Märta Engblom Birth Support

Lämna en kommentar

Märta Engblom Birth Support

Snart är våren här! Ja, även om det känns som att den dröjer just idag. För mig är mars både vemod och vår. Jag födde mitt tredje barn en marsdag när himlen var grå och snön fortfarande låg kvar. Minns att jag hade hoppats att snön skulle ha tinat lagom till hennes födelsedag men så blev det inte. I år är det min kusin som har fått barn i mars  – en underbar liten dotter! Det blir mars för min syster också. Och än ligger snön kvar och ruvar. Det är så spännande alltihop, jag tror jag smäller av!

Alla årets månader är fina födelsedagsmånader. Men de är olika. Att fira födelsedag mitt i högsommar och semestertider, ja det vet min äldsta son hur det är! Vi har firat honom på Åland, på Gotland, i Hälsingland och i Värmland. Det är nästan alltid kusiner och sysslingar med på kalaset och det är tacksamt att bjuda alla på kaffe och tårta mitt i sommaren. Maj är kanske den svåraste månaden att hinna med ett stort kalas, då måste man nästan stå på kö för att få hålla sitt eget barns kalas eftersom det är så många (och så mycket) som ska firas! Tycker inte att jag gör så mycket annat än skjutsar runt till barnkalas i maj. På hösten brukar det vara lite lugnare på kalasfronten; men i vår familj har vi lyckats pricka in en hel darttavla med kusiner just i november. Ett kusinkalaskluster. Men det är ett kärt bekymmer.

Föda med stöd; Märtas förlossningsstöd

Och jag har något roligt att berätta, i mitten av augusti är det dags – från och med vecka 34 kommer jag börja vara med på födslar igen! Det ser jag så fram emot. Nej, Hanna kommer inte börja på dagis men hennes pappa och jag kommer hjälpas åt att ta hand om henne under hela nästa år. Till en början kommer jag att prioritera uppdrag i Uppsala med omnejd. Så om du är nyfiken, gå in och titta under fliken BOKA och skriv gärna till info@fodamedstod.se

Märta Engblom Birth Support

Foto: Lovisa Engblom


En barnmorska tack!

2 kommentarer

Foto: Lovisa Engblom

Såhär skriver Franka Cadée, ordförande för internationella barnmorskeförbundet;

” Midwifery care is on the menu, but women and their midwives are not permitted to sit at that same table! How are we supposed to represent the interests of women if we cannot partake in the conversations that impact us?”

Det är precis där skon klämmer. Att vara en del av en profession med ett självständigt ansvarsområde men med så få reella möjligheter att påverka vårdens inriktning. Vi behöver alltid en godkäntstämpel från en annan profession! Ta det här med vattenfödslar, det är ett så tydligt exempel som jag har skrivit om flera gånger. Om en frisk kvinna med ett normalt förlossningsförlopp vill föda i vatten och ser till att ha en barnmorska med  kunskap och erfarenhet av vattenfödslar vid sin sida så borde saken vara biff!  Men av någon anledning anses varken kvinnan eller barnmorskan myndiga nog att besluta om detta. Varför? Det går ju utmärkt att få en epidural. Ofta utan betänkligheter. Även om vi vet att det kan ha negativa konsekvenser för barnet. All forskning om vattenfödslar pekar tydligt i den här riktningen:  att det är ofarligt för ett friskt barn att födas i vatten och att det kan innebära fördelar för kvinnan.

Det som gör mig lite sorgsen är att det går så oändligt långsamt framåt och att det faktiskt går bakåt på sina håll. Tyvärr tror jag inte att mer barnmorskeforskning will do the trick. Isåfall hade vi redan varit i mål idag.

 


Snö och instagramvänliga hus

Lämna en kommentar

Snön vräker ner och jag vet att det är internationella kvinnodagen idag men när jag vaknade ville  jag helst dra täcket över huvudet och bara somna om. Mina två yngsta barn har varit sjuka i någon kruppliknande hosta och det har inte blivit så mycket sömn. För mig. Och så är det första dagen på länge som jag kan slappna av lite, lite. Den där hysteriska karusellen som bara drar igång ibland i vardagen, usch vad jag ogillar den. När man kämpar för att hålla jämna steg och ändå upptäcker att man inte hinner ikapp utan liksom  släpas efter hela tiden. Sen när man kastas av i farten, ja då tar det ett tag att borsta av sig snön och hitta balansen igen.

Jag måste ändå säga att det var en bedrift av oss att både köpa hus och sälja vårt radhus inom loppet av några veckor. Nu är jag så innerligt trött på alla homestylade och fotoshoppade  hem. Mitt nya hem behöver inte alls vara instagramvänligt men det får gärna vara hemtrevligt och framförallt – praktiskt för oss alla sju att bo i. Jag har länge pratat mig varm om hur bra det går att bo många på en liten yta, compact living och yadi yada. Nu gråter jag nästan glädjetårar över att kunna ge alla mina barn sina egna rum! Jag behöver inte längre romantisera trångboddhet. Att vara en stor familj innebär ändå ett ständigt kompromissande, att hela tiden dela med sig, behöva göra saker ihop och ett ständigt sorl, en slags ljudmatta som inte går att stänga av. Jag tror att det i sammanhanget kan vara ganska hälsosamt att ha ett eget rum som man kan dra sig tillbaka till. Också för oss föräldrar. Vi får till och med vår egen toalett. Underbart. Jag trodde aldrig att jag kunde bli så glad över en egen toalett.

Vårt nya hus i lego. Som jag byggde med min son och la ut på instagram!


Barnmorskornas tidskrift

Lämna en kommentar

Några tidiga utgåvor av denna tidskrift.

Jordemodern damp ner i brevlådan igår. Det är svenska barnmorskeförbundets tidning för barnmorskor! Jag blir alltid glad när den kommer och läser den ganska snabbt över en kopp kaffe. I det senaste numret presenterar barnmorskan Hanna Ulfsdottir själv sin forskning om vattenfödslar. De här fördelarna kunde ses vid de vattenfödslar hon studerade: lägre frekvens av grad-2 bristningar, snabbare födslar och färre interventioner i det normala förloppet. Kvinnorna som födde i vatten hade också en mer positiv upplevelse av sin förlossning.

Barnmorskan Jaqueline Vejlstrups insända slutord i tidningen gladde mig. Jaqueline är spot on om ni frågar mig, även om hon för en del barnmorskor som inte riktigt vill kännas vid detta fenomen bara är too much med den kompromisslösa hållningen. Rubriken lyder Stockholmssyndromet i förlossningsvården och texten fortsätter såhär:

Det är fullt befogat att hävda att överinterventioner och medikaliseringen av födandet fråntar kvinnor både autonomi, styrka – och ofta en bra bit av deras fysiska och psykiska hälsa.

***

Ja, även i det feministiska Sveriges förlossningsvård måste vi gräva djupt för att åstadkomma en förändring. De flesta av oss barnmorskor är ju kvinnor och har deltagit länge i dessa förtryckande system. Dock får vi inte glömma att kampen för Midwifery inte är en kamp mellan män och kvinnor. Det är inte heller en kamp mellan läkare och barnmorskor. Det är en kamp för ett visst sinne och förhållningssätt – att vara MED kvinnor.

 


Fönstret mot gården

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

När jag läste det här inlägget av Alice Teodorescu som blev gråtfärdig efter kontakt med svensk sjukvård så blev JAG gråtfärdig:

Måste man vara frisk för att vara sjuk?

Jag har själv jobbat som sjuksköterska på barnsjukhuset så jag vet hur det kan vara att arbeta med sjuka barn. Roligt och väldigt meningsfullt! Men krävande. Barn tar tid och sjuka barn behöver verkligen få ta sin tid. Vissa procedurer går inte alltid att skynda på som man skulle vilja som sjuksköterska –  att ta prover på ett litet barn till exempel. Och som mamma till fem barn har jag fått erfara hur det är att vara förälder till sjuka barn. Fruktansvärt jobbigt! Vår yngste son har behövt åka ambulans några gånger på grund av sin svåra allergi – och vi har suttit på akuten och inhalerat astmamediciner i många timmar. Därför gör det ont i mig att läsa det här:

Fyra dygn senare blir han plötsligt alldeles blå och slutar gråta, han kan inte andas, jag ringer 112 och plötsligt sitter vi i en ambulans. Ångesten som följer saknar jag ord för. Nytt sjukhus, ny bedömning, klockrent fall av RS. Han läggs in, får sond och hjälp med andningen. Efter fyra dagar kan han andas själv men äter bara små mängder när han ska prova att äta själv. Läkaren insisterar på att vi ska skrivas ut eller gå på permission som det heter. Jag envisas med att det inte räcker med att han bara kan andas, han måste också kunna äta utan hjälp. Det spelar ingen roll enligt läkaren. Han är för frisk för att vårdas på avdelning där platserna är hårdvaluta, men enligt min uppfattning helt uppenbart för sjuk för att åka hem. Väl hemma kräks vår pojke upp det lilla han får i sig. Ångest på nytt.

Och så arbetsvillkoren för personalen som arbetar på sjukhuset:

På sjukhuset där vi befinner oss finns endast en läkare i tjänst med ansvar för många olika avdelningar, däribland förlossning och barnakut, efter ordinarie arbetstid. Vem vill vara patient hos en läkare som jobbar under sådan press? Sjuksköterskorna vittnar om villkor som de som planerar vården aldrig skulle acceptera. Ruljansen på personal är stor, rädslan för att något ska gå fel varpå patientsäkerheten kan äventyras likaså. För att inte tala om den plågsamma vetskapen om att alla som behöver läggas in under infektionstoppen inte kommer att kunna få plats.

Jag vet ju precis hur det är att arbeta under konstant daglig press och samvetsstress, pussla med scheman både på arbetstid och utanför. Jobba treskift, det vill säga nätter, dagar och kvällar huller om buller. Arbete så gott som varannan helg. Man blir sjösjuk av att arbeta så och stressen gnager sig in i kroppen. En dag ligger man där och är för trött för att orka gå upp ur sängen. Eftersom det är så knasiga arbetstider man har att förhålla sig till så behöver de flesta gå ner i tjänst till 75, nja vi säger 70, eller förresten 60 procent blir bra. Normaliseringen kommer utan att man märker det. För med en tjänst på 60 procent kan man varken försörja en familj eller få en pension som det går att leva på. Och barnen tycker att man är borta heela tiden eftersom man jobbar kvällar, nätter och helger och är ledig när barnen är i skolan.

Jag har klivit av det hjulet. Nu kombinerar jag mitt företag med jobbet som skolsköterska. Det är underbart! Jag jobbar faktiskt heltid nu. Även om mitt företag innebär att arbeta på provision och caseload  mycket väl kan innebära att man behöver rycka in på en förlossning under helgnatten, så är det en helt annan sak. Att följa med ett par  som jag lärt känna på deras födsel som råkar inträffa under helgen, det gör jag gärna. Men att fylla luckor i ett schema och behöva lägga tre nattpass under samma helg nästan varannan helg, nej den tiden är förbi.

 

 

 

 

 

 


Högvinter

Lämna en kommentar

 

Högvinter i Uppsala!

I tisdags föreläste jag på barnmorskeprogrammet för andra året i rad. Roligt! Men årets kull med barnmorskestudenter i Uppsala var inte så stor. Tänk, själv gick jag i en stor klass och det var många som inte kom in på utbildningen. I år var det endast 13 studenter! Och några var borta så det var inte en så stor skara att föreläsa för. Men det var väldigt trevligt att möta de studenter som var där! Jag höll samma föreläsning som förra året, den om att föda med stöd (varsomhelst, på sjukhus eller hemma) och att föda hemma. Hanna fick vänta med sin pappa utanför föreläsningssalen och jag passade på att amma i fikapaus.

Och igår var jag äntligen på efterkontroll hos min vän och barnmorska – Emma – som jobbar på MVC i Svartbäcken. Det känns som att jag har hunnit segla jorden runt sen vi sågs sist! Vi hade så mycket att prata om och en halvtimme räckte bara knappt.

Hos barnmorskan som mätte, klämde och kände på mig när min mamma var gravid! Nej nu sitter vi inte ihop längre, nu kan hon sitta i Emmas famn och jag kan ta ett kort. En milstolpe i våra liv. Vardag för Emma.

Senare på kvällen sålde vi vårt mintgröna radhus till en barnfamilj som är några storlekar mindre än vår. Så skönt att det gick smidigt, nu kan jag släppa anspänningen det innebär att köpa/sälja och se fram emot sommaren i vårt nya hus.

 

 

 


Doula & kulturtolk Stockholm

Lämna en kommentar

Äntligen! Det var bitande kyla och kanske kvällen med mest snö på hela året i Uppsala – men det blev en varm och go inspirationskväll ändå för alla som kom! Anna Moestrup Jensen hade tagit tåget från Stockholm och vi var så glada att äntligen få träffa henne. Och förstås få höra mer om det spännande doula och kulturtolksprojekt som hon har dragit igång i Stockholm!

Den ideella föreningen Mira ansvarar för projektet Doula & kulturtolk Stockholm och  barnmorskor har rekryterats som projektledare. Det är Hälso och sjukvårdsförvaltningen som finansierar verksamheten i form av ett tidsbegränsat projekt mellan år 2017-2019, med möjlighet till förlängning. Det är en del av den nationella satsningen på förlossningsvården som Sveriges kommuner och landsting ansvarar för.

De kulturtolkar som rekryteras får gå en åtta dagar lång doulautbildning. På de dagarna är det mycket som ska hinnas med! De tre första uppdragen ingår som en praktik i utbildningen. Sedan anställs de på timmar av föreningen Mira. Anna berättade om den dagliga  glädjen i att få vara med och utbilda doulor, hon pratade om det öppna och villkorslösa mötet som är själva grunden till att arbeta som kulturtolksdoula. Och den enormt viktiga roll de får för de icke svensktalande kvinnor som de doular! Men också den balansgång det innebär att vara arbetsgivare. Det gäller att ta tillvara på det engagemang som ofta finns hos kulturtolksdoulorna, men samtidigt se till att deras arbete inte blir för mycket på ideell basis; vilket är lätt hänt eftersom behoven de möter som kulturtolkar är ganska stora. Det ska vara ett jobb med okej arbetsvillkor och ett uppdrag ska kunna gränsas av i tid och rum.

Fikapaus!

En glad nyhet var att Cosmos asyl och integrationshälsa håller på att anställa kulturdoulor i ett liknande projekt i Uppsala! Stort tack till dig Anna för att du kom till Uppsala och höll en så fin föreläsning om projektet Doula & kulturtolk Stockholm.


Crescendo

Lämna en kommentar

Den här veckan har Hanna Ulfsdottirs forskning om vattenfödslar fått ett stort medialt genomslag. Roligt! Jag hoppas att det svenska barnmorskeförbundet och SFOG (svensk förening för obstetrik och gynekologi) tillsammans med Sveriges barnläkare kan komma  överens om gemensamma riktlinjer för vattenfödslar. Mia Ahlberg uttalar sig om detta på barnmorskan.se med anledning av sin medverkan i SVT:s morgonstudio.

Själv har jag varit ganska upptagen den här veckan. Vårt husletande nådde ett crescendo förra helgen – samtidigt som de stora barnen åkte iväg på sportlov med farmor och farfar. Ja vi hittade huset som vi vill bo i och slog till! Så när barnen kom hem från Hälsingland satt vi och skrev på kontraktet för vårt nya hus. JAA vi har köpt ett hus!! Däremellan hade jag hunnit med en kortare sjukhusvistelse med min yngsta dotter och hunnit fira min höggravida systers födelsedag.

Födelsedagsfest!

Nu när huset är köpt så behöver vi givetvis få vårt radhus sålt. Vi har ägnat kraft och energi på att få vårt boende att se sådär härligt och inbjudande ut inför visningen idag! Och gissa om det har blivit fint. Nu är det så städat, rent och inbjudande att vi inte förstår varför vi kom på tanken att flytta. Känslan är Nämen här skulle man ju kunna bo. Det är bara det att så fort man rullar in barnvagnen i hallen medan de stora barnen tar av sig sina vinterkläder och vinterskor samtidigt som de plockar fram mellanmålet ur kylen och kastar sina smutskläder på golvet, ja då kommer jag ihåg varför vi nu med fem barn vill flytta till något större. Men just nu längtar jag efter att kunna släppa anspänningen det innebär att köpa och sälja bostad. För samtidigt som den här processen pågår har jag lagt in en extra växel i mitt eget företag – och nu i veckan som kommer så är det både inspirationskväll och föreläsning på barnmorskeprogrammet på schemat. Det har liksom hopat sig så. Och jag vill inte plocka bort en enda programpunkt för de är så roliga allihop. Men jag längtar också efter att få göra saker sådär lite lagom planlöst och utan en agenda.

Älskad unge. Foto: Lovisa Engblom

För Hanna växer så fort! Hon är redan tre månader och kommer inte minnas ett dugg av vårt mintgröna radhus. Hon kommer bara minnas vårt nya faluröda hus med vita knutar. Det som har både rosenbuskar och björnbär i trädgården.

 

 

 


#Birthmatters

Lämna en kommentar

Läs gärna den här fina intervjun med  Linda och Caspar som planerar att föda sitt andra barn hemma. Min kollega, barnmorskan Sepideh Ghasemi som ska vara med, uttalar sig såhär om anledningen till att de väljer att föda hemma:

– Det är ett stort problem att man inte är garanterad ett kontinuerligt stöd när man föder barn. Idag är hemfödsel den enda vårdform där kvinnan har två legitimerade barnmorskor närvarande under hela förloppet – barnmorskor som kvinnan själv valt och lärt känna under graviditeten, säger hon.

Och i dagens DN går det att läsa ett mycket intressant försvar av mångfald inom vården! Vem känner inte igen sig en smula i det här?:

Vi har ett system som ingen på individnivå vill ha men som ingen på kollektiv politisk nivå vill ändra. Den politiska makten över systemet har blivit viktigare än omtanken om individerna.

Leif Östlings tes är att mångfald inom vården borgar för kvalitet. Det är ett mycket intressant tankespår. Själv har jag ofta stött på den här förlamande janteidén: om det inte kan vara bra för alla så ska det iallafall vara lika dåligt för alla – för då blir det ju åtminstone rättvist. Jag tycker tvärtom, det är ju de goda idéerna, projekten, innovationerna – som behöver få smitta av sig! Annars riskerar vi ju alla att klampa runt i samma lervälling. Jag vet inte vem som blir så mycket lyckligare av det. Tvärtom skapar det ofta en ännu större orättvisa eftersom de med kontakter och pengar ändå alltid kan hitta en väg ut.

 


Välkomna om en liten vecka!

Lämna en kommentar

Det finns fortfarande några platser kvar!#inspirationsgruppen

Välkomna den 26 februari klockan 18:30 till St Persgatan 22 B i Uppsala, bredvid Lilla Teatern. Det kostar 70 kronor och då ingår fika! Det här är ett samarrangemang mellan inspirationsgruppen och ABF i Uppsala. Kvällen är ett utmärkt tillfälle att träffas, nätverka och knyta nya kontakter.  Anmälan görs till inspiragruppen@gmail.com