Av Elisa Corubolo

Hej!

Jag heter Elisa  och är barnmorska sedan 2005. Detta är en berättelse om hur mitt liv har påverkat mig som barnmorska och mitt syn på föräldraskap och födande. Mitt yrkesliv och mitt jobb har alltid vävts in i varandra, för mig är att vara barnmorska en kallelse, nästan som att vara präst. Folk pratar med dig när de får veta att du är barnmorska och berättar om deras födslar även om du inte frågar och du finns och bekräftar, tar emot och bekräftar, tackar och smälter. Jag kommer från en familj där både mina föräldrar kommer från två olika minoriteter och min syster är adopterad, hon kom till oss från Palestina när hon var 16 år. Jag tror att omedvetet eller inte sådde denna mångfald ett frö, en insyn och upplevelse av att “alla är olika och lika värda”, att minoriteter är en självklar del av samhället. Det var inte ovanligt att på middagsbordet fanns förrätt från Friuli (min pappas region) och huvudrätt från mormor som är från före detta Jugoslavien. Inga konstigheter, inga frågor, ingen snack om inkludering eller sånt, det var så vi levde.

Jag utbildade mig i Italien där man går en tre års direktutbildning till barnmorska efter fem års gymnasium och då… ja, jag var 19 när jag bestämde mig att bli barnmorska.

När jag började plugga till barnmorska, första dagen jag hade praktik, lärde jag mig det viktigaste på den tiden: skydda födandets upplevelse. Vi var i en historisk stund av enorm transformation där vi som barnmorskor kämpade för att få födande föda i fria positioner, låta barnmorskorna  ta beslut om födelse var ”fysiologisk” (så kallade vi lågrisk födande). Så vad var det första och viktigaste att lära sig? Hur man lurar läkare när hen började säga “klipp, klipp!” (perineum) medan det inte var nödvändigt. Så det fanns en precis teknik för att ge en liten putt till bordet så perineotomisax (som du hade tidigare ställt i en specifik plats) skulle ramla och du hann exakt säga “ oh va slarvigt av mig, kan du snälla undersköterska springa och hämta en ny?” och då hann barnet komma till världen med ett oftast intakt perineum. 

Jag fick lära mig vad hierarki är

Jag fick lära mig ganska snabbt också vad hierarki är, som om det inte var tillräckligt att ha en pappa som var polis. Läkare hade alltid rätt… ja, det gick att diskutera men du borde ha haft is i magen för att rösten höjdes snabbt och antingen vågade du stå och lyssna eller så höjde du rösten ännu mer. Men förr eller senare var du tvungen att bestämma om du vill utföra orderna  eller om du ville göra födandets bästa. Och det var en konst. Det var feminism. Vi visste inte att det kallades feminism men det var så. Vi ljög konstant om hur många cm cervix var öppen, om den födande hade börjat krysta, om tiderna… för att skydda deras upplevelser, deras perineum, deras sexualiteter. Och sen kom evidens som gav oss rätt: det behövs inte att cervix öppnar sig 1 cm per timme, det räcker med spermierna som springer 1 cm per timme.

Vi riskerade våra egna legitimationer, vi låste dörrarna när våra kollegor födde barn för att undvika att  arroganta läkare skulle komma in och börja skälla, vi “råkade” bistå födslar på knä trots att man inte fick och mycket mer för att bevisa att “varsågod! Detta kan ske, lita på oss, vi är inte dumma, vi vet vad vi gör!”. Men mest av allt började vi prata om förlossningstrauma, om vikten av upplevelsen för familjen, vi skrattade och grät med den födande och familjen. Vi tog hand om dom sköraste för att vi ville att de skulle ha samma rättigheter som de hade när de inte var i värkarbete: rätt att välja om sin kropp, de var inte plötsligt icke-kapabla att ta beslut bara för att de var i värkarbete. Det var feminism men vi visste inte.

En dag sa en kollega till mig “Aldrig som nu är att vara barnmorska en politisk handling”. Jag fattade inte direkt men insåg senare att det handlade om vilket parti du skulle välja: den födandes eller hierarki och pm. Jag har alltid jobbat evidensbaserat MEN samtidigt för födandets bästa: när jag valde bort pm:et var för att jag var 200% säker att det skulle gynna den födandes process. 

2017 flyttade jag, min dåvarande man och vår dotter till Sverige. Oj, vilken kulturkrock! Den var jag inte förberedd på och jag kämpar fortfarande ibland. Men det jag uppskattade enormt på mitt första uppdrag som undersköterska på neonatalavdelning var att det fanns väldigt lite hierarki. Läkare kallades för namn, uskorna var inkluderade på ronden och fick berätta hur våra små patienter hade haft den dagen. Vilken skillnad! I början var det lättnad men lite sjukt med tiden kände jag att jag saknade utrymme för att visa känslor: ingen var aldrig synligt arg eller ledsen eller stressad. Uttrycket “hej hur mår du?” var en hälsning, inte en genuin fråga från någon som verkligen ville veta hur jag mådde, det tog bara  tid att lära sig det och att svälja alla ord som jag egentligen skulle ha velat säga.

Sakta men säkert fick jag min svenska barnmorskelegitimation och började jobba först på BB och senare på förlossningen: väldigt ofta tänkte jag och tänker fortfarande nu på mina kollegor i Italien “Dom skulle verkligen se det här, dom skulle också börja med det där, titta om dom visste att man kan ha det så eller då”. Allt kommer att komma, i sin tid, när det är moget, Elisa, oroa dig inte. Jag tappade en del kompetenser som till exempel att vara operationssjuksköterska vid kejsarsnitt eller manuell placentalösning, assistera narkosläkare vid intubation eller under kejsarsnitt men det som är viktigast är att jag kan vara barnmorska! Debatten är just nu enorm i Sverige och jag håller med om att vi har mycket utrymme för förbättringar i vårt yrke, vi skulle absolut kunna starta birth centers som Italien till exempel har, både privata och offentliga… men i början var jag bara glad att vara barnmorska här, jag såg inte problemen.

Jag såg möjligheterna som svenska samhället erbjuder

Samtidigt som jag såg möjligheterna inom barnmorskeriet såg jag också möjligheterna som svenska samhället erbjuder för queera personer. I Italien hade jag smyghjälpt ett par med två mammor att sätta igång samamning men hade aldrig berättat för någon, jag var för rädd. Jag hade aldrig vågat heller utforskat dom delar av mig själv som för olika anledningar skuggades, med flytten till Sverige och skilsmässa efter ett år öppnade möjligheten till det också. Jag var fri och jag fick vara mig själv. Då skedde det av sig själv: processen från att förespråka för kvinnor och födande blev också att förespråka för regnbågsfamiljer och queera personer. Efter att jag hade läst allt möjligt, informerat mig om statistiken om psykisk ohälsa (orsakat av vården eller inte) bland queera personer, komorbiditet osv kände jag att jag borde göra något. Fick träffa personer, prata och det pratande var idén att hjälpa mer konkret och erbjuda samtal och amningsstöd, samtidigt som jag började samarbeta med RFSL.

Jag ville öka tilliten till vården, jag ville skapa en trygg plats för dom som inte vågade fråga, för dom som inte hittade svar och då  fick jag gå hand i hand i deras resa med en familj med tre föräldrar, en transpappa, några självstående, många par mammor, fick gå i klädbutikerna och välja kläder tillsammans med en icke-binär gravid förälder och hjälpa till med panikångest i omklädningsrummet. Det var den stunden i mitt yrkesliv jag älskade mest, dessutom bistod jag också med hemfödslar som gav mig lycka, jag känner mig ärad att bevittna ett så empowering moment. Att bistå hemma är också en feministisk handling, du som barnmorska väljer aktivt att stötta valet en familj gör, valet den födande gör om och med sin kropp, ett val som kommer påverka hens liv.

Innan jag födde mitt barn (2012) var för mig som barnmorska amning något obehagligt för att “jag ville inte röra/peta på andras bröst”… kanske  var jag då redan lite klok och visste, som senare skulle riktlinjerna säga, att man inte ska röra ammandes bröst. Efter att jag födde barn ändrades mitt synsätt och fokus flyttades på barnets perspektiv, jag lärde mig att lite på barnet, hon visste när hon var mätt och när hon var hungrig, hon hade överlevnadsinstinkt, jag skulle bara ha funnits för henne. Efter två års amning och pluggandet började jag nörda in mig i amning och började undervisa i Italien på UNICEF/WHOs amningsutbildning för vårdpersonal och reste en del runtom i italien för att prata till vårdpersonal om positiva effekter av hud mot hud efter födsel tillsammans med en barnläkare.

Det kom av sig själv att dom sakerna jag var mest intresserad av och dedikerad till skulle gå ihop när jag väl kom i Sverige, amning och regnbågsfamiljer, trots jag gillar ordet queer, det innebär en mer politisk betydelse och jag kallar mig själv som queer. Där känner jag att mitt ursprung i en multi-minoritets familj vattnade alla celler i min kropp, jag brinner för att minoriteter, alla minoriteter, är en levande del av samhället och har samma rättigheter. 

Jag lärde mig också vad intersectional feminism är och tänkte “titta det är så man kan vara, så enkelt är det”.

Foto: Ulrika Casselbrant

Mina tankar om inkludering

Att inkludera i sitt tal och i sin vardagspraktik mina egna tankar om minoriteter är feministisk för mig. Sista definitionen (Oxford University) av feminism är “the advocacy of women’s rights on the basis of the equality of the sexes”… vilka kön? alla för mig! man, kvinna, icke-binär, fluid, agender mm.. Min tanke, och jag vill understryka att jag tänker så men vill inte säga att jag har rätt, är att likasom man har rätt att själv bestämma med sin kropp hur man vill föda, om man vill behålla graviditet osv (reproduktiva rättigheter) så har man rätt att bestämma och känna vem man vill älska, hur man vill bli kallad, vilket könsidentitet man har osv. Vi är däggdjur, ja, men vi har den där lilla delen av hjärnan som heter cortex som komplicerar lite saker så dom som drar parallellt med djur och säger “djur är inte homosexuella” behöver plugga lite mer, sorry for det.

Jag är en glad cis-kvinna som mår bra i min kvinnliga kropp. Om jag läser någonstans “födande” i stället för kvinnan är jag bara glad för att jag tänker att jag kan använda den artikeln och skicka till alla dom som inte definierar sig som kvinna och föder barn. Det tar mig inte bort dignitet eller jag känner inte att om jag läser ordet kvinna är jag mer respekterad. Jag tänker ofta på alla kvinnor (ja, i detta fall var dom kvinnor) som har kämpat för att få deras röst hörda och jag är tacksam för dom som har gjort det för mig, min dotter och alla kvinnor. Nu är det dags att hålla våra händer tillsammans, kvinnor, queera, icke-vita mm för att vi behöver varandra för att inte vara sköra. För att få våra röster hörda utan att behöva skrika.  Kimberle Crenshaw, den amerikanska akademikern som myntade ordet “intersectional feminism” i 1989 berättade för Times att det är  “a prism for seeing the way in which various form of inequality often operate together and exacerbate others” och “ looking through an intersectional feminist lens, we see how different comunities are battling various interconnected issues, all at once. Standing in solidarity with one other, questioning power structures and speaking out against the root causes of inequality are critical actions for building a  future that leaves no one behind”

I slutändan tycker jag också att vi som vårdpersonal har en plikt: samhället förändras väldigt snabbt och kontinuerligt och vi behöver och måste vara uppdaterade med samhällets förändringar, detta innebär såklart att vara normmedvetna och inkluderande i språk samt korrekta och icke dömande, oavsett om personen vi pratar med är queer, muslim, invandrare mm. Jag har fått förfrågan nu att prata för vårdpersonal om amning och regnbågsfamiljerna och detta är bland de svåraste och mest tillfredsställande uppdrag någonsin: att möta fundersamma blickar, motstånd men också genuin nyfikenhet och öppet sinne.

Tack kollegor för att ni vågar fråga och ifrågasätta, tillsammans är vi den förändringen världen behöver “

Changing the world with love one birth at at time” (Ibu Robin Lim).

Till Helena, Bea, Paola, FrancescaM, Rita, Ingrid, MariaD, Maura, Valentina, Elisa, Enrica, Fracesca DT och alla andra häxor som gjorde skillnaden.