Ovillkorat stöd spelar roll

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Vad menas med kontinuerligt stöd av barnmorska under en förlossning? Här finns det många missuppfattningar och rätt vad det är så dyker det upp frågor som:

”Måste barnmorskan verkligen sitta och titta på paret som föder hela tiden?”

”Är det inte resursslöseri med en barnmorska som bara har ett par i normal förlossning?”

Svaret är nej på båda frågorna. Nej barnmorskan behöver inte sitta och titta på ett par som föder hela tiden. Och nej, det är inte resursslöseri med en hel barnmorska per födande par.

Kontinuerligt stöd av barnmorska förutsätter att barnmorskan endast har ett födande par att koncentrera sig på. Att ha en födande åt gången innebär att man som barnmorska kan vara ovillkorat närvarande i det förlossningsförloppet. Att vara närvarande i ett skeende behöver inte automatiskt innebära att man sitter i samma rum som det födande paret, men oftast så innebär det just det. Den grundläggande kunskapen man behöver ha med sig in i föderummet och som gör hela skillnaden för att förstå vad kontinuerligt stöd innebär är att man kan vara aktivt passiv.

Det händer någonting hela tiden under ett förlossningsförlopp, men det är långtifrån allt som kräver ett aktivt ingripande av oss barnmorskor. Däremot gör det stor skillnad om vi kan vara aktivt uppmärksamma på allt som händer i ett föderum. För då övar vi upp en lyhördhet samtidigt  som vi finns till förfogande och kan gripa in i exakt rätt ögonblick, just när vår handgripliga hjälp behövs.

Låt oss klargöra detta; självklart kan en barnmorska springa mellan flera olika födande och göra punktinsatser på de olika föderummen. En del barnmorskor blir  till och med proffs på att jonglera olika förlossningsförlopp samtidigt! Men med detta arbetssätt så blir stödet av barnmorskan under en förlossning alltid ett villkorat förlossningsstöd.

Ett villkorat stöd innebär att barnmorskan kommer och ingriper i förlossningsförloppet på barnmorskans eller avdelningslogistikens villkor. Den som behöver mest akut handgriplig hjälp får den först. Alla andra får vänta. När det är lugnt på avdelningen så har de födande vunnit på lotto. När det är ett högt tryck så får alla snällt vänta på sin tur.

Ett villkorat stöd innebär ofta att stödet och hjälpen kommer först efter att den födande gjort någon i sin omgivning uppmärksam på ett problem, det hinner då ofta bli en tidsfördröjning från det att problemet uppstår tills hjälpen kommer. Som barnmorska kan man uppleva att man kommer in ”försent” i föderummet gång på gång. Paniken kanske redan har hunnit bryta ut, smärtlindringen har redan slutat fungera, uppgivenheten har redan infunnit sig… Och så vidare. Det är här som barnmorskan kan gå hem efter sitt arbetspass och känna sig otillräcklig. Trots att hen har sprungit mellan olika föderum hela natten och verkligen tänjt på sina egna gränser så har hjälpen ofta kommit de födande till del ”försent”. Som att jobba med ett ständigt baksug. Djupt otillfredsställande.

Att förekomma i ett förlossningsförlopp innebär att barnmorskan finns tillgänglig och kan hjälpa den födande igenom en del kritiska faser av förlossningsförloppet. Det kan handla om att hjälpa till att ändra förlossningsställning när det behövs, stödja och peppa, komma med konstruktiva förslag, massera, uppmuntra eller bara bekräfta. Lotsa, hjälpa, finnas tillhands. När allting går fint och den födande har det bra – det vill säga upplever sin situation som begriplig och hanterbar – då kan barnmorskan luta sig tillbaka och vara aktivt passiv. Men den  som är närvarande i ett föderum har alltid ett informationsövertag jämfört med den som befinner sig utanför. Fosterljuden går att övervaka från expeditionen via en storbildsskärm; men all annan information behöver man vara på plats i föderummet för att kunna registrera.  Att få andrahandsinformation är bra men aldrig lika bra som att få förstahandsinformation.

Det är därför den som har träffat och hunnit lära känna det födande paret innan själva födseln har ett så enormt trygghetsskapande informationsövertag jämfört med den barnmorska som aldrig har träffat paret och som kommer in precis på slutet.

Men varför tjata om det här? Jo för att allt detta har visat sig spela roll för förlossningsutfallet! Kvinnor som erbjuds kontinuerligt stödjande vård under förlossningen föder spontant vaginalt i större utsträckning, har ett minskat behov av smärtlindring, kortare förlossningar, färre instrumentella födslar och bättre förlossningsupplevelser än andra.

 


Frågor från auditoriet

3 kommentarer

Jag skrev om de tre presentationerna på SFOG-symposiet Kvinnors inflytande över sin vård inom obstetriken tidigare i veckan, sen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den avslutande paneldiskussionen där publiken fick ställa sina frågor. Men eftersom jag själv deltog och fick svara på en del frågor så blir det svårt för mig att återberätta med ett helikopterperspektiv. Jag minns framförallt vilka frågor jag fick och hur jag valde att svara på dem! Så det här blir nog mest en redogörelse för hur jag själv valde att svara på frågor från auditoriet. Ni som var med under symposiet – kommentera gärna! Men med det sagt, från mitt eget perspektiv; här kommer några reflektioner:

  • Elin Edéns presentation om att förutsätta samtycke eller inhämta samtycke var en ögonöppnare för många i publiken, den fick mycket positiv respons! Även en hel del frågor om hur det här kan översättas i praktiken och hur man som personal ska bära sig åt när kvinnor inte vill göra egna val.
  • Obstetriker Marie Blomberg fick svara på kommentaren ”Tillåter ni verkligen vattenfödslar i Linköping trots att Socialstyrelsen avråder från det?” En viss förvirring uppstod eftersom vi plötsligt fick ett tvärsäkert påstående om att Socialstyrelsen avråder från vattenfödslar i knät. Marie Blomberg svarade att det är ett alternativ för de kvinnor som önskar föda i vatten, när det finns barnmorskor som vill, med kunskap och erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar –  men att de får ha med sig en egen pool. Elin Edén ifrågasatte det tvärsäkra påståendet om att Socialstyrelsen avråder. Jag replikerade ungefär såhär:

Ett barn dog efter en vattenfödsel i Västerås på 90-talet och då gick Socialstyrelsen ut och avrådde från vattenfödslar. Efter en utredning kom man fram till att dödsfallet inte hade något med själva vattenfödseln att göra och tog bort den avrådan. Det finns mängder av observationsstudier världen runt (dock inte några randomiserade kontrollerade studier) som visar att det inte alls är farligt för en frisk mor och ett frisk barn där förlossningsförloppet är normalt – att föda i vatten. Idag erbjuder vi den medicinska smärtlindringen EDA, PDB och PCB frikostigt inom förlossningsvården trots att vi vet att de kan ha direkta eller indirekta negativa konsekvenser för barnet. Det borde vara självklart att erbjuda vatten som smärtlindring – och även vattenfödslar – som ett alternativ till mer medicinsk smärtlindring.

Foto: Lovisa Engblom

  • Moderator Karin Pettersson lät oss i tur och ordning svara på om vi ansåg att Sverige ska ha landstingsfinansierade hemfödslar för den minoritet kvinnor som önskar föda hemma, alltså bortsett från den eventuella ökning av kvinnor som nu vill föda hemma i förlossningskrisens spår. Vad jag minns så blev det till slut ett ja från oss alla tre, Marie Blomberg med reservationen att det då måste finnas barnmorskor som kan bistå jämt fördelat över landet. Min egen motivation löd såhär:

Idag har vi ett ojämlikt hemfödsellotteri, ett förtydligande inom området med nationella riktlinjer skulle inte dramatiskt öka antalet hemfödslar utan göra det till ett mer jämlikt och säkert alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Läkemedelsfrågan skulle då också behöva lösas.

Foto: Lovisa Engblom

  • En fråga handlade om huruvida kvinnor ska kunna ha möjlighet att välja ett planerat snitt utan medicinsk indikation. Jag minns det som om vi var rätt eniga om att vi ska ha en personcentrerad och individualiserad vård, det ska alltså vara möjligt att efter en individuell bedömning kunna få ett snitt utan medicinsk indikation. Själv ansåg jag att det är inget som ska ”säljas i kiosken”. Med det menar jag att det är inget som vi ska låta vara helt upp till kvinnor att själva besluta om, precis som vi inte säljer hemfödslar till kvinnor med komplicerade riskgraviditeter eftersom vi anser att det finns goda medicinska skäl att inte göra det. En viktig och spännande fråga som måste debatteras mer!

Foto: Lovisa Engblom

  • Flera läkare tyckte att det var svårt att i det allt mer högljudda mediebruset om en förlossningsvård i kris  få fatt på om det verkligen var kvinnors krav som hördes, eller om det egentligen handlar om barnmorskors krav! Och alla kunde inte känna igen sig i medias bild av en kris då de själva upplevt flera lugna pass på sina arbetsplatser. Här var det första gången som jag kände att jag blev trött. Jag vet därför inte om jag svarade så bra:

”Det är inte barnmorskor som har hittat på krisen i förlossningsvården! Det är en reell kris vi har – och barnmorskor började larma redan i början när vi såg trenden komma. Eftersom vi inte har fått något gehör och inte lyckats vända skeppet på alla dessa år så har det eskalerat och nått ett slags crescendo nu, ja blivit extra kraftfullt när kvinnor och brukarorganisationer också har gett sig in i debatten. Vi har alla ett ansvar för den här situationen som har uppstått. Jag har ett ansvar. Vi barnmorskor har ett ansvar. Läkare har ett ansvar.”

Jag minns inte hur jag svarade på om det är barnmorskors krav eller kvinnors krav som hörs men efter att ha hunnit fundera så tänker jag såhär: Kanske går barnmorskors krav om en bättre arbetsmiljö till viss del hand i hand med kvinnors krav på en bättre och tryggare vård i samband med barnafödande? Det kan nog vara svårt att urskilja helt vad som är vad i bruset eftersom de flätas samman – men varför skulle där finnas en inbyggd motsättning?

Jag tänker fundera vidare på den frågan!

 


Heidi gästbloggar!

Lämna en kommentar

Hemförlossningsbarnmorskan och ansvaret

Med den här rubriken tänker ni säkert att jag ska prata om vilket enormt ansvar hemförlossningsbarnmorskan har.

Jag ska börja från början. När jag tidigare jobbade som sjuksköterska i telefonrådgivning gav jag ibland råd till människor att åka till akuten, ibland med ambulans. Jag förklarade också varför jag gav detta råd, motiverade mitt råd. Det hände att de människorna då gjorde en annan bedömning. De kunde antingen välja att inte åka in alls, eller så valde de att ta sig in på annat sätt än med ambulans. Ibland gav de mig skäl till varför, andra gånger inte. Det här var för mig inte så problematiskt. Jag känner inte dessa människors kroppar och situationer lika väl som de själva gör. Däremot känner jag till allmänna rekommendationer och vad de är grundade på. Om människor sedan tar ett annat beslut, är det deras rätt att göra det. Om jag ska vara helt ärlig, så har jag oftast tillit till deras beslut också. Dessutom är det upp till varje människa hur man väljer att bedöma risker och vinster, även om de skulle välja något som enligt mig är riskfyllt.

Jag har märkt att detta inte är oproblematiskt för alla sjuksköterskor. Jag har också sett att några länge försöker övertala. Ibland har jag nästan känt mig ansvarslös för att jag inte gör det.

Om man nu tar det här till hemförlossningar så var jag nyligen engagerad i en diskussion kring om huruvida en kvinna med en viss generell riskfaktor i sin graviditet borde få föda hemma eller inte. En annan barnmorska skrev till henne att hon inte var någon kandidat för hemförlossning. I min värld är det helt upp till kvinnan själv att avgöra. Riskfaktor eller inte.

Det är ju så att de saker som anses som riskfaktorer i ett land, kanske inte gör det i ett annat. Ibland lever vissa rädslor kvar i vården trots att de inte stöds av forskningen. Ibland finns det andra risker man väljer när man väljer att behandla den första risken, eller väljer att föda på sjukhus. Hur dessa risker och fördelar väger mot varandra för just henne, kan bara kvinnan som ska föda själv bestämma. Jag har tillit till att kvinnan också räknar in barnets bästa i sitt beslut.

Så ansvaret, vems är det? Ja det beror på vad vi pratar om. Jag som barnmorska tar ansvar för att ge kvinnan information kring forskningsunderlaget i olika frågor, som de ser ut idag, efter bästa förmåga. Jag tar också ansvar för att göra allt jag kan för att bistå hennes förlossning, som hon har valt födelseplats för. Jag tar ansvar för att göra vad jag kan för att hon och barnet ska må så bra som möjligt.

Ansvaret att bestämma över kvinnans kropp och liv, det tar jag inte. Att hon väljer att föda med mig närvarande innebär inte att hon ger mig rätt att bestämma över henne.

Jag tar också ansvar för att vara så lyhörd jag bara kan. Helena Lindgren med flera, forskar bland annat om lyhördhet och att följa kvinnan, och deras resultat tyder på att det ger mindre förlossningsskador. Octavia Wiseman forskar om infektioner efter förlossningsskador, och har sett att kvinnorna själva har känt på sig att något var fel, långt innan barnmorskan anat det. Så lyhördhet, det lovar jag att öva på hela livet.

Jag tar inte ansvar för att allt alltid kommer att gå precis som tänkt. Det kan ingen göra, varken på sjukhus eller hemma. Ina May Gaskin sa ”Birth is as safe as life gets”.

Så slutsatsen av det hela är: Ja, jag som barnmorska kan tänka mig bistå en kvinna som väljer att föda hemma trots generella riskfaktorer. Nej, denna kvinna behöver inte ta ansvar för att hon då ger hemförlossningar dåligt rykte. Ja, jag tror att vi i Sverige behöver göra kvinnor myndiga, även under en graviditet och förlossning.

Jag avslutar med ett citat av konstnären Teafly:

”My body is not a democracy. It is an empire and I am its dictator. You do not get a vote. There will be no coup d’etat. Rebel forces will not overthrow me. I am in charge of it forever.”

Länk till hennes illustration med denna text:

My body is not a democracy

Jag önskar alla gravida en, inte bara säker, men också glädjefylld förlossning.

Heidi Aalto, barnmorska & konstnär.

Följ Heidi på www.zerafiasstickning.wordpress.com


Kvinnans inflytande över sin vård

1 kommentar

I torsdags deltog jag på SFOG-veckan i symposiet Kvinnans inflytande över sin vård inom obstetriken. Karin Pettersson som är överläkare på KI och specialistsakkunnig inom området obstetrik och gynekolog var moderator; hon hade bjudit in tre gäster.

Först ut var Marie Blomberg;  docent och förlossningsöverläkare på Linköpings universitetssjukhus. Tyvärr har jag ingen bild på Marie men titta gärna på den här länken: Prisade kvinnor inom vården. Linköpings förlossning lyfts ofta upp som ett gott exempel på teambaserad förlossningsvård – ja de märker ut sig bland förlossningsavdelningar i Sverige med sin fina statistik över antalet vaginala och ickeinstrumentella födslar. De lyckas väldigt bra med att få förstföderskor som kommer in med värkar att föda normalt och utan ett avslutande akut snitt, det som kallas för Robson 1. En låg Robson 1-siffra skvallrar om en väldigt hög kvalité på den förlossningsvård som ges.

Teamet runt den födande består av studenter, samt erfarna och oerfarna barnmorskor, läkare och undersköterskor. Vad kan en teambaserad förlossningsvård då erbjuda? frågade Marie retoriskt. Jo detta:

  • Vaginala sätesförlossningar
  • Sjuka kvinnor med komplicerade riskfödslar som kan få föda spontant vaginalt
  • Fysiologiska födslar utan medicinska interventioner
  • En lotusfödsel för den som önskar, där moderkaka och navelsträng får vara kvar en lång stund efter födseln
  • Vattenfödslar
  • Kontinuerligt stöd av barnmorska till kvinnor med stark förlossningsrädsla
  • Specialistkompetens och specialistvård till högriskmammor

Marie menar att detta är en överlägsen vårdform inom förlossningsvården som slår lågriskenheter där man delar upp födandet i normalt och komplicerat. Hennes presentation finns här.

Sedan var det min tur. Apropå individualiserad förlossningsvård;  varför har ordet barnmorskeledd enhet blivit så kontroversiellt i de här sammanhangen? Delvis är för att det antyder en uppenbar maktförskjutning från läkarledd enhet (även om det ordet sällan används) men också för att det antyder en positionering, som om vi barnmorskor själva kan verka på en isolerad ö, utan inblandning av andra professioner. För vi vet att en profession sällan lyckas så bra med att bedriva HELT isolerad förlossningsvård. Min önskan är att vi kan komma vidare i diskussionen och börja se på våra professioner som länkar i en vårdkedja istället, där vi behöver varandra.

Vidare så talade jag om att vi behöver skapa kontaktytor och byta glasögon med varandra – framförallt i hur vi värderar risk och friskfaktorer. Det finns bra exempel på goda samarbeten, som förlossningen i Linköping där Marie jobbar – men att de behöver bli fler. I det ingår att komma vidare i vårt resonemang om teamwork.

Vad är ett gott teamwork?

  • Förenklat att säga att vi alltid arbetar i team där förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor har lika mycket makt.
  • Att teamet är ohierarkiskt till sin struktur
  • Tvärtom – hierarkien är ofta väldigt tydlig när det kommer till vem som har tolkningsföreträde att besluta i stora och små frågor som rör förlossningsvården.
  • När teamwork fungerar och uppfyller sitt inneboende syfte – ja då är det ohierarkiskt till sin struktur.
  • Vi är rörande överens om teamwork i akuta situationer, vid sugklocka, ett akut kejsarsnitt eller en blödning.
  • Alla de andra situationer som inte är lika akuta till sin karaktär och där det finns utrymme för fler än en tolkning om vad som vore bäst att göra – här ligger den stora utmaningen!
  •  Pröva tanken på ett gott teamwork mellan olika professioner vid en planerad hemfödsel, hur skulle det kunna se ut?

Sedan Södra BB och BB Sophia lades ner, som båda byggde på en småskalighet, så är hemförlossning det enda reella alternativ som återstår. Jag menade att ett förtydligande inom området hemfödslar med nationella riktlinjer att förhålla sig till, mycket sannolikt inte skulle öka antalet hemfödslar dramatiskt. Däremot skulle det kunna bli ett säkrare och mer jämlikt alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel.

Jag presenterade de alternativa vårdformer som finns i andra länder och visade på den cochranereview som jämfört olika varianter av barnmorskevård med kontinuitet jämfört med gängse vård på sjukhus och att resultatet visar på färre medicinska interventioner och fler normala födslar. Att caseload är en säker och billig vårdform för alla kvinnor oavsett risk.

Min slutkläm: Det är inte bara politikerna som har ett ansvar! Vi barnmorskor och förlossningsläkare har också ett ansvar att hitta gemensamma nämnare och skapa goda samarbeten mellan våra professioner. I det ingår att samarbeta och driva på för att vi ska kunna erbjuda födande kvinnor en mer personcentrerad vård – ja en individualiserad förlossningsvård – med förankring i våra respektive professioner. I en personcentrerad vård ingår även evidensbaserade och säkra alternativ till gängse vård.

Det behöver bli möjligt för födande kvinnor i Sverige – utan att de själva ska behöva stå för kostnaden eller tvingas välja en hemfödsel – att få one-to-one -care; en variant av caseload med stöd av samma barnmorska eller samma  team av barnmorskor under sin graviditet och förlossning. Vi har också ett gemensamt ansvar för att alla kvinnor oavsett risk – i mycket högre utsträckning – ska kunna garanteras ett kontinuerligt stöd av barnmorska under hela sin födsel.

Jag och Elin Edén

Sist ut var Elin Edén från Födelsehuset som fick representera brukare av förlossningsvården. Hon höll en lysande presentation om att Inhämta samtycke eller förutsätta samtycke?

Födelsehuset är en ideell intresseorganisation med målet: en mänskligare förlossningsvård, där möjligheten för födande kvinnor att göra informerade val vid sin förlossning är en särskilt viktig fråga. Såhär säger patientlagen:

4 kap. Samtycke

1 § Patientens självbestämmande och integritet ska respekteras.

2 § Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om inte annat följer av denna eller någon annan lag. Innan samtycke inhämtas ska patienten får information enligt 3 kap. Patienten kan, om inte annat särskilt följer av lag, lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att han eller hon samtycker till den aktuella åtgrden.

Patienten får när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska han eller hon få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.

 

Hon gav exempel från förlossningsvården där samtycke inte inhämtats. Här följer två exempel:

Vid vaginal undersökning;

  • ”Jag passade på att ta ta hål på hinnorna/ta bort en kant” (efter)

Vid oxytocininjektion efter födseln;

  • ”Nu sticker det till lite”

Slutkläm: Att inhämta samtycke kan innebära att rutiner inte alltid följs. Det är okej.

Lag går före PM.

 

Länk till Elins presentation finns här.

Kika gärna in på både Maries och Elins presentationer för de är väldigt bra båda två! Min presentation kommer också snart att finnas på länk. Efter våra respektive presentationer hölls en 40 minuter lång paneldiskussion där vi besvarade frågor från auditoriet. Det blev en spännande diskussion som jag kommer att referera till i mitt nästa blogginlägg.


Elva veckor kvar

Lämna en kommentar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 


Kvinnans inflytande över hennes vård

Lämna en kommentar

I veckan har det publicerats förfärligt många bra men sorgliga debattartiklar om vården. Här är en: Därför tror vi inte längre på förlossningsvården. Svenska barnmorskeförbundet ger sig inte utan kom ut med en debattartikel strax efter att BB-marschen tystnat med ett löfte: BB-vrålet tystnar inte.

Själv är jag precis färdig med den presentation som jag ska hålla på torsdagens symposium ”Kvinnans inflytande över hennes vård inom obstetriken” på SFOG-veckan. Elin Edén och Marie Blomberg ska också tala. Kom gärna då!

 


Begränsad repertoar

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Läs barnmorskan Ann Ljungbloms träffsäkra blogginlägg Jag kan inte föda ditt barn som har blivit läst och delat av många i veckan. Hon beskriver på ett skarpt men också nyanserat sätt hur medarbetare inom vården ibland i all välmening faktiskt går emot kvinnans egen önskan. Det är både oetiskt och farligt att sluta reflektera över varför vi gör saker och fortsätta blint under devisen ”såhär gör vi här på den här avdelningen”. Jag har varit med om allt från

”Här förlöser vi i halvsittande”

”Här navlar vi av efter max en minut”

”Här håller vi ner barnet för att kunna ta navelsträngsprover direkt efter födseln. Sen får barnet komma till mamma.”

”Här ger vi synto och k-vitamin direkt efter födseln”

Avdelningskulturer och rutiner är inte enbart av ondo men ibland överskuggar de kvinnans självbestämmande, autonomi och faktiskt även evidens och beprövad erfarenhet.  Ann Ljungblom hänvisar till patientlagen och skriver vidare:

Så länge allt är normalt och mor och barn mår fint ser jag inga hinder i att man följer moderns önskan. Jag brukar säga att om något avviker vill jag få komma och lägga mig i. En överenskommelse som fungerar utmärkt.

Min egen upplevelse är att födande kvinnor brukar vara enormt tillmötesgående och väldigt hänsynstagande till rutiner som underlättar för barnmorskor, läkare eller undersköterskor. Det är inte så ofta någon vägrar att ligga ner för att bli undersökt eller absolut inte vill att en ctg-kurva ska köras just där och då. Det brukar gå fint att få ta blodprover eller sätta nål när det behövs. Ja födande kvinnor låter ofta  både barnmorskestudenter och läkarkandidater få komma till och öva på vaginala undersökningar eller handgrepp.

Desto viktigare att vi är lyhörda inför kvinnans egna önskningar – som nästan aldrig är orimliga.  Det som uppfattas som orimligt ligger oftast i vår egen begränsade repertoar. Därför behöver vi som arbetar inom förlossningsvården alltid fortsätta jobba med att utöka vår repertoar med mer kunskap och erfarenhet. Se det som en spännande resa där du har lika mycket att vinna som den födande kvinnan!

 


Peak experience

Lämna en kommentar

De här dagarna är som allra vackrast. Sol och sensommar. Jag är glad idag och det kommer ni märka i det här blogginlägget. Så är jag fortfarande lite tagen av den stora uppslutningen i söndags när vi marscherade tillsammans för en trygg och säker förlossnings och BB-vård i hela Sverige. Men jag vet också att många barnmorskor på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet nu är tröttare än någonsin.

Själv har jag njutit av att få komma tillbaka till Uppsala Waldorfskola där jag är skolsköterska. Det är rörande att välkomna tillbaka elever som har vuxit sig stora under sommaren och få träffa alla nya elever i klass ett! Min kära mor, som både är lektor i engelska på Katedralskolan i Uppsala och konstnär, har låtit mig få låna en av hennes vackra tavlor från utställningen ”Paradis” till mitt rum. Jag får låna den tills den får en köpare.  Nu hoppas jag att ingen vill köpa den på ett bra tag så att elever och föräldrar på skolan får njuta av den istället. Och den föreställer inte elefanter.

Populära elefanter

Inspirationsgruppen träffades i veckan!  Vi är nu sex barnmorskor på plats, Paola är tillbaka från sin vistelse i Skottland, och det är alltid så roligt att träffa alla igen. Ja det är svårt att sluta prata om allt som händer i våra små och stora världar. Att dessutom  få sitta ner och diskutera uppslag inför vår nästa inspirationskväll i höst är ett privilegium. Vi har en jättespännande inspirationskväll på gång i slutet av oktober och så fort allt är klart med föreläsare och lokal så kommer vi att börja annonsera inför träffen! Ni som vill vara säkra på att få information om våra träffar och möjlighet att anmäla er först av alla kan maila till inspiragruppen@gmail.com  redan nu och be om att bli tillagda på vår maillista.

Igår hade jag återträff med en familj som fick sitt tredje barn i somras! Jag var med som doula. Det är så otroligt fint att få bli inbjuden till en familj på det sättet,  ja att få vara med som ett stöd under den stora och livsomvälvande händelsen. Det liknar faktiskt ingenting annat och är mer meningsfullt än vad jag någonsin föreställt mig. Som en barnmorska så klokt sa;

”en förlossning är en peak experience i livet, inte vilka random timmar som helst”

Och med peak menar hon inte att det alltid är en odelat positiv eller härlig upplevelse, tvärtom kan den vara traumatisk – men att den sätter spår för livet. Att man bär den med sig som en stor, viktig och avgörande händelse. Varje gång jag träffar en familj där jag har fått vara med så påminns jag om det.

Sommarbarn


BB-marschfrossa!

Lämna en kommentar

Hela stora familjen redo för BB-marsch!

Igår var en på många sätt historisk dag. I hela 16 städer Sverige runt så marscherade vi för allas rätt till en trygg och säker förlossnings och BB-vård. Det var svårt att inte gripas av den mäktiga uppslutningen! I Stockholm marscherade flera tusen människor ihop. Jag var glad och stolt över att få tåga ihop med så många i min hemstad Uppsala. Mitt  åttaåriga syskonbarn skrek högst av alla i marschen:

”Ropen skalla!”

”BB åt alla!”

”När?”

”NU!!”

Tal på stora torget

Jag och Pyrola Bergsten som är sjuksköterska på neonatalavdelningen i Uppsala, talade på manifestationen. Två politiker var också inbjudna att tala, Vivianne Macdisi från Socialdemokraterna och Monica Lundberg från Liberalerna.

Pyrola Bergsten!

Pyrola bidrog på ett bra sätt med barnperspektivet – hur det slår mot de allra minsta och deras familjer när det inte går att bemanna neonatalavdelningar fullt ut. Hon berättade om anledningen till att så många sjuksköterskor sagt upp sig från neonatal i Uppsala; för att deras arbetsvillkor försämrades radikalt för ungefär ett år sedan. För att lösa situationen har man behövt flyga flera gravida till Finland under sommaren. Tack för ett bra tal!

Jag öppningstalade! Om du vill se hela talet så klicka på länken nedan:

                                                       Mitt öppningstal på BB-marschen i Uppsala!