Nedräkning

3 kommentarer

Att vara höggravid med fyra barn är lite av en prövning. Iallafall för mig. För det är ju ingenting i vardagen som tar paus bara för att jag känner att jag skulle behöva ta en stor, fet och rund paus. Jo jobbet kan man pausa och vara sjukskriven ifrån. Men det är svårare med det allt det andra. Barnen behöver fortfarande äta mat när de kommer hem från skola och dagis, lössen härjar fritt bland skolbarnen (de verkar inte bry sig ett smack om att jag är höggravid) – och Vinterdäck, Vinterskor, Vinterjackor. Tiden då man gick in i en affär och bara njöt och sög på karamellen en stund är förbi. För att inte tala om julen. Den har blivit ett konststycke i avancerad logistik.

Mitt i allt det här ska en ny bebis födas. Vår yngste son är full av spänd förväntan. En stor rund pilatesboll  har blåsts upp och han konstaterade nöjt  ”Jag vet att du ska ha den när du föder mamma! Du ska sitta på den.” Nu passar han på pilatesbollen – inget syskon får ta den eller göra sina cirkuskonster på den för MAMMA ska ha den när hon föder. Just det får ju hjärtat att mjukna som smör. Men när alla syskonen bråkar och tjafsar om triviala saker medan jag försöker vila så känns käkarna spända som vassa taggar.

Hur räcker man till för sina barn? Den frågan kommer ofta upp i olika sammanhang. Vad är egentligen att räcka till? Är det när ingenting skaver, det är städat i hörnen, barnen har par i strumpor och man inte missar ett enda föräldramöte? Isåfall räcker jag inte till. Men våra barn är  fina, vi bryr oss och finns här för dem –  på alla möjliga tänkbara sätt. Vi tvättar, lagar mat, skjutsar runt, handlar lusmedel och allergimediciner, städar, nojjar oss, gläder oss och försöker lyssna när de har något att berätta. Vi ser på film ihop en fredagkväll. Någon somnar i soffan. Men vi är inte perfekta.

Jag kan önska att känslan av harmoni skulle infinna sig lite oftare. Istället är det en ständig känsla av att bocka av listor med saker. Inför, framför, under eller efter. Nu ska det bockas av saker inför bebis – sen ska det bockas av saker efter. På min gravidapp står det att 94,3 procent av graviditeten har passerat men bara 8 procent av checklistan är avklarad. När jag går igenom checklistan så drunknar jag en smula. Men på något mirakulöst sätt så vill jag ändå tro att bebisen kommer  landa mjukt i mina armar, ja att vi kommer klara det – och att syskonen blir glada när de får möta sitt nya syskon. Tiden får gärna stå stilla en smula just då och höja sig över alla lämningar, hämtningar, adventskalendrar, tränings – viktappar och julchecklistor. Ibland händer det ju trots allt. Även om det inte syns i min app.

Boken jag fick av Eva-Maria Wassberg inför den här födseln! En fin påminnelse.

 

 


Replik

Lämna en kommentar

Ordförande i  doulaföreningen Odis, Rannveig Stefansdottir, har skrivit en replik angående Ella Bohlins besked om doulastöd till ensamstående gravida. Läs!

http://www.doula.nu/doulor-ar-inte-ett-plaster/


Behövs doulor?

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Doulor må vara ett lite nyare fenomen i Sverige men i andra västländer, som i NordAmerika och England, är det en mycket vanligare företeelse. Ett mer etablerat begrepp. Såhär skriver barnmorskan Ina May Gaskin under rubriken Hire a doula:

”The evidence in favor of doulas comes from more than eleven carefully designed studies: Quite simply, hiring one cuts in half the odds of you having a forceps or vacuum-extractor delivery ( tång och sugklocka). That’s not all! Having a doula also shortens labor by greatly reducing stress, pain and anxiety. In the typical U.S birthing unit, the doula you bring with you may be the only person whose sole responsibility is to make you more comfortable and help your labor as effectively as possible. ”

De studier som Ina May refererar till är inte gjorda under svenska förhållanden och förlossningsvård skiljer sig markant mellan olika länder. Det vet vi. Men som svensk förlossningsvård är uppbyggd idag, med stora centraliserade förlossningsavdelningar där barnmorskor ofta har hand om flera födslar samtidigt och ges väldigt liten reell möjlighet att jobba inom alternativa vårdformer som innebär kontinuitet innan, under och efter födseln – som hemfödslar och caseload med kontinuerligt stöd av barnmorska – så är mitt svar ett solklart JA! Doulor behövs mer än någonsin.

Doulaeffekten bygger på detta:

  • Den personliga relation som doulan bygger med paret redan under graviditeten. Fokus är enbart på att vara ett trygghetsskapande stöd; ett slags ankare, någon som finns där genom hela processen.
  • Kontinuerligt känslomässig och fysiskt stöd genom hela förlossningen. Det kan innebära att följa med paret från hemmet till sjukhuset och sedan stanna kvar över flera personal och skiftbyten på sjukhuset.
  • Stöd även efter förlossningen.
  • Doulor jobbar ofta fristående och finns där enbart för paret – oberoende och självständiga från någon förlossningsklinik – det är också en poäng.

Det är väldigt få barnmorskor i Sverige som kan jobba på det här sättet. Men det är absolut inte omöjligt! Hembarnmorskor arbetar enligt samma principer. Den relation man bygger med paret under graviditeten är en förutsättning för själva hemfödseln. Tillit, trygghet och förtroendekapital är nödvändiga i sammanhanget. Kvinnor som föder hemma får sedan kontinuerligt stöd av minst en men oftast två barnmorskor som kan vara närvarande fullt ut. Hembarnmorskan står ofta även för eftervården i hemmet.

Det här sättet att arbeta går att överföra till sjukhusförhållanden och riskgravidtiteter och då kallas det för caseload. Barnmorskan träffar och tar hand om paret under graviditeten, har jour runt beräknad förlossning och finns sedan med under hela födseln. I Sverige idag finns det väldigt få sådana här projekt men förhoppningsvis kommer vi att få se fler inom en snar framtid!

Ett nationellt beslut om en barnmorska per födande kvinna skulle göra en enorm skillnad för förlossningsvården i Sverige idag. Det skulle innebära en helt annan trygghet för gravida kvinnor och locka tillbaka många barnmorskor till förlossningsvården. Ja det skulle lösa upp en stor knut och på sikt kunna vända en negativ spiral med brist på barnmorskor och brist på bemannade förlossningsplatser. Om skattepengar ska gå till att finansiera fler barnmorskor eller doulor så är mitt självklara svar: barnmorskor.

Men även om ett sådant beslut fattades så utesluter det inte på något sätt det stöd doulor kan ge till födande kvinnor. Vi barnmorskor ska nog vara ganska försiktiga med att underskatta den trygghetsskapande effekt doulan kan ha på förlossningsförloppet. För även om barnmorskan tillåts vara närvarande i förlossningsrummet och då också får tid att ge ett omvårdande känslomässigt stöd så är det fortfarande flera  av doulapunkterna som inte uppfylls. Men det innebär ju inte att barnmorskor ska bytas ut mot doulor! Doulan kan inte göra sitt jobb på ett bra och tillfredsställande sätt utan en barnmorska.

Hur födande kvinnor väljer att göra är en sak. Många skulle nog känna sig väldigt nöjda med ett löfte om en närvarande barnmorska på sjukhuset och då välja att inte anlita en doula. Gott så. Det är upp till var och en att besluta om. Men alla  vi som arbetar med födande – vår kompass måste alltid vara att ha den födande kvinnans bästa för ögonen. I dagsläget innebär det fler barnmorskor. Och doulor.

Foto: Lovisa Engblom

 

 


Beskedet som rörde upp känslor!

2 kommentarer

Foto: Lovisa Engblom

Igår lanserade Ella Bohlin hälso- och sjukvårdsnämndens beslut att alla gravida som saknar nätverk ska erbjudas stöd av doula från och med 2018! Landstinget ska alltså gå in och subventionera ett doulastöd till den som saknar en partner att ha med på sin födsel. Det blev jubel i många doulatrådar och nätverk. Dels för att födande kvinnor behöver stöd i större utsträckning – och allt, även en tumvante  mer stöd känns som ett steg i rätt riktning. Men också för att det upplevdes som en klockren bekräftelse på det viktiga jobb doulor gör!

Som förslaget är utformat med stöd till en kvinna som saknar nätverk så tycker jag att det är ett bra förslag. En doula istället där det inte finns någon partner med i bilden – är ju jättebra – som princip. Även om vi ännu inte vet någonting om förslagets utformning.  Men i Ella Bohlins lansering av förslaget så blandade hon in svepande formuleringar om att det här kommer bidra till att fler kan känna en ökad trygghet i ett landsting där förlossningsrädslan har ökat mer än i övriga delar av landet. Förlossningsrädslan i SLL har tydligen ökat från 6 procent under 2010 till 8 procent under 2016. Detta var Ella Bohlin bekymrad över och svaret var doulor till kvinnor utan nätverk.

Men är doulor till kvinnor utan nätverk svaret på en allmänt ökad förlossningsrädsla?

I en tid av brist på förlossningsplatser och brist på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården som den ser ut idag – där arbetet har kommit att bli mer av en förlossningsteknikers arbete (eftersom vi måste springa mellan flera födande) än ett där vi som barnmorskor får använda hela vårt verktyg och faktiskt vara midwifes – vilket innebär att göra många av de uppgifter som en doula också kan göra – ja då kändes det plötsligt som ett tunt förslag. Som om någon ville dela ut paraplyer i ett hus där taket läcker.

Taskshifting är populärt hos politiker  och arbetsgivare inom landstinget som inte ser hur de ska kunna locka tillbaka sjuksköterskor och barnmorskor som har lämnat vården. Vi vet att det inte råder brist på utbildade inom dessa yrkesgrupper – de vill bara inte jobba inom slutenvården i tillräckligt hög utsträckning. Eftersom arbetsvillkoren inte är tillräckligt attraktiva! Så istället för att göra dem mer attraktiva är det såklart frestande att byta ut legitimerade barnmorskor mot till exempel sjuksköterskor på förlossnings och BB-avdelningar. Eller legitimerade sjuksköterskor mot undersköterskor. Det görs redan idag. Eller varför inte barnmorskor mot doulor? Det var det som många barnmorskor såg komma inbäddat i det här förslaget. Och jag tror att det gjorde många doulor besvikna. Varför kunde inte barnmorskor bara vara glada för de födande kvinnorna och för doulornas skull? Jag kan förstå det.

Barnmorskor har kämpat i åratal för att få gehör för en barnmorska per födande kvinna – utan att lyckas. Därför blev det bitterljuvt att höra om det här förslaget där det snabbt drogs växlar om att nästa steg är en landstingssubventionerad doula till alla födande kvinnor.

Låt oss därför vara väldigt försiktiga och hålla isär saker. Första steget inom SLL måste vara att utreda varför förlossningsrädslan har ökat och åtgärda orsaken till det.

Alla kvinnor som föder behöver en utbildad barnmorska som kan ge både ett medicinskt och ett omvårdande stöd – vilket inte alla får i Sverige idag. Gärna ett kontinuerligt stöd som finns med både innan, under och efter födseln. Det är och måste vara steg nummer ett. Subventionerade doulor till alla istället för eller innan det finns en barnmorska till alla födande skulle bli ett sätt för landstinget att slippa jobba mot målet en barnmorska per födande kvinna; vilket i förlängningen kan innebära ett stort taskshifting där barnmorskans roll undermineras. Det vore inte särskilt lyckosamt varken för födande, barnmorskor eller doulor.

Att vi skulle få den oerhörda lyxen med en barnmorska per födande kvinna och en landstingssubventionerad doula tror jag tyvärr är en utopi. Förslag inom landstinget fungerar ofta som krocket där ett initiativ slår ut ett annat – patient och personalgrupper ställs mot varann dagligdags. Även om det är olyckligt att så görs. Därför tror jag inte det är att måla fan på väggen att tro att doulor kan bli ett bra sätt att spara in på barnmorskor. Vad det i förlängningen skulle kunna innebära? Ja en ännu mer läkarstyrd förlossningsvård där barnmorskor blir obstetric nurses och omvårdnad,  stöd och trygghet ges av doulor. Det finns en poäng med en barnmorskeprofession som kan ge stöd till födande OCH peta i den medicinska handläggningen. Jag säger inte att vi barnmorskor alltid är bäst på att ge känslomässigt stöd till födande – en del doulor är helt klart fantastiska på att vara det trygghetsskapande stödet – men eftersom doulor inte får ta något medicinskt ansvar  så kan vi inte ersätta barnmorskor.

Det borde inte behöva bli några som helst intressekonflikter här –  jag vet att vi barnmorskor och vi doulor i slutändan vill samma sak för födande kvinnor!  Ändå kommer motsättningar mellan  kvinnor som vill stötta kvinnor som ett brev på posten när system är såriga och bräckliga – det ingår i strukturen. Låt oss därför inte hamna i den fällan! Det sår bara split och gagnar ingen av oss.

 

 

 

 


Vittnesmål

Lämna en kommentar

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 


Helt istället för styckevis och delt

Lämna en kommentar

Idag är det en hel del födslar som sätts igång på förlossningsavdelningar. Av olika anledningar. De födslarna brukar innebära ganska många timmar på sjukhus eftersom förlossningen både sätts igång och avslutas innanför sjukhusets dörrar. De flesta kvinnor som föder på det sättet har inte en tillstymmelse till värk när de kliver in på förlossningsavdelningen. Kanske en hel mängd andra krämpor – men ingenting som kan kallas för förlossningsarbete. Kroppen eller barnet har inte tryckt på knappen åt dem. Det får läkarna eller barnmorskorna på förlossningen göra.

Sen finns det den andra gruppen som går hemma och avvaktar spontan förlossningsstart. Vissa går och väntar vad som kan upplevas som oanständigt länge och får komma in på  överburenhetskontroll när 42 veckor har gått av graviditeten. Det är rätt jobbigt att behöva vänta så länge. Men för de allra flesta som tillhör den här gruppen så sätter faktiskt födseln igång av sig själv. Oftast i hemmet. Kanske på natten när resten av familjen sover.

För mig har det kommit att bli missvisande att säga att så gott som alla ”föder” på sjukhus i Sverige. Jag skulle säga att de flesta förlossningar avslutas på sjukhus i Sverige. För en stor bit av förlossningsförloppet äger faktiskt rum i hemmet – innan kvinnan har kommit in till sjukhuset. En mycket större bit än många tror. Och den biten är varken oviktig eller struntsamma. Tvärtom. Den biten är själva förutsättningen för att barnet sedan ska kunna komma ut på sjukhus. Ibland är det helt avgörande för en födsel hur man handlägger det tidiga skedet av förlossningsförloppet. När är det dags att åka in till sjukhuset? Det kan vara tiotusenkronorsfrågan för en förstföderska och hennes partner. Vissa får åka in både en och två gånger innan de slutligen släpps över tröskeln till ett förlossningsrum. Om man kommer in med värkar så ska de gärna vara regelbundna och lagom långa – ha någon effekt på modermunnen och öppningsgraden. Inga latensfaser brukar få uppta förlossningsrum i onödan.

Omföderskor har kanske lite mer bråttom in och vissa kommer faktiskt in för tidigt. I studier har man sett att det kan vara direkt ogynnsamt att komma in för tidigt till förlossningen som omföderska eftersom man riskerar att utsättas för onödiga ingrepp och interventioner. Klåfingrighet helt enkelt. Men sen finns det de som inte blir riktigt trodda på. Förstföderskor med snabba förlopp tillexempel. Som kanske får höra att det aldrig är dags att åka in. Särskilt när det är fullt på förlossningsavdelningar kan den medicinska bedömningen färgas av platsläget.  Till slut kommer de in och hinner knappt över tröskeln innan barnet tittar ut.

Idag finns det väldigt få broar mellan hem och sjukhus när det är dags att föda. Och än värre blir det när det råder brist på förlossningsplatser. Jag kan ibland undrar över rimligheten i att alla ska  känna sig tvingade att avsluta sina födslar på sjukhus när man behöver mota så många i grind. Hålla födande hemma längre än de själva känner sig bekväma med. Det finns otaliga exempel på födslar där värkarbetet har fått pågå inne på Mc Donalds, på en promenad eller  en parkeringsplats –  och sedan har sjukhuset bjussat på hyggliga 20 minuter innan barnet tittar ut. Den stora merparten av födseln har ju då ägt rum någon annanstans än på sjukhuset! På Mc Donalds är det ingen som lyssnar på fosterljud eller kan erbjuda stöd och omvårdnad till den som föder. Istället för känslor av lugn och trygghet så dominerar  då ofta känslan av stress, rädsla och frustration.

När födande väl kommer över tröskeln till förlossningen – hur få minuter som än återstår av födseln – så tenderar minnet av biten som ägde rum innan sjukhuset att blekna som ett moln i fjärran. Som om innan aldrig har ägt rum. Som om allt faktiskt satte igång och blev ”på riktigt” när födseln väl hamnade innanför sjukhusets väggar.

Vad skulle det kunna innebära för vården av födande om vi började tänka i andra banor?

Kanske är tiden nu mogen att börja fundera över en födsel som en helhet. Inte som något upphackat i delar där det finns delar som väger tyngre än andra. Där vissa delar är viktiga och andra närmast oviktiga.  Ingen förlossning blir hel utan dess beståndsdelar. För en kvinna som föder så är det ett skeende, ett förlopp. Seglatsen till Söderhavsön har en början och ett slut,  vissa passager må vara mer intensiva än andra – men det är en resa.

Foto: Lovisa Engblom

 

 


Landskapet gravid

2 kommentarer

Jag har den stora turen att ha en svägerska som både är läkare och proffsfotograf. Det är hon som har fotat många av bilderna till hemsidan och bloggen – jag är så tacksam över vårt samarbete! För mig skulle det kännas som en väldigt hög tröskel att be en okänd fotograf om ett samarbete. Bara att försöka förklara vad jag vill med mina bilder…

Ett litet höstnypon får vara med.

Vi lyckades klämma in ett fotoshoot förra veckan. Tanken var att få några bra gravidbilder på mig såhär innan det blir alldeles för sent. För just nu känns det definitivt som min sista gravidmage. Resultatet blev maffiga gravidbilder varvat med små pyttiga stilleben – och några lite experimentella bilder på temat vatten! Vi fick jobba på att få fram det där organiska med vatten – det som händer när vattenytan bryts i vågor eller luftbubblor.  Men det blev riktigt bra.

Jag är känslig för hur gravida och födande porträtteras. Det finns mängder av (ganska kitschiga) gravidbilder med magar och röda rosor som flyter runt i bubbelbadkar.  Och de kanske är helt rätt för vissa! Precis den känsla några vill åt. Personligen gillar jag det avskalade, det som inte är alltför stylat och tillrättalagt utan där kroppen får vara ett landskap – det som bara är.

Men när jag kom hem till Lovisa hade jag alla de där vackra och tillrättalagda gravidbilderna i huvudet och jag kände att det här kommer aldrig att gå.  Själv känner jag mig stor, otymplig och oformbar. Mer som en barbamamma än något som flyter runt i badskum, champagne och rosor.

Men bilderna blev mäktiga! Och vad sägs om den här gravida pungkannan? Den var vi ju bara tvungna att fota.

Gravid pungkanna.


Barnmorskedoula

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.


Inställd inspirationskväll!

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Kvällens inspirationskväll om kulturtolksdoulor i Uppsala är tyvärr inställd på grund av sjukdom. Så kan det gå! Livet kommer emellan. Men vi hoppas på att få anordna samma inspirationskväll lite senare i höst för det verkar vara mycket på gång nu vad gäller projekt med doulor och kulturtolkar. Uppsala har än så länge inte hakat på tåget! Men det hoppas jag bara är en tidsfråga.

Här kommer några länkar med inspiration om kulturdoulor:

https://www.doulakulturtolk.se

Invandrarkvinnor får permanent stöd vid förlossning.

Utbildning av kulturtolksdoulor i Södertälje!

Och titta gärna på den här videon när Fanta Yayo dansar loss med sin kulturdoula Hanane:

Fanta Yayo dansar loss!

Här en bild från vårt senaste inspirationsgruppsmöte!

Linn, Camilla, Paola och Vikram!


Alla har känt fel!

Lämna en kommentar

Såhär säger Hans Karlsson på Sveriges Kommuner och Landsting om sommaren i förlossningsvården:

SKL: Sommarens förlossningsvård fungerade väl
Publicerad: 20171021 17.46
Förlossningsvården fungerade väl i somras. Den slutsatsen drar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) efter att man sammanställt erfarenheterna, rapporterar Sveriges Radio.
– Om vi ser på den totala bilden, kan vi säga att den totala uppmålade krisen som flera talat om, den ser vi inte, säger Hans Karlsson, chef för avdelningen vård och omsorg på SKL.
Enligt honom har 95 procent av kvinnorna fått förlösa där de tänkt sig och det har inte varit något stort tillgänglighetsproblem.
– Vi ser inga stora kvalitetsproblem så här långt, vad vi kan bedöma.
Bilden kontrasterar starkt mot den kritik som svensk förlossningsvård fått utstå. I augusti arrangerades ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset” som samlade tusentals personer på 15 olika orter och i medierna har ”förlossningskrisen” blivit en stående vinjett.

Vi som har befunnit oss mitt i förlossninsgsvården under sommaren; barnmorskor, läkare  doulor,  undersköterskor eller födande har ju som bekant en annan bild. Men den bilden är bara en ”subjektiv känsla”, något personligt som inte stämmer med verkligheten. Det menar utredarna på SKL.

Det här förvånar mig inte ett dugg. För själva innehållet i omvårdnaden spelar ingen som helst roll i en sådan här rapport så länge barnet kommer ut med ett okej resultat på ph-provet och utan alltför stora medicinska skavanker hos mor. Och när hela 95% har fått ”förlösa” (när slutade det heta föda?) på den klinik de valt så har det inte heller varit något tillgänglighetsproblem. Rapporten från SKL säger ingenting om verkligheten. Den är enbart meningsfull för chefer på SKL som nu kan slå sig för bröstet och ignorera alla jobbiga tjatmostrar (barnmorskor och födande) som börjar bli riktigt tjatiga. Som surrande, störande och irriterande flugor.

Så ser en maktstruktur ut.

När det saknas en vilja att förstå vad förlossningskrisen egentligen handlar om, ja då blir de som vill påtala problem bara irriterande störmoment. Som den där jobbiga feministen på festen sent 90-tal, hon som förstörde hela feststämningen.

En läkare sa till mig en gång att ph-provet från barnets navelsträng är ett kvitto på hela förlossningen. Ja, när ph-provet är är riktigt dåligt är det förstås ett kvitto på att något under förlossningen inte har varit optimalt  och kanske krävt ett annat handläggande. Men när ph-prover är bra så skulle jag påstå att de är tämligen irrelevanta som kvitton på förlossningar. För ett bra ph-prov säger ingenting om hur omvårdnad, omhändertagande eller förlossningsvård såg ut runt kvinnan som födde. Ett ph-prov talar bara om ifall barnet led av syrebrist vid födseln. Inget mer.

Vi har en hög medicinsk säkerhet som standard i svensk förlossningsvård och det är bra. Men jag är övertygad om att födslar i Sverige skulle kunna bli mycket tryggare, bättre medicinskt handlagda, säkrare och mer mänskliga om vi även erkände förlossningen som den psykologiska händelse det är. Om vi förstod att värdera allt det som inte ryms på den lilla papperslappen med svar på ph-provet från barnets navelsträng.

Foto: Lovisa Engblom