År 1981 födde min mor mig på Uppsala Akademiska sjukhus
Hon fick höra att hon var värksvag. Den sista stunden hängde barnmorskorna över hennes mage och tryckte med all sin kraft. Obstetrisk press. Jag föddes med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Skrek som en stucken gris gjorde jag.
År 2000 vandrade jag runt i New Mexico
Jag var 19 år gammal och ny i världen. Av en livets slump befann jag mig på en mycket vacker plats där ingenting var likt det liv jag var van vid i Sverige. Allra minst kvinnornas berättelser om hur de hade fött sina barn. Många hade fött sina barn hemma och de berättelserna var storslagna. Ett fotoalbum gjorde särskilt stort intryck på mig. I albumet fanns bilder av en stor, rund blå pool fylld med vatten. Kvinnan som födde sitt första barn låg naken på golvet bredvid och fick massage i ryggslutet av sin man.
”So I could manage the pain” berättade hon.
Där var några andra kvinnor med som höll sig lite i bakgrunden. Jag frågade vilka det var.
”Oh, that’s my midwives”
Sällan har jag känt mig så starstruck. Av henne, hon som fött sitt första barn så avskalat och närvarande, och som nu var så självklar i sin roll som mor och kvinna, och av barnmorskorna, de som hade haft en självklar roll i skeendet vid poolen.
Det ögonblicket av förundran gav mig som ung vuxen en ny riktning i livet.
År 2004 var jag tillbaka på Uppsala Akademiska sjukhus
Jag var 23 år. Mitt första barn skulle födas. Barnmorskorna var knappt inne på förlossningssalen. Inte förrän det var dags att krysta. Då tog en ny barnmorska över och bad mig sätta hakan i bröstet och ta i ”för kung och fosterland”. Jag födde med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Jag sprack och blev inte ihopsydd korrekt. Då visste man ännu inte att det var muskler i bäckenbotten som behövde sys ihop på rätt sätt. Jag blev ihopsydd som en ärtpåse.
Det var ödsligt och ensamt att bli mor i en kultur som inte såg och hyllade moderskapet. Som såg barnet men inte förvandlingen som ägt rum inuti mig.
År 2010 var jag student på förlossningen
Nu skulle jag äntligen få bli barnmorska på riktigt! Men de första passen malde ner mig till sand. Jag minns glädjen som kom av sig och tårarna som var svåra att hålla tillbaka.
För där fanns inte den värme och innerlighet som jag föreställt mig skulle finnas i överflöd på en förlossningsavdelning. Det var tuff jargong, hårda ord, hierarki, födande som gjorde som de blev tillsagda, kvinnor som lydde order.
Inget för kräsmagade kalvar.
För att överleva var jag tvungen att anpassa mig.
Jag blev en av alla de barnmorskor som utsatte kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.
År 2017 hade jag varit barnmorska i sex år
Jag var fortfarande i sorg över att Södra BB hade lagts ner: den förlossningsavdelning i Sverige som fått mig att börja känna förundran och nyfikenhet igen. Jag hade fått vara med på flera vattenfödslar och verkligen hunnit lära känna mina kollegor. Barnmorskekonsten och de förebilder jag längtat så efter fanns där.
Men till min stora glädje fick jag vara med på min första hemfödsel. Där fick jag äntligen syn på födandet i hela sin fylliga skrud: så som det kan se ut när kvinnan inte fråntas agens eller tvingas anpassa sig efter fyrkantiga regler och störande moment.
Så. Mäktigt. Storslaget. Vardagligt.
Jag blev en av de barnmorskor som slutade utsätta kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.
År 2021 var jag gravid med mitt sjätte barn
En ny orubblig tilltro till min egen förmåga hade formats. Jag visste att jag var kompetent som kvinna och föderska, att jag var unik. Jag visste också vad jag inte var: en samling riskfaktorer på två ben. Istället var jag föderskan vid poolen – hon som fick lov att göra anspråk på den här stunden. Tänk att efter så många år av längtan äntligen slippa bli fråntagen fylligheten i födandet!
Nej, Nils föddes inte hemma men en hel natt tillbringade vi tillsammans i den blå poolen. Jag födde honom på mina egna villkor och av egen kraft.
När bilderna från förlossningen kommer med posten så kan inte min dotter Hanna slita sig ifrån dem.
Jag ser förundran och stolthet i hennes blick.
”Födde du Nils där?”
”Badade du i poolen?”
Foto: Paola Oras
Hon är starstruck. Och jag har återerövrat det land som en gång togs ifrån mig. Med samma självklarhet, den som bländade mig då för 20 år sedan, kan jag berätta om barnmorskorna som kokade té i köket. Hennes pappa som fyllde poolen med vatten. Äntligen äger jag hela min berättelse.
I eftersvallet av varje förlossning jag varit med om som doula dras jag med av impulsen att ännu en gång själv föda barn. ”Jag kastar mig in i det igen!” tänker jag lycklig och glömmer för en stund mina tunga graviditeter, att jag som solomamma på heltid inte ser det som en möjlighet med utökat föräldraarbete – och kanske är det förresten inte möjligt för mig att bli gravid längre.
Jag har haft ynnesten att två gånger få föda fram och ta emot en efterlängtad människa. I vildhet, smärta, njutning med stor glädje. Mina födsloupplevelser och mammaskapet har gjort mig till en mer okuvlig och mer kapabel människa.
Foto: Carolina Sorabowska
Med tiden har en oväntad och mer intensiv smärta än den att jag inte kommer att föda fler barn tagit form; Jag hade velat vara nära en kvinna som jag var tillsammans med vid hennes förlossning. I den saknaden är inte fokus främst på att dela ett föräldraskap utan just att få vara hennes stöd, vara innerligt nära intill kvinnan jag älskar, åtrår och delar tillvaro med när hon föder.
Att vara mamma är ett så stort och omfattande arbete. Som ensamstående från start och med mina närmaste vuxna i andra delar av landet har jag blivit isolerad hemma i en utsträckning jag aldrig föreställt mig att ett föräldraskap skulle kunna innebära. Det har varit och är en stor prövning med allt jag inte kan göra, åstadkomma och vara en del av. Har saknat så mycket att vara i en gemenskap med andra mammor i vardagen – sådant slöseri med liv att tillaga ännu mera gröt och lasagne, plocka ännu mera disk, torka kladd, röja och dammsuga igen, springa ner i källaren för att lägga i ännu en tvätt i tvättmaskinen, urlakas av sömnbrist, utan att ha andra mammor intill mig så att vi kan göra och vara i det tillsammans. Medan vi pratar om förtvivlan över jordens framtid, om skapande, om solidaritetsrörelser och vad vi kan göra, om allt det mammaarbete vi utför, hur kan det vara så osynligt, och varför står det inte högst upp på våra CV:n?
Sedan jag själv var barn har jag längtat till och förberett mig på att vara mamma. Jag visste ändå inte att jag skulle få leva med glädjen översvämmande i bröstet.
Foto: Joakim Frieberg
I EN MAMMAS BLICK
En septembermorgon kör jag in i mitt äldsta barns cykel med lådcykeln. Det är i morgonrusningen på en av Malmös mest trafikerade cykelleder. Cyklisterna stockas bakom oss och till vänster om oss, bakom ett rödljus, står en stor mängd cyklister på gatan och väntar på att rödljuset ska slå om.
Vi har grönt, men mitt äldsta barn bromsar plötsligt och jag kör rakt in i hans bakdäck. Han börjar gråta. Kanske i förvåningen över att hans mamma cyklat in i honom, om än inte särskilt hårt. Vi är ett skrymmande farthinder.
Han vill trots tårarna cykla vidare, det är fortfarande grönt ljus, men det går inte, han kan inte trampa. Jag kliver av lådcykeln igen och upptäcker att stänkskyddet är tilltryckt och ligger emot så att bakhjulet inte kan snurra.
När jag står där, någonstans i det att jag börjar lyfta och bära barnen åt sidan ett i taget, jag lyfter den obrukbara cykeln och på något sätt baxar jag lådcykeln av cykelbanan så att cyklisterna bakom oss ska kunna strömma fritt, känner jag en värme strömma emot mig från vänster, från klungan med cyklister som just ska få grönt.
Jag vänder ansiktet ditåt och ser kanske fyra eller sex kvinnor stå där med sina cyklar, mitt bland andra som står med cyklar, deras varma blickar framträder ur diset, alla med så mycket kärlek och medkänsla strömmande emot mig.
De vet allt om mammaarbetet.
Då och då dyker de upp, vi känner igen varandra. En mamma i 80-årsåldern strålar med hela ansiktet och möter mig med en nick när hon ser mig komma cyklande med båda barnen i lådcykeln. En mamma tar en gir i eftermiddagsbrådskan och håller upp grinden så att jag enklare kommer in med matkassar och barn, ”Jag vet hur det är” säger hon kort och är försvunnen. När barnen börjar bråka på trottoaren och springer åt varsitt håll stannar en mamma och vaktar mitt ena barn så att jag kan hålla om det andra barnet en stund tills han lugnat sig. När en man är nära att cykla rakt in i ett av mina barn som cyklar omkring och börjar gorma åt mig att hålla koll på mina barn dyker en mamma upp och skriker åt mannen att det är hans ansvar att se sig om. Oftast är det en varm blick, inte mer. Som mamma har jag ofta känt mig buren av den blicken.
Och nu, när jag funnit en kärlek som också är mamma, får jag se henne med min blick för mammor. Jag vet, ordlöst, någonting om vidden av det mammaarbete hon har utfört och är i beredskap för.
EN UNDERJORDISK VÄRLD
Att vara mamma är så mycket att ta kropp; breda ut sin kropp; ha markkontakt. Redan från graviditetens början. Vara gravid, föda fram barnet, amma barnet – vara kropp. Bultande, värkande ömmande, varm. Och det fortsätter. Jag tar kropp i så stor utsträckning, håller kroppen stabil och grundad, är barnens kropp att luta sig mot, jag bär mat, lagar mat, ordnar, städar, är barnens skydd när vi rör oss bland cyklar, bilar, andra människor.
Mammaarbetet är kanske det mest omfattande arbete vi mammor utför. Att vara mamma går inte att kliva ur. Mammaklänningen sitter så tight; är integrerad i min kropp. Kommer först. Är en ständig beredskap. Är slitsamt och fullständigt orealistiskt. Det arbete en människa utför i stor omfattning präglar henne och ger henne färdigheter. Ger särskilda muskler. Just för att det är så omfattande och går så djupt förstår vi varandra, ser varandra, ser oss själva speglade.
Sexuellt får jag känna mig omfamnad, omsluten, i det underjordiska. Med Maria får jag ha ett hemligt rum som bara är vårt; en underjordisk värd som vi båda så innerligt vill vara i. Jag behöver inte prestera någonting. Jag kan vila och samtidigt vibrera av lust. Vi kan smälta samman och spegla oss i varandra, med en oerhörd ömhet.
En mammas kärlek är: Hon överger inte. Det som finns i mammaskapet är hängivenhet, omsorg, att älska med och ge av kroppen – ge den älskade ett hem i sin kropp.
En del av det vatten som är min kärlek till Maria är att hon är mamma, att jag ser och vördar henne i det. Någonting av det självklara omedelbara som mammorna på sina cyklar hade i sina blickar finns i min blick när jag ser Maria, och jag känner mig på motsvarande sätt speglad och sedd av henne. Detta flätas in i allt det andra vi uttrycker och är.
Mitt namn är Moa-Maria. Jag ska berätta lite om hur förlossningsberättelser har varit viktiga i mitt liv och vid mina egna förlossningar.
Den första förlossningen jag såg var på tv. Jag vet inte vad det var för program eller hur gammal jag var, men troligen var det tidigt 90-tal och jag var kanske 4-5 år. Det som visades på tv var en kvinna som födde utomhus i sittande ställning, delvis på huk. Hon var lugn och ljudade dova läten. Allt kändes väldigt harmoniskt. Eftersom jag var så liten såg jag på det hela som en självklarhet. Jaha, så är det att föda barn. Det var varken konstigt, läskigt eller fantastiskt. Det bara var.
Jag vet inte när den bilden av barnafödande förändrades, men det var antagligen genom att se förlossningar i Hollywood-regi på film och tv. Någon är gravid, vattnet går under stor dramatik och det är skrik och panik tills barnet är ute.
När jag själv blev gravid för elva år sedan hade jag inte en aning om vad som väntade mig. Min närmaste mentala bild var inte längre den förlossning jag såg på tv i femårsåldern, faktum är att jag inte hade sett en enda riktig förlossning sedan dess. Hollywood-narrativet hade vid det här laget tagit över. Jag läste några böcker, hittade dykmetoden som kändes vettig, men ägnade nog mest tid till att läsa andras förlossningsberättelser som jag kom över på forum och bloggar. Jag läste och läste. Och det var väldigt värdefullt.
Min första förlossning startade med en lång latensfas och vattenavgång. Jag förstod inte att vattnet hade gått eftersom det inte var ett stort splash à la Hollywood, utan mer som ett sipprande. Vi åkte in för en undersökning på natten, fick sovdos och blev hemskickade på morgonen. Värkarna tog sig upp på eftermiddagen men blev aldrig regelbundna. Vi åkte in ändå, och barnmorskan hann vara i rummet i hela tre minuter innan jag började krysta. Min dotter föddes tio minuter senare. Jag var aldrig rädd. Jag kände mig trygg genom hela upplevelsen.
Under min nästa graviditet åtta år senare kände jag mig nästan som en förstagångsfödande igen. Det var ju så länge sedan jag födde. Jag tänkte mycket på om förlossningen skulle likna min första, eller vara helt annorlunda. Jag undrade faktiskt om jag skulle våga föda igen, trots att det hade gått bra förra gången. Återigen utgjorde andra kvinnors förlossningsberättelser den största delen av mina förberedelser inför förlossning nummer två. Jag sög till mig allt jag fick tag i. Jag lyssnade, läste och intervjuade vänner och bekanta.
När jag väl skulle föda försökte jag använda samma andningsteknik som en av kvinnorna berättat om. Och under framfödandet kom en annan kvinnas berättelse upp i mitt huvud. Min andra förlossning liknande den första. På många sätt var den nästan helt identisk. Jag hade en lång latensfas då jag jobbade på bra med andning och rörelser. Jag kände mig lugn och stark. Skillnaden var att när jag var i transition fick jag panik och ville gå upp ur badkaret jag låg i. Då hade jag inte läst om att när man är i övergångsfasen kan man få adrenalinpåslag och därmed gå in i ett slags fight or flight-mode. Barnmorskorna tog upp mig ur badkaret och över till en säng som rullades ut i en lysrörsbelyst korridor medan jag krystade. Väl inne på förlossningsrummet flyttades jag över till en annan säng, och där skulle jag äntligen skulle få föda mitt barn. Helst på rygg. Jag var vid det här laget så pass stressad att jag inte var helt närvarande. Och det var så fruktansvärt smärtsamt. Det kändes som att barnet kom flygande ur mig. Efteråt har jag lärt mig att vid mycket stress kan man få ett extremt snabbt framfödande. När barnmorskan bad mig känna på barnets huvud blev jag äntligen mer närvarande, något jag också lärt mig genom andra kvinnors berättelser. Helt plötsligt förstod jag var jag befann mig. Så kom barnet på mitt bröst och jag var tacksam för att allt var över. Samtidigt var kroppen fortfarande stressad och den känslan satt kvar i flera dagar.
Jag tyckte att det var en bra förlossning. Det tycker jag fortfarande, även om slutskedet inte blev som önskat. En förlossning är inte bara bra eller dålig, det är mer komplext än så. Skriken och paniken på slutet passade ju Hollywood-narrativet. Så är det ju att föda barn, tänkte jag.
Några månader efter min förlossning såg jag Asabea föda sitt barn hemma i sitt badkar. Badrummet var mörkt och fyllt med levande ljus. Inget skrik, ingen stress. Lugnt och skönt. Detta gav mig ett helt nytt perspektiv. Så kunde man också föda barn. Bilden av kvinnan jag sett föda på tv som liten kom tillbaka till mig.
Fotograf: Guro Skjelderup
Jag hade läst om orgasmic birth och hemförlossningar och trodde inte att det var något för mig. Men med detta nya perspektiv i bakhuvudet började jag planera för en tredje förlossning – och den här gången ville jag föda hemma. Jag gick flera kurser tillsammans med min man. Jag gjorde mer gravidyoga och hypnobirthing-övningar. Jag lusläste allt om att föda i vatten och såg på hemförlossningar på Youtube. När min son väl bestämde sig för att komma hade jag en fin latensfas tillsammans med familj och förlossningsfotograf innan det drog igång på riktigt på kvällen. Intensiteten av värkarna var överväldigande. Jag kände verkligen allt. Eftersom jag hade jobbat mycket med avslappning kunde jag känna hur jag ibland spände delar av kroppen, och hur jag sedan slappnade av. Då och då var det verkligen kaos inombords. Jag skrek inuti, fast jag var helt tyst. Jag kände att om jag faktiskt öppnar munnen kommer jag tappa koncentrationen. På ett sätt kändes det som att jag hade glömt allt jag lärt mig på kurserna och i alla förlossningsberättelser, samtidigt kom affirmationerna och kunskapen till mig. Jag kände att jag ville bromsa, så jag mindes en berättelse om en kvinna som hade ställt sig på alla fyra med rumpan upp. Affirmationen – ”värkarna är inte starkare än dig, de är dig” kom till mig. I slutskedet kom jag ihåg att jag skulle samla knäna och vinkla ut fötterna när jag stod fyrfota, för det ger barnet plats i bäckenet. Jag andades ut mitt barn, frustade, som jag lärt mig av en tredje kvinnas förlossningsberättelse.
Jag tänker att alla dessa kvinnor som fött innan mig har varit med mig när jag har följt mina barn till världen. Jag tänker på kraften i förlossningsberättelser och kunskap om födande, och hur man i perioder och kulturer där kvinnokropp och födande varit mer tabu, delat sina berättelser viskande, bakom stängda dörrar. Allt för att förbereda den födande på vad som ska komma. Jag tänker på betydelsen av förberedelse och av att bredda sitt perspektiv. Jag har fött barn skrikande och jag har fött barn stilla som en mus. Båda sätten är lika ”bra”, och det vet jag eftersom jag tagit del av andra kvinnors kunskap och förlossningsberättelser.
Så om du vill ha tips, rekommenderar jag förberedelse. Om du tycker det är svårt med kurser och böcker – läs och lyssna på andra kvinnors förlossningsberättelser. Och låt dessa berättelser vara med dig när du föder.
Mitt namn är Ruth och jag är en tvåbarnsmamma med mycket energi som äntligen har hittat mitt kall och min passion här i livet. Jag är doula och grundare av www.birthworker.se .
Längtan efter att bli mamma har funnits i och med mig så länge jag kan minnas. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli mamma strax efter att jag fyllde 20 år och att jag skulle ha alla mina barn innan jag fyllde 30 år. Men livet blir inte alltid som man har tänkt. Jag visste att det kunde ta tid att bli gravid men hade aldrig tänkt att det skulle ta många år för mig att bli gravid.
Ofrivillig barnlöshet var som att sitta i väntrummet och aldrig bli uppropad. Det kändes som att folk kom och gick som knappt hade väntat medan vi satt där år in och år ut och väntade på att det skulle bli vår tur. Att bli med barn är en privat sak. Ingenting som jag ville dela med vårdpersonal, men ibland har man inget val. Inför vårt första IVF gick jag in med hundra procents tillit till personalen. Varför skulle jag inte ha det? De jobbar ju med detta varje dag och är experterna. Men redan under första behandlingen kände jag att något inte stämde. Jag kunde inte sätta ord på vad det var och visste inte vilka frågor jag skulle ställa. Jag försökte trycka bort den känslan och resonerade med mig själv att vi har bra vård i Sverige och att vi är i goda händer. Vårt första IVF funkade inte, vilket inte är konstigt i sig, det kan ju ta många behandlingar innan man blir gravid. Men det var den där känslan jag hade som ledde till att jag började göra mina egna efterforskningar. Jag satt kvällar och tidiga morgnar och läste på. Inför andra behandlingen kände jag mig väl informerad och förberedd. Jag började ställa frågor och ge min egen input till läkare och barnmorskor.
‘’Har inte jag större chans att bli gravid om vi lägger upp behandlingen på den här sättet?”, frågade jag barnmorskan?’’
‘’Jo, du har rätt i det du säger men vi måste få det att gå ihop också’’.
Där och då sprack min bubbla. Visst var jag bland experter men det jag inte förstod var att jag var bland experter som hade begränsat med resurser, öppettider och scheman att förhålla sig till. Målet var inte att jag skulle bli gravid, målet var att det skulle få det att gå ihop och om jag blev gravid så var det ett plus. Min andra behandling funkade inte och jag var förkrossad men samtidigt tacksam att jag nu hade fått veta mina förutsättningar och kunde göra ett mer medvetet val. Valet blev att inte gå vidare med en tredje behandling som var gratis. Jag kände mig varken sedd eller trygg och alla möten var så kliniska. Det var inte den upplevelsen vi ville ha när vårt barn blev till. Istället började jag konsultera kliniker utomlands och hittade en klinik som kändes rätt för oss. Jag fick ett helt annat bemötande. Jag kände värme och trygghet. Hos dem låg fokus på helheten. Det emotionella var minst lika viktigt som det medicinska. Jag kommer ihåg samtalet med Penny, hennes kunskap, erfarenhet värme, rakhet, humor och tillit till min kropp.
‘’Du kommer att bli gravid i sommar” sa hon.
”Ring upp mig om ingenting har hänt efter sommaren så gör vi upp en plan, men jag tror inte att du kommer att behöva göra IVF”, sa hon efter att hon hade gått igenom våra journaler.
De orden hade vi aldrig hört under våra behandlingar i Sverige. Jag minns vilken lättnad jag kände efter samtalet med henne. Ett samtal som dessutom var helt gratis. Jag satt i soffan grät en lång stund av att äntligen fått ett mänskligt och proffsigt bemötande. Det var den upplevelsen jag längtade efter. Vi gjorde en del livsstilsförändringar och kostförändringar under den sommaren som jag själv hade gjort research på. Slutet på den sommaren blev jag gravid på naturlig väg utan att veta om det. Vi fick reda på att vi var med barn när jag hamnade på gynakuten på grund av intensiva buksmärtor. Jag kommer ihåg hur jag höll mina händer över hela mitt ansikte och storgrät av lycka. De kommande veckorna gick jag som på moln. Det var definitivt den bästa chocken i mitt liv.
Halvvägs genom graviditeten började jag höra barnmorskans ord i huvudet och oron kröp in. Tänk om de inte får det att gå ihop när jag ska föda. Vi valde att anlita en doula eftersom jag ville ha mitt eget team som jag visste skulle finnas vid min sida och kunna ge kontinuerligt stöd. Det blev en igångsättning i vecka 42+1 som var smärtsam och utdragen – men ut kom mitt efterlängtade barn och vår lycka var total.
Fotograf Sandraf
2019 födde jag mitt andra barn, också med doulastöd. Den här gången blev det en snabb och intensiv födsel.
Jag var även med när min syster födde sitt änglabarn 2018 som hon förlorade på grund av havandeskapsförgiftning. Vi båda blev helt chockade över hur lite stöd hon fick innan, under och efter födseln. Jag minns att jag satt många timmar och googlade information som jag vidarebefordrade till henne. Året efter skulle hon på ett bröllop i Grekland och skulle spenderade en dag i Aten. Jag tipsade henne om att boka en konsultation med Penny. Och även det mötet var väldigt givande och hjälpte henne förstå varför hon förlorade bebisen och vad sjukvården kunde göra nästa gång för att minimera risken.
2020 fick jag vara med när hon födde sin friska son i vecka 33. En otroligt svår graviditet där hon spenderade en månad på sjukhuset innan hon födde och sedan några veckor efter födseln.
Birthworkers som Penny är så otroligt viktiga för det totala resultatet och upplevelsen. Hennes engagemang, lyhördhet och stöd var och är ovärderligt. Hon vänder på varje sten för att hjälpa en att uppnå sitt mål som oftast handlar om att bli med barn.
När jag kände kallet att arbeta med födslar utbildade jag mig till doula
Jag hade såklart funderingar på att bli barnmorska men landade i att min styrka och passion ligger i att ge kontinuerligt och emotionellt stöd. Det finns så många delar av doulandet som jag älskar. För mig är det viktigt att mina klienter är välinformerade, känner tillit till sig själva och sin kropp. Det är väldigt speciellt att få vara med innan, under och efter födseln. När jag träffar klienter försöker jag ge dom det Penny gav mig och min syster. Nu fick jag aldrig träffa Penny IRL. Men en dag kommer jag flyga till Aten bara för att ge henne en kram.
På en timme lyckades hon ge mig något som jag aldrig fick av vården när jag gick igenom ofrivillig barnlöshet. Det finns så många enkla medel som gör så stor skillnad och som kan vara avgörande i vissa fall. Jag upplever att det tyvärr oftast inte finns utrymme för det inom vårt vårdsystem. Jag älskar personliga möten och att ‘’connecta’’ med nya människor. Det är en stor ära att få vara en liten del i något så stort som att föda barn.
Jag vill också bidra med en positiv förändring inom förlossningsvården på nationell nivå. Därför har jag skapat www.birthworker.se som är en fristående plattform inom området graviditet, födsel och postpartum. Plattformen drivs av birthworkers med fokus på blivande/nyblivna föräldrar. Plattformens innehåll skapas av oss och utifrån frågor och önskemål från våra läsare. Vi lanserade delar av sajten förra månaden och kommer successivt att lansera övriga delar. Tryggheten jag kände av Penny och mina doulors stöd vill jag ska prägla hemsidan. Jag ser fram emot att vara med på många fler födslar, fortsätta utvecklas och ge det bästa stödet till mina klienter samt bygga upp birthworker.se tillsammans andra fantastiska birthworkers. Det finns så otroligt mycket kunskap och engagemang där ute som blivande och nyblivna föräldrar har rätt att ta del av för att kunna känna sig förberedda, göra informerade val och se fram emot sin födsel. Jag är så glad och tacksam att få vara med och bidra.
Varje människa är bokstavligt talat resultatet av minst en orgasm, förhoppningsvis två. Men vi glömmer lätt att det är precis samma organ och energi inblandade i förlossningen som i befruktningen. För att sex ska blir riktigt, riktigt mindblowing och en njutning bortom tid och rum, krävs det total avslappning, hängivenhet, närvaro, hämningslöshet, tillit och flow med partnern. På samma sätt är det i en förlossning, men då är det bebisen som kvinnan dansar med, mellan och bortom världar. För att kunna få en sådan förlossning måste vi inte bara lita och lyssna på oss själva, vi måste släppa kontrollen så pass mycket att vi tillåter bebisen att födas helt på sina villkor. Vi måste lyssna på och lita på bebisen. Även och kanske framförallt, när det hen säger, går emot vad vi själva tror är smart.
Jag heter Cristina Olsson och driver hemsidan ecstaticbirth.se och finns på instagram under namnet dakini_liv, följ mig gärna där. Jag har under snart ett decennium stöttat kvinnor som önskar att föda extatiskt och/eller helt oassisterat. Eftersom jag brinner för kvinnors rätt till en orgasmisk och helt självinitierad förlossning var min initiala plan att skriva en sådan guide. Men trots att kvinnan har långt ifrån den självklara maktposition hon förtjänar i förlossningsrummet så vill jag lyfta något annat. Något som alltid, oavsett förlossningsstil och kultur, verkar glömmas bort. Nämligen barnets roll, vilja och personlighet under graviditet och mera specifikt förlossningen. Barnet är en aktiv part. Hens personlighet kommer att påverka, ja rent av vara avgörande för förlossningen. För att det ska gå så smärtfritt och smidigt som möjligt måste man lyssna på barnet, ta hänsyn till hens unika personlighet och behov och samarbeta med sitt ofödda barn.
Tänk på hur livet utanför livmodern är, då är det rätt uppenbart att även en väldigt liten bebis har en personlighet, känslor och vilja som verkligen inte alltid är detsamma som det omgivningen tror och tycker är det bästa. Om de inte blir bemötta och respekterade på det sätt som de behöver kommer de allra flesta att protestera och tydligt visa att något är fel. Sömn, amningsfrekvens, känslighet för temperatur, bekvämlighet med kroppskontakt och andra människor, kan liksom för vuxna människor skilja sig rejält. De här personlighetsdragen och även behoven är inget som magiskt uppstår först när navelsträngen väl är klippt, utan de finns där hela tiden.
Egentligen borde det vara självklart att bebisen har medbestämmanderätt över en av de största händelserna i livet. Men i en förlossningskultur där inte ens en vuxen kvinna anses tillräckligt förnuftigt för att få det (självklara) förtroendet att föda helt och fullt på sina villkor, utan behandlas som en opålitlig maskin som måste övervakas av experter. Varför skulle någon då ens komma på tanken att lyssna på en ofödd?
Förlossningen är något oerhört stort, skört och magnifikt. En förlossning är något som mamma och bebis gör tillsammans. De tillsammans går från en till två. De har olika uppgifter och roller i händelseförloppet, men det är av yttersta vikt att de alltid och undantagslöst samarbetar, lyssnar och litar på varandra. För att kunna göra det krävs det att båda känner absolut trygghet. Vi vet hur lätt kvinnan och andra däggdjurshonor påverkas av omgivningen. Vi som vuxna kan identifiera oss med den födande och förstå att, självklart känns det otryggt att dela sig själv i två och släppa ut det absolut vackraste och mest värdefulla man har på en otrygg plats med obehagliga människor. Men kan vi förstå hur det är för bebisen att lämna Enheten, värmen och kärleken för världen därutanför? Vågar vi minnas hur det var för oss själva? Eller är det för smärtsamt?
Alla bebisar har en tydlig personlighet redan i magen. Om man lär känna barnet i magen så kan man förutsäga vilken typ av förlossning det kommer att bli och vad som kommer att behövas. Man kommer även kunna förutse vad som kan hända om barnets behov inte möts och respekteras. För det är en risk att skrämma bebisen. En risk som det tyvärr inte pratas om. Det kan leda till komplikationer och onödiga interventioner och även trauma. Och tvärtom, att lyssna in och även öppet kommunicera med bebisen kan inte bara leda till en extatisk förlossning utan även förhindra komplikationer eller lösa dem om/när de uppstår.
Tänk på hur lång tid det kan ta för vissa barn att gå på toaletten på förskolan eller hos en kompis. Vissa barn håller sig hellre hela dagen än att bajsa på för dem otrygga platser med otrygga personer. Tänk på hur en del barn reagerar med fullständig panik när någon gör något snällt, men mot deras vilja, hur lång tid det tar för dem att hämta sig. Tänk på hur vissa bebisar börjar gråta bara någon okänd tittar på dem. Hur tror du att det är för dessa barn att göra något så oerhört intimt som att födas med människor som hen inte känner väl och litar helt och fullt på? Eller ännu värre, människor som är stressade, arroganta och kanske rent av otrevliga. Ja t.o.m. hotfulla och våldsamma. Tror du att bebisen kommer att känna sig trygg och fri att komma ut? En del trauman och jobbiga förlossningsminnen är inte alltid nödvändigtvis kvinnans egna individuella upplevelse, utan bebisens känslor och upplevelse som hen av naturliga skäl inkorporerat som sina egna. Mor och barn är ett. De känner varandras tankar och känslor. Det är inte bara bebisen som påverkas av mamman. Mamman påverkas även av bebisen. Tänk om vi skulle ha en förlossningskultur där mor och barn fick föda ostört. Där man litade på att kvinnan var kapabel att fatta adekvata beslut för sig och sitt barn – vilket innebär att be om hjälp om det skulle behövas. Där en del av förlossningsförberedelsen var att lyssna in och kommunicera med bebisen? Hur mycket skulle då vara annorlunda? Hur många onödiga förlossningsskador och trauman skulle förhindras?
Att lita på att bebisen vill leva och själv kan ta sig ut, är inte samma sak som att faktiskt lyssna på barnet och låta hen ha reellt inflytande över sin födelse. För hur otroligt det än må låta så kan det vara så att bebisen och mamman har olika preferenser och skilda uppfattningar om var, hur och vem. Det är inte bara en kvinna som blivit överraskad över bebisens vilja. Vissa har på bebisens initiativ fött helt oassisterat, andra har valt elektivt snitt, en del har t.o.m. rest till främmande länder.
Fråga bebisen:
Vad behöver du för att kunna födas?
Vill du att någon ska vara med på förlossningen? Vem/vilka?
Får någon röra dig ? Under förlossningen och när du väl är född? Vem/vilka?
Var vill du födas?
Hur vill du födas?
I både förlossning och död, så rör vi oss mellan världarna. Vi lämnar något bakom oss, släpper taget och tar språnget in i det okända. Det är på gränslandet mellan liv och död som vi är som allra mest öppna och därmed som mest sårbara. Det är där vi kan växa enormt, eller bli rejält stukade.
Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.
Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.
Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.
Gravid blick
Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?
Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig. – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att
– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.
När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.
Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt.
Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar. Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.
Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.
Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.
Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.
För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.
Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.
Therese Willstedt
Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två
När jag tog mig in genom den tunga glasdörren till Neonatalen på Karolinska Universitetssjukhuset var det som att kliva in i en alldeles ny värld. Det var med viss tveksamhet jag som barnmorska bekantade mig med avdelningen. Allt var uppskruvat.
Infusionspumpar i långa rader och stora skärmar som pockade på min uppmärksamhet. Det var små blinkande lampor, bländande blått sken och varje liten maskin med ett eget oljud.
Brummande CPAP:er och slurpande kallsupar. Oväntad extubation och syrgasgrimmor som aldrig satt på plats. Sonder som skulle kollas. Lila till rosa, ljusgrönt, grönt, gammalt blod och ystadmjölk. BabySemp, Bmd, Bme eller var det PnD?
Mitt i allt organiserat kaos fanns ett litet barn. Och där bredvid, i den bruna nedsuttna fåtöljen, en nybliven förälder.
Det slog mig att, till skillnad från pappan iklädd den vita landstingsskjortan, kunde jag välja – på andra sidan glasdörren fanns den vanliga världen, där fanns Förlossningen och BB, men den var inte längre lika fängslande och dess färgnyanser hade bleknat.
Så inleder jag min bok, Föda för tidigt. En bok för nyblivna prematurföräldrar.
Under sju års tid alternerade jag mellan att jobba på förlossningen och neonatalen, innan jag beslöt mig för att enbart jobba med de allra minsta och mest sjuka nyfödda. Det blev tydligt att måendet hos föräldrar på neonatalavdelningen ofta skiljer sig från andra nyblivna föräldrars mående. Precis som hos alla nyblivna föräldrar finns en undran och många gånger en oro kring hur det kommer att bli. Men hos de som fått barn långt innan beräknat födelsedatum finns en annan typ av oro och andra känslor. Hos vissa väldigt smärtsamma.
Neonatalen är en avdelning för nyfödda vars vårdbehov är större än vad BB kan erbjuda. Men förutom det lilla barnet finns här även nyblivna föräldrar, föräldrar i chock och många gånger i sorg. Vars mående ofta hamnar i skuggan av barnets behov av vård. Och som förälder ställer man ofta sitt eget mående åt sidan.
På Neonatalen träffar jag mammor som gått miste om delar av sin graviditet, som ännu inte fått känna sitt barns mjuka hud mot sin. Nyblivna föräldrar som när det inte finns ett tydligt svar till varför istället vänder frågan inåt och lägger skulden på sig själv. Jag träffar föräldrar som inte vet om de kommer hem med sitt barn.
Att få ett barn alldeles för tidigt är för många ett trauma, ett trauma de bär med sig långt efter att de lämnat sjukhuset.
Neonatalavdelningen är som en egen liten ö
Den tillhör barnkliniken men är ändå så tätt sammankopplad med förlossningsvården, bara minuter bort från sista krystvärk. En plats få gravida har hört talas om och knappt några barnmorskor satt sin fot på. Och det trots att 10 % av alla nyfödda kommer att behöva neonatalvård.
Men att jobba på neonatalen är inte för alla och som barnmorska är det framför allt det mindre komplicerade och friska som är vårt ansvar och kompetensområde. Men vetskapen om att neonatalen finns behöver nå ut så att den gravida får veta att förutom BB så finns även vi. Och vi som jobbar med graviditet, förlossning och kvinnohälsa behöver få större kännedom om vad det faktiskt innebär för det lilla barnet, kvinnan och familjen när graviditeten avslutas långt innan beräknat födelsedatum.
Så klart är inte allt bara komplicerat och svårt på neonatalen. Trots att många av barnen haft en tuff start kommer många hem välmående. Och fast jag inte längre bistår fina, stärkande födslar så får jag se föräldrar gå från att vara osäkra och många gånger rädda till att kunna minsta lilla detalj om sitt barn, stärkta i sin föräldraroll.
Hej alla fina människor! Mitt namn är Melina och jag har två underbara små barn. Dottern är nu i skrivande stund lite mer än två år, och min son är snart fyra månader.
Kontrasten mellan deras födslar är som natt och dag.
Dottern föddes för tidigt på grund av att vattnet gick i vecka 31+0, sen kom hon efter att de lyckats bromsa upp förlossningen en vecka. När hon kom kände inte jag att jag födde, jag kände att jag blev förlöst av personalen och jag blev rätt så traumatiserad efteråt. Dels för att hon kom så tidigt och att jag kände att jag inte hade någon som helst kontroll. Jag förstod inte vad eller varför sjukhuspersonalen gjorde någonting av det de gjorde när jag födde.
Jag hade inte ens hunnit googla på hur jag skulle kunna andas för jag tänkte att jag ändå hade två månader på mig.
Men iallafall. Nästa gång skulle bli annorlunda hade jag bestämt mig. När jag blev gravid med min son läste jag flera böcker om graviditet och förlossning, bland annat Märtas fantastiska bok, följde flera inspirerande och informativa konton på instagram som jag gick in på dagligen, kollade videos på youtube, läste bloggar, gick en hypnobirthingkurs. Jag samlade på mig så mycket information jag kunde och jag kom fram till att vi kvinnor har allt vi behöver inom oss för att kunna föda barn, och i många fall även få en positiv och stärkande upplevelse utav det, det är bara systemet inom vården som ofta förstör det för oss.
Jag bestämde mig för att jag ville föda hemma, jag kontaktade en hembarnmorska men det var för dyrt för att vi då skulle kunna ha råd med det. Väldigt tråkigt tyckte jag, men jag fick snabbt ställa in mig på att göra det bästa av situationen att föda på sjukhus. För mig är sjukhus inte en plats jag känner mig trygg på då jag har flera jobbiga erfarenheter av sjukhus från förut. Därför var det viktigt för mig att skriva ett bra förlossningsbrev och sen hoppas att personalen verkligen skulle lyssna på mig.
Tidigt en morgon
Tidigt på morgonen den 2 juni, säkert klockan fyra på natten, vaknade jag av sammandragningar. Jag tog upp mobilen och startade tidtagaruret. 7-8 minuter mellan varje. Jag somnade om. När dottern och sambon vaknade några timmar senare ville jag ligga kvar inne i mörkret även fast det fortfarande var omkring 7 minuters mellanrum. Något i mig ville vara kvar i oxytocinbubblan under det varma täcket. Jag ville föda nu för jag hade redan gått över tiden. Jag ville försöka få en så fysiologisk födsel som möjligt och då ville jag inte bli igångsatt.
Jag ligger kvar hela förmiddagen och sammandragningarna blir tätare och tätare. Omkring lunchtid är de så täta som var tredje minut. Vi ringer förlossningen i Sundsvall dit vi tänkt åka och de har fullt. Då ringer vi istället förlossningen i Örnsköldsvik som är lika långt ifrån oss och de har lediga platser. Jag gör mig iordning och äter mat, sen åker vi.
Hade förlossningen i Sollefteå inte stängt några år tidigare hade vi bara haft 20 minuters bilresa istället för 1,5 timme.
Bilresan var hemsk. Jag ville inte sitta still i en guppig bil så länge när allt var igång. Men jag kämpade med att hantera det och jag gjorde det bra. Jag hade sköna avslappnande ljud i hörlurarna och fokuserade på andningen. Vi stannade flera gånger för att jag behövde spy.
Väl framme skyndar min partner iväg och hämtar en rullstol, jag lägger väskan på den. Jag är inte sjuk säger jag och ler, ”jag kan gå”.
Mitt sockersug är brutalt så jag smiter in på kiosken och andas igenom flera sammandragningar medan jag köper glass. Den var overkligt god men jag kunde inte behålla den i magen tyvärr.
Vi tar oss upp till förlossningen och får ett rum. Jag ger dom mitt förlossningsbrev.
Även fast jag skrivit att jag inte vill ta CTG så ville dom ta ett för att känna sig trygga så jag gick med på att göra en intagnings CTG. Jag påminner de flera gånger under hela födseln om att använda ord som ”sammandragningar” och ”vågor” istället för ”värkar”. Jag vill inte bli påmind om att jag ska ha ont.
Jag själv vill att de ska kolla hur öppen jag är när jag kommit in, barnmorskan konstaterar att jag är 2 cm öppen. Jag blir överlycklig och motiverad!
När jag skulle föda dottern var jag 1 cm öppen ända fram till sista timmen, då jag gick från 1 cm till 10 cm på en timme, och hela hennes förlossning var igång på riktigt i ungefär ett dygn, så att vara 2 cm öppen kändes motiverande.
Jag känner att jag behöver smärtlindring. Tyvärr är det enda badkaret upptaget. Jag ville föda i vatten men det fick man inte där, men jag ville ändå bada som smärtlindring.
Jag smiter istället in i badrummet och tar en varm dusch. Jag står och nynnar och sjunger och andas för mig själv. Det fungerar väldigt bra i en timme. Sen blev det jobbigt att stå upp och stolen i duschen var inte bekväm att sitta på så jag går in till mitt rum och ber de kolla hur öppen jag är och att få lustgas. Badkaret var fortfarande upptaget och var det under hela födseln.
4 cm öppen! Lyckan!
Tiden går. Jag är trött. Ligger i sängen och andas lustgas. Är hungrig men kan inte äta för jag spyr så fort jag får i mig vatten eller mat. Min partner är där hos mig hela tiden och han är det bästa stöd jag kunnat be om. Så fort jag håller på att tappa kontrollen får han tillbaka mig in i min bubbla.
Men sen så går han iväg några minuter och ska göra en grej och just då kommer läkaren in och ifrågasätter mitt förlossningsbrev när jag har starka ihållande sammandragningar som inte ”släpper”. Haha tajmingen på det.. Jag går med på att göra flera rutingrejer jag skrivit att jag inte ville göra bara för att bli av med henne.
Nu börjar det bli intensivt. Hittills har jag kunnat vara i min bubbla tack vare lustgas, hörlurarna med sköna ljud och meditationer, men nu börjar det bli för intensivt och göra alldeles för ont. Jag blir arg. Jag skriker att de ska göra någonting och hjälpa mig. Jag vill ha ryggbedövning, nu!! Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill sova. Jag vill äta. Jag vill vila. Jag vill ta en paus bara ett kort tag.
De ringer narkosläkaren och bokar in spinalbedövning men det kommer ta en halvtimme innan han är här. Jag ber barnmorskan kolla hur öppen jag är. 8-9cm. Det förklarar saken, jag går igenom ”the transition”. Det är fasen många födande kvinnor upplever som den värsta, då många vill ge upp, åka hem, få ryggbedövning/epidural eller annan stark smärtlindring.
Barnmorskan konstaterar att hinnan buktar ut massor. Jag frågar henne om han kommer att komma om hon tar hål på den. Ja säger hon. Jag ber henne ta hål på den, fostervatten forsar och hon viker bak sista fliken.
Nu kommer jag in i ett helt annat tillstånd. Det känns som ”Boss fight mode” i något TV-spel. Nu kör vi.
Nu är det inte jobbigt längre. Nu är han ju snart här och jag kan äntligen börja krysta. Det gör ju ont men på ett bra sätt. Jag känner att jag har kontroll igen.
Jag står på knä på sängen och krystar. Det känns som det brinner, som en ring av eld.
Hela den här fasen är lite luddig för mig. 20 minuter efter att barnmorskan tagit hål på hinnan är han ute. Det gick så fort att narkosläkaren inte ens han komma.
När han är ute ropar jag ”min bebis! Min Enoch!” Och tar honom till min famn. Han är så perfekt. Han är frisk, stark och mår bra.
Det tog ca 4 timmar från att vi kom fram till sjukhuset tills att han kom ut till världen.
Jag är så tacksam till min sons födelse, den läkte något inom mig som den förra tog ifrån mig. Även om allt inte blev som jag hade önskat blev den klart över förväntan och jag kände det viktigaste, att jag hade kontroll och att han mådde bra. Jag födde min son. Jag hade min själsfrände, två fantastiska sjuksköterskor och en underbar barnmorska vid min sida som verkligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina önskemål från start.
Tack för att ni läst.
Födseln finns på youtube för er som är intresserade av att uppleva den i videoformat.
Den här texten handlar om att vara med om ett trauma men ändå få uppleva födandets förändrande kraft och kunna gå vidare som mamma och människa – trots trauma. Känsliga läsare varnas.
Av Sofia Garfield
När jag var gravid med min första och inte visste någonting om vår förlossningsvård. Att vissa (många) inte blir behandlade med respekt inom vården som födande och mamma. Jag brukar säga att jag gick rätt in i fällan. Blåögd och litade på ett system som inte litade på mig.
Jag ser livet som ett tåg. Ett tåg i rörelse framåt. Stannar gör det bara när man dör. Då kliver man av. Tiden, livet, tåget susar fram. När vi inte tänker på att vi åker tåg, så är livet rätt härligt. ”Det tuffar på”. Men när vi börjar tänka på ”nästa hållplats” eller ”vad långsamt vi åker” eller ”åh! det går för fort” så är det alltid något som är jobbigt i livet. Så ser jag det.
Foto: Gabriela Palai
När jag var gravid med mitt första barn, satt jag lugnt och stilla på en skön sittplats på tåget. Njöt av tiden och utsikten. Barnmorskorna skulle ju hjälpa mig med att föda. Men det var ju SEN. Skulle ju vara gravid i en evighet. Det där överdrivna självförtroendet som en första-gångs-gravid kan ha. Det där lite arroganta sättet att inte vilja lyssna, förstå eller ta in när andra försöker berätta, kanske varna, upplysa osv hade jag. Inget skulle ju hända mig. Jag kommer vara undantaget, allt kommer gå fint. Ville inte höra. Innerst inne var jag nog rädd. Men visste absolut inte vad jag skulle göra med rädslan. Jag hade aldrig sett en förlossning, bara på tv. Jag hade bara hört lite smådelar av olika förlossningsberättelser. Hade sett hur mina systrar mådde otroligt dåligt efter sina förlossningar. Försökte kontakta en doula … men 13,000 kronor… Nä så rädd är jag nog inte. Barnmorskorna är ju allt som behövs, tänkte jag. Tänk om jag hade vetat, lyssnat. Vågat ta in. Tänk om jag hade vetat att barnmorskorna inte kommer ha tid för mig. Att all support jag förväntade mig skulle ersättas med CTG. Iallafall där jag födde, i Stockholm.
Men det hade jag ingen aning om nu när jag satt här, på tåget och bara längtade efter min bäbis. Jag skulle snart få hålla och träffa denna lilla människa jag skapat. Det gav ett pirr i hela kroppen, ända in i själen, när jag tänkte på det. Allt jag offrat för att skapa honom skulle jag snart få pussa på. Åh vad taggad och stolt jag var! Förlossningen började… eller nä… det gjorde den inte.
Blev igångsatt i vecka 38 (37+6). Jag hade ringt in till BB i v 37 (36+4) och sagt att något läcker ur mig och ville veta vad det var. Fram och tillbaka på olika vaginala undersökningar. Ingen visste vad det var och alla jag träffade sa olika saker. Jag blev rädd av det. “Ingen verkar ju ha koll på hur eller om jag ska föda mitt barn.” Men tänk om jag hade varit insatt själv hur förlossningar kan se ut. Som jag är idag. Att läcka vatten inte behöver betyda, vaginala undersökningar, akut igångsättning eller stress. Eller tänk om barnmorskorna hade upplyst mig om det. Tänk om någon hade lagt en hand på min axel och sagt “Allt är helt normalt, åk hem och invänta värkarna.”
Men ingen sa det, ingen sa nåt som innebar information eller tryggt bemötande! Allt var oklarheter och jag blev mer och mer rädd och stressad. Tänk om jag hade vetat att igångsättande dropp oftast resulterar i fosterbesvär. Att barnets hjärta ofta inte orkar med droppet i samband med vad som behövs därtill på grund av droppet. Till exempel mycket epidural, svårigheter för mamman att röra sig osv. Tänk om jag hade vetat att vaginala undersökningar kan ge infektion i underlivet och ge feber som behöver behandlas med Alvedon och antibiotika. Att värkstimulerande dropp kan ge värkstormar och biverkan som svårigheter att kunna känna glädje, knyta an till barnet efter förlossningen, som i sin tur kan ge förlossningsdepression (OCH SKAM!) Men jag visste inte, så jag gjorde som dom sa. Åkte fram och tillbaka till BB för vaginala undersökningar och blev mer och mer stressad. Tillslut blev jag galen och grät hos en random barnmorska. “Jag orkar inte mer, vad är det som händer?” Då rekommenderade hon “Vi kan ju bara sätta igång dig så slipper du det här.” Hon fick det att låta så enkelt. Så oriskabelt och otraumatiskt.
Jag ställde några frågor om igångsättningen. Men allt skulle gå så lätt och det var ju ingen som helst fara för barnet eller mig. Men tänk om hon sagt “Åk hem och vila dig, inget är fel på dig eller ditt barn.” För det var ju exakt så. Då skulle jag ju “sluppit det där” på ett bättre sätt och kommit tillbaka när jag och mitt barn var redo att föda. Men jag visste inte. Jag litade på dem. Jag hade slutat läcka vatten, eller vad det nu var. När jag säger ”läcka” menar jag att det hade slutat sippra ut något litet genomskinligt och varmt. Pyttelite alltså. Men jag lades nu in för att ”slippa det här”. Nu började resan in i helvetet. Jag gick rak in i fällan helt oförberedd. Där jag förstod försent att sjukvården inte hade “my best interest in mind”, inte ens mitt barns. Barnmorskorna jobbade för sjukhuset och dess rutiner, och inte oss. Individuell vård fanns inte. Det fanns inte ens tid för att se mig i ögonen. Jag hade ingen kunskap, utan bara känslor.
Känslorna sa åt mig att detta var fel men jag visste inte varför så jag gick emot det jag kände och tackade ja till igångsättning och allt där till. Dom visste ju bäst. Jag förvandlades till en patient, en sjuk patient som lider. Jag är än idag besviken på mina barnmorskor och har förlorat all tillit för det yrket.
Trauma
Droger sätts in i mina blodådror och jag får fingrar uppstoppade i mitt underliv väldigt ofta. Stressen, smärtan och utsattheten kände både jag och mitt barn. För vi är ett. Nu som patient ska mitt barn ska räddas ifrån mig, min sjuka svaga kropp, så fort som möjligt. Värkstormar, vaginala undersökningar, infektion och feberfrossa. Timmarna går. Jag checkar ut mentalt. Det här blir för mycket. I samma veva går min sons hjärtljud ner. Det är intressant att det sker samtidigt som jag mentalt checkar ut. In rusar 10 okända personer. 10!
Det står i mitt förlossningsbrev bland annat att jag inte vill ha studenter eller många personer i mitt rum samtidigt. Här finns både studenter och många personer. Det är bråttom att rädda honom nu ifrån mig och drogerna. “Akut kejsarsnitt” hör jag igenom rummet. Känner en panik långt inne i kroppen. Blundar med en maktlöshet. Helt plötsligt pressar en barnmorska upp fingrarna högt upp i slidan utan att fråga. Det gör förfärligt ont. Griper tag om min mans hand hårt och flämtar. Men jag säger inget för jag har checkat ut. Hon öppnar min livmodertapp med sina fingrar. Hon ber mig krysta. Huvudet kommer lite längre ner. Då säger hon “Okej, du har 10 minuter på dig att få ut honom annars blir det akut snitt.” Sen signalerar hon till en kollega som står i dörröppningen, hon som ska boka operation och säger ”Vi ger henne 10 minuter”. Alla flockas nu runt mitt underliv, alla ska se. Alla är spända. Kommer hon klara detta. Jag pressas mot min vilja ner på rygg, mina ben förs upp i gynställning och en lampa riktas mot mitt underliv. Allas ögon riktas mot mitt underliv. Jag trycker otroligt hårt med all kraft jag har. Alla tittar på, fingrar körs ut och in i slidan hela tiden. Jag vet inte varför men det händer. Någon drar längs slidöppningen upp och ner flera gånger. “Så fort hans huvud är förbi bäckenbenet tar vi sugklocka”. Säger en barnmorska till en annan. Sugklockan sätts och de drar och jag krystar. Känner den brännande ringen längs slidöppningen, sen två klipp. Blod forsar ut och ner på golvet. Händer förs in och de lyfter ut honom.
Jag ser bara honom i kanske 10-20 sekunder. Hinner tänka medan de blåa handskarna håller i min son över min mage medan de klipper navelsträngen ”Du är det vackraste jag sett!”. En tår faller ner längs min kind. Jag säger ”Men vart har du hamnat va? Du är så vacker min son!” Navelsträngen klipps och de springer iväg i ett annat rum med honom. 16 minuter tog det att krysta. Vart är min son?
Alla har sprungit iväg, min man har följt med. Ligger ensam, uppklippt och svag. Jag tänker ”han dog nu och har tagits ifrån min sjuka och svaga kropp. Klart att en som jag inte kan få något så fint som honom!” Jag har förklarat tydligt i mitt brev hur jag ville att detta skulle gå till. Krystningfasen och tiden efter att han kommit ut. ”Väg och mät honom inte förens efter en timme. Vill att han ligger på mig hela tiden.” Alla på MVC har lovat guld och gröna skogar. Alla har sagt att det kommer att ske. Inget av det hände. De har skapat en farlig situation som de nu ska rädda honom ifrån. Med ett uppklippt underliv, liggandes naken i gynställning, bajs dinglades i en påse mellan mina ben, moderkakan i magen med strängen som hänger ut och ner mot marken och droppar blod ligger jag ensam i mitt rum. Så här välkomnas jag till mammalivet. Naken, förnedrad, maktlös, med en massa onödiga interventioner och en separation med mitt barn.
Skulden och skammen
Kände ändå att det var mitt fel. Det var nog fel på mig. Jag hade ju inte läst på. Jag visste inget om förlossning eller förlossningsvård. Men så här föder en förstföderska ofta sitt första barn. Detta är en ”vanlig” förlossning. Jag ligger där med en känsla av att jag just blivit våldtagen och lämnad för döden.
”Han dog nog nu och jag fick inte vara med” tänker jag och känner att ingen bryr sig om mig eller min upplevelse. Separationen är den jag upplevde – tro det eller ej – som mest traumatisk.
Hur jag upplever förlossningen eller första mötet med mitt barn spelar ingen roll här med dessa kvinnor. Det enda som är viktigt är att mitt barn “överlever”. Överlever min svaga sjuka kropp som inte kan föda säkert. Överlever drogerna, de icke evidensbaserade interventionerna. Föda är ju så farligt för bebisar och mödrar. Men jag är varken svag, sjuk eller farlig för mitt barn. En födsel är inte farlig för vare sig mamma eller barn. Droger, onödig igångsättning för tidigt och ingen kunskap eller support är farligt för mitt barn.
Onödiga igångsättningar borde förbjudas. Jag hade ingen kunskap och behövde vägledning. Jag behövde inte det där för vår hälsas skull. Tänk om fokuset hade varit på mitt och mitt barns välmående, upplevelse, en fysiologisk födsel med stöd, där vi hade kunnat använda oss av medicin OM det behövts, där kvinnor kunde stötta varandra och vägleda varandra in i mammalivet med entusiasm, kunskap, kärlek, tillit och kraft. I en miljö som inte fruktar födslar. Då hade både jag och mitt barn gått hela därifrån. Lyckliga och stärkta. Jag hade börjat livet som mamma i min egen inre kraft. Jag hade kunnat uppfostra nästa generation tillsammans med mina medsystrar runt mig. I kraft, styrka självsäkerhet och energi. Men nu hade vi bara överlevt ett trauma, jag och min son.
Ansvaret som läggs på mig
Ansvaret låg nu på mig att hitta rätt, läka. Jag förväntades bara komma in i en roll jag inte visste hur jag skulle komma in i, en trygg mammaroll. Jag behövde dessutom pussla ihop allt själv för att klara av att leva igen och klara av att vara mamma. Förstå att jag blivit traumatiserad och att detta inte var mitt fel. Jag hade litat på ett system som inte litade på eller respekterade min kropp eller den födande kraften. Jag var i ”survival mode” hela första året mer eller mindre. I chock. Tänk om min son hade fått hela mig från början. Den hela, starka versionen av mig. Han är värd det. Det visste jag så därför hade jag också ovanpå detta, dåligt samvete!
Jag har försökt förklara för min man hur det kändes eftersom han inte kan förstå hur svårt och kränkande det faktiskt var:
Tänk dig att du kräks. Det är något din kropp bara gör. Tänk dig då att andra personer rusar in och behandlar dig illa medan du kräks. Klipper upp kinderna på dig så du kan ”kräkas lättare”, stoppar ner fingrar i halsen när du inte kräks för att få upp mer. Tänder lampor och lyser in i dina ögon, spärrar upp dina ögonlock fast du vill blunda. De tar makten ifrån dig. All kontroll. Du blir inte respekterad. Du har ingen kontroll alls längre men du fortsätter bara kräkas hos människor som inte bryr sig om dig alls eller bryr sig om din upplevelse. Allt detta sker medan du kanske har det mest andliga uppvaket någonsin på insidan. Jag ville bara fly men min kropp kunde inte gå därifrån.
Post partum
Sedan började tiden efter förlossningen. Då var det som om något tog tag i mig. En kraft, en aggressiv kraft. Som drog upp mig ifrån min sittplats på tåget, öppnade dörren och tryckte ner mitt huvud mot rälsen. Medan tåget bara körde fortare än någonsin. Nu handlade det om emotionell överlevnad. Läkarna hittade dessutom även ett blåsljud på min sons lilla hjärta. Inte undra på att han inte klarade av alla droger, igångsättning, stress och traumatisk förlossning.
Halva jag ligger på golvet vid dörren och andra halvan hänger utanför tåget. Något trycker mitt huvud mot rälsen, hårt. Tåget bara åker vidare som om ingenting hänt. Ingen ser detta. Ingen hör mig. Men där ligger jag och kämpar i det tysta. Allt känns läskigt, svårt och nära döden. Jag är oviktig för min son, så känns det på sjukhuset. Ingen försöker göra min upplevelse trevlig. Jag försöker läka ihop fysiskt, psykiskt och själsligt efter den omvälvande förlossningen. Försöker också förstå den bland all “gas-lignting” ifrån alla håll. Samtidigt som jag behöver göra mig hörd, få svar på frågor, förstå, gå på läkarbesök med min son, hjälpa min son, knyta an, lära mig amma osv osv. ”Din son har VSD, det är ett hjärtfel. Troligen kommer han behövas opereras men vi vet inte när.” Där blev det återigen för mycket.
En klump i magen och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Tillslut fick vi åka hem. Jag grät, allt brast. Hade extremt mycket ångest, hade ont. När jag kom hem fick jag en stor reaktion på allt jag upplevt. Men jag hade inte ord på det, bara en känsla att nåt var och är fel. Gråter, darrar, är svag och skör. Nu mådde jag även illa och kräks, har svårt att äta och dricka. Med ett uppklippt underliv som ska läka ihop, en enorm besvikelse på mina barnmorskor, känslan av att jag blivit våldtagen ekar fortfarande i mig, en livmoder som drar ihop sig med otroliga eftervärkar, bröst som blivit tunga som stenar och gör förskräckligt ont som ett barn nu ska äta av. Men han är också sjuk och ska opereras?
Jag har nog faktiskt aldrig mått såhär dåligt som jag gjorde när jag kom hem ifrån BB. Läkarbesök och undersökningar hela tiden, fram och tillbaka till sjukhuset. ”Du borde vara tacksam” får jag höra. ”Tacksam att det finns sjukvård.” Tåget bara susar och kör, allt jag hör är dånet och gnisslet från rälsen som kommer närmare och närmare mitt huvud. ”Åh passa på att njut nu! njut!”
Vakna varje halvtimme på natten med en ömmande, sårig kropp som bara vill vila, SOVA och läka. Halvtimmen jag sov hade jag extrema mardrömmar. Men varje halvtimme ville han äta, så måste han få det. Jag ska trösta ett barn trots det. Ett barn, som i vårt fall, också är hjärtsjuk. Hans hjärta klarar inte av livet utanför livmodern. Tänker ”va fan skulle han ut tidigare och göra?” Tillslut började jag pumpa och min man fick mata på flaska nattetid. Så jag kunde få sova längre sträckor på nätterna. Pappan tog all nattmatning och han gick även iväg till skolan på morgonen.
Men nog blev jag också uppläxad av BVC att så (amma OCH ge på flaska) kan man inte göra. ”För då förvirrar man barnet och barnet kommer sluta amma helt!” Men så var det ju inte, inte för oss. Han ammade dagtid och tog flaskan nattetid. Vänner tyckte så synd om pappan som skulle både vakna på natten och gå iväg på morgonen. Han fick empati och beröm. ”Wow vilken far, vilken man!”. Jag fick inga sådana lovrop. Jag hörde mest kritik, att jag ska sluta klaga och vara tacksam. Det förväntades mycket mer av mig.
Väl hemma sitter jag bara vaken och vaktar honom. Att sova känns farligt. Måste vakta. Hela min kropp gör ont fysiskt och psykiskt. Han ser på mig och jag känner att jag måste säga något. Hans blick ser mig. Känns nästan lite främmande, obehagligt att få ögon som ser, bekräftar att jag finns. Som om han sa ”Vi kämpar tillsammans, tack för allt du gör!”… en tår bränner längs min kind. Tillslut bryter jag tystnaden ”Mamma är här” säger jag. Orden gör något i mig. Något ändras. Orden får mig att orka lyfta huvudet lite som snart skrapas mot rälsen. Jag blir förvånad. Något vaknar i mig. En kraft. ”Mamma är här!” upprepar jag. Det nästan pirrar i själen. Säger det igen och ingen. Säger det så ofta att jag börjar förstå att jag säger det för min egen skull. ”Jag är mamma nu…” Är jag verkligen det? tänker jag. Tvekar. ”Mamma är här” viskar jag ändå till min son. Känner kraften. Pirret… ett ljus. Ännu en tår faller ner på mina kinder. ”Mamma ÄR här”. Säger jag i ett desperat försök att orka med allt och hämta styrka. Nu säger jag det även på dagtid, ja överallt! Mantrat känns tryggt på något sätt. Att en mamma ÄR här, är något som signalerar trygghet även för mig. Den påminner mig om att jag visst kan växa in i rollen som en trygg punkt, en mamma.
”Mamma är här”
Mamman som varit där hela tiden inuti mig, hon vaknar till liv. Det känns som jag kallar på henne. Jag ser plötsligt hur en ny tågvagn har öppnats på mitt tåg. En vagn jag inte kunnat gå in i innan. Dörren står på glänt. Det lyser. Det känns spännande att undersöka. Men samtidigt känner jag besvikelsen på mig själv. Ensamheten och är förvirrad. Jag känner flera saker samtidigt. Jag gråter och viskar till min son ”Förlåt att jag svikit dig!” Jag ska ju vara bättre än så här. Jag vet ju det. Jag är inte så här trasig. Jag skäms att jag varit så trasig under första tiden med mitt barn. Jag skäms inför honom hur jag fött honom. Det känns ovärdigt, han förtjänade bättre. Även jag förtjänade ju det och jag förtjänar att vara en hel mamma för början. Jag ska redan under förlossningen ha hittat denna nya tågvagn och gått in i den med min bäbis. Men jag hänger halft utanför samma tågvagn som tidigare.
”Mamma är här… någonstans är hon det. Det är du och jag nu.” Han suger tag. Jag håller andan för att kämpa igenom smärtan som känns när någon suger så där första amnings dagarna. Huden har inte tjocknat till. Det bränns. Biter ihop och viskar igen ”Mamma är här. Ät nu. Det ska bli bra detta!” Lovar jag, för att jag måste tänka så nu.
Är skör och trasig men ändå den starkaste versionen av mig som jag någonsin varit. Helt nedbruten och uppklippt av ett patriarkat som tagit makten i födandet ifrån kvinnan genom historien. Bristande förlossningskunskap, inget stöd och rädslor. Vår västerländska förlossningskultur med sin historia har ekat i mitt förlossningsrum och gripit tag i mig. Rutiner, ingen tilltro till kvinnokroppen, kontrollerande hårda händer och instrument över min livmoder och min makt. Droger och en fruktan för kvinnans kraft och tillit.
Den födande kraften når mig
Men här i natten med en viskning, trots det jag har varit med om, har den födande inre kraften nått mig. För ingen kan undgå henne. Jag ser denna kraft som en Gudinna, oberörd av världen. Hon tränger sig in och igenom, berör och transformerar oavsett bristande stöd, kunskap eller trauma. Den kraft som får en kvinna att bli mamma. Vi måste förstå att en ”mamma” är den starkaste versionen av en människa. Jag visste inte det då men jag lyckades förvandlas till en mamma i min egen inre kraft trots trauma, sjukdom och stress. Med ett litet skört mantra ”Mamma är här”.
Men hade du frågat mig då hade jag känt mig misslyckad, fördröjd och skamsen. Trasig. Att alla var bättre än jag, så kände jag. Vilse i ensamheten och okunskap. All min energi gick till att läka, låta mantrat ”mamma är här!” få växa försiktigt men stadigt. Att BLI mamma och knyta an till mitt barn tog enorm energi eftersom jag upplevt ett trauma och kämpade emot ett hjärtfel på sjukhus. Men jag lyckades göra det.
Du kan inte misslyckas med att föda ditt barn. Det kan vara mer eller mindre traumatiskt eller inte traumatisk alls. Med stöd, kunskap eller inte. Gudinnan Föda har ändå vidrört dig och förvandlat dig. Lita på att hon är där oavsett. Men jag önskar alla kvinnor en stark och härlig förlossning vägledd av inre kraft. Eftersom det är kvinnans ”birth right”.
Det har tagit år för mig att förstå vad denna Gudinna gjorde med mig och att hon faktiskt var med mig trots allt. Jag som trodde att jag blivit lämnad på grund av mitt trauma. Att jag fött på fel sätt och blivit förstörd och svikit min son. Men det var vår födande kultur och hur barnmorskor tvingas arbeta som svek oss. Idag känner jag mig stolt när jag ser tillbaka. Jag var stark. Jag blev mamma under väldigt svåra omständigheter, helt på egen hand. Helt ensam listade jag ut det och hittade den födande kraften fast det var dagar efter jag fött. Jag är inte en fantastisk kvinna och mamma på grund av mitt trauma, utan trots mitt trauma! Jag klarade detta trots bristande support och kunskap.
Allt läkte ihop, amningen började fungera fantastiskt efter några veckor. Vår amningsresa var det bästa av hela min resa in i mammalivet. Det var med hjälp av den som JAG hittade den födande kraften i natten. Jag saknar att amma varje dag. Han klarade av att både amma och bli flaskmatad. Efter hans operation satt jag med honom i soffan, hud mot hud och ammade i 6 timmar i sträck. Vi behövde det. Lugnet, de läkande oxytocinet, närheten, anknytningen, kärleken. Hans ärr efter operationen låg mot mitt hjärta och läkte medan han ammade. Nu var jag hans mamma ända ut i fingertopparna och lång in i själen. Jag började förstå vad nyblivna föräldrar pratar om. Den där ”rosa bäbisbubblan” jag skulle njuta av. Den kom. Då vi slapp ligga på sjukhus bland ekon av kvinnoförtryck och springa på läkarbesök och kämpa som idioter i motvind, då kom den ikapp.
Minns natten jag satt med honom på soffan, 8-9 veckor senare. Han hade hunnit opereras. Våra kroppar var lite mer ihopläkta då. Vi ammade smärtfritt. Jag tittade på honom och utan att tveka viskade jag ”Mamma är här!”.
Jag lyfte upp mitt huvud som mot min vilja tryckts ner mot tågrälsen. Reste mig upp, borstade av det där aggressiva som höll fast mig. Tog mitt barn, höll honom nära och gick in i den nya tågvagnen där det fanns mer ljus och värme.
”Mamma är här nu!” sa jag självsäkert och gick in i den nya tågvagnen, stängde dörren bakom mig och lämnade allt.
Lämnade mitt gamla liv, mitt gamla jag. Här fick vi vara i fred, äntligen!
Vi marineras av den födande kraften och etablerar våra nya roller. Jag som ny mamma och han som ny människa. Här fick vi älska och lära känna varandra och amma när vi ville. Jag fick vara mamma på det sätt som min själ var menad att vara mamma. Jag älskar mig själv som mamma nu. Jag reste mig trots trauma och jag blev förvandlad av den heliga, magiska, kraften som Födande innebär. Det är det som är kvinnors styrka men också vår svaghet. Vi reser oss trots brister, våld och trauman. Vi kan göra allt. Vi är starkare än allt annat på vår planet. Ännu starkare som mammor. Men vi behöver ändå kräva förändring för ingen ska behöva gå igenom det jag gjorde eller värre.
Nu är jag utbildad “föda med stöd” – doula och brinner för att hjälpa kvinnor igenom en graviditet, förlossning och postpartum i den födande heliga stärkande kraften från början till “slut”. Jag ser mitt jobb som doula som heligt.
För att få ha rätten att tro på och föreslå det jag känner är sant.
För att få se HELA dig och jobba holistiskt.
Det är därför jag valt att lämna läkaryrket för att istället jobba som doula.
Mikaela heter jag och är doula och legitimerad läkare. Min dröm under min uppväxt var att få jobba som läkare. Som läkare skulle jag få hjälpa och stötta människor när de är i en utsatt position och ett sårbart tillstånd. Under åren jag jobbat kliniskt som läkare har det tyvärr visat sig att tiden och förutsättningarna för att faktiskt få se hela den människa jag har framför mig saknas, trots att jag valt geriatrik som inriktning som är en av de specialiteter där det ges mest plats för detta.
För mig är människan en helhet. En flerdimensionell varelse där kropp, sinne och själ hänger ihop. Om det finns ett lidande i själen som inte adresseras, kommer det förr eller senare att visa sig i kroppen. Finns det oroliga, tunga tankar i sinnet som inte får ta plats, kommer det förr eller senare att påverka både kropp och själ. Om kroppen inte får det den behöver för att må bra, kommer varken sinne eller själ fungera optimalt eller ha en plats att verka från.
Sjukvård handlar inte bara om att lägga pussel med symtomen, sätta en diagnos och påbörja behandling. Sjukvård för mig är att få tiden att höra det som sägs mellan raderna, förstå vilken livssituation just denna person befinner sig i och hur sjukdomen påverkar dennes liv. Få plats att se till de sår och trauman som nu färgar upplevelsen av behandlingen och möjlighet att möta själen när man kommit dit att kroppen snart inte längre orkar mer. Att få se till och möta HELA människan. Inte att ”producera vårdtillfällen” som det kallas enligt den modell sjukvården bygger på idag. Vart tar värdet och betydelsen av mötet mellan två människor vägen då?
Jag drömmer om en sjukvård där varje patient fick känna att hon blivit sedd, hörd och lyssnad på oavsett vilken del av vården hon möter. Men en av de viktigaste platser där detta behöver vara norm är i all vård som rör fertilitet, graviditet och födande.
För dem som längtar och kämpar för att en dag få bli förälder, som upplever svårigheter att bli gravida eller få behålla en graviditet, kan avsaknaden av det själsliga stödet inom vården vara förödande tror jag. Jag är övertygad om att själsliga trauman kan påverka möjligheten att bli gravid. För finns det idag någon som kan säga att kropp och själ inte har något samband och att en själslig smärta inte påverkar den fysiska kroppens förmåga att bli gravid?
Tyvärr är det idag allt för många kvinnor som upplever att de inte blivit lyssnade på, inte fått gehör för sina önskningar och ännu värre blivit överkörda eller fått genomgå interventioner eller behandlingar som de inte gett samtycke till när de födde barn. Det är dags att vården börjar efterfråga och värdesätta kvinnans upplevelse av födseln och förstå vidden av hur detta påverkar henne resten av livet.
Att jobba som doula innebär för mig att som huvudsyssla få se, lyssna och stötta tills DU känner dig sedd och hörd. Att få jobba holistiskt, som för mig betyder att utgå från en tankegrund där människans olika delar hänger ihop och se till helheten med kropp, sinne och själ.
Att som fertilitetsdoula ge utrymme för lyfta på de stenar som ingen inom vården haft tid att lyfta på, när fokus ligger på kroppens förmåga att bli gravid. För kanske är det inte i kroppen en eventuell blockering finns. Sinnet och själen får ta plats och utrymme skapas för den längtan som finns och den påverkan det har på livets alla delar. Det är tufft och påfrestande att varje månad när mensen kommer, sörja något som aldrig varit. Och den sorgen måste också få en plats att vara.
Att som doula i kombination med bland annat min utbildning inom EFT (emotional freedom techniques), få ge plats för dig att bearbeta och överkomma förlossningsrädsla eller tidigare förlossningstrauman, för att du ska kunna se fram emot eller se tillbaka på ditt barns födelsedag med värme och glädje.
Att som förlossningsdoula få gå igenom och bearbeta de tankar och känslor som är kopplade till födandet för dig och ge plats för att din upplevelse av födseln ska bli så stärkande och positiv som möjligt. Att få informera om anatomi, fysiologi, endokrinologi och även om rutiner och rättigheter för att du ska kunna ge ett informerat samtycke till föreslagna procedurer och eventuella interventioner när du föder barn, eller använda din rätt att tacka nej. Det finns inget rätt eller fel sätt att föda barn på. Om det inte känns rätt i din mage, för din intuition, då är det inte rätt för dig.
Idag får jag jobba med att stötta kvinnor i att lita på den känslan. Jobba med att du ska få hitta din kraft och få föda som du önskar. För kvinnor som fått föda på sina villkor och barn som kommit till världen från en mamma som lämnar födseln med en känsla av styrka och kraft, är barn som kommer kunna utföra stora saker i livet. Det är jag övertygad om. Det spelar ingen roll exakt hur eller var du föder, så länge det är på dina villkor och du känner dig informerad och delaktig i beslutsfattandet.
Nu har jag hittat mitt drömjobb. Jag får kombinera min kunskap om kroppens anatomi, fysiologi, endokrinologi, påverkan av sjukdomar och komplikationer som kan uppstå, med att ge ett emotionellt, mentalt och fysiskt stöd till en kvinna och eventuell partner vid längtan efter graviditet, under graviditet och födsel samt vid förlossningsrädsla eller upplevelse av traumatiska födslar. Denna kombination innebär att jag får jobba med att se, höra och lyssna på hela dig. Får ge plats för att du ska hitta din kraft och styrka och för att du ska kunna gå lite lättare genom livet, vare sig tyngden beror på infertilitet eller rädsla för att föda barn, och för att du ska få föda barn på det sätt som är rätt för dig. Jag får nu äntligen jobba holistiskt och med en holistisk synvinkel på människan.
Om du också tror att människans kropp, sinne och själ hänger ihop och påverkar varandra, så hoppas jag att du hittar någon som kan stötta dig på det sätt som du behöver för att hela du ska bli sedd och hörd. Oavsett vilken del av vården du behöver möta.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
