Ordet imperativ kan förstås som ett måste, en uppmaning, tvingande, obligatorisk
Av Lina Palmér
Samira går sakta genom skogen. Hon går på stigen hon gått på sedan barnsben. Hon känner vartenda träd och sten. Hon vet när stigen viker av och hur det ser bakom nästa krök. Samira blickar ut över skogen. Den vanligtvis så bekanta skogen känns nu annorlunda. Samira känner sig som en främling. Tårarna rinner, hon känner sig vilsen. För två år sedan fick Samira sitt första barn – därefter har inget varit som förut. Amningen var en mardröm, en ständig kamp. Till slut fanns det ingen annan väg ut än att sluta amma. Hon som längtat så efter att amma och som så innerligt ville att det skulle fungera. Att få dela sin kropp med sitt barn på ett alldeles speciellt sätt. Kroppen som, innan barnets födelse, varit hennes tillitsfulla följeslagare upplevs nu som oberäknelig och oduglig. Amningen väckte tankar om livets och moderskapets mening, om vem hon är och vill vara. Det väcktes en sårbarhet som hon inte tidigare känt, en skörhet som relaterar till livets ändlighet. När Samira nu blickar ut över skogen är hon gravid med sitt andra barn. Det går en ilning genom kroppen, och brösten smärtar när hon tänker på amning. Samira vågar knappt inte tänka på det som hon har framför sig. Hon är rädd för amningen. Tänk om det blir som förra gången, det får inte hända. Ska hon våga amma igen?
Jag heter Lina Palmér. Jag är barnmorska, docent och biträdande professor i vårdvetenskap på Högskolan i Borås. Mitt övergripande forskningsintresse handlar om att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor av betydelse i olika skeden människors liv. Sådan kunskap är nödvändig för att utveckla vårdande som främjar hälsa, välbefinnande och återhämtning.
Fördjupad förståelse för existensiella frågor
För att ha möjlighet att skapa fördjupad förståelse för existentiella frågor krävs teoretiska och metodologiska utgångspunkter som är öppna och följsamma för patienters berättelser. I min forskning tar jag därför min utgångspunkt i existensfilosofi, fenomenologi och livsvärldshermeneutik. Med en sådan utgångspunkt är det möjligt att lyfta fram människors levda erfarenheter, berättelser som bär på mening och innebörd. Den fenomenologiska filosofen Edmund Husserl vägleder mig i arbetet genom devisen ’gå till sakerna själva’. Med det menar han att vetenskap måste ta sin utgångspunkt i den tillvaro som är av betydelse för människor. Människors levda erfarenheter har potential att beröra, en beröring som är av betydelse för att vården ska vara vårdandet. Arthur Frank lyfter i sin bok The Wounded Storyteller fram att berättelsen inte handlar om sjukdomen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur sjukdomen erfars genom en sårad kropp. I kontexten amning kan detta förstås som att berättelsen inte handlar om amningen utan berättelsen kan istället förstås som en vittnesbörd om hur amningen erfars i en sårad kropp.
Som kroppens minns – Samiras berättelse är ett exempel på amning som en vittnesbörd där den levda erfarenheten träder fram. I berättelsen visar sig amning som ett existentiellt imperativ som enligt Socialantropologen Michel Jackson innebär situationer där tillvaron omkullkastas och väcker existentiella frågor. Erfarenheter av existentiella imperativ kan förstås som en insikt där tillvaron måste ordnas på ett nytt sätt.. Existentiella imperativ bär därför på en potential för människan att förändra sin tillvaro och omformulera det som tidigare varit betydelsefullt i livet. I den forskning som jag genomfört, och i Samiras berättelse, är det tydligt att amning är ett existentiellt imperativ där frågor om moderskap, sårbarhet och ömsesidigt beroende visar sig.
Amning, oavsett om den upplevs fungera eller upplevs som svår, innebär att tillvaron aldrig blir som förut, den levda erfarenheten innebär att amning bär på mening som förändrar livet och väcker frågor om livets mening. Som kroppen minns – innebär att amning som en levd erfarenhet, i existentiell mening är förkroppsligad. Detta sätt att förstå amning kan fördjupa förståelsen för att amning har en kraftfull existentiell potential. Kroppen minns amning, så som för Samira. Minnet finns bevarat i kroppen och väcks till liv igen när hon blir gravid och funderar på amning igen. För en del kvinnor innebär tidigare amningsupplevelser ett existentiellt trauma som kan framkalla amningsrädsla. En rädsla som är starkt förknippad med upplevelser av vilsenhet, sårbarhet, utsatthet och otrygghet i amningssituationen. Åter till Samira – hennes amningsupplevelse visar hur ett existentiellt amningstrauma väcker en amningsrädsla.
En fråga som har väckts hos mig och som just nu är i fokus för min forskning är – Hur kan vårdande bidra till välbefinnande i existentiellt utmanande amningssituationer?
Med de existensfilosofiska, fenomenologiska och livsvärldshermeneutiska utgångspunkterna och de empiriska forskningsresultaten som nämns ovan blir svaret på denna fråga att det behövs ett existentiellt perspektiv i vårdandet. Det innebär att amning beaktas som ett existentiellt imperativ, som en levd erfarenhet och en livshändelse som bär på mening. Det innebär också att försöka förstå varje människas unika erfarenhet genom berättelsen. Det innebär att se livshändelser så som amning som öppningar för något nytt, för utveckling och frihet att forma sitt liv i en given situation. En utgångspunkt är att människan kan välja och ta ansvar för sitt eget liv utifrån den givna situationen.
Men hur kan vi vårda utifrån ett existentiellt perspektiv i praktiken?
Jag har tillsammans med min kollega Ida Gustafsson utvecklat en teoretisk modell för vårdande vid amning som innebär att amningsberättelsen är navet i vårdandet. Konkret innebär det ett fenomenologiskt och existentiellt perspektiv i samtalet där levda erfarenheter av amning är i fokus. Amningsberättelsen som en levd erfarenhet innebär att den är föränderlig över tid och rum. För att amningsberättelsen ska bidra till hälsa, välbefinnande och återhämtning är det därför av betydelse att berättelsen ges utrymme att berättas och lyssnas till kontinuerligt från graviditet, förlossning och hela amningsperioden. Det är också betydelsefullt att kvinnan vid amningsavslutet får möjlighet att reflektera över hur amningstillvaron varit och vilken betydelse amningen har för henne. Amningsberättelsen möjliggör att kvinnors existentiella situation och behov är i fokus för vårdandet.
Åter till Samira – när hon fick möjlighet att berätta sin amningsberättelse för en vårdare som bjöd in till en genuint vårdande relation bidrog det till att hon fick en förståelse för amning som ett existentiellt imperativ, något som hon måste förhålla sig till men som också kan bli en öppning för något nytt, för utveckling och att förstå sig själv på ett nytt sätt. Amning har därför en existentiell potential.
