Av Asabea Britton
På onsdagen vaknar jag med en tung känsla i kroppen och gråten i halsen. Rent fysiskt trivs jag fortfarande med att vara gravid men psykiskt känner jag mig helt färdig. Trots att jag ansträngt mig för att inte stirra mig blind på BF så sitter jag där bara tre dagar efter den har passerat och tänker att det nog aldrig kommer komma nån bebis, alla föder förutom jag och andra irrationella tankar. Jag känner mig orolig för barnet i magen, orolig för hur allt kommer bli med födseln. Kommer alla jag vill ha där hinna dit. Kommer jag få föda hemma som jag vill.
Jag tänker först att jag ska bita ihop och hålla det för mig själv men tänker snabbt om och gör precis tvärtom. När min kille är på väg ut genom dörren ber jag honom komma tillbaka och ge mig en kram, då kommer dagens första men absolut inte sista tårar. Jag ringer mamma och så fort jag hör hennes röst så början jag böla, fulgråta ni vet, hon har den effekten på mig, jag kan inte hålla tillbaka gråt med henne. Hon är som vanligt klok, lugn och kärleksfull när jag behöver det. Båda mina systrar ringer mig, jag gråter lite till, de lyfter mig. Jag skriver på min privata instagram att jag inte mår så bra och behöver lite pepp, mina vänner fyller min DM med kärlek och hejarop. Jag skriver till Ida, min ena barnmorska, hon svarar med det jag behöver höra och ger mig en meditationsövning att göra som verkligen hjälper mig komma tillbaka till nuet. Vid det här laget mår jag redan bättre men har ett videosamtal inbokat med Sepideh, min huvudbarnmorska, kl 12. Jag berättar för henne om min oro. Hennes svar, hennes fullkomliga tillit till att jag kommer att få den upplevelsen jag vill ha kan inte annat än smitta av sig. Hon säger till mig att jag ska försöka inte vara så ödmjuk, försöka vara lite kaxig. Hon säger att det faktum att jag bokat det här samtalet med henne visar att jag nu är redo. Kl. 19.29, hundra kilo lättare om hjärtat så sms:ar jag min vän Cassandra ”Har lite småkänningar 🙂 Kan ju hålla på så i flera dagar men känns som nåt sker i alla fall”. Morgonen därefter är han född.
Jag har haft sammandragningar sen tidigt i graviditeten, under veckan kanske de har varit lite starkare än vanligt. Eller så inbillar jag mig bara. Natten till torsdag går jag och lägger mig tidigt. Min son kommer in till mig vid midnatt som vanligt. Han ber att få amma, vi har gett upp nattamningen för länge sen men jag säger ändå ja för jag brukar få lite sammandragningar när han gör det och jag tänker att de kanske kan göra lite nytta. När han nu ammar får jag en sammandragning som är betydligt starkare än de jag brukar ha. Jag behöver avbryta efter ett tag för det blir för jobbigt att ha ont och amma samtidigt. Min son har svårt att komma till ro men när han till slut somnat så märker jag att de här sammandragningarna kommer ganska tätt.
Jag säger till min kille att nåt är på gång men att han kan sova vidare. Jag tappar upp ett bad och tänder ljus, mellan varje grej jag ska göra; hämta tändsticksasken, tända ljuset, lägga ner ljuset vid badet, så kommer en sammandragning, nu lite starkare, jag behöver pausa för att hantera dem. Jag börjar klocka mina värkar kl. 03.50, kl 04.13 kommer de med två minuters mellanrum och är 1 min långa. Jag är i aktiv förlossning. Men jag fattar fortfarande inte att det är igång på riktigt för jag skriver till mitt team kl. 04.15 ”Jag har börjat få lite värkar. De är korta och inte så starka än så länge så vi får se vart det leder.” Kl. 04.44 ringer jag Cassandra som har fått i uppgift att fota förlossningen och säger att hon kanske ska komma men flaggar för att det kan vara falskt alarm och hon i så fall kan sova på soffan. Tio minuter senare har jag ringt mina systrar och sagt att det är dags. Jag väcker Amat, min kille, som frågar om han ska blåsa upp poolen, nej svarar jag, det kan ta ett tag det här. Kl. 05.22 ringer jag Sepideh och säger att hon och Ida kan komma nu. Hon säger att jag ska ringa igen om det eskalerar så att hon skyndar sig. Fattar äntligen att det är igång men inte hur fort det går. Det gör ont men jag är lugn och badet är skönt, jag känner att jag hanterar det här utan problem.
Kl. 06.31 ber jag Amat ringa Sepideh igen och säga att det eskalerat. Hon berättar att de är vid parkeringen utanför oss. I samma veva vaknar min son, min mamma är på plats för att ta hand om honom, och jag får min första krystvärk. Jag blir förvånad över den överväldigande känslan att vilja trycka på och är övertygad om att det är för tidigt. Jag för upp två fingrar och känner tydligt en buktande hinnblåsa strax ovanför bäckenbotten. Ändå vågar jag inte riktigt tro att det stämmer, jag tänker att jag säkert har en tidig krystkänsla. Det var absolut hjärnspöken från min förra förlossning som gjorde att jag inte vågade tro att det gick så fint framåt. När Sepideh och Ida kliver innanför dörren så får jag en till krystvärk och jag känner att vattnet går. En stund innan det här har jag bett Amat blåsa upp poolen, men när Sepideh hör hur jag låter inne i badet säger hon till honom att avsluta det projektet och va vid min sida istället.
Från att jag lagt mig i badet har jag haft ögonen stängda hela tiden. Jag har fullt fokus på att ta värkar, att vara tung i hela kroppen, sjunka ner. Mina affirmationer rullar hela tiden oforcerat genom bakhuvudet, som en röst som viskar till mig ”kraften i värkarna är inte starkare än dig, kraften kommer från dig”, ”du vågar låta kroppen föda” ”smärtan är inte farlig” ”du litar på alla runtomkring mig”. Jag föreställer mig att jag bestiger och går ner för ett berg vid varje värk, på värkens topp ser jag mig själv skrika allt vad jag har på toppen av berget, tänk er ett vårskrik! När värken klingar av ser jag mig själv gå ner för berget. Fastän jag blundar vet jag att mina systrar, Amat och Cassandra är nära. Jag känner deras händer och hör deras uppmuntrande ord hela tiden. Jag känner mig helt trygg där i mitt mörka badrum.
Mina barnmorskor kliver in i badrummet, jag öppnar ögonen en kort stund för att titta på dem och känner ännu mer lugn infinna sig i mig. Sepideh lyssnar på barnets hjärtljud, allt låter fint. Hon frågar om jag vill bli undersökt eller om vi ska skippa det, hon tänker väl att jag förstår att det är nära nu men jag vill ha hennes bekräftelse och ber henne undersöka. Helt öppen, huvudet strax ovanför bäckenbotten. Lycka. Hade väl fattat det någonstans men jag vågade inte tro det förrän hon sa det. Det gjorde ont absolut men vetskapen att jag gjort det mesta gav mig ny kraft. Strax innan kl. 7 kommer en av mina systrar in och berättar att min mamma gått hemifrån med min son och han var på jättebra humör, inga tårar, ingen oro. Minns hur glad jag blev av att höra det. Nu kunde jag föda.
Mina krystvärkar
Ordentliga krystvärkar har jag aldrig känt förut för jag var välbedövad under min första födsel. Men nu så. Jag minns att jag tänkte ahaaaa det är såhär det känns. Tyckte det var riktigt häftigt och upplevde det som skönt att kunna krysta bort den starka smärtan. Sepideh bad mig ganska snart att försöka att inte trycka på utan att andas genom värken. Jag gjorde mitt bästa men helvete va svårt det var att motstå, ibland gick det helt enkelt inte. Hon sa åt mig att känna med mina fingrar på hans huvud så jag skulle känna kraften i mig. Det gjorde så stor skillnad. Jag kände allt som hände. Fem minuter innan han är född säger jag för första gången att jag inte orkar mer. Men det är bara att orka. Jag känner hans huvud komma längre och längre ner, när det står i genomskärning känner jag total kontroll, jag styr det här. Huvudet är ute, jag känner det med mina händer. Väntar in nästa värk och låter mitt barns kropp glida ur mig. Jag ser honom titta på mig under ytan, jag ser att han är pigg, spänstig. Jag gjorde det. Jag lyfter upp honom på mitt bröst och känner lättnad, stolthet, lycka, lugn. Kl. 07.25 är han född. Vi gjorde det.
Efter att han är född går allt fortsatt väldigt lugnt till. Moderkakan släpper snabbt. Livmodern drar ihop sig. Jag har ingen bristning att sy. Barnmorskorna skriver journal på balkongen medan min syster lagar mat till alla. Jag blir tillfrågad var jag vill ligga och jag väljer soffan. Dricker mitt kaffe och äter en chokladcroissant och pratar med min familj om vad vi precis varit med om. Gråter av lycka när det slår mig vad som hänt. När min syster är klar med maten så äter vi alla tillsammans, mitt team runt köksbordet och jag i soffan, mamma matar mig så jag kan mata min nyfödda. Det är så fint, så tryggt, så lugnt. Efter mer än två timmar så klipper Amat navelsträngen, Sepideh väger bebisen och lämnar resten av efterskötningen till mig. Allt ser fint ut. Att det kan vara så här enkelt. Jag är så otroligt glad över mitt beslut att föda hemma, för mig var det helt perfekt att aldrig behöva lämna min tryggaste plats och omge mig med precis de jag ville ha där. Jag kommer aldrig vara densamma efter det här och jag är övertygad att det är mitt livs uppgift att jobba för att fler ska få uppleva födande på sina egna villkor.
Jag vill tacka mitt förlossningsteam
Men tack känns så otroligt fjuttigt. Jag började gråta redan efter tredje ordet i den här texten. Jag är så rörd över det ni så villigt givit mig. Hur ni fått mig att känna att ni gör allt för att ge mig den upplevelse jag vill ha. Tack till Ida jag tror knappt stickan hunnit torka innan jag tänkte att jag måste fråga om du vill bistå min födsel. När jag var barnmorskestudent och vi hade en födsel tillsammans på BB Stockholm så tänkte jag att det är en sån barnmorska jag vill bli, som dig. Jag hade aldrig sett nån behandla det vi gör så varsamt och med ett sånt lugn förut. Så tacksam att du kunde vara med.
Till Sepideh, vad ska jag säga. Jag skulle sätta mitt liv i dina händer vilken dag som helst. Det jobb du lägger ner för att ge kvinnor den upplevelse de förtjänar och för att normalisera hemfödsel inspirerar mig så otroligt mycket och jag är evigt tacksam att du kunde ta dig an även mig denna hektiska sommar. Att du aldrig tvivlade på att jag skulle få min drömförlossning även när jag tvivlade. Mina storasystrar Opokua och Elizabeth, det är för alltid vi tre. Ni vet vilken fegis jag var när jag var liten och nu har jag vuxit upp till att bli ganska modig, det är för att jag vet att ni alltid har min rygg. Jag är aldrig ensam. Att höra era röster och känna era händer på mig när jag födde var för mig den ultimata tryggheten. Tack för allt. Till Cassandra, min älskade vän som jag bad fota min förlossning, som tog den uppgiften på största allvar och levererade precis det jag önskat mig. Tack älskling. Känns så fint att du var där och jag längtar så efter att vara vid din sida när du föder din första.
Amat mitt hjärta, du vet ju redan. Tack att du stöttat och litat på mig i varje beslut. Det betydde allt.
