagit kvinnors upplevelser i beaktning. Det hade resulterat i att all vård under graviditet och födande samt den första tiden efter nu bedrevs i statlig regi. En vårdpeng följde kvinnan, som själv gavs möjlighet att välja vilken vårdgivare som önskades, vilken vårdform som föredrogs, men även vilket förlossningssätt som valdes. Detta hade tidigare inte varit möjligt. När förlossningarna flyttades från hemmen till sjukhusen under 1940-60 talet byggdes förlossningsvården och dess organisation upp lika som operationssalar och kirurgavdelningar. Vårdens fragmentering hade börjat. Distriktsbarnmorskan, som var känd av medborgarna där hon verkade och respekterad för sin kunskap fick då andra uppgifter.
Mödrahälsovården som började byggas ut under 1940-talet innefattade till en början enbart kontroll av kvinnans blodtryck och urinprov, men med ökad kunskap och diagnosmetoder utökades också barnmorskans uppgifter inom mödrahälsovården. Det förebyggande arbetet bestod av flera hörnstenar. Graviditetskontroller, föräldrautbildning, abortförebyggande verksamhet, preventivmedelsrådgivning var relativt förekommande under 1980-90 talet. Senare tillkom information om fosterdiagnostik, alkohol-och tobaksprevention, samtal om våld i nära relationer. När datajournaler infördes blev tidsbokningen mer detaljstyrd och barnmorskan miste en del av sin frihet att ge individualiserad vård. Måhända uppvägdes detta av säkerhet i registrering och journalföring när vården blev alltmer digitaliserad.
I svallvågorna av allt som hände under 2020-talet gavs också möjligheter för barnmorskor att arbeta evidensbaserat. Inte bara inom sjukhusvården utan genom att kunna erbjuda kontinuitet genom hela vårdkedjan, från graviditet, under födsel och eftervården. Det generösa startbidraget som Emma fick hade använts till inköp av utrustning, som dator, CTG-apparat och elcykel. Men viktigast var hennes trästetoskop. Händer, öron och tålamod är en barnmorskas viktigaste instrument.
Foto: Lovisa Engblom
Barnmorskan kommer
När Emma kom hem till Sara och Marcus stannade hon i dörröppningen för att känna in atmosfären. Här fanns ingen rädsla, bara fullkomlig tillit, till kroppen, till processen, till förmågan att föda. Sara och Marcus hade valt att föda hemma. Graviditeten hade varit normal, de önskade ha en så naturlig födsel som möjligt. Samtidigt var de väl pålästa och visste att en födsel ibland kan ta en annan inriktning än vad som önskas. Emma var väl medveten om att många fortfarande tyckte att hemfödsel var ansvarslöst.- Tänk om nånting skulle hända! Den tanken fanns i det kollektiva medvetandet.
Kunskap, baserad på vetenskapliga studier om säkerhet vid hemfödsel hade så småningom nått beslutsfattarna och efter några remissrundor bestämdes det att hemfödsel skulle ingå i det ordinarie sjukvårdsutbudet, under förutsättning av den assisterades av en utbildad barnmorska som hade tillgång till nödvändig utrustning och läkemedel. Krav ställdes också på den födande kvinnan. Det skulle vara en okomplicerad graviditet med en förväntad normal födsel. Ett (1) barn i huvudbjudning, fött i fullgången tid (mellan graviditetsvecka 38 och 41) samt att det fanns möjligheter till akut transport till sjukhus i händelse av komplikationer. De flesta föräldrar var nöjda med dessa restriktioner.
Ofta blev det så att födseln startade i hemmet, barnmorskan var med hemma och födseln avslutades alldeles normalt. Någon enstaka gång hände det att kvinnan önskade smärtlindring och ville åka till sjukhus. Det kunde också hända att födseln gick alldeles utmärkt men att mer vård behövdes efteråt, exempelvis om kvinnan blödde för mycket eller om barnet visade tecken på att inte må bra. Emma hade aldrig varit med om ett barn som inte mått bra, men någon gång hade en kvinna som fött hemma börjat blöda sex-sju timmar efter födseln. Den kvinnan skattade sin förlossningsupplevelse mycket positivt. Att bli överflyttad till sjukhus efteråt för att få dropp och livmodersammandragande medel var inget negativt för henne. Som hon själv uttryckte de: det är ju därför jag valde att föda hemma med en barnmorska, de har kompetens att avgöra om man behöver sjukhusvård eller inte.
Emma smög sig försiktigt in i Sara och Magnus sovrum. Att vara gäst hos en födande kvinna och hennes partner innebär ett annat förhållningssätt än man normalt har på sjukhus. Även om personal försöker respektera föräldrars privata sfär så är förlossningsavdelning på sjukhus personalens domäner. I hemmet, däremot, är förhållandet det omvända. Därför ville Emma känna in och bli inbjuden innan hon gjorde något mer. Sara var mitt i en värk, men när den släppte frågade Emma viskande hur det gick? Sara nickade men orkade inte prata så mycket. Emma la sin hand på hennes mage och höll den där för att känna styrkan i värkarna, som nu kom med ungefär tre minuters intervall. Efter en stund frågade Emma om hon fick kontrollera hur barnet mådde. Det gick bra och Emma lyssnade en lång stund med sin bärbara dopton. Helst ville hon lyssna med sitt trästetoskop, men avstod så länge för att Sara inte skulle behöva ändra ställning. Barnets hjärtljud lät regelbundet med en frekvens på runt 140 slag per minut.
Sara undrade om Emma kunde undersöka hur långt hon kommit i sin födsel. Under graviditeten hade de kommit överens om att Sara gärna fick säga till när hon ville bli vaginalundersökt. Först kände Emma utanpå Saras mage, för att känna efter åt vilket håll barnet låg, att barnets huvud låg neråt, och för att känna efter utifrån hur långt ner barnet trängt i bäckenkanalen. Under den vaginala undersökningen kände Emma att livmoderhalsen var helt utplånad, modermunnen öppen 7 cm, barnets huvud stod strax nedom spinaetaggarna i bäckenet och en stor buktande hinneblåsa kändes. Sara hade jobbat igenom stor del av öppningsskedet hittills. Barnets hjärtljud avlyssnades igen, denna gång med trästetoskopet. Det lät regelbundet och bra.
Emma satte sig vid parets köksbord och kopplade upp sin dator mot sjukhusets server. Hon började skriva i den elektroniska förlossningsjournalen. Om det skulle behövas råd eller hjälp från sjukhuset så underlättade det med en tydlig dokumentation. Emma skrev in de undersökningar som gjorts samt en planering för den fortsatta vården. Eftersom allt verkade vara normalt så fick Sara och Marcus fortsätta hantera värkarbetet med FUR-metoden. Emma fanns i bakgrunden som stöd, gav lite massage då och då, uppmuntrade Sara till att äta och dricka, gå regelbundet och tömma urinblåsan samt vara i rörelse. Sara började skaka och blev orolig, smärtan tog över. Emma och Marcus hjälpte henne till duschen för smärtlindring. Det varma vattnet hjälpte bra.
Övergångsskedet
Efter en halvtimme gick Sara tillbaka till sovrummet. Ingenting hjälpte längre, hon blev orolig och ville ge upp.
–Jag klarar inte mer, nu vill jag ha ett kejsarsnitt, grät Sara. Bra tänkte Emma, nu är Sara i övergångsskedet, det är då sådana tankar och känslor kommer. Precis när hon tänkt tanken gick fostervattnet. Det var klart och fint. Emma kontrollerade att det inte fanns någon navelsträng som lagt sig i vägen. Livmoderhalsen var nu helt öppen och barnets huvud stod strax ovanför bäckenbotten. Sara började få krystimpulser. Emma ville att Sara skulle följa kroppens impulser och ville därför inte försöka forcera födseln. Mellan varje krystvärk kontrollerades barnets hjärtljud, de var lite lägre nu, precis som de brukar när huvudet trycks ihop under krystning. Sara stod på alla fyra i sängen, Marcus halvlåg framför henne och höll hennes händer. Hela tiden uppmuntrande och följsam i Saras värkarbete. JAAA, tung, ner, tyngd…JAAA.
Emma satt på sängkanten, beredd att bromsa framfödandet när barnets huvud syntes. Huvudet stod i det man kallar för ”genomskärning”, vilket betyder att det inte längre åkte tillbaks mellan värkarna. Det sved rejält i Saras underliv, men som de tidigare kommit överens om, lyssnade Sara på Emmas instruktioner och flåsade under de sista värkarna. Barnets huvud föddes i slutet av en värk, det blev en kort paus. Tyngdkraften hjälpte axlarna att rotera och vid nästa värk kom hela barnet. Bebisen skrek direkt. Efter att ha pustat ut en kort stund böjde Sara sig bakåt, lyfte på ett ben så att Emma kunde föra barnet till Saras framsida. Utan vidare instruktioner observerade Emma det naturliga förloppet som händer när en kvinna föder. Först tittade Sara nyfiket på sitt barn, undersökte det, räknade fingrar och tår. Sedan tog hon upp barnet i sin famn, välkomnade det tillsammans med Marcus. Vilken fantastisk upplevelse!
Emmas arbete efter födseln
För Emmas del fanns det en hel del kvar att göra innan födseln var klar. Hon frågade om Sara ville vända sig om så att barnet kunde påbörja sin vandring mot bröstet. Sara gjorde så, grimaserade för att det var så obekvämt och svårt att ändra ställning, trots att hon precis varit hur rörlig som helst under födandet. -Ajajaj, det gör ont stönade Sara. Navelsträngen som fortfarande pulserade var aningen kort och det smärtade när Sara rörde sig. Emma kände på Saras mage för att se om den börjat lossna. En lite blödning kom och när navelsträngen slutat pulsera strax efteråt ville Sara krysta. Moderkakan kom spontant. Emma inspekterade den. De dubbla hinnorna som format hinnsäcken där barnet legat, var fullständiga. Den köttiga delen på moderkakan undersöktes och fanns vara fullständig den också. Under tiden låg barnet storögt och tittade på sina föräldrar. Så småningom började barnet göra de typiska rootingrörelserna som en signal att börja amma. Emma kontrollerade om det fanns någon bristning som behövde sys. Hon satte två stygn i blygdläpparna, efter att ha bedövat området med spray. Efter födseln är det också viktigt att livmodern orkar dra ihop sig ordentligt. Emma masserade Saras livmoder utifrån, det kändes inte så skönt. Ett litet koagel kom, därefter var den väl sammandragen. Kontroll av livmoderns sammandragningsförmåga gjordes ofta de närmaste timmarna. Sara fick också instruktioner om hur hon själv kunde massera utanpå magen och stimulera livmodern genom att låta barnet amma ofta. Marcus hjälpte Emma att få rent i sängen och ordnade med fika. Bebisen låg hud-mot-hud de följande dygnen, mest på Sara, för att stimulera amningen, men Marcus var stand-in när Sara behövde duscha eller gå på toaletten. Emma skrev journal och skickade födelsemeddelande till Skatteverket så att barnet fick personnummer. Efter några timmar återvände Emma hem.
När Emma kommit hem rengjorde hon sin utrustning. Förutom doptonen och trästetoskopet fanns det instrument som använts vid födseln, som skulle rengöras. I förlossningslådan fanns två peanger, en sax, ett navelband samt packat för sig, en mindre sutureringlåda, bestående av sax, pincett och nålförare. Tråd att sy med var packat i små kuvert där tråd och nål utgjorde en enhet. De läkemedel som Emma hade med vid förlossning var två typer av livmodersammandragande medel, lokalbedövningsmedel som gavs innan bristningar syddes, samt k-vitamin som gavs till bebisen efter födseln, i syfte att förebygga inre blödningar. I hennes väska fanns även akupunkturnålar, TENS apparat (för elektronisk smärtlindring), saturationsmätare och blodtrycksmanschett. En portabel CTG apparat fanns också i utrustningen. Den användes för att registrera barnets hjärtljud och värkarnas frekvens. En liten ultraljudsapparat hade också införskaffats. Den kunde Emma använda under graviditeten för att räkna ut beräknat förlossningsdatum, lokalisera moderkakans läge samt se om det fanns fler än ett barn. Apparaten var dock inte så bra att använda till missbildningsdiagnostik, storleksmätning i sen graviditet eller mätning av flödet i moderkakan. Om sådana undersökningar krävdes, remitterade Emma kvinnan till specialistmödravården på sjukhuset.
Under de följande dagarna gjorde Emma hembesök till den nya familjen. Amningen kom igång, men brösten blev väldigt svullna någon dag. Eftersom Sara visste att detta var vanligt så kämpade hon sig igenom de första dygnens amningssmärtor. Den första natten hade både bebis och föräldrar sovit, men den andra natten var det mycket bök när barnet ”meckade”, vilket innebär att det tjocka tarminnehållet, mekonium, avgick. Efter någon dag ändrade bajset färg från grönsvart och kletigt till gulbrunt grynigt. Då visste Sara och Marcus att amningen fungerade utmärkt.
Om den kontinuitetsmodell som Emma arbetar i
Den kontinuitetsmodell som Emma arbetar inom kallas ofta caseload. Det innebär att hon ansvarar för omkring 40 gravida kvinnor per år. Hon arbetar tillsammans med en kollega, Lisa, som även hon har hand om 40 kvinnor/år. Emma och Lisa träffar också varandras kvinnor vid några av besöken, eftersom det är omöjligt att vara i beredskap för förlossning varje dygn. Emma och Lisa ansvarar själva för att göra upp sina arbetstider och kan vara flexibla för att täcka upp för varandra vid särskilda tillfällen. Skulle det kollidera, eller vid händelse av sjukdom, så får kvinnorna vända sig till den ordinarie vården. Det händer sällan och totalt har mellan 80-90% av kvinnorna en barnmorska de tidigare känner väl eller i alla fall har träffat, med vid födseln. Undantaget är i samband med semestertider då kontinuiteten är lägre. Kvinnorna är medvetna om detta och accepterar att barnmorskorna behöver semester.
Efter att förslaget kom från regeringen om att uppmuntra och finansiera modeller med barnmorskekontinuitet, hade olika vårdmodeller vuxit fram. En del barnmorskor arbetade tillsammans i något större grupper, oftast fyra i varje team, andra erbjöd kontinuitet till speciella grupper, exempelvis förlossningsrädda eller ensamstående kvinnor. Alla möjligheter att erbjuda vård av en barnmorska kvinnan tidigare träffat kan ge en mer positiv upplevelse av vården och förlossningen. Ingen annan vårdintervention har visat så betydande effekter som kontinuitet. Beroende på lokala förutsättningar kunde vård med kontinuitet se olika ut på olika platser och under olika tider. Många barnmorskor som tidigare lämnat förlossningsvården återvände när de nu gavs möjlighet att arbeta på det sätt de visste var det bästa och där relationen mellan barnmorskan, kvinnan och paret stod i centrum.
Den omfattande utredningen av utbildning till barnmorska hade också inneburit att det nu inte längre var nödvändigt att vara sjuksköterska innan barnmorskeutbildningen påbörjades. Det gjorde att det gick snabbare att utbilda barnmorskor genom så kallad direktutbildning. Utbildningsplatserna fylldes snabbt. Studenterna var något yngre än i tidigare utbildning och tack vare utbyggnaden av kontinuitetsmodeller så fanns det goda möjligheter att barnmorskestudenter skolades in i dessa modeller. Att exponeras för många födslar under den fem år långa utbildningen gav både stor yrkesskicklighet och vetenskaplig kunskap då utbildningen avslutades på masternivå.
Några år tidigare hade barnmorskeyrket varit hotat. Hotet kom från många håll. Andra professioner stod beredda att ta över barnmorskans roll. Arbetsgivarorganisationerna ville ta genvägar och snabbutbilda sjuksköterskor till förlossningsassistenter som passade kvinnorna under värkarbetet och när det var dags att krysta kallades läkare in. Stora protestaktioner hade genomförts över hela landet. Kvinnor och deras familjer och barnmorskor stod enade mot den ökade medikaliseringen och utrotandet av barnmorskeprofessionen. Utredningsförslagen fick ingen genomslagskraft. Istället började beslutsfattarna lyssna på vad kvinnor och barnmorskor önskade. Många politiska partier hade framfört argument för att förbättra förlossningsvården, kvinnors och barnmorskors villkor. Det var en av få frågor där det rådde total enighet över alla partigränser. För vem vill stå i skamvrån och visa att man inte lyssnar till evidensen?
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
