Hej alla fina människor! Mitt namn är Melina och jag har två underbara små barn. Dottern är nu i skrivande stund lite mer än två år, och min son är snart fyra månader.
Kontrasten mellan deras födslar är som natt och dag.
Dottern föddes för tidigt på grund av att vattnet gick i vecka 31+0, sen kom hon efter att de lyckats bromsa upp förlossningen en vecka. När hon kom kände inte jag att jag födde, jag kände att jag blev förlöst av personalen och jag blev rätt så traumatiserad efteråt. Dels för att hon kom så tidigt och att jag kände att jag inte hade någon som helst kontroll. Jag förstod inte vad eller varför sjukhuspersonalen gjorde någonting av det de gjorde när jag födde.
Jag hade inte ens hunnit googla på hur jag skulle kunna andas för jag tänkte att jag ändå hade två månader på mig.
Men iallafall. Nästa gång skulle bli annorlunda hade jag bestämt mig. När jag blev gravid med min son läste jag flera böcker om graviditet och förlossning, bland annat Märtas fantastiska bok, följde flera inspirerande och informativa konton på instagram som jag gick in på dagligen, kollade videos på youtube, läste bloggar, gick en hypnobirthingkurs. Jag samlade på mig så mycket information jag kunde och jag kom fram till att vi kvinnor har allt vi behöver inom oss för att kunna föda barn, och i många fall även få en positiv och stärkande upplevelse utav det, det är bara systemet inom vården som ofta förstör det för oss.
Jag bestämde mig för att jag ville föda hemma, jag kontaktade en hembarnmorska men det var för dyrt för att vi då skulle kunna ha råd med det. Väldigt tråkigt tyckte jag, men jag fick snabbt ställa in mig på att göra det bästa av situationen att föda på sjukhus. För mig är sjukhus inte en plats jag känner mig trygg på då jag har flera jobbiga erfarenheter av sjukhus från förut. Därför var det viktigt för mig att skriva ett bra förlossningsbrev och sen hoppas att personalen verkligen skulle lyssna på mig.
Tidigt en morgon
Tidigt på morgonen den 2 juni, säkert klockan fyra på natten, vaknade jag av sammandragningar. Jag tog upp mobilen och startade tidtagaruret. 7-8 minuter mellan varje. Jag somnade om. När dottern och sambon vaknade några timmar senare ville jag ligga kvar inne i mörkret även fast det fortfarande var omkring 7 minuters mellanrum. Något i mig ville vara kvar i oxytocinbubblan under det varma täcket. Jag ville föda nu för jag hade redan gått över tiden. Jag ville försöka få en så fysiologisk födsel som möjligt och då ville jag inte bli igångsatt.
Jag ligger kvar hela förmiddagen och sammandragningarna blir tätare och tätare. Omkring lunchtid är de så täta som var tredje minut. Vi ringer förlossningen i Sundsvall dit vi tänkt åka och de har fullt. Då ringer vi istället förlossningen i Örnsköldsvik som är lika långt ifrån oss och de har lediga platser. Jag gör mig iordning och äter mat, sen åker vi.
Hade förlossningen i Sollefteå inte stängt några år tidigare hade vi bara haft 20 minuters bilresa istället för 1,5 timme.
Bilresan var hemsk. Jag ville inte sitta still i en guppig bil så länge när allt var igång. Men jag kämpade med att hantera det och jag gjorde det bra. Jag hade sköna avslappnande ljud i hörlurarna och fokuserade på andningen. Vi stannade flera gånger för att jag behövde spy.
Väl framme skyndar min partner iväg och hämtar en rullstol, jag lägger väskan på den. Jag är inte sjuk säger jag och ler, ”jag kan gå”.
Mitt sockersug är brutalt så jag smiter in på kiosken och andas igenom flera sammandragningar medan jag köper glass. Den var overkligt god men jag kunde inte behålla den i magen tyvärr.
Vi tar oss upp till förlossningen och får ett rum. Jag ger dom mitt förlossningsbrev.
Även fast jag skrivit att jag inte vill ta CTG så ville dom ta ett för att känna sig trygga så jag gick med på att göra en intagnings CTG. Jag påminner de flera gånger under hela födseln om att använda ord som ”sammandragningar” och ”vågor” istället för ”värkar”. Jag vill inte bli påmind om att jag ska ha ont.
Jag själv vill att de ska kolla hur öppen jag är när jag kommit in, barnmorskan konstaterar att jag är 2 cm öppen. Jag blir överlycklig och motiverad!
När jag skulle föda dottern var jag 1 cm öppen ända fram till sista timmen, då jag gick från 1 cm till 10 cm på en timme, och hela hennes förlossning var igång på riktigt i ungefär ett dygn, så att vara 2 cm öppen kändes motiverande.
Jag känner att jag behöver smärtlindring. Tyvärr är det enda badkaret upptaget. Jag ville föda i vatten men det fick man inte där, men jag ville ändå bada som smärtlindring.
Jag smiter istället in i badrummet och tar en varm dusch. Jag står och nynnar och sjunger och andas för mig själv. Det fungerar väldigt bra i en timme. Sen blev det jobbigt att stå upp och stolen i duschen var inte bekväm att sitta på så jag går in till mitt rum och ber de kolla hur öppen jag är och att få lustgas. Badkaret var fortfarande upptaget och var det under hela födseln.
4 cm öppen! Lyckan!
Tiden går. Jag är trött. Ligger i sängen och andas lustgas. Är hungrig men kan inte äta för jag spyr så fort jag får i mig vatten eller mat. Min partner är där hos mig hela tiden och han är det bästa stöd jag kunnat be om. Så fort jag håller på att tappa kontrollen får han tillbaka mig in i min bubbla.
Men sen så går han iväg några minuter och ska göra en grej och just då kommer läkaren in och ifrågasätter mitt förlossningsbrev när jag har starka ihållande sammandragningar som inte ”släpper”. Haha tajmingen på det.. Jag går med på att göra flera rutingrejer jag skrivit att jag inte ville göra bara för att bli av med henne.
Nu börjar det bli intensivt. Hittills har jag kunnat vara i min bubbla tack vare lustgas, hörlurarna med sköna ljud och meditationer, men nu börjar det bli för intensivt och göra alldeles för ont. Jag blir arg. Jag skriker att de ska göra någonting och hjälpa mig. Jag vill ha ryggbedövning, nu!! Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill sova. Jag vill äta. Jag vill vila. Jag vill ta en paus bara ett kort tag.
De ringer narkosläkaren och bokar in spinalbedövning men det kommer ta en halvtimme innan han är här. Jag ber barnmorskan kolla hur öppen jag är. 8-9cm. Det förklarar saken, jag går igenom ”the transition”. Det är fasen många födande kvinnor upplever som den värsta, då många vill ge upp, åka hem, få ryggbedövning/epidural eller annan stark smärtlindring.
Barnmorskan konstaterar att hinnan buktar ut massor. Jag frågar henne om han kommer att komma om hon tar hål på den. Ja säger hon. Jag ber henne ta hål på den, fostervatten forsar och hon viker bak sista fliken.
Nu kommer jag in i ett helt annat tillstånd. Det känns som ”Boss fight mode” i något TV-spel. Nu kör vi.
Nu är det inte jobbigt längre. Nu är han ju snart här och jag kan äntligen börja krysta. Det gör ju ont men på ett bra sätt. Jag känner att jag har kontroll igen.
Jag står på knä på sängen och krystar. Det känns som det brinner, som en ring av eld.
Hela den här fasen är lite luddig för mig. 20 minuter efter att barnmorskan tagit hål på hinnan är han ute. Det gick så fort att narkosläkaren inte ens han komma.
När han är ute ropar jag ”min bebis! Min Enoch!” Och tar honom till min famn. Han är så perfekt. Han är frisk, stark och mår bra.
Det tog ca 4 timmar från att vi kom fram till sjukhuset tills att han kom ut till världen.
Jag är så tacksam till min sons födelse, den läkte något inom mig som den förra tog ifrån mig. Även om allt inte blev som jag hade önskat blev den klart över förväntan och jag kände det viktigaste, att jag hade kontroll och att han mådde bra. Jag födde min son. Jag hade min själsfrände, två fantastiska sjuksköterskor och en underbar barnmorska vid min sida som verkligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina önskemål från start.
Tack för att ni läst.
Födseln finns på youtube för er som är intresserade av att uppleva den i videoformat.
Hej! Jag heter Helen Light och är facilitator för cirklar, ceremonier och samverkan som stöttar kvinnors heliga inträde i moderskap. Jag kallar mig lite lekfullt för ’moderskapsdoula’ – samtidigt som jag på största allvar ser behovet av att fler kvinnor föds fram, inte bara som mammor, utan som mödrar och ledare, i kontakt med våra kroppars kraft och våra ursprungliga modersinstinkter att stå upp för, värna om och främja allt liv.
Fotograf: Maria Andrea Garcia
Precis som månen roterar motsols, är ämnet jag ska dela med mig av, kopplat till en kultur som återfinns i vårt förflutna, men som håller på att återvända till vårt medvetande idag.
Detta inlägg handlar om hur en övergångsrit, en så kallad Rite of Passage, kan stötta den stora förändringsprocessen av att bli mamma och hur det aldrig är för sent att fånga upp denna spiraliserande portal – och komma ut stärkt på andra sidan.
De tre faserna av en fullföljd Rite of Passage
Begreppet Rite of Passage blev känt från den franska etnografen Arnold van Genneps bok med samma namn publicerad 1909. Boken beskriver processen när en människa går från en social roll till en annan. Till exempel från ungdom till vuxen, ungmö till moder, ogift till gift eller från äldre vuxen till det som på engelska kallas ’Elder’ – en initierad vägledare.
En fullföljd Rite of Passage består av tre faser; ’separation, liminality, and incorporation’ eller på svenska; separation, övergång och integrering. En övergångsrit förutsätter kontinuitet i relationer då det är gruppen som speglar processen. Det är lika viktigt att ha sett någon lämna sin tidigare roll som att se dem träda in i den nya, samt ha tålamod och förståelse för den tid övergången däremellan kan ta.
Ceremonier ger oss en möjlighet att markera de olika faserna, något som ännu återfinns i våra traditioner av t.ex giftermål och begravning.
Att se på födseln från linsen av en övergångsrit betyder att vi ser den som en kontinuitet och en portal, snarare än en enskild händelse. Vi behöver också ta ett moder-centrerat perspektiv (eller människocentrerat, då detta i förlängningen gäller alla som går igenom ett stort skifte) och inkludera den själsliga, existentiella upplevelsen.
Avslutet; En Rite of Passage börjar
Inget symboliserar multi-dimensionalitet som en graviditet. Ett varande mellan världar. En början av något nytt, men också ett avslut av det tidigare. Medan graviditeten fortskrider i linjärtid, dras föderskans medvetande inåt och neråt till vertikaltid, där barnet är. Hon förbereds för att lämna sitt tidigare jag och det bekanta bakom sig – samtidigt som hon snart ska träda in i total ovisshet och på andra sidan välkomna ett nytt liv – i rollen som mamma.
Processen av denna dualitet befästs i en övergångsrit genom att föderskan och/eller familjen blir bevittnade i t.ex en ceremoni som fokuserar på resan de har framför sig (observera skillnaden med en baby shower, som i sig kan vara fint att samlas kring men som har ett annat fokus) Att bli bekräftad och hedrad i denna fas kan boosta känslan av trygghet och tillförlitlighet och skapa en tydlig markering av avslut – innan det nya tar vid.
Året innan jag blev gravid hade jag på en kvinnofestival bevittnat något av det vackraste jag sett. De kvinnor som under festivalen var gravida hade fått träda in i mitten av en stor cirkel och tagit emot en kollektiv välsignelse; en så kallad Mother Blessing eller Blessing Way.
Mother Blessing på Sacred womb festival Fotograf: Elin Berge
Det hade fått luta sig tillbaka på mjuka filtar och kuddar medan vi strött dem i rosenblad, gett dem kärleksfull beröring och viskat stöttande ord i deras öron. Det var inte bara berörande för kvinnorna som tog emot. Vi som fick ge, hålla och hedra dessa kvinnor kände att något föll på plats. Kvinnan som gudinna; bärare av det allra heligaste, livet själv. Ett förhållningssätt vi i det sekulära Sverige är svältfödda på.
Det var en av mina största sorger när pandemin slog till och restriktionerna var som hårdast under våren 2020, att acceptera att jag som höggravid inte skulle få ta emot samma sak.
Jag förstod inte förrän långt senare, vilket spår den avsaknaden satte i mitt medvetande, ’trots’ att jag hade en bra graviditet.
Mitten, liminalitet, trösklar och tilltro
Ordet liminal härstammar från latinska limen, som betyder threshold/ tröskel. Under födandet blir det tydligt att både barn och föderska står inför trösklar och utmaningar de ska passera och överkomma. Barnet ska byta miljö från det tidigare kända och trygga i livmodern till det ovissa livet utanför. Föderskan ska möta sensationella, mentala och ofta emotionella och existentiella hinder hon kanske aldrig mött förut. Hur mycket stöd hon än har omkring sig, är det hennes egna inre hinder hon ska möta (och kanske det epigenetiska arv hon bär med sig från tidigare generationer?)
Den här fasen är den vi ofta räds i vår samtidskultur eftersom den på många sätt påminner om döden. Men i traditionella kulturer, flera levande idag, anses det beundransvärt att möta den inre världen som föderskan nu får tillgång till. Omgivningen ’håller ställningarna’ utanför som väktare – och väntar.
Behovet av att hedra graviditeten som ett avslut hamnade snabbt i bakgrunden av beslutet att föda hemma och den planeringen det innebar. Vi hade tur att få tag i en hembarnmorska som kunde bistå oss trots den extrema vårdsituationen och med hennes stöd och vägledning, samt med kunskap om födandets fysiologi gjorde jag mig redo att möta födandet.
Än i dag är mitt aktiva deltagande i de förberedelserna och hängivelsen i födseln som följde det jag är mest stolt över i mitt liv.
Jag fick min drömfödsel med hjälp av goda förutsättningar, positiva associationer av födandet, medvetenhet i min kropp, och framförallt en stöttande, trygg miljö och team av min man och barnmorska som lät mig gå in och ner i mig själv.
Vår son föddes i morgonljuset i det som idag är hans lekrum.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!
Slutet; integreringen av den nya början
Efter den stora prövningen följer en period av ’inkorporation’ – då medvetandet långsamt återvänder till kroppen. En tid av integrering och skördande av insikter. Omgivningen samlas igen kring föderskan för att lyssna och låta henne dela, då hennes upplevelser ’från andra sidan’ är värdefulla för alla. Det finns ett gemensamt intresse att stötta hennes läkning så att relationen till bebisen kan upprättas och familje-konstellationen etableras – men också långsiktigt, då samhället gynnas av att hon så småningom kommer ut ännu starkare och tryggare i sin modersroll för alla ’byns barn’
Jag hade på många sätt initierats. Lämnat delar av mitt tidigare ’jag’ bakom mig genom att välja hemfödsel istället för sjukhusfödseln, ett aktivt ställningstagande. Men jag hade också omedvetet internaliserat idén om att min sons födsel var ’crescendot’ och avslutet.
Jag hade fått ’drömfödseln’ – Varför kändes det som att något var oavslutat?
Svaren kom först när jag började studera traditionell Post Partum omsorg med Innate Traditions. Jag förstod hur jag hade snubblat över målsnöret och fått en stärkande födsel-upplevelse, men heeelt missat fjärde trimesterns fysiologi för läkning och post partum integration. Min kropp och nervsystem hade försatts i konstant stress av den extrema påfrestningen det innebär att amma dygnet runt och till följd av pandemin, inte fått mina behov av fysisk omsorg och social närvaro mötta.
Det ledde mig till studier av post partum läkning, nervsystemet, mödrars unika biologi och neurologi, antropologiska perspektiv på moderskap och att jag vände på varje sten i min personliga utveckling genom olika coacher och kurser.
Med tiden började bitarna falla på på plats hur jag, trots alla mina ansträngning att återupprätta någon slags ’by’ omkring mig aldrig skulle bli nöjd. Hur min man aldrig skulle kunna tillgodose min längtan efter varma, omvårdande kvinnohänder på min sköra kropp eller ersätta speglingen av visa initierade vägledare som reflekterade min inre upplevelse av att vara ’pånyttfödd’.
Det jag sörjde och saknade var en hel kultur.
Jag insåg att jag behövde backa bandet och ta ansvar för mitt behov av bli hållen och hedrad, i ceremoni. Jag vände mig till Susannah Rickman och Kristina Turner som precis hade börjat planera för en Helgad Födelsevärnare – utbildning de skulle hålla 2022 som handlade om att värna om den heliga, andliga aspekten av födandet – i relation med naturens cykler och moder-centrerade visdom. Det förstod genast mitt behov.
9 månader efter min födsel tog jag emot en integrerande Post Partum ceremoni där jag fick jag återkoppla med det som varit – och inte blev. Med det jag fått och det som hade försakats. Hållen av mina ceremoni-ledare och mina två väninnor och vittnen fick jag känna känslorna jag hade hållit tillbaka. Jag kände mig första gången sedan födseln fullt SEDD och förstådd.
Jag fick symboliskt träda ner i en ’kokong’ omsvept av sjalar och stanna där tills tiden stod stilla.
När sjalarna lättade, kände jag ljuset återvända – och min själ anlända.
Jag fick en ny början som moder för det jag nu vet är sant – och vill dela med mig av till världen.
Jag är också en del av nätverket MODERBYN som återskapar sociala strukturer för att främja Jorden, genom Modern www.moderbyn.com och @moderbyn.community
Den här texten handlar om att vara med om ett trauma men ändå få uppleva födandets förändrande kraft och kunna gå vidare som mamma och människa – trots trauma. Känsliga läsare varnas.
Av Sofia Garfield
När jag var gravid med min första och inte visste någonting om vår förlossningsvård. Att vissa (många) inte blir behandlade med respekt inom vården som födande och mamma. Jag brukar säga att jag gick rätt in i fällan. Blåögd och litade på ett system som inte litade på mig.
Jag ser livet som ett tåg. Ett tåg i rörelse framåt. Stannar gör det bara när man dör. Då kliver man av. Tiden, livet, tåget susar fram. När vi inte tänker på att vi åker tåg, så är livet rätt härligt. ”Det tuffar på”. Men när vi börjar tänka på ”nästa hållplats” eller ”vad långsamt vi åker” eller ”åh! det går för fort” så är det alltid något som är jobbigt i livet. Så ser jag det.
Foto: Gabriela Palai
När jag var gravid med mitt första barn, satt jag lugnt och stilla på en skön sittplats på tåget. Njöt av tiden och utsikten. Barnmorskorna skulle ju hjälpa mig med att föda. Men det var ju SEN. Skulle ju vara gravid i en evighet. Det där överdrivna självförtroendet som en första-gångs-gravid kan ha. Det där lite arroganta sättet att inte vilja lyssna, förstå eller ta in när andra försöker berätta, kanske varna, upplysa osv hade jag. Inget skulle ju hända mig. Jag kommer vara undantaget, allt kommer gå fint. Ville inte höra. Innerst inne var jag nog rädd. Men visste absolut inte vad jag skulle göra med rädslan. Jag hade aldrig sett en förlossning, bara på tv. Jag hade bara hört lite smådelar av olika förlossningsberättelser. Hade sett hur mina systrar mådde otroligt dåligt efter sina förlossningar. Försökte kontakta en doula … men 13,000 kronor… Nä så rädd är jag nog inte. Barnmorskorna är ju allt som behövs, tänkte jag. Tänk om jag hade vetat, lyssnat. Vågat ta in. Tänk om jag hade vetat att barnmorskorna inte kommer ha tid för mig. Att all support jag förväntade mig skulle ersättas med CTG. Iallafall där jag födde, i Stockholm.
Men det hade jag ingen aning om nu när jag satt här, på tåget och bara längtade efter min bäbis. Jag skulle snart få hålla och träffa denna lilla människa jag skapat. Det gav ett pirr i hela kroppen, ända in i själen, när jag tänkte på det. Allt jag offrat för att skapa honom skulle jag snart få pussa på. Åh vad taggad och stolt jag var! Förlossningen började… eller nä… det gjorde den inte.
Blev igångsatt i vecka 38 (37+6). Jag hade ringt in till BB i v 37 (36+4) och sagt att något läcker ur mig och ville veta vad det var. Fram och tillbaka på olika vaginala undersökningar. Ingen visste vad det var och alla jag träffade sa olika saker. Jag blev rädd av det. “Ingen verkar ju ha koll på hur eller om jag ska föda mitt barn.” Men tänk om jag hade varit insatt själv hur förlossningar kan se ut. Som jag är idag. Att läcka vatten inte behöver betyda, vaginala undersökningar, akut igångsättning eller stress. Eller tänk om barnmorskorna hade upplyst mig om det. Tänk om någon hade lagt en hand på min axel och sagt “Allt är helt normalt, åk hem och invänta värkarna.”
Men ingen sa det, ingen sa nåt som innebar information eller tryggt bemötande! Allt var oklarheter och jag blev mer och mer rädd och stressad. Tänk om jag hade vetat att igångsättande dropp oftast resulterar i fosterbesvär. Att barnets hjärta ofta inte orkar med droppet i samband med vad som behövs därtill på grund av droppet. Till exempel mycket epidural, svårigheter för mamman att röra sig osv. Tänk om jag hade vetat att vaginala undersökningar kan ge infektion i underlivet och ge feber som behöver behandlas med Alvedon och antibiotika. Att värkstimulerande dropp kan ge värkstormar och biverkan som svårigheter att kunna känna glädje, knyta an till barnet efter förlossningen, som i sin tur kan ge förlossningsdepression (OCH SKAM!) Men jag visste inte, så jag gjorde som dom sa. Åkte fram och tillbaka till BB för vaginala undersökningar och blev mer och mer stressad. Tillslut blev jag galen och grät hos en random barnmorska. “Jag orkar inte mer, vad är det som händer?” Då rekommenderade hon “Vi kan ju bara sätta igång dig så slipper du det här.” Hon fick det att låta så enkelt. Så oriskabelt och otraumatiskt.
Jag ställde några frågor om igångsättningen. Men allt skulle gå så lätt och det var ju ingen som helst fara för barnet eller mig. Men tänk om hon sagt “Åk hem och vila dig, inget är fel på dig eller ditt barn.” För det var ju exakt så. Då skulle jag ju “sluppit det där” på ett bättre sätt och kommit tillbaka när jag och mitt barn var redo att föda. Men jag visste inte. Jag litade på dem. Jag hade slutat läcka vatten, eller vad det nu var. När jag säger ”läcka” menar jag att det hade slutat sippra ut något litet genomskinligt och varmt. Pyttelite alltså. Men jag lades nu in för att ”slippa det här”. Nu började resan in i helvetet. Jag gick rak in i fällan helt oförberedd. Där jag förstod försent att sjukvården inte hade “my best interest in mind”, inte ens mitt barns. Barnmorskorna jobbade för sjukhuset och dess rutiner, och inte oss. Individuell vård fanns inte. Det fanns inte ens tid för att se mig i ögonen. Jag hade ingen kunskap, utan bara känslor.
Känslorna sa åt mig att detta var fel men jag visste inte varför så jag gick emot det jag kände och tackade ja till igångsättning och allt där till. Dom visste ju bäst. Jag förvandlades till en patient, en sjuk patient som lider. Jag är än idag besviken på mina barnmorskor och har förlorat all tillit för det yrket.
Trauma
Droger sätts in i mina blodådror och jag får fingrar uppstoppade i mitt underliv väldigt ofta. Stressen, smärtan och utsattheten kände både jag och mitt barn. För vi är ett. Nu som patient ska mitt barn ska räddas ifrån mig, min sjuka svaga kropp, så fort som möjligt. Värkstormar, vaginala undersökningar, infektion och feberfrossa. Timmarna går. Jag checkar ut mentalt. Det här blir för mycket. I samma veva går min sons hjärtljud ner. Det är intressant att det sker samtidigt som jag mentalt checkar ut. In rusar 10 okända personer. 10!
Det står i mitt förlossningsbrev bland annat att jag inte vill ha studenter eller många personer i mitt rum samtidigt. Här finns både studenter och många personer. Det är bråttom att rädda honom nu ifrån mig och drogerna. “Akut kejsarsnitt” hör jag igenom rummet. Känner en panik långt inne i kroppen. Blundar med en maktlöshet. Helt plötsligt pressar en barnmorska upp fingrarna högt upp i slidan utan att fråga. Det gör förfärligt ont. Griper tag om min mans hand hårt och flämtar. Men jag säger inget för jag har checkat ut. Hon öppnar min livmodertapp med sina fingrar. Hon ber mig krysta. Huvudet kommer lite längre ner. Då säger hon “Okej, du har 10 minuter på dig att få ut honom annars blir det akut snitt.” Sen signalerar hon till en kollega som står i dörröppningen, hon som ska boka operation och säger ”Vi ger henne 10 minuter”. Alla flockas nu runt mitt underliv, alla ska se. Alla är spända. Kommer hon klara detta. Jag pressas mot min vilja ner på rygg, mina ben förs upp i gynställning och en lampa riktas mot mitt underliv. Allas ögon riktas mot mitt underliv. Jag trycker otroligt hårt med all kraft jag har. Alla tittar på, fingrar körs ut och in i slidan hela tiden. Jag vet inte varför men det händer. Någon drar längs slidöppningen upp och ner flera gånger. “Så fort hans huvud är förbi bäckenbenet tar vi sugklocka”. Säger en barnmorska till en annan. Sugklockan sätts och de drar och jag krystar. Känner den brännande ringen längs slidöppningen, sen två klipp. Blod forsar ut och ner på golvet. Händer förs in och de lyfter ut honom.
Jag ser bara honom i kanske 10-20 sekunder. Hinner tänka medan de blåa handskarna håller i min son över min mage medan de klipper navelsträngen ”Du är det vackraste jag sett!”. En tår faller ner längs min kind. Jag säger ”Men vart har du hamnat va? Du är så vacker min son!” Navelsträngen klipps och de springer iväg i ett annat rum med honom. 16 minuter tog det att krysta. Vart är min son?
Alla har sprungit iväg, min man har följt med. Ligger ensam, uppklippt och svag. Jag tänker ”han dog nu och har tagits ifrån min sjuka och svaga kropp. Klart att en som jag inte kan få något så fint som honom!” Jag har förklarat tydligt i mitt brev hur jag ville att detta skulle gå till. Krystningfasen och tiden efter att han kommit ut. ”Väg och mät honom inte förens efter en timme. Vill att han ligger på mig hela tiden.” Alla på MVC har lovat guld och gröna skogar. Alla har sagt att det kommer att ske. Inget av det hände. De har skapat en farlig situation som de nu ska rädda honom ifrån. Med ett uppklippt underliv, liggandes naken i gynställning, bajs dinglades i en påse mellan mina ben, moderkakan i magen med strängen som hänger ut och ner mot marken och droppar blod ligger jag ensam i mitt rum. Så här välkomnas jag till mammalivet. Naken, förnedrad, maktlös, med en massa onödiga interventioner och en separation med mitt barn.
Skulden och skammen
Kände ändå att det var mitt fel. Det var nog fel på mig. Jag hade ju inte läst på. Jag visste inget om förlossning eller förlossningsvård. Men så här föder en förstföderska ofta sitt första barn. Detta är en ”vanlig” förlossning. Jag ligger där med en känsla av att jag just blivit våldtagen och lämnad för döden.
”Han dog nog nu och jag fick inte vara med” tänker jag och känner att ingen bryr sig om mig eller min upplevelse. Separationen är den jag upplevde – tro det eller ej – som mest traumatisk.
Hur jag upplever förlossningen eller första mötet med mitt barn spelar ingen roll här med dessa kvinnor. Det enda som är viktigt är att mitt barn “överlever”. Överlever min svaga sjuka kropp som inte kan föda säkert. Överlever drogerna, de icke evidensbaserade interventionerna. Föda är ju så farligt för bebisar och mödrar. Men jag är varken svag, sjuk eller farlig för mitt barn. En födsel är inte farlig för vare sig mamma eller barn. Droger, onödig igångsättning för tidigt och ingen kunskap eller support är farligt för mitt barn.
Onödiga igångsättningar borde förbjudas. Jag hade ingen kunskap och behövde vägledning. Jag behövde inte det där för vår hälsas skull. Tänk om fokuset hade varit på mitt och mitt barns välmående, upplevelse, en fysiologisk födsel med stöd, där vi hade kunnat använda oss av medicin OM det behövts, där kvinnor kunde stötta varandra och vägleda varandra in i mammalivet med entusiasm, kunskap, kärlek, tillit och kraft. I en miljö som inte fruktar födslar. Då hade både jag och mitt barn gått hela därifrån. Lyckliga och stärkta. Jag hade börjat livet som mamma i min egen inre kraft. Jag hade kunnat uppfostra nästa generation tillsammans med mina medsystrar runt mig. I kraft, styrka självsäkerhet och energi. Men nu hade vi bara överlevt ett trauma, jag och min son.
Ansvaret som läggs på mig
Ansvaret låg nu på mig att hitta rätt, läka. Jag förväntades bara komma in i en roll jag inte visste hur jag skulle komma in i, en trygg mammaroll. Jag behövde dessutom pussla ihop allt själv för att klara av att leva igen och klara av att vara mamma. Förstå att jag blivit traumatiserad och att detta inte var mitt fel. Jag hade litat på ett system som inte litade på eller respekterade min kropp eller den födande kraften. Jag var i ”survival mode” hela första året mer eller mindre. I chock. Tänk om min son hade fått hela mig från början. Den hela, starka versionen av mig. Han är värd det. Det visste jag så därför hade jag också ovanpå detta, dåligt samvete!
Jag har försökt förklara för min man hur det kändes eftersom han inte kan förstå hur svårt och kränkande det faktiskt var:
Tänk dig att du kräks. Det är något din kropp bara gör. Tänk dig då att andra personer rusar in och behandlar dig illa medan du kräks. Klipper upp kinderna på dig så du kan ”kräkas lättare”, stoppar ner fingrar i halsen när du inte kräks för att få upp mer. Tänder lampor och lyser in i dina ögon, spärrar upp dina ögonlock fast du vill blunda. De tar makten ifrån dig. All kontroll. Du blir inte respekterad. Du har ingen kontroll alls längre men du fortsätter bara kräkas hos människor som inte bryr sig om dig alls eller bryr sig om din upplevelse. Allt detta sker medan du kanske har det mest andliga uppvaket någonsin på insidan. Jag ville bara fly men min kropp kunde inte gå därifrån.
Post partum
Sedan började tiden efter förlossningen. Då var det som om något tog tag i mig. En kraft, en aggressiv kraft. Som drog upp mig ifrån min sittplats på tåget, öppnade dörren och tryckte ner mitt huvud mot rälsen. Medan tåget bara körde fortare än någonsin. Nu handlade det om emotionell överlevnad. Läkarna hittade dessutom även ett blåsljud på min sons lilla hjärta. Inte undra på att han inte klarade av alla droger, igångsättning, stress och traumatisk förlossning.
Halva jag ligger på golvet vid dörren och andra halvan hänger utanför tåget. Något trycker mitt huvud mot rälsen, hårt. Tåget bara åker vidare som om ingenting hänt. Ingen ser detta. Ingen hör mig. Men där ligger jag och kämpar i det tysta. Allt känns läskigt, svårt och nära döden. Jag är oviktig för min son, så känns det på sjukhuset. Ingen försöker göra min upplevelse trevlig. Jag försöker läka ihop fysiskt, psykiskt och själsligt efter den omvälvande förlossningen. Försöker också förstå den bland all “gas-lignting” ifrån alla håll. Samtidigt som jag behöver göra mig hörd, få svar på frågor, förstå, gå på läkarbesök med min son, hjälpa min son, knyta an, lära mig amma osv osv. ”Din son har VSD, det är ett hjärtfel. Troligen kommer han behövas opereras men vi vet inte när.” Där blev det återigen för mycket.
En klump i magen och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Tillslut fick vi åka hem. Jag grät, allt brast. Hade extremt mycket ångest, hade ont. När jag kom hem fick jag en stor reaktion på allt jag upplevt. Men jag hade inte ord på det, bara en känsla att nåt var och är fel. Gråter, darrar, är svag och skör. Nu mådde jag även illa och kräks, har svårt att äta och dricka. Med ett uppklippt underliv som ska läka ihop, en enorm besvikelse på mina barnmorskor, känslan av att jag blivit våldtagen ekar fortfarande i mig, en livmoder som drar ihop sig med otroliga eftervärkar, bröst som blivit tunga som stenar och gör förskräckligt ont som ett barn nu ska äta av. Men han är också sjuk och ska opereras?
Jag har nog faktiskt aldrig mått såhär dåligt som jag gjorde när jag kom hem ifrån BB. Läkarbesök och undersökningar hela tiden, fram och tillbaka till sjukhuset. ”Du borde vara tacksam” får jag höra. ”Tacksam att det finns sjukvård.” Tåget bara susar och kör, allt jag hör är dånet och gnisslet från rälsen som kommer närmare och närmare mitt huvud. ”Åh passa på att njut nu! njut!”
Vakna varje halvtimme på natten med en ömmande, sårig kropp som bara vill vila, SOVA och läka. Halvtimmen jag sov hade jag extrema mardrömmar. Men varje halvtimme ville han äta, så måste han få det. Jag ska trösta ett barn trots det. Ett barn, som i vårt fall, också är hjärtsjuk. Hans hjärta klarar inte av livet utanför livmodern. Tänker ”va fan skulle han ut tidigare och göra?” Tillslut började jag pumpa och min man fick mata på flaska nattetid. Så jag kunde få sova längre sträckor på nätterna. Pappan tog all nattmatning och han gick även iväg till skolan på morgonen.
Men nog blev jag också uppläxad av BVC att så (amma OCH ge på flaska) kan man inte göra. ”För då förvirrar man barnet och barnet kommer sluta amma helt!” Men så var det ju inte, inte för oss. Han ammade dagtid och tog flaskan nattetid. Vänner tyckte så synd om pappan som skulle både vakna på natten och gå iväg på morgonen. Han fick empati och beröm. ”Wow vilken far, vilken man!”. Jag fick inga sådana lovrop. Jag hörde mest kritik, att jag ska sluta klaga och vara tacksam. Det förväntades mycket mer av mig.
Väl hemma sitter jag bara vaken och vaktar honom. Att sova känns farligt. Måste vakta. Hela min kropp gör ont fysiskt och psykiskt. Han ser på mig och jag känner att jag måste säga något. Hans blick ser mig. Känns nästan lite främmande, obehagligt att få ögon som ser, bekräftar att jag finns. Som om han sa ”Vi kämpar tillsammans, tack för allt du gör!”… en tår bränner längs min kind. Tillslut bryter jag tystnaden ”Mamma är här” säger jag. Orden gör något i mig. Något ändras. Orden får mig att orka lyfta huvudet lite som snart skrapas mot rälsen. Jag blir förvånad. Något vaknar i mig. En kraft. ”Mamma är här!” upprepar jag. Det nästan pirrar i själen. Säger det igen och ingen. Säger det så ofta att jag börjar förstå att jag säger det för min egen skull. ”Jag är mamma nu…” Är jag verkligen det? tänker jag. Tvekar. ”Mamma är här” viskar jag ändå till min son. Känner kraften. Pirret… ett ljus. Ännu en tår faller ner på mina kinder. ”Mamma ÄR här”. Säger jag i ett desperat försök att orka med allt och hämta styrka. Nu säger jag det även på dagtid, ja överallt! Mantrat känns tryggt på något sätt. Att en mamma ÄR här, är något som signalerar trygghet även för mig. Den påminner mig om att jag visst kan växa in i rollen som en trygg punkt, en mamma.
”Mamma är här”
Mamman som varit där hela tiden inuti mig, hon vaknar till liv. Det känns som jag kallar på henne. Jag ser plötsligt hur en ny tågvagn har öppnats på mitt tåg. En vagn jag inte kunnat gå in i innan. Dörren står på glänt. Det lyser. Det känns spännande att undersöka. Men samtidigt känner jag besvikelsen på mig själv. Ensamheten och är förvirrad. Jag känner flera saker samtidigt. Jag gråter och viskar till min son ”Förlåt att jag svikit dig!” Jag ska ju vara bättre än så här. Jag vet ju det. Jag är inte så här trasig. Jag skäms att jag varit så trasig under första tiden med mitt barn. Jag skäms inför honom hur jag fött honom. Det känns ovärdigt, han förtjänade bättre. Även jag förtjänade ju det och jag förtjänar att vara en hel mamma för början. Jag ska redan under förlossningen ha hittat denna nya tågvagn och gått in i den med min bäbis. Men jag hänger halft utanför samma tågvagn som tidigare.
”Mamma är här… någonstans är hon det. Det är du och jag nu.” Han suger tag. Jag håller andan för att kämpa igenom smärtan som känns när någon suger så där första amnings dagarna. Huden har inte tjocknat till. Det bränns. Biter ihop och viskar igen ”Mamma är här. Ät nu. Det ska bli bra detta!” Lovar jag, för att jag måste tänka så nu.
Är skör och trasig men ändå den starkaste versionen av mig som jag någonsin varit. Helt nedbruten och uppklippt av ett patriarkat som tagit makten i födandet ifrån kvinnan genom historien. Bristande förlossningskunskap, inget stöd och rädslor. Vår västerländska förlossningskultur med sin historia har ekat i mitt förlossningsrum och gripit tag i mig. Rutiner, ingen tilltro till kvinnokroppen, kontrollerande hårda händer och instrument över min livmoder och min makt. Droger och en fruktan för kvinnans kraft och tillit.
Den födande kraften når mig
Men här i natten med en viskning, trots det jag har varit med om, har den födande inre kraften nått mig. För ingen kan undgå henne. Jag ser denna kraft som en Gudinna, oberörd av världen. Hon tränger sig in och igenom, berör och transformerar oavsett bristande stöd, kunskap eller trauma. Den kraft som får en kvinna att bli mamma. Vi måste förstå att en ”mamma” är den starkaste versionen av en människa. Jag visste inte det då men jag lyckades förvandlas till en mamma i min egen inre kraft trots trauma, sjukdom och stress. Med ett litet skört mantra ”Mamma är här”.
Men hade du frågat mig då hade jag känt mig misslyckad, fördröjd och skamsen. Trasig. Att alla var bättre än jag, så kände jag. Vilse i ensamheten och okunskap. All min energi gick till att läka, låta mantrat ”mamma är här!” få växa försiktigt men stadigt. Att BLI mamma och knyta an till mitt barn tog enorm energi eftersom jag upplevt ett trauma och kämpade emot ett hjärtfel på sjukhus. Men jag lyckades göra det.
Du kan inte misslyckas med att föda ditt barn. Det kan vara mer eller mindre traumatiskt eller inte traumatisk alls. Med stöd, kunskap eller inte. Gudinnan Föda har ändå vidrört dig och förvandlat dig. Lita på att hon är där oavsett. Men jag önskar alla kvinnor en stark och härlig förlossning vägledd av inre kraft. Eftersom det är kvinnans ”birth right”.
Det har tagit år för mig att förstå vad denna Gudinna gjorde med mig och att hon faktiskt var med mig trots allt. Jag som trodde att jag blivit lämnad på grund av mitt trauma. Att jag fött på fel sätt och blivit förstörd och svikit min son. Men det var vår födande kultur och hur barnmorskor tvingas arbeta som svek oss. Idag känner jag mig stolt när jag ser tillbaka. Jag var stark. Jag blev mamma under väldigt svåra omständigheter, helt på egen hand. Helt ensam listade jag ut det och hittade den födande kraften fast det var dagar efter jag fött. Jag är inte en fantastisk kvinna och mamma på grund av mitt trauma, utan trots mitt trauma! Jag klarade detta trots bristande support och kunskap.
Allt läkte ihop, amningen började fungera fantastiskt efter några veckor. Vår amningsresa var det bästa av hela min resa in i mammalivet. Det var med hjälp av den som JAG hittade den födande kraften i natten. Jag saknar att amma varje dag. Han klarade av att både amma och bli flaskmatad. Efter hans operation satt jag med honom i soffan, hud mot hud och ammade i 6 timmar i sträck. Vi behövde det. Lugnet, de läkande oxytocinet, närheten, anknytningen, kärleken. Hans ärr efter operationen låg mot mitt hjärta och läkte medan han ammade. Nu var jag hans mamma ända ut i fingertopparna och lång in i själen. Jag började förstå vad nyblivna föräldrar pratar om. Den där ”rosa bäbisbubblan” jag skulle njuta av. Den kom. Då vi slapp ligga på sjukhus bland ekon av kvinnoförtryck och springa på läkarbesök och kämpa som idioter i motvind, då kom den ikapp.
Minns natten jag satt med honom på soffan, 8-9 veckor senare. Han hade hunnit opereras. Våra kroppar var lite mer ihopläkta då. Vi ammade smärtfritt. Jag tittade på honom och utan att tveka viskade jag ”Mamma är här!”.
Jag lyfte upp mitt huvud som mot min vilja tryckts ner mot tågrälsen. Reste mig upp, borstade av det där aggressiva som höll fast mig. Tog mitt barn, höll honom nära och gick in i den nya tågvagnen där det fanns mer ljus och värme.
”Mamma är här nu!” sa jag självsäkert och gick in i den nya tågvagnen, stängde dörren bakom mig och lämnade allt.
Lämnade mitt gamla liv, mitt gamla jag. Här fick vi vara i fred, äntligen!
Vi marineras av den födande kraften och etablerar våra nya roller. Jag som ny mamma och han som ny människa. Här fick vi älska och lära känna varandra och amma när vi ville. Jag fick vara mamma på det sätt som min själ var menad att vara mamma. Jag älskar mig själv som mamma nu. Jag reste mig trots trauma och jag blev förvandlad av den heliga, magiska, kraften som Födande innebär. Det är det som är kvinnors styrka men också vår svaghet. Vi reser oss trots brister, våld och trauman. Vi kan göra allt. Vi är starkare än allt annat på vår planet. Ännu starkare som mammor. Men vi behöver ändå kräva förändring för ingen ska behöva gå igenom det jag gjorde eller värre.
Nu är jag utbildad “föda med stöd” – doula och brinner för att hjälpa kvinnor igenom en graviditet, förlossning och postpartum i den födande heliga stärkande kraften från början till “slut”. Jag ser mitt jobb som doula som heligt.
För att få ha rätten att tro på och föreslå det jag känner är sant.
För att få se HELA dig och jobba holistiskt.
Det är därför jag valt att lämna läkaryrket för att istället jobba som doula.
Mikaela heter jag och är doula och legitimerad läkare. Min dröm under min uppväxt var att få jobba som läkare. Som läkare skulle jag få hjälpa och stötta människor när de är i en utsatt position och ett sårbart tillstånd. Under åren jag jobbat kliniskt som läkare har det tyvärr visat sig att tiden och förutsättningarna för att faktiskt få se hela den människa jag har framför mig saknas, trots att jag valt geriatrik som inriktning som är en av de specialiteter där det ges mest plats för detta.
För mig är människan en helhet. En flerdimensionell varelse där kropp, sinne och själ hänger ihop. Om det finns ett lidande i själen som inte adresseras, kommer det förr eller senare att visa sig i kroppen. Finns det oroliga, tunga tankar i sinnet som inte får ta plats, kommer det förr eller senare att påverka både kropp och själ. Om kroppen inte får det den behöver för att må bra, kommer varken sinne eller själ fungera optimalt eller ha en plats att verka från.
Sjukvård handlar inte bara om att lägga pussel med symtomen, sätta en diagnos och påbörja behandling. Sjukvård för mig är att få tiden att höra det som sägs mellan raderna, förstå vilken livssituation just denna person befinner sig i och hur sjukdomen påverkar dennes liv. Få plats att se till de sår och trauman som nu färgar upplevelsen av behandlingen och möjlighet att möta själen när man kommit dit att kroppen snart inte längre orkar mer. Att få se till och möta HELA människan. Inte att ”producera vårdtillfällen” som det kallas enligt den modell sjukvården bygger på idag. Vart tar värdet och betydelsen av mötet mellan två människor vägen då?
Jag drömmer om en sjukvård där varje patient fick känna att hon blivit sedd, hörd och lyssnad på oavsett vilken del av vården hon möter. Men en av de viktigaste platser där detta behöver vara norm är i all vård som rör fertilitet, graviditet och födande.
För dem som längtar och kämpar för att en dag få bli förälder, som upplever svårigheter att bli gravida eller få behålla en graviditet, kan avsaknaden av det själsliga stödet inom vården vara förödande tror jag. Jag är övertygad om att själsliga trauman kan påverka möjligheten att bli gravid. För finns det idag någon som kan säga att kropp och själ inte har något samband och att en själslig smärta inte påverkar den fysiska kroppens förmåga att bli gravid?
Tyvärr är det idag allt för många kvinnor som upplever att de inte blivit lyssnade på, inte fått gehör för sina önskningar och ännu värre blivit överkörda eller fått genomgå interventioner eller behandlingar som de inte gett samtycke till när de födde barn. Det är dags att vården börjar efterfråga och värdesätta kvinnans upplevelse av födseln och förstå vidden av hur detta påverkar henne resten av livet.
Att jobba som doula innebär för mig att som huvudsyssla få se, lyssna och stötta tills DU känner dig sedd och hörd. Att få jobba holistiskt, som för mig betyder att utgå från en tankegrund där människans olika delar hänger ihop och se till helheten med kropp, sinne och själ.
Att som fertilitetsdoula ge utrymme för lyfta på de stenar som ingen inom vården haft tid att lyfta på, när fokus ligger på kroppens förmåga att bli gravid. För kanske är det inte i kroppen en eventuell blockering finns. Sinnet och själen får ta plats och utrymme skapas för den längtan som finns och den påverkan det har på livets alla delar. Det är tufft och påfrestande att varje månad när mensen kommer, sörja något som aldrig varit. Och den sorgen måste också få en plats att vara.
Att som doula i kombination med bland annat min utbildning inom EFT (emotional freedom techniques), få ge plats för dig att bearbeta och överkomma förlossningsrädsla eller tidigare förlossningstrauman, för att du ska kunna se fram emot eller se tillbaka på ditt barns födelsedag med värme och glädje.
Att som förlossningsdoula få gå igenom och bearbeta de tankar och känslor som är kopplade till födandet för dig och ge plats för att din upplevelse av födseln ska bli så stärkande och positiv som möjligt. Att få informera om anatomi, fysiologi, endokrinologi och även om rutiner och rättigheter för att du ska kunna ge ett informerat samtycke till föreslagna procedurer och eventuella interventioner när du föder barn, eller använda din rätt att tacka nej. Det finns inget rätt eller fel sätt att föda barn på. Om det inte känns rätt i din mage, för din intuition, då är det inte rätt för dig.
Idag får jag jobba med att stötta kvinnor i att lita på den känslan. Jobba med att du ska få hitta din kraft och få föda som du önskar. För kvinnor som fått föda på sina villkor och barn som kommit till världen från en mamma som lämnar födseln med en känsla av styrka och kraft, är barn som kommer kunna utföra stora saker i livet. Det är jag övertygad om. Det spelar ingen roll exakt hur eller var du föder, så länge det är på dina villkor och du känner dig informerad och delaktig i beslutsfattandet.
Nu har jag hittat mitt drömjobb. Jag får kombinera min kunskap om kroppens anatomi, fysiologi, endokrinologi, påverkan av sjukdomar och komplikationer som kan uppstå, med att ge ett emotionellt, mentalt och fysiskt stöd till en kvinna och eventuell partner vid längtan efter graviditet, under graviditet och födsel samt vid förlossningsrädsla eller upplevelse av traumatiska födslar. Denna kombination innebär att jag får jobba med att se, höra och lyssna på hela dig. Får ge plats för att du ska hitta din kraft och styrka och för att du ska kunna gå lite lättare genom livet, vare sig tyngden beror på infertilitet eller rädsla för att föda barn, och för att du ska få föda barn på det sätt som är rätt för dig. Jag får nu äntligen jobba holistiskt och med en holistisk synvinkel på människan.
Om du också tror att människans kropp, sinne och själ hänger ihop och påverkar varandra, så hoppas jag att du hittar någon som kan stötta dig på det sätt som du behöver för att hela du ska bli sedd och hörd. Oavsett vilken del av vården du behöver möta.
Jag sitter på en pall bredvid badkaret. Det är en sån där rullande pall utan ryggstöd som är formad som en sadel typ, den är lagom mjuk och gör att vi barnmorskor kommer ner på en bra nivå samtidigt som vi kan röra oss rullande i rummet. Kvinnan andas lustgas i badet och har fantastiskt stöd av sin partner som har sitt huvud tätt intill hennes. Susandet från lustgasen hörs i bakgrunden, hon ljudar och börjar trycka på under värken. “Jag har aldrig haft en vattenförlossning,” tänker jag. “Borde jag göra något?” Jag känner hur en släng av oro växer i magen. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Hade jag varit orolig då? Nej,” tänker jag och tar några lugnande andetag. Allt är som det ska. Jag viskar till min undersköterskekollega att en till barnmorska gärna får komma in, det är min första vattenförlossning. Det känns oansvarigt att inte ha en till barnmorska på rummet. Och det är min första förlossning som jag har hand om ensam. Efter 1,5 år studier och flera veckor av bredvidgång är jag äntligen här och bistår min första födsel som ansvarig barnmorska.
Jag ber kvinnan komma på knä så att jag kan hålla ett perinealskydd medan hon krystar. Detta var något som var väldigt viktigt för henne, det stod i hennes förlossningsbrev som vi gått igenom tillsammans tidigare. Hela min arm är under vattenytan och eftersom jag inte kan se hennes underliv får jag använda mina fingrar för att känna vad som händer där i vattnet. Jag kan känna att huden buktar på när hon krystar, snart känner jag toppen av barnets huvud mot mina fingrar. Strax innan bebisen föds viskar min kollega som tyst smugit sig in på rummet “Huvudet måste vara under vattenytan tills den är ute.” Jag nickar som svar. Jag vet detta. Jag har själv fött i vatten. Jag har sett min kompis föda hemma i vatten. Jag har ägnat timmar åt att titta på vattenfödslar. Ändå är jag så tacksam för påminnelsen och stödet jag har i rummet, att veta att hon sitter där bakom mig och stöttar upp om det behövs.
Bebisen föds och får komma mellan mammas ben under vattenytan fram till sina föräldrar, där undersköterskan hjälper föräldrarna att ta emot. Inom en minut skriker bebisen. Ett nytt liv välkomnas till världen. Glädjen och lättnaden fyller rummet. Det är en unik känsla direkt efter ett barn föds. Alla pustar ut, värme sprider sig, oxytocinet flödar.
Den lilla familjen får en kort stund att få vara i sin bubbla, jag tar ett steg tillbaka. Sedan viskar min kollega att moderkakan helst inte ska komma i badkaret så vi hjälper kvinnan upp. Det är där jag känner att jag kunde ha väntat, gett dem mer tid att få vara i sin bubbla. Men vi är på sjukhus och jag är ny, jag får rätta mig efter verksamhetens regler. Jag vågar inte vänta utan gör som min kollega uppmuntrar mig till. Kvinnan får komma till förlossningssängen och föda fram moderkakan där.
I januari 2021 tog jag äntligen min barnmorskeexamen
Efter 16 år av drömmande om att bli barnmorska, tog jag, mitt i en pandemi, min barnmorskeexamen över zoom på min dotters 15-års dag. Det kändes som om cirkeln slöts den dagen. Drömmen att bli barnmorska växte nämligen fram under min första graviditet med min dotter. Vägen dit var varken rak eller lätt. Men på vägen har jag mött så många barnmorskor som stöttat mig, lärt mig och uppmuntrat mig. Om en behöver cheerleaders ska en ha barnmorskor i sitt liv, helt klart! Finns inga som är så bra på att uppmuntra, peppa och stötta en.
Jag kände att när jag fick min nya titel som barnmorska att jag äntligen hade fått rätt titel. Jag kände mig aldrig som en sjuksköterska, det var liksom fel på något sätt. Som om jag tagit på mig ett par skor som såg ut att vara mina men inte passade. Barnmorska är mina rätta skor! Jag känner mig så stolt över min titel, stolt över mitt yrke och stolt över mina kollegor världen över.
Under åren har jag haft väldigt mycket tid att tänka på vilken typ av barnmorska jag vill bli. Hur jag vill bemöta familjerna jag möter. Hur jag ska visa att jag respekterar dem och deras val. Hur jag ska lämna mina egna åsikter utanför deras svär och respektera deras resa till föräldraskapet.
Men det är också svårt att vara ny, i ett nytt yrke och på en ny arbetsplats. Det blir lite av en identitetskris att inte kunna rutiner, känna kollegor eller hitta i lokaler. Jag kom från en arbetsplats där jag varit i över tre år, jag hade fantastiska kollegor och visste vem jag skulle be om hjälp för vad, jag kände mig trygg. Nu valde jag att starta om. Vem kan jag be om hjälp? Vem kan jag bolla med? Vem kan jag luta mig mot? Jag behövde testa, läsa av, erfara. Sånt tar tid och tålamod.
Att vara ny betyder att du måste anpassa dig efter dina kollegors rekommendationer, avdelningens PM och läkarnas tycke på ett sätt som de erfarna inte behöver, de har sin erfarenhet att luta sig mot. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren?” Det har varit mitt mantra detta första år som barnmorska på förlossningen. För erfarenheten ger trygghet, lugn och otroligt mycket is i magen. Alla dessa saker är egenskaper jag ser och har sett hos de barnmorskor jag ser mest upp till. De barnmorskor som vågar handha en förlossning utan att göra vaginala undersökningar eller lyssnar bara med trätratten för att det är det kvinnan vill. De barnmorskor som vågar bistå en oplanerad sätesfödsel eller bistå födande i hemmet. De barnmorskor som inte måste någonting utan anpassar sig efter den födande, som vågar stå upp för den födande och dess partner, som vågar. Det är så komplext att vara barnmorska, att veta när en ska sitta på sina händer och avvakta och när en ska vara proaktiv och göra. Det är mycket att hålla reda på, en ska vara flera steg före och samtidigt inte patologisera något som är friskt. Det är ett stort ansvar och det finns många risker. För vi barnmorskor har alltid ett hot hängande över huvudet på oss, läkare som skriver avvikelser, födande som gör anmälningar, anhöriga som blir arga. Vi ska anpassa arbetet efter verksamhetens alla krav, skriva allt i journalen så vi har ryggen fria, blanda in läkarna i alla patienter och tillgodose den födandes önskemål, krav och fysiologiska process.
Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Då hade jag varit den barnmorska jag hoppas att jag en dag kan vara fullt ut. Midwife. Med kvinnan. Inte för regionen. Inte för verksamheten. Inte läkarna eller kollegorna. För den födande, det är ju därför jag blev barnmorska. För att stärka och stötta, och ibland bara sitta på en pall och observera i tystnad då ett nytt liv håller på att börja.
Nandi heter jag och bor i Malmö. Jag är doula, barnmorska och undervisar i Hypnobirthing. Jag försöker dela med mig av kunskap och tips på engelska på min Instagram och min YouTube-kanal. Och så är jag mamma till tre barn också, en dotter på 16 år och två söner 8 och 4 år. Jag skulle beskriva mig själv som “multi passionate” eftersom jag har många olika saker jag brinner för. När Märta bad mig skriva ett inlägg funderade jag länge på vilket ämne jag skulle välja, det finns så många saker att skriva om. Jag valde att skriva om att vara ny för det är något som påverkar oss alla på olika sätt och något jag pratat mycket med mina före detta kursare med. Det har varit ett omvälvande år som ny barnmorska, under en tid då många i min region lämnat regionens största förlossningsavdelning och pandemin kommer och går. Jag är ändå så glad att jag valde att ta steget att bli barnmorska och att söka jobb på just min arbetsplats.
Vi bestämde oss redan första kvällen för att vi skulle ha barn ihop, trots att vi sammanlagt hade 4 från tidigare äktenskap. Men den här sortens kärlek krävde ett förkroppsligande, och barnaskapandet tog sig en nästan rituell form. Vi ropade på henne.
Två tidiga missfall senare kom hon till oss. Vi som faktiskt bara varit tillsammans i 2 ½ menscykel lärde känna varandra genom graviditeten, allting gick via henne.
Jag hade fött mitt första hemma för 8 år sen, en utdragen process med en del störiga element jag nu ville förbättra. Ända sen dess hade jag längtat efter att få föda typ ensam i en garderob. Han hade deltagit vid 3 sjukhusförlossningar och jag ville så gärna visa honom något annat. Samtidigt, med tanke på mitt jobb, så fanns det en liten föraning om att det kanske var meningen att jag skulle få en sjukhusförlossning själv också, liksom en referens.
Rutinultraljudet visade på heterotaxi, en ovanlig avvikelse som kunde vara väldigt allvarlig. Det talades t.o.m. om abort, men trots att vi var ett så nytt par så kände vi en orubblig tilltro till att vi hade kapacitet att ta hand om henne, oavsett hur sjuk hon potentiellt skulle vara. Därmed slussades vi in i specialistmödravården för resten av graviditeten, med tusen ultraljud, hjärtundersökningar och försök till att kartlägga hennes organ. Att föda hemma fanns inte på kartan längre, jag var glad att jag ens fick tillstånd att föda vaginalt.
Första gången jag födde tog det 3 dagar med relativt regelbundna värkar och ett plågsamt stillestånd på 6 timmar där jag satt fast på 9 cm med kanten kvar. Krystvärkarna kom inte, så jag tryckte på ren vilja medan barnmorskan manuellt trädde polokragen över barnets huvud. Ingen rosenbladsprydd hemförlossning till änglasång direkt. Nu i efterhand förstår jag varför jag inte kunde öppna mig helt, men det funkade med jävlaranamma också.
Den här gången var jag i en rätt mysig latensfas i fyra dagar, utan att riktigt förstå det själv. Slemproppen gick och jag vaggade och sjöng medan jag väntade och väntade på regelbundna värkar, men det var ingen fjutt på dem alls. Alla fyra barnen var hos oss den helgen, så när jag var vaken kom jag ingen vart och när jag vilade avstannade det helt. Så otroligt frustrerande. Inte förrän vi lyckades bli av med alla barnen tog det fart, och då gick det snabbt.
En halvtimme efter att sista barnet var avlämnat hos mormor så stod jag på huk i köket och ljudade. Vi tryckte i mig lite mat och lade oss för att vila, och han laddade ner en värk-app för att kolla hur ofta de kom. Han satte på den och den pep omedelbart ÅK IN! Nämen det kan inte stämma, jag går in i badrummet och duschar lite sa jag. Inom en kvart hade vattnet gått och jag spytt ner hela badkaret.
Jag kröp in i foajén på Lunds kvinnoklinik, bara för att få veta att jag bara var öppen 2cm. “Vad i helvete, det här är inte 2 centimeters-smärta!” sade jag, det var nämligen 8-10 cm-smärta enligt mig som ju ändå har fött förut och doulat en del. Jag tycker mig känna igen en transition när jag ser den. Vadå 2cm?! “Men du är utplånad åtminstone” sade barnmorskan, som att det skulle vara någon tröst. I efterhand förstår jag att det var just det som spelade roll, inte centimetrarna.
CTG:t lät inte bra alls. Lillan var tydligen hemskt stressad och det krävde en massa grejer som jag tydligt skrivit nej till i förlossningsbrevet; infart i handen, skalpelektrod, en massa laktatskrapande på barnets huvud medan jag låg vrålande på rygg. Fy fan, men vad gör man inte när det faktiskt kan vara fara å färde. Någonstans inombords kände jag att det här stämmer inte, hon mår bra, hon bara jobbar hårt, men med tanke på hennes syndrom och möjligheten att där fanns något hjärtfel så tänkte jag inte tjafsa emot. Lovemark masserade mig varje värk, men allt det vi hoppats på vad gällde musik, dans, kyssar, mysbelysning, att filma osv blev det inget av alls.
Efter ca 2 timmar konstaterades det att jag var knappa 4 cm öppen och jag kände bara “jag överlever inte flera timmar till av detta”. Värkarna var så täta och starka att jag knappt hann andas och när jag äntligen fick stå själv i duschen kände jag plötsligt en ny nivå som jag aldrig känt förut. “Rasande” är det bäst beskrivande ordet. Precis då kom personalen åter springande och sade att “såhär får du inte stå, nu mår barnet jättedåligt enligt maskinerna, du får hoppa upp på sängen och stå på alla fyra istället!”.
Förlossningsläkaren var redo med en lösning som hon ville spruta upp i livmodern för att försäkra sig om att inte navelsträngen låg i kläm, men när jag sade till barnmorskan att jag trodde att jag hade krystvärkar tog hon beslutet att vänta lite och faktiskt låta mig testa att krysta.
Jag tyckte det lät som vansinne att krysta från 4 cm, det var ändå bara en kvart sen de konstaterade den öppningsgraden, men jag kunde känna lillan trycka sig ner och hela jag kändes som en tub som Gud våldsamt klämde. Låt gå. En krystning, och barnmorskan sa “Pappa, du kan komma runt här och ta emot”. Va?! “Jadå, vi ser huvudet.” Två tryck till och ut kom hon, hur välmående som helst.
Allt förarbete hade alltså spelat roll, de där långa dagarna hade mjukat upp mig tillräckligt. Lillan visste precis vad hon gjorde, och man kan inte lita på centimetrar. Nu kom oron över hur hon skulle klara livet utanför. Barnläkaren kom, neo kom, alla skulle titta men hon var helt frisk. Inget spår av stressen som CTG-apparaten varnade för. Tog bröstet direkt och åt, jäkla mirakelunge. Och sprack gjorde jag inte heller (fast min svanskota värkte i en månad).
Jag är evigt tacksam till barnmorskan som snyggt vägde professionell riskbedömning med lyhördhet inför livets nycker och de människor hon tog hand om. Som såg att jag kunde och litade på min känsla. Som respektfullt diskuterade varje punkt i förlossningsbrevet när vi behövde omvärdera det. Hade det blivit en undersökning till där mot slutet så kan jag svära på att ingen av oss hade mått så bra som vi gjorde efteråt. Det kräver en solid barnmorskeintuition att avgöra när man faktiskt ska låta saker ske i sin egen takt.
Allt detta gjorde sjukhusförlossningen, där nästan ingenting blev som vi ville, till en värdig och positiv upplevelse i en situation där rädsla hade kunnat vara den dominerande känslan. Nu blev det istället ett testament till mitt barns livskraft, hur hon chockar alla med sin vitalitet.
Jag heter Karin Christensson, är mamma och psykolog och driver SYSTERMATIKpodden. Podden har både svenska och internationella gäster och analyserar förlossningsvården som organisation. Med mitt bidrag till kalendern vill jag inspirera dig att lyfta blicken, att ta dig och dina erfarenheter på allvar, och att hjälpa vården. Tack för att du tar dig tid att läsa!
På något sätt får vår kultur och sjukvården dig att tro att allt handlar om dig. Och inte på det där fina sättet, att det här är din resa, nu ska du påbörja ett helt nytt kapitel i ditt och din familjs liv, bästa omsorg och medicinska kunskap ska omge dig, du är viktigt, vi utgår från dig!
Nej, fokus hamnar på dig på ett mer pressande sätt. Mycket handlar om vilken riskkategori du eller din bebis tillhör. Om huruvida du är tillräckligt förberedd på att föda, eller om du är för förberedd? Är du en kvinna som har kontrollbehov, en massa krav, typisk för vår tid? Eller vet du ingenting, kan du inte ens språket? Kommer du lyckas vara den där lagoma patienten där mitt emellan för mycket och för lite behov av vården?
Ingen inom hälso- och sjukvården vill att du ska känna krav på att vara lagom, de flesta vill dig det allra bästa och är beredda att kämpa hårt för det. Men organisationen runt om är inte rätt byggd för att hjälpa till i den strävan. Därför vill jag att du ska sluta bära det tunga oket av ansvar, sluta försöka vara en perfekt patient i ett operfekt system.
Så är alternativet då att istället lägga ansvaret på någon annan, någon viss barnmorska eller läkare, eller på någon viss procedur eller apparat? Nej, det skulle bara vara andra sidan av samma närsynta mynt. Jag vill att vi tillsammans lyfter blicken till organisationen, systemet som helhet, då kan vi komma vidare.
En urgammal samarbetsövning
Att föda barn är en urgammal samarbetsövning mellan den som föder och de som assisterar, och tittar man närmre på dagens förlossningsvård och vårdkedjan runtom inser man snart att teamet runt barnafödandet inte får bästa förutsättningar. De olika delarna av vårdkedjan finns på olika platser och har sällan samma chef. Arbetslagen med barnmorska, undersköterska och förlossningsläkare på förlossningen får lite tid, resurser eller annat stöd att planera arbetet tillsammans. I den mån det görs tenderar det, som så ofta vid tidsbrist, att handla oproportionerligt mycket om akuta eller riskfyllda situationer och för lite om en plan för hela födandet, en plan för att stärka den som föder och förebygga det akuta.
Inte heller all personal som arbetar i samma verksamhet, samma “stuprör” i vårdkedjan, har alla samma chef eller samma bord att luncha vid. Och den som föder ser man inte med nödvändighet som en del i teamet. Vården har en “givare” och en “mottagare” och det komplexa samarbetet mellan patient och sjukvård glöms lätt bort.
Teamets psykologiska trygghet
När inte ledarskapet är tydligt för dem som ska utföra ett svårt uppdrag tillsammans, när inte roller klargörs, när inte mål och metoder samkörs eller alla teammedlemmar vet om eller erkänner varandra sjunker teamets så kallade psykologiska trygghet. Psykologisk trygghet är en term från arbets- och organisationsforskningen och beskriver en upplevelse som behöver finnas hos alla i teamet om man ska lyckas prestera väl på arbetet.
Psykologisk trygghet i praktiken får sitt uttryck genom att både bemöta och bemötas väl då någon i teamet ger uttryck för osäkerhet, har frågor, har sett ett fel begås eller har en idé på hur arbetet skulle kunna utföras annorlunda. En svår standard att upprätta och upprätthålla men nödvändig för samhällsviktiga funktioner som hälso- och sjukvården. Annars döljer den sina fel och brister, når inte sina medicinska mål och klarar inte att gå framtiden till mötes med lärande och innovativa medarbetare.
I min upplevelse är både förlossningsvården själv och mediedebatten om den ganska närsynt och missar oftast de här avgörande frågorna om samordning av vården och möjligheter för teamen till gott samarbete. Frågor på system- och organisationsnivå lyser med sin frånvaro medan det fokuseras desto mer på vårdens beståndsdelar. Det upprättas och diskuteras PM och riktlinjer kring vägande och mätande av den födande, kring rekommenderad igångsättningstidpunkt, kring vem som bör göra en viss bedömning, kring kriterier för planerade kejsarsnitt, användning av elektronisk fosterövervakning, användning av läkemedel, hemgångsrutiner osv osv. Och alla dessa frågor är bokstavligen livsviktiga, men de riskerar att tappa sin avgörande verkan om de behandlas som idag, inzoomade och ibland separerade från varandra.
Den övergripande frågan som ska ha central status är hur vi får ihop all den vård vi kan ge, hur teamet som består av människor som är experter på olika delar av vården, inklusive den som föder och anhöriga, får en chans att samarbeta väl. Först när vården tar ansvar för att ge sina team en möjlighet till helikopterperspektiv och samordning kan avancerade ingrepp och specialisters kunskaper komma till den användning som både specialisterna och de födande förtjänar.
I projektet Min Barnmorska samordnar barnmorskan vården
I Stockholm finns projektet Min Barnmorska som arbetar utifrån det vanliga förlossningsvårdssystemet med ett undantag, att en barnmorska samordnar hela vården och assisterar den födande genom graviditet, i förlossning och in i eftervård och uppföljning. Jag förvånas över hur programmet ofta talas om som att det är ett alternativ för “bättre upplevelse”, men knappast har mer att erbjuda. Som att arbetssättet kan vara trevligt för både familj och barnmorska men knappast är relevant ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv.
Med allt vi vet om problem inom modern hälso- och sjukvård med patienter och information som trillar mellan stolar och dålig samordning, så tänker jag att vi måste kunna lyfta oss lite, som födande, vårdpersonal, politiker, tjänstemän och media, i hur vi resonerar kring program som Min barnmorska. Vi ska titta på dessa vårdmodeller främst ur ett organisationsperspektiv. De är försök till samordning i en vård som är i starkt behov av det, de är försök att åtgärda kända kvalitetsproblem i den vård vi erbjuder idag. Att ett program som Min barnmorska kan vara med och lösa dessa problem är upp till bevis och måste utvärderas. Men det är det sannolika, och därför är det problematiskt att den här typen av program möter sådan skepsis bland vissa på maktposition i vården. För den stora skepsisen, även om den finns hos långt ifrån alla vårdmakthavare och även om den kan tendera att bygga mer på känslor än fakta, drar ned takten på nödvändig utveckling och innovation i vården.
Ett annat projekt i Stockholm som har som uppgift att professionalisera teamarbetet och öka koordineringen i vården är TeamFödsel som just nu testas på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Projektets utformare heter Neel Shah och är förlossningsläkare och forskare på Harvard (han är med i avsnitt 15 i SYSTERMATIKpodden). Ansvarig för utveckling och anpassning av den här vårdprocessen till svensk kontext är barnmorskan och forskaren Malin Edqvist. Inte heller TeamFödsel är särskilt avancerad som insats i sig, den är “bara” samordnande. Genom en whiteboard som den födande och alla andra i teamet kan se redogörs för teamets, inklusive den födandes, planering. Tavlan uppdateras efter behov utefter att saker ändrar sig under förlossningens gång. Målet är att minska onödiga överraskningar för alla inblandade och öka funktionen i teamen.
De medicinska utfallen får en bättre chans i team som respekterar alla medlemmar, inklusive patienten, och som samkör sig kring mål och metoder. Bättre chans får naturligtvis även arbetsmiljön och upplevelsen hos de som får vården. Vilka resurser i termer av tid och pengar kunde inte en gott samordnad vård och välfungerande team spara den idag så fragmenterade och dyra vården?
Att lyfta blicken till organisationsnivå ger dig som föder makt samtidigt som det faktiskt är enklare att avgöra på denna nivå vad som fungerar bra och dåligt, utan att du själv är expert. För komplexa system och organisationer lever vi alla med, genom alltifrån våra hem och familjer till våra arbeten. Vi har generellt sett en hög intuitiv förståelse för behovet av psykologiskt trygghet i arbetsteam och vi ser när ett team får bra förutsättningar att arbeta och när det inte får det. Vi vet hur viktig tydlig ledning är för våra egna samarbeten på jobbet och vi vet att vi inte kan skrämma eller stressa vår kollega om vi samtidigt vill att hen skall samarbete eller prestera. Ändå normaliserar vi om och om igen denna underliga logik i hierarkiska strukturer mellan olika yrkesgrupper i sjukvården, mellan media och vårdanställda och inte minst mellan vården och oss patienter.
Det skämtas ibland om att sjukvården verkar leva under en sten och inte hänger med i övrig samhällsutveckling, och kanske ligger det något i den kritiken. Men hjälpen till vården är inte långt borta, och att ge den behöver vi ta ansvar för så många som möjligt. Förutom din egen inbyggda, om än omedvetna, känsla för komplexa system och teamarbete, är du och över ytterligare hundra tusen svenskar som föder barn varje år i en nyckelposition att analysera vården och att hjälpa den. Barnafödandet är ju nämligen den första, eller en av de första närkontakterna i skarpt läge mellan den vuxna individen och svensk hälso- och sjukvård. Och ett gott första intryck, ett gott omhändertagande av en professionell och väl samordnad mödra-, förlossnings, och eftervård, får sannolikt avgörande effekter för befolkningens relation till vården i stort. Så det är värt för alla parter att börja värdera detta möte för vad det är.
Hoppingivande är att de där över hundratusen som föder barn varje år är hela samhället och därmed en enorm resurs. Vi är juristerna, ingenjörerna, fabriksarbetarna, servitriserna, nationalekonomerna, historikerna, genusvetarna, sjukvårdscheferna, förskollärarna, journalisterna, städerskorna, vårdflödesexperterna, barnmorskorna, undersköterskorna, förlossningsläkarna, politikerna, de fattiga, de rika och de med sina rötter både i Sverige och i andra kulturer och sjukvårdssystem. Om vården tar sina egna mål kring nära vård och personcentrering på allvar och vi tillsammans tar vårt ansvar att medskapa vården, hur långt kan vi då nå?
Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.
När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!
De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.
Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.
Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.
Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.
Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!
Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.
Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.
Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!
Jag måste erkänna att jag blev glad över att bli tillfrågad – men också har våndats över att delta i The Positive Birth Calendar. De tio senaste åren har den absoluta merparten av det jag skrivit styrts av mycket tydliga regler och riktlinjer. Introduktion, metod, syfte, resultat och diskussion. Kan jag skriva utan dessa regler? Och vad vill jag skriva om?
Jag heter Malin Edqvist, är disputerad barnmorska och arbetar som universitetsbarnmorska på Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Mitt primära forskningsområde har varit prevention av förlossningsbristningar. Först i mitt doktorandprojekt där vi utvärderade MIMA modellen1 och nu senast genom att utvärdera arbetssättet att vara två barnmorskor under krystskedet för att förebygga förlossningsbristningar (1+1 studien).2
Foto: Elisabeth Ubbe
Interventionsstudier är spännande, inte bara för att ta reda på om det som undersöks har en effekt utan också för vad det kräver i form av implementering. För att kunna införa något nytt eller ändra på något som inte fungerar optimalt så måste vi ju ändra beteende. I förlossningsvården handlar det alltså om att både tänka annorlunda och göra annorlunda. Både som individ och som organisation. Hur svårt är inte det? Jag kan bara gå till mig själv. Jag kan vilja göra annorlunda både privat och på jobbet men ofta ramlar jag tillbaka i gamla vanor och tankesätt. Lättast är det om det nya förenklar för mig, om jag blir påmind att göra det, eller allra helst: om jag direkt ser ett resultat som är positivt. Det är enklare ju mindre motstånd jag känner inför ändringen och ju mer det rimmar med mina åsikter och värderingar. Dessutom är vi människor vanedjur, mycket av det vi gör går på automatik. Är jag i en omgivning som är utmanande för mig kommer jag agera utifrån det jag är van vid, det jag känner mig trygg med.
Så vart vill jag komma?
Det är en utmaning för förlossningsvården att både vara stolta över det vi gör bra och samtidigt vara ödmjuka och vilja förbättra det som inte fungerar optimalt. Om vi lyssnar på vad kvinnor säger så handlar det framförallt om att förbättra vården och tillgänglighet till vård efter förlossning samt att tillhandahålla kontinuitet och relationell vård. Jag tror det är detta till synes enkla som är svårt. Att bygga tillit och relationer i system där detta inte alltid är högsta prioritet.
Förutom relationell vård är vi är också ålagda att inhämta informerat samtycke till alla våra rutiner och interventioner. Ändå vittnar många kvinnor om att de inte fått information att de inte upplever sig fått alternativ presenterade för sig samt att de inte upplevt att de kunnat säga nej till det som erbjuds. Just krystskedet är en del av födseln där olika interventioner är vanligt förekommande. Det är också ett stadium där kvinnor upplever är intensivt och där det finns ett stort behov av stöd men även information.3 I en uppföljande enkät i 1+1 studien har vi därför frågat deltagande kvinnor om de fått information om olika interventioner i krystskedet, hur de upplevt interventionen och om de har haft möjlighet att säga nej. Data är under bearbetning och kommer förhoppningsvis att publiceras nästa år. De här frågorna har jag velat ställa länge, för de är viktiga.
Min egen resa innefattar både mina erfarenheter som barnmorska men även mina egna erfarenheter av att föda barn. Som barnmorska har jag både erfarenhet av att ”förlösa” i ordets negativa bemärkelse men även av att stödja och stärka kvinnor i deras födande. Det är ofta en gråskala där jag återigen tror att relation och tillit är av största betydelse. Personligen innebar födseln av mitt första barn också upplevelsen att bli förlöst. Jag upplevde aldrig att jag gavs några valmöjligheter eller att jag fick något emotionellt stöd. Att bli förlöst innebar för mig också att jag aldrig fick göra informerade val om några rutiner eller interventioner (exempelvis undersökningar, infart, värkstimulering, skalpelektrod). Den upplevelsen gjorde att jag under mina följande graviditeter och födslar tog ett aktivt beslut att inte lämna mitt eget födande åt slump eller tur.
Att ta aktivt ägandeskap för mitt födande innebar för mig att se till att få relationell vård och kontinuitet fastän det inte funnits inom den befintliga förlossningsvården. Jag har svårt att uttrycka i ord hur betydelsefullt det har varit för mig. Den enda liknelsen jag kommer på är att vakna i ett rum som är alldeles mörkt men när du går fram till rullgardinen och drar upp den flödar morgonsolen in och fyller rummet med ljus.
Teamfödsel
Erfarenheterna av att bli förlöst och att föda har format mig och är min drivkraft både i klinik och forskningsmässigt. Det är därför som jag blev helt begeistrad när jag lyssnade på obstetrikern Neel Shah våren 2021 på en konferens där han berättade om ett vårdkoncept som utvecklats i USA och som kallas Teamfödsel. Teamfödsel handlar om att se födslar på sjukhus som ett teamarbete. Bara detta kan ju gå stick i stäv med barnmorskors ideologi. Det är väl inte ett team som föder? Det är ju kvinnan?
Konkret innebär det dock att den födande kvinnan och hennes partner är navet i teamet och att de kompletteras av dem de behöver kring sig. I Sverige så innebär det att vid en okomplicerad födsel är teamet kvinna, partner, barnmorska och undersköterska. Vid en långdragen födselprocess eller om komplikationer tillstöter så utökas teamet med läkare och ytterligare barnmorskeassistans. För att se till att alla i teamet är överens och skapa tydlighet kring önskemål och ha en gemensam plan framåt så används en whiteboard för dokumentation. För att återknyta till förändring och att det är svårt att ändra beteende, så är hypotesen att tavlan är ett konkret verktyg för att skapa personcentrerad vård.
Vi har infört Teamfödsel på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge och kommer att utvärdera konceptet vetenskapligt. Precis som med arbetssättet två barnmorskor för att förebygga förlossningsbristningar så behöver alla interventioner hur lovande de än verkar vara utvärderas. Fungerar detta? Hur kan Teamfödsel som utvecklats i ett land med helt annan typ av förlossningsvård anpassas till svensk kontext? Bidrar interventionen till kvinnocentrerad vård? Kan den rentav leda till ökad säkerhet genom att den födande sätts i centrum? Vad krävs för ett optimalt användande? Finns det några oförutsedda effekter?
Eftersom det finns fantastiska förebilder som lyckas formulera allt det jag försöker säga så vill jag avsluta med citat från en artikel skriven av Billie Hunter, Marie Berg, Ingela Lundgren, Olöf Ásta Ólafsdottir och Mavis Kirkham4:
“Maternity care can be considered as a tapestry, in which the weft threads are the visible factors such as clinical outcomes, technologies, policies and protocols. Relationships are the warp threads that hold it all together, but which are hidden in the finished work…
…Without the existence of strong weft threads, a tapestry would disintegrate; any snagging or disruption of the weft threatens the integrity of the whole. In a similar way, without good-quality relationships, the tapestry of maternity care is compromised and weakened and it is highly unlikely that any new interventions, policies or systems will be effective or sustainable, or that high-quality care will be provided”
Foto av Karolina Grabowska
Referenser
Edqvist M, Hildingsson I, Mollberg M, Lundgren I, Lindgren H. Midwives’ Management during the Second Stage of Labor in Relation to Second-Degree Tears-An Experimental Study. Birth (Berkeley, Calif). 2017;44(1):86-94.
Edqvist M, Dahlen HG, Häggsgård C, et al. The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Lancet (London, England) 2022; 399(10331): 1242-53.
Häggsgård C, Nilsson C, Teleman P, Rubertsson C, Edqvist M. Women’s experiences of the second stage of labour. Women and birth : journal of the Australian College of Midwives. 2021.
Hunter B, Berg M, Lundgren I, Ólafsdóttir ÓÁ, Kirkham M. Relationships: The hidden threads
Vi pratar alldeles för sällan om förlossningsskador. Ännu mer sällan, om någonsin, talar vi om förlossningsskador i hjärnan. Det vi absolut aldrig talar om är hur en fysiologisk förlossning kan reparera en traumatiserad hjärna.
Jag heter Yäzika Johansson och det här är min berättelse om just det.
Min mor köpte tidigt Odents Tillbaka till naturlig förlossning. Som den boknörd som jag var slukade jag alla böcker i min väg. Så även denna. Jag fascinerades av kvinnorna som födde på huk, förlossningssalen med den stora låga sängen, poolen som kvinnorna födde i och berättelserna från kvinnorna som hade fött där. Så vill jag också föda!
Men så blir det inte. Jag planerar en hemförlossning men går så mycket över tiden att hembarnmorskan vill att vi ska föda på förlossningsavdelning istället. Väl där dör värkarna. Hela min kropp skriker ”här är inte säkert att föda”. Sätts igång, men kroppen vägrar samarbeta. Jag öppnar mig ingenting och det hela slutar med kejsarsnitt. Jag ligger själv på uppvaket i åtta timmar och när jag väl får se mitt barn så känner jag varken igen henne eller känner något för henne. ”Jaha, där ligger det ett barn”. Ett. Inte mitt. Jag har en stark känsla av att kopplingar som skulle ske, aldrig har skett.
Veckorna går och jag känner fortfarande ingenting. Börjar tvivla på om jag överhuvudtaget har förmågan att älska någon.
1,5 år av blod, svett och tårar
Att ta hand om någon som man inte har några som helst känslor för är fruktansvärt tärande. Det var ju inte så här det skulle vara. Så jag tänkte att om Muhammed inte kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga, kan min hjärna inte reagera korrekt på stimuli, så får jag härma de känslor och beteenden jag vill ha ända fram till dess att min hjärna kan reproducera dem automatiskt. Det tar 1,5 år av blod, svett och tårar att komma dit där jag känner att jag älskar henne och att hon är mitt barn.
Ny man och sju år senare blir jag gravid igen. Jag vågar inte ens hoppas på en hemförlossning den här gången utan ställer in mig på ännu en sjukhusförlossning. Förmodligen not great, not terrible, men det får duga. Det kan ju inte bli lika dåligt som förra gången iallafall.
Fel, det blir värre.
Vattnet går, värkarna kommer igång bara för att dö ut när vi kommer fram. Skickas hem. Så fort jag sätter mig i bilen sätter de igång igen. Har så starka värkar att jag varken kan äta eller sova hemma. Tredje gången vi kommer in blir jag igångsatt. Skillnaden mellan mina egna värkar och de som skapas av droppet är stora. Det känns som att de påverkar helt olika delar av hjärnan. Över mina egna värkar är det som att det ligger en dimma av glömska, av de syntocinonskapade är hjärnan istället klarvaken. Värkarna känns taggiga och jag kan inte komma ifrån dem. Epiduralen förlamar mina ben och jag blir halvliggande som en strandad val i samma ställning under hela förlossningen.
Det är för ljust i rummet och varje person som kommer in tänder. Jag ber dem släcka eftersom jag inte kan koncentrera mig i ljuset. Det går inte, får jag höra, eftersom det där faktiskt är deras arbetsmiljö och dessutom är något allvarligt fel om man vill föda i mörker. De kan inte förklara vad som är fel. Bara att de på grund av det måste ha tänt.
Någon kommer in och säger att förlossningsläkaren tycker att det går för långsamt och att det kanske kommer bli snitt. Jag ska därför fasta.
Jag har varken ätit ordentligt eller sovit på flera dygn och mina hjärna går på högvarv. Jag gör spelträd i huvudet och försöker beräkna sannolikheter för olika utfall. Ett positivt är för länge sedan uteslutet, men även ett neutralt börjar närma sig noll. Försöker förmedla det här till barnmorskan men möts av totalt oförstående ”så ska du inte tänka” och ”det här är en helt normal förlossning”.
-Är det verkligen normalt att inte ha sovit på flera dygn? Ja det är tydligen inget konstigt alls.
Att det känns som att hjärnan brinner upp är också det normalt. Likaså att ligga förlamad 15 timmar av epiduralen. Normalt, normalt, normalt.
-Förstår du inte att jag inte kommer orka ta emot mitt barn och att ni tar beslut nu som ni kan gå hem ifrån men som jag måste leva med för resten av mitt liv? frågar jag, men får inget svar.
Jag berättar om den förra förlossningen, the golden hours och ber henne att lova att vad som än händer så får de absolut inte separera mig och bäbisen, jag vill inte gå igenom samma sak igen.
-Jaja, det där ska du inte tänka på nu.
Det här är inte en förlossning längre. Jag sitter i en bil med galna clowner och försöker berätta att vi snart kommer köra in i en bergsvägg. Clownerna bara skrattar och trycker gasen i botten.
Krystvärkarna kommer, alla lampor tänds och rummet fylls av människor. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte ska föda här, är det ljust ser rovdjuren mig. Clownerna förstår ingenting.
Det börjar pratas om sugklocka och då känner jag att det får vara nog med idioti. Jag är omgiven av människor oförmögna att göra korrekta konsekvensanalyser. Oavsett vad som händer nu så kommer konsekvensen bli att jag kommer att krascha värre än förra gången och ta hela mitt barns födslorätt att få ha en mamma som fungerar ifrån henne. Jag letar efter något att jobba med, något att ta spjärn emot så att jag orkar sista biten. Det enda som finns kvar i mig är hat. Jag tittar runt i rummet på alla som är där. Jag ser igenom dem alla.
Läkaren som bara har förmåga att tänka i en fyrkant. Barnmorskan som är oförmögen att agera. Uskan som är uppfylld av sig själv. En ny förmåga sticker ut, en adrenalinjunkie som väntar på att något ska hända. Jag förvandlar mitt blod till hat, skändar allt som heligt och föder fram henne samtidigt som jag känner hur jag spricker. Bäbisen rosslar och adrenalinjunkien ropar ”hon har svalt fostervatten, vi måste ta henne till barnbordet”, vispar åt sig bäbisen och springer iväg. När jag flera timmar senare får se henne igen är jag redan död inombords.
Jag lyckas inte göra det som jag gjorde med min förstfödda. Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer fram, det är en glasruta mellan oss som gör att jag aldrig kommer nära. Jag försöker övertyga mig själv om att hon är mitt barn men jag känner det aldrig. Varje natt vaknar jag av flashbacks från förlossningen. Jag får inget oxytocinpåslag av amningen, istället blir jag klarvaken.
Jag som alltid vetat var allting finns i huset hittar ingenting. Jag kan inte längre läsa eftersom jag glömmer bort vad som står på raden innan. Allting är ett svart hål. Nog för att jag hade tagit med i beräkningen att man kan få förlossningsskador i underlivet, men aldrig att jag hade tänkt tanken att man kan komma hem med en hjärna som överhuvudtaget inte fungerar. Psykologen vet inte vad hon ska göra. Min man får stanna hemma ett halvår för att ta hand om mig eftersom jag inte kan göra det själv.
När jag blir gravid igen finns bara ett alternativ kvar. Jag ska föda hemma om det så är det sista jag gör. Jag utsätter inte mig själv eller min familj för en till ”säker” Pyrrhusförlossning på sjukhus.
Två plus två barnmorskor engageras och vi lånar en förlossningspool. Jag längtar efter en mörk grotta att föda i. Tvättstugan som ligger i källaren blir perfekt. Min man byter ut alla lampor till röda, ställer in en säng och lägger ut liggunderlag på golvet.
En kväll har jag en märklig mensvärk. Min man känner sig kymig och går ner och lägger sig i tvättstugan så han inte ska störa. Barnen somnar. Själv känner jag mig irriterad på mensvärken som inte går över. Går ut i vardagsrummet. Det går inte att varken ligga eller sitta bekvämt. Det svaga ljuset från ljusslingan ute på altanen som jag i vanliga fall uppfattar som mysig, lyser i ögonen som strålkastare och jag får lov att släcka den.
Vägskäl
Samma känsla som känns när två tågvagnar kopplar ihop infinner sig plötsligt. Ett dovt, metalliskt klonk. Det är inte förrän nu som jag inser att förlossningen har startat och att hjärnan håller på att koppla om. Jag står vid ett vägskäl. Antingen så ringer jag barnmorskorna nu, men då måste jag sätta på mobilen och titta på en ljus skärm, vilket jag inser kan sakta ner/hindra det som håller på att ske. Eller så släpper jag taget om frontalloberna nu och ringer imorgon när morgonljuset ändå kommer trigga medvetandet. Jag väljer det senare och motiverar det med att det här kommer ändå att ta minst tre dygn och barnmorskorna kan behöva sova. Hjärnan kopplar om. Jag kliver ner i ett program med stabilitet i paritet med andning eller hjärtslag. Trots att jag har fött två barn så har jag aldrig varit här tidigare. Jag känner mig helt lugn. Förmågan att använda ord och analysera skeenden finns nu långt bort i en annan del av hjärnan som jag har ytterst begränsad tillgång till.
Går ner i källaren, ett svagt rött sken lyser från tvättstugan, i övrigt är det mörkt. Det här har jag väntat på hela livet.
Jag väcker min man med ett ”fyll poolen”. Kliver ner i den och dyker genom sammandragningarna. Det är inte svårt men jag är ändå irriterad på mig själv eftersom jag tycker att jag har en dålig attityd. Det borde vara ännu lättare, någonstans slösar jag energi.
Under en sammandragning skrattar jag till och upptäcker till min förvåning att all smärta försvinner. Provar att le igen. Nej det var ingen slump. Smärtan är borta! Jag knäckte koden! Jag ska bara dyka och le. Sammandragningarna var inte en strid att vinna utan en våg att följa med glädje.
Jag kan inte analysera skeenden och jag vet inte vart någonstans i förlossningen jag är, men jag hör klart och tydligt vad min bäbis vill att jag ska göra för att hjälpa henne fram. Ibland ska jag dra upp ett knä eller luta mig åt något håll. Små, små rörelser.
Sammandragningarna kommer väldigt tätt men det är inte så jag uppfattar det. Där jag är kommer de extremt glest och jag har gott om tid för vila och återhämtning.
Jag är vid stranden vid vår sommarstuga och ligger i vattenbrynet. Havet leker tafatt med mig och rullar mig upp på stranden för varje våg.
Min man somnar eftersom ingenting till synes händer. Jag använder hans avslappning för att komma ännu djupare ner.
Plötsligt ändrar sammandragningarna karaktär. En ring uppenbarar sig någonstans. Långt borta hör jag i mig ”ring of fire?”. Men det kan ju inte stämma, det ska ju göra ont och förresten är det tre dygn kvar. I nästa ögonblick föds huvudet fram.
Hade det funnits en stol att ramla av så hade jag ramlat av den. Chocken är total och jag är övertygad om att hon dött. Stryker över hennes huvud och säger något till henne. Hon svarar genom att sprattla med fötterna i mig.
Åh hon lever! Jamen dåså! Jag känner trycket av vågen som håller på att byggas upp, för ihop knäna och vinklar automatiskt ut fötterna, lutar huvudet bakåt i universums största leende och hinner precis tänka ”men herregud, hur ska jag ens kunna ta emot henne i den här ställningen?” innan en reflex starkare än allting annat utplånar allt medvetande. I nästa stund håller jag redan henne i famnen.
Min man går upp och väcker systrarna som får hålla i henne medan jag föder fram moderkakan.
Jag är euforisk. Tänk att föda ett barn, ta det i famnen och gå upp och fortsätta livet som att ingenting har hänt.
Tsunamin av oxytocin har strukturerat om min hjärna totalt, lagat det som var trasigt och skapat de kopplingar som tidigare saknades. Jag blir sömnig av att amma, vaknar inte längre av flashbacks och kan till och med tänka på den förra förlossningen utan att få påslag.
En annan sak har också ändrats. Jag ser på det andra barnet och äntligen är glasrutan borta, hon är min.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
Klicka på bilden
