Kusiner och semlor på min födelsedag

Lämna en kommentar
Kusinbild meta

Dagen började med att Nils kräktes ner hela mig. Mitt hår luktade fortfarande lite surt när resten av familjen överraskade mig och honom med födelsedagsbricka på sängen. Nils verkade tro att firandet handlade om honom.

Och vem hade kunnat ana att jag skulle bli så glad över ett gäng vackra tallrikar? Sådär jätteglad. Jag har önskat mig glas och porslin eftersom vårt sakta men säkert har nötts ner av alltför flitigt användande. Till slut blir det ju pinsamt att bjuda folk på middag. Det känns inte jättekul att duka ett bord med ett gäng udda och rejält kantstötta tallrikar med lika udda dricksglas till (eller varför inte en mugg istället för ett glas?).

Så. Det känns som om bohemen i mig äntligen har mognat lite. Att längta efter mer ordning och reda. Japp. Det gör jag nu.

Mina päron, min bror med sambo och deras dotter Alma kom och åt semlor med oss mitt på dagen. Det var så fint att se kusinerna hälsa på varann. De skrattade så de kiknade båda två. Men mitt i allt började Nils storgråta så känslorna var visst lite all over the place.

Bilden av gungbrädan

På min födelsedag för precis ett år sedan beskrev jag åldrandet såhär:

”Jag har funderat på det här med 40-årskris. Varför har jag ingen ålderskris? Jag har nästan noja för att jag inte nojar. Jag googlade och fick upp några ord av Martina Montelius – att halva timglaset är tomt nu. Det resonerar faktiskt inte alls i mig. För jag ser inte livet så. Jag ser inte livet som ett snöre med två ändar där snöret blir kortare och kortare. Jag ser livet som ett vackert ark eller ett papper – tänk origami. Jag ser livet som något som vecklas ut lite mer för varje år som går. För varje år blir kartan eller konstverket större, för varje år får jag syn på mer. Min förhoppning är att få räta ut varje fåra av det pappret, få veckla ut allt det som går att veckla ut. Livet är ju ganska kort. På ett plan. Men livet kan också vara hur oändligt rikt och djupt som helst. Tid är något jag får till mig – inte något som tas ifrån mig.”

Nu när jag fyllde 41 fick jag en alldeles ny bild i huvudet. Gissa vilken? Jo, bilden av gungbrädan. Ditt liv är en gungbräda. Föreställ dig en gungbräda. När du föds så sitter du på den ena kanten längst ner mot jorden och tar sats, du häver dig mot livet. Du ser inte något slut än, du ser bara himmel och sol. Hela barndomen befinner du dig där. Sakta lyfts du upp av din ålder, den som börjar tynga ner på den andra sidan av gungbrädan. När du blir medelålders så står brädan helt plant i luften med lika mycket luft under båda ändarna av brädan. Plötsligt en dag kan du se lika långt åt båda hållen. Du kan ”greppa” om ditt liv när du befinner dig där nånstans på mitten. Sakta häver du åt den andra sidan och avståndet till barndomen blir nu längre och längre. Även i den här bilden av ålder finns inget slut. Bara en långsam rörelse. Livet är när gungbrädan befinner sig i rörelse. Gungbrädan är inget utan själva rörelsen. Och samma klangbotten som rörelsen börjar i slutar den med.

Alma och Nils


Hur vi föder spelar roll

2 kommentarer

Ni som inte deltog i webinariet med Hannah Dahlen idag missade något. Åh wow, hon har en sån passion för sitt ämne och är samtidigt duktig på att presentera metod och forskning utan att blanda in en enda gnutta akademiskt snobberi i det hela. Hennes klangbotten liknar min egen, nämligen: Birth has a fundamental purpose.

Hannah är alltså barnmorska och professor i Sydney Australien. Under webinariet på plattformen Own Your Birth idag så redogjorde hon för den forskning som ligger till grund för den explosion av igångsättningar vi har sett inom förlossningsvården de senaste åren. Jag kan inte återge hela hennes dragning men essensen är att vi måste bli mycket försiktigare än vad vi är idag. Det är hela tiden konsekvenserna exakt här och nu som det fokuseras på. De lite mer långsiktiga konsekvenserna struntar man i. För att illustrera vad hon menar så delade hon det här citatet:

It is only relatively recently that we have been looking beyond the throw of the stone to the distant shore. What we see is very, very scary.

I Australien idag så sätts nästan hälften av alla förstföderskor igång och enligt Hannah Dahlen så finns det ett tydligt samband mellan igångsättning och förlossningstrauma. För förstföderskor är det särskilt tydligt att en igångsättning kan få stora efterverkningar. Vi diskuterade att modern förlossningsvård delvis reflekterar en syn på kvinnan som en källa till komplikationer under förlossningen. Den födande kvinnan betraktas som en svag länk i en födelsekedja och vår uppgift blir att ”rädda” henne från sig själv, men kanske framförallt hennes barn. Det är ur det perspektivet som allt fler interventioner motiveras. Igångsättningar i vecka 41 är bara en liten del av dem. Många fler förlossningar sätts nu igång i vecka, 37, 38, 39, 40. Anledningarna varierar.

Hannah Dahlen menade att vi måste bli mycket bättre på att verkligen informera kvinnor om vad en igångsättning faktiskt innebär. Vad den kan få för framtida konsekvenser och att det knappast är något att ta lätt på. Jag kan bara hålla med.


Ny nationell definition av Aktiv fas under förlossningen

Lämna en kommentar

Nu har Sveriges förening för obstetriker och gynekologer (SFOG) och barnmorskeförbundet enats om en ny definition på aktiv fas av förlossningen. Födandets fysiologi har ju inte förändrats. Men hur förlossningsvården ringar in kvinnor som föder – och därmed vilken typ av hjälp och vilka interventioner som kommer att föreslås – det ska nu förändras. Äntligen. För den gamla ”ramen” eller måttstocken visade sig vara alltför snäv. Som en klädstorlek SMALL till alla. Vi trodde i någon form av missriktad välvilja att det var fel på en massa kvinnors spontana födelseförlopp när det i själva verket var måttstocken det var fel på. Så tokigt kan det bli när ett fel systematiseras. Det visar hur svårt det är att fånga en organisk, dynamisk process in i ett standardiserat ramverk.

Det här är bakgrunden till att den nya definitionen har kommit till. Jag citerar:

”Ny forskning talar för att aktiv fas, brytpunkten för när öppningsgraden av modermunnen ökar i hastighet, föreligger vid minst 5 cm för de flesta kvinnor, förstföderskor såväl som omföderskor. Det som tidigare beskrivits som värksvaghet (modermunnen öppnar sig <1cm/h) har i nyare forskning visat sig vara en alltför strikt tidsindikator och bör inte användas som en enskild faktor för att bedöma förlossningsprogress. Vidare finns vetenskapligt stöd för att partogrammets actionline inte bör användas som enskild indikator för intervention under öppningsskedet, vid spontan start av förlossningen. Det som skiljer från tidigare definition är att det tydliggör den aktiva fasen vid spontan förlossning. Öppningsgraden har ändrats till 5 cm från tidigare 4 cm eller utplånad cervix och öppet 1 cm. Vattenavgång ingår inte i definition av aktiv fas. Etablerat värkarbete som föregår aktiv fas hanteras individuellt.”

Det finns nu forskning som stöder det här om kvinnor som föder:

  • Livmodertappen öppnar sig inte linjärt som en perfekt ritad graf på att papper
  • Förlossningen kan ta lång tid men mor och barn kan ändå må utmärkt efteråt. Det kan med andra ord vara okej att en förlossning tar tid, en normalvariation
  • Det finns stora individuella variationer. Man kan se födelsefysiologin som ett tåg som finns inbyggt i alla kvinnor. Tågen går olika fort
  • Partogrammets actionline är ingen bra prediktor för ett bra utfall

Hur kommer vården och stödet under förlossningar att se ut med den nya definitionen?

Många kvinnor har skrivit till mig och varit oroliga för att det nu kommer bli ÄNNU svårare att få komma in till förlossningen. När det inte längre räcker att ha värkar och vara fyra centimeter öppen! Det visar tydligt att vi behöver tänka om. Frågan ska ju snarare vara – Vilket behov av stöd har du? Vilken hjälp behöver du? Hur kan vi stötta? Vad behövs?

Inte: Hur många centimeter öppen är du?

Louise Lundborg skrev så bra i sitt inlägg i The Positive Birth Calendar 2021, jag citerar:

”Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen.”

Kanske är det precis så enkelt – och samtidigt så svårt. Det spontana födandet är i allra högsta grad en oförutsägbar process och det finns inget standardsvar på hur fort den ska gå. Kvinnor behöver stöd under alla faser av födandet.

Referenser:

Lundborg L. et al. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large
population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi:
10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.

WHO recommendations; Intrapartum care for a positive childbirth experience.
World Health Organization 2018.
WHO | WHO recommendations: intrapartum care for a positive childbirth experience


Februari är snart här

Lämna en kommentar
Okej, hur var det man tog en sån här spegelselfie nu igen?

Januari kom och gick. Vad hände? Jag försöker hänga med i svängarna men det är svårt. Det går så fort. Barnen har varit sjuka i omgångar under månaden och var och varannan dag hör jag om någon ny bekant som testar positivt för Covid. Nils är redan tre månader gammal och jag får en sån där känsla av att året bara kommer säga swoosh.

I helgen såg vi på några videofilmer från när de stora barnen var små. Då insåg jag hur mycket swoosh som har gått. Det märkligaste är att så mycket hinner hända på bara 15 år. Vem filmar ens med en sån där videokamera idag? Alla har ju smartphones. Det här var alltså tiden INNAN alla hade smartphones. Folk tittade inte nervöst ner i sina mobiler hela tiden, det ser man tydligt på filkmklippen. Åh jag kan sakna den tiden. För det är så svårt att värja sig idag. Sociala medier har inneburit en sån förändring i hur vi kommunicerar med varann. En förändring som förvisso har fört mycket gott med sig men verkligen inte bara gott.

Algoritmerna har en tendens att förvränga verkligheten. Bara för att ett inlägg blir populärt och följer en viss sociala- medier logik så kan man få en känsla av att det är den objektiva sanningen som visas upp. Filterbubblor gör till exempel att vissa tror att fysiologiska födslar är den nya trenden. När den medicinska statistiken egentligen pekar åt rakt motsatt håll. Induktionerna ökar i antal medan spontana födslar minskar stadigt. Det blir lätt skevt när vår verklighetsuppfattning formas av hur populära vissa inlägg blir på våra appar.

Däremot så diskuteras födande på ett annat sätt idag än för 10 år sedan.

Själv har jag ju jobbat med sociala medier i några år nu och känner mig luttrad. När jag började blogga hade många dömt ut den. Bloggen var död hette det. Nu var det video, youtube, instagram, podcast och rörliga klipp som gällde. Det struntade jag i. Utan en tanke på varken strategi eller målgrupp så bloggade jag ur ren passion för ämnet som jag skrev om. Och med tiden har jag verkligen kommit att uppskatta mitt eget utrymme på nätet. För jag gör det till vad det är. Här finns inte en enda algoritm som betygsätter mitt arbete.

Om det är något jag lärt mig så är det långsiktighet. Det dagliga nötandet spelar roll. Även om det kan kännas helt hopplöst ibland utan något som helst ljus i sikte så tar man sig framåt om man nöter på. Det gäller både relationerna i det verkliga livet och på sociala medier. Ja allt egentligen. Misslyckanden är jobbiga men helt outstanding som läromästare. Det värsta som kan hända är att aldrig våga göra bort sig eller misslyckas.

Hur jag kunde skriva en bok? Genom att våga kasta mig ut, misslyckas och resa mig upp igen. Att våga bli läst och ta kritik är viktigt om man vill utvecklas i sitt skrivande. Det ska vara lite skavigt, obekvämt och jobbigt – det är ett bra tecken på att man håller på att lära sig något nytt.

Hur blir man en bra förälder? Samma där. Genom att kasta sig ut och försöka lära sig av sina misstag. Genom att nöta på och inte ge upp. Success is persistence.

Sådärja!


När förlossningen fortsätter att göra ont

Bokrecension: När förlossningen fortsätter att göra ont

2 kommentarer
När förlossningen fortsätter att göra ont: skadorna vi inte pratar om

Anne Lichtenstein är frilansjournalist och har skrivit boken När förlossningen fortsätter att göra ont: Skadorna vi inte pratar om. Hon drabbades själv av en svår förlossningsskada. I boken ställer hon sin egen historia bredvid flera andra kvinnors, de som också fick men för livet i samband med sina förlossningar. Det är nattsvart läsning.

Varje år föder drygt 100 000 kvinnor barn i Sverige och några procent av dem får en allvarligare form av bristning. Ändå är det bara en handfull läkare som har blivit experter på att diagnostisera och åtgärda de lite mer komplexa förlossningsskadorna. I boken återkommer två räddande änglar som de skadade kvinnorna ofta får kämpa för att komma i kontakt med: Eva Uustal och Gunilla Tegerstedt.

En allvarlig förlossningsskada som inte blir korrekt åtgärdad innebär ofta livslång funktionsnedsättning. Själv skickas jag ner i ett bråddjup som jag inte vet hur jag ska ta mig upp ifrån när jag läser vittnesmålen i boken. Det här är kvinnor som har blivit förminskade och inte tagits på allvar varken före, under eller efter förlossningen. Camilla ber om ett planerat kejsarsnitt men blir övertalad till en vaginal förlossning mot sin vilja. Förlossningen, som blir traumatisk, resulterar i en stor förlossningsskada:

”Det är en sak att få skador och sedan bli lagad, men när man lever med skadorna varje dag och det påverkar ens vardag, då är det fruktansvärt svårt, iallafall för mig. Jag blir påmind hela tiden. Hur länge ska jag orka leva med det här vet jag inte. Jag får anpassa mitt liv och det känns som om jag dagligen upplever det trauma jag hade på förlossningen, igen och igen. Ovanpå det traumat har jag en skada som jag troligtvis alltid kommer behöva leva med: att ständigt behöva ha en toalett i närheten, att aldrig känna av när jag måste bajsa och att vara rädd för att bajsa på mig offentligt. Jag vill kunna ha kontroll över min avföring. Det är alla kvinnors rätt att få korrekt hjälp för sina förlossningsskador.”

En gynekolog som möter en av de skadade kvinnorna efteråt säger: ”Hade du frågat mig innan skulle jag ha sagt att kvinnor som inte gör kejsarsnitt är dumma i huvudet.”

Det blir tydligt vem det är som har beslutsrätt över kvinnor när det kommer till förlossningssätt. Men skadorna och skammen får de stå med själva (om de inte har tur att träffa på en räddande ängel).

Alla vet att det är viktigt att försöka återställa en skadad hand eller fot korrekt – annars får man men för livet. Men under lång tid syddes skador efter förlossningen ihop som om det var en kavitet som skulle slutas, ungefär som när man syr ihop en ärtpåse. Ytterst liten hänsyn togs till att muskler behövde fästas i varann och det var få som verkligen hade koll på anatomin. Några generationer kvinnor har därför blivit lagade som ärtpåsar efter sina förlossningar. I längden innebär det ofta en försvagning av hela bäckenbotten med risk för framfall av olika strukturer, inkontinens, svårigheter med samliv osv osv. Idag är kunskapen bättre, men det finns fortfarande en eftersläpning med många kunskapsluckor som behöver fyllas i.

Ann Lichtenstein har gjort ett stort och viktigt jobb i att lyfta de här kvinnornas berättelser. Alla vi som arbetar med gravida och födande måste lyssna, läsa och lära oss. Jag rekommenderar därför den här boken till alla inom professionen som på något sätt kommer i kontakt med kvinnor som kan vara drabbade.

Jag är också glad att Ann lyfter projektet Min barnmorska i boken och på så sätt pekar på en alternativ vårdform. För det är uppenbart att det behövs ett omtag inom förlossningsvården. Det räcker inte med att peppa kvinnor att tro på sig själva och sin förmåga i födandet om vi inte samtidigt ger dem en karta över hur förlossningsvården faktiskt fungerar – och sedan möter upp med förträffligt trygg och god vård. Kvinnor behöver erbjudas trygga vaginala födslar. Förlossningar som även är säkra emotionellt och för deras bäckenbotten. De kvinnor som ändå drabbas av en skada ska kunna vara säkra på att allt gjordes för att förhindra den – och kunna lita på att förlossningsskadan åtgärdas på ett korrekt sätt.

Tack Anne för en viktig bok.


Min värld och vår värld

Lämna en kommentar

Jag och Nils är ute ur vår lilla ”bubbla” nu. När jag gick en promenad häromdagen och fick lite ljus på min vinterbleka hy så kände jag att världen är ny. Igen. Att föda sex barn är att gå igenom portal efter portal och samtidigt bli till som människa. Känslan för mig just nu är förälskelse. Jag älskar den här nya platsen jag hamnat på. Men så har jag inte alltid känt när jag har blivit mamma.

Efter att jag fött mitt första barn så gick en stor del av tiden åt att gömma den stora förvandlingen istället för att bejaka den. Men att bli mamma är ju något oåterkalleligt. Och att ge sig själv tillåtelse att bejaka det är ju bara helt underbart. Jag förstår inte varför jag inte gjort det på samma sätt tidigare.

Komma tillbaka i sina gamla kläder.

Komma i form.

Komma iväg.

Komma över småbarnsåren.

Jag vill ju bara vara i det som är nu!

Men även om jag har varit inne i min förälskelsebubbla ett tag så ser ju att världen aldrig kommer bli densamma efter den här pandemin. Att vi alla är med om något omskakande.

Hur mår vården egentligen? Alla barnmorskor som slutar? Hur mår våra tonåringar egentligen? Vad HÄNDER med världen?

Att vända blicken utåt är oroligt. Vilken tur för mig då att jag kan fly in i gos med Nils och långa amningsstunder i soffan. Till kluckandet, nafsandet och krafsandet med de små händerna. Så trösterikt.

När jag inte ammar i soffan så försöker jag hinna med ett kreativt och vansinnigt roligt projekt. För att ”bara” vara föräldraledig har jag svårt för. Så jag ammar och skriver, ammar och skriver. Varifrån den kreativa energin kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Men jag älskar den eftersom den ger mig en slags välbehövlig kontur i mammatillvaron just nu. En kontrast till mjölkpaket, tvätthögar, diskstaplar och blöjor. Sånt som det blir ganska mycket av i en sexbarnsfamilj.


Missa inte de här stjärnorna i vår!

Lämna en kommentar
Rachel Reed, Hannah Dahlen och Milli Hill

Jag skulle vara så mycket fattigare utan dessa tre personer i mitt liv. Ja det låter kanske lite högtravande eller för all del fånigt men det stämmer ju. Har inte träffat någon av dem – ännu. Men jag har läst vad de har skrivit! Och jag har sett dem intervjuas, bland annat i filmen Birth Time: the documentary.

Hannah Dahlen är en australiensk forskare och barnmorska. Hon har publicerat stora mängder forskning och medverkat i flera filmer om det friska födandet. Alltså, hon är en engagerad forskare som har tagit den ”tredje uppgiften” som det kallas för, på stort allvar. Den som handlar om att dela med sig av och sprida den forskning och kunskap som tas fram inom akademin. Jag skulle säga att kvinnors framtida reproduktiva hälsa världen över på många sätt är beroende av att forskande barnmorskor lyckas med den tredje uppgiften.

En som verkligen har lyckats är barnmorskan och forskaren Rachel Reed. Hennes bok Reclaiming childbirth as a rite of passage är ett mästerverk. Och jag slänger mig inte med såna ord om jag inte verkligen menar det. Men kanske behöver man ha varit med på ett knippe hemfödslar som barnmorska för att förstå hur viktig den boken är.

En som inte är barnmorska alls men som faktiskt hjälper oss alla att förstå att me too aldrig kom så långt som till förlossningsrummen är Milli Hill. Hennes bok ”Give birth like a feminist” tar upp några av vår tids stora och svåra frågor som maktobalansen i förlossningsrummen, det systematiska i att neka kvinnor att göra egna val under sina födslar med hänvisning till ”barnets bästa”. Och om de stora svårigheterna i att överhuvudtaget diskutera detta på ett konstruktivt sätt.

”Currently, we are not getting birth right. This matters primarily because birth is a key human experience that will be remembered in great detail by a woman, and her partner, for the rest of their lives. In this book I have tried to ask some difficult questions about the kind of births that may be possible or desired. These are not easy conversations to have, not least because all women are different and will want to prioritise different things. Added tot his, there is a weight of emotion brought to the discussion by those women who have already given birth and had traumatic and disempowering experiences.”

Ur Give birth like a feminist av Milli Hill

Det fantastiska är att de här tre personerna kommer att gästa Sverige (om än över nätet) och Own Your Birth i vår! Jag har skrivit ner alla datumen och klockslagen i min kalender:

10/2 kl 09.00-10.30 (OBS! Annan tid pga tidsskillnaden till Australien!) Hannah Dahlen berättar om sin forskning om igångsättning och sin syn på interventioner i födandet.

7/4 kl 11.00-12.30 I det här webbinariet berättar Milli Hill hur man tar tillbaka makten över födandet och om sin syn på kvinnors rättigheter.

2/6 kl 11.00-12.30 Rachel Reed berättar mer om sin syn på födandet som en övergångsrit. Hon kommer att delge sina kunskaper om hur man kan stödja fysiologisk födsel på ett holistiskt sätt, och berätta varför förlossningsvårdens nuvarande utformning inte är evidensbaserad.


Medikaliseringstrend inom förlossningsvården

1 kommentar

Jag började med att skriva ut Graviditetsregistrets årsrapport för år 2020. Det är en sammanställning av den statistik som Graviditetsregistret hämtar in varje år med bakgrund, data och utfall för nästan alla de gravida som fött barn samma år. Alltså, det här registret är en skatt! Data hämtas in via automatisk överföring från journalsystemen. Tre sjukhus som använder journalsystemet Cosmic istället för Obstetrix är däremot inte anslutna till registret så om du går in och kikar i registret kan det hända att du inte hittar just ”ditt” sjukhus.

En generell medikaliseringstrend är tydlig. I årsrapporten för år 2020 så kan jag läsa mig till att 65 % av förlossningarna startade spontant och att andelen spontana förlossningar har minskat från 76% till 65 % under åren 2015-2020. Det innebär att andelen inducerade förlossningar har ökat markant under den här tidsperioden.

Sverige följer en internationell trend som är gemensam för höginkomstländer med fler induktioner och färre födslar med spontan start. Även om vi ligger långt ifrån till exempel Australien där endast 42,5 % av kvinnorna startar sin förlossning spontant och den totala andelen kejsarsnitt nu är uppe på 36 %.

Men det verkar som att vi ser en ökning av andelen kejsarsnitt även i Sverige. Det unika med graviditetsregistret är att det finns dagsfärsk statistik som är publik och öppen för allmänheten. Det är bara att klicka sig in på ”dashboard förlossning” så går det att få siffror från år 2021. Här har du en länk: graviditetsregistret.se

Statistiken här nedan som jag presenterar på de blå bilderna visar siffror från år 2021.

Andel kejsarsnitt inom förlossningsvården år 2021

Glädjande är att stora bristningar vid förlossningar, så kallade sfinkterrupturer har minskat från 3,6 % år 2014 till 2,5 % år 2021.

Klipp i bäckenbotten

Det är enorma variationer mellan de olika klinikerna när det kommer till vissa interventioner som till exempel klipp och användning av värkstimulerande dropp. I Borås Södra Älvsborgs sjukhus så blev 18,9 % av förstföderskorna med ett klipp i bäckenbotten jämfört med till exempel BB Stockholm där endast 5,1 % av förstföderskorna blev med ett klipp. Genomsnittet för riket ligger på 10,1 % när det gäller förstföderskor.

Värkstimulerande dropp

Användningen av värkstimulerande dropp är generellt mycket hög. Det är anmärkningsvärt att en så stor andel av de som startar sin förlossning spontant senare blir med dropp! Kanske hänger det ihop med den ökade användningen av epidural som smärtlindring? Skillnaderna mellan sjukhusen är mycket stora. På sjukhuset i Norrköping fick 70,4 % av förstföderskorna som startade sin förlossning spontant ett oxytocindropp medan Gällivare och Sunderby hade siffror på 37-38 %. I Eskilstuna fick 32, % av de omföderskor som startade spontant ett dropp jämfört med endast 9,2 % i Nyköping.

Användningen av epidural som smärtlindring fortsätter att stiga.


Mitt och Nils år

1 kommentar
Foto: Lovisa Engblom

Jag är så glad över det här året i mitt liv. Att Nils finns. När jag försöker summera året som har gått så är det svårt att fyllas av någon annan känsla än en stor tacksamhet över just det.

Mitt bloggår har självklart präglats av att jag varit gravid. Ni fick följa med mig på resan. Under perioden då jag mådde illa var graviditeten fortfarande inte offentlig. Men sen kom ÄÄntligen vårdagen då jag lite nervöst (men väldigt lycklig) berättade för världen att jag var gravid igen. Nu med sjätte barnet.

Välkommen att följa med mig på resan!

De första sparkarna som jag kände på mors dag.

Att få känna sparkar på mors dag

När hösten kom summerade jag mina 237 veckor av graviditet…

Dags att summera 237 veckors graviditet

Sen hemlighetsmakeriet kring en planerad hemförlossning. Asabea har verkligen rätt när hon säger att de som planerar för en hemförlossning är mer utsatta än andra. Just att det högst privata valet, så fort det offentliggörs, blir ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Det är så tröttsamt att andra väljer att projicera sina egna fördomar och rädslor på dem som planerar att föda hemma. Ännu mer tröttsamt är att många tror att de har rätt att ha en högljudd åsikt om hur andra ska föda sina barn. Eftersom en förlossning framförallt är föderskans angelägenhet så valde jag att skydda mig själv.

Jag är så glad att jag tog mig själv och min förlossning på det allvar som jag gjorde den här gången. Helst av allt skulle jag vilja backa bandet och få föda om alla mina barn. Även om den här förlossningen inte avslutades hemma så blev den magisk och på mina villkor.

Läs berättelsen om Nils födelse om du inte redan gjort det:

Primum non nocere First do no harm
Ett Gott nytt år önskar jag dig! Och om du har Netflix så rekommenderar jag filmen Don’t look up såhär inför det nya året.


Deficient bodies and divine interventions

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Agneta Westergren

Hej!

Jag heter Agneta Westergren och har fått äran att medverka i Märtas fantastiska julkalender på temat positivt födande, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv fött sex barn och är utbildad doula, förlossningspedagog och barnmorska. I juni 2021 disputerade jag på avhandlingen ”Deficient Bodies and Divine Interventions, Women, midwives and the medicalisation of childbirth – A gender perspective”. I det här blogginlägget tänkte jag kort sammanfatta min avhandling.





Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.

Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.

I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.

Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:

* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.

* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.

* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.

Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.

För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.

Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.

/Agneta Westergren

Länk till avhandlingen!