Elva veckor kvar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.