Uppbrott

The positive Birth Calendar 2021

Av Emma Philipsson

Hur pratar vi om det vi inte har språk för? Hur benämner vi svårt och stort i själen utan att hamna i ord som pekar mot prestationer, berättigande eller sjukdomstillstånd? Och på vilken plats i vår kultur får samtal om födande finnas?

I drygt åtta år har jag arbetat med födande på olika sätt. Dels som doula vid födslar och samtal, men också genom min podcast Förlossningspodden. Genom åren har jag fått lyssna på drygt 250 gästers erfarenheter av födande. Sammantaget har jag hundratals och åter hundratals timmar av delade erfarenheter kring födande. Och det som återkommer om och om igen är “varför var det ingen som sa något om det här?”

Det finns massor av sätt att förbereda sig på inför en födsel. Allt från kurser, behandlingar och böcker. Det finns youtubekonton, instagramkonton och poddar. Somliga värjer sig mot förberedandet och förlitar sig på att sjukvården kommer att veta bäst. Andra tar sig an exakt alla möjligheter till förberedelse. Men ibland tänker jag att begreppen har förskjutits och att förberedelsen har blivit uppstyckad, indelad och patenterad. Men det som saknas är samtalen kring födande. Samtalen som inte sker i en kurs eller en podd.

Hur vi än vänder och vrider på det så är en födsel en form av uppbrott. Den som ska föda ska lämna sin graviditet och den som ska födas ska lämna sin förälders kropp. Och just där, i den meningen, där tror jag det viktigaste ligger. Inte i rädslor för bristningar, vilken typ av födsel man drömmer om eller hur och var man vill ha sin födsel. Inte i teknik eller andning. Utan i uppbrottet.

Men förståelsen för det som sker, smärtan, ruset och lyckan i det som sker, det behöver förstås genom samtal. Genom delade erfarenheter. I vår kultur famlar många efter språket att berätta om och beskriva sina känslor och erfarenheter av födande. Det får inte bli flummigt eller för storvulet för det känns omodernt. Vi har ord för det vi räds i form av interventioner, bristningar, kejsarfödslar eller vaginala födslar. Men språket når inte längre än så.

Omvälvande känslor medikaliseras och döps om till babyblues eller förlossningsdepression. Och det är fantastiskt att vi äntligen(!) har språk för de erfarenheterna. Men det finns stora svåra, fina, omvälvande och utmattande känslor och erfarenheter som inte är sjukdomstillstånd utan tillhör liv och föräldraskap där vi saknar språk och vana att tala om det.

En kropp ska förberedas på att under omvälvande omständigheter lämna ifrån sig ett barn på ett eller annat sätt och en själ ska förbereda sig på att bli förälder. Låt oss börja prata, berätta och lyssna på erfarenheter om det. Utan att tycka eller ha en endaste åsikt.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*