Vi pratar alldeles för lite om förlossningshälsa, just eftersom detta begrepp även innefattar den svårfångade emotionella aspekten av födande. Medicinska aspekter av födande däremot är vi bra på att mäta. Men bara för att saker kan vara svåra att mäta så betyder det inte att de inte spelar roll.
Hur den första förlossningen blir i en kvinnas liv spelar en alldeles avgörande roll. Vi vet att en operation ofta leder till fler operationer. Om den första förlossningen behövde avslutas med ett kejsarsnitt så är det mycket mer sannolikt att även den andra och kanske tredje förlossningen också blir en förlossning genom en en operation. Det gäller även de större förlossningsskadorna. En stor förlossningsskada vid den första förlossningen kan göra att kvinnan inte vill eller bör föda vaginalt när barn nummer två ska komma.
Hur den känslomässiga upplevelsen av födandet blev vid den första förlossningen spelar också den en roll för alla nästkommande födslar. Men det är mycket svårare att fånga. Vi pratar om sekundär förlossningsrädsla och erbjuder stödsamtal för de som har blivit rädda.
På många sätt borde den känslomässiga aspekten av barnafödandet vara överordnad den medicinska aspekten eftersom det är den som kan få någon med en på pappret helt okomplicerad födsel att vilja bli förlöst med ett kejsarsnitt vid den andra förlossningen. En rädsla för att föda barn igen kan komma att genomsyra hela livet.
Här är några frågor jag anser att vi inom vården borde ställa kvinnor som har fött barn lite oftare:
- Hjälpte vi dig att känna en tillit till din kropps förmåga att föda barn?
- Kände du dig trygg i samband med ditt barns födsel?
- Om inte – på vilket sätt kunde vi ha hjälpt dig att känna dig ännu mera trygg?
- Fick du det stöd som du önskade i samband med din förlossning?
- Kände du dig sedd av oss?
- Upplevde du att dina önskemål togs på allvar?
- Fick du en bra förklaring till varför olika ingrepp gjordes under förlossningen?
- Blev du tillfrågad om ditt samtycke?
Min poäng är att svaren på dessa frågor behöver ges en rättmätig tyngd. För jag tror att vi som arbetar inom förlossningsvården inte kommer runt att behöva förhålla oss alltmer till kvinnors upplevelser av barnafödandet. Vi har redan börjat prata om upplevelsen men då mer som trivia och som en händelse som kan skattas på en skala från 0-10 dagen efter att barnet har kommit ut. Ungefär som när man mäter nöjdhet med check-in-kontrollen på Arlanda. Det tycker jag är att göra ett sandslott av Mount Everest.
För jag tror att vi som kollektiv betraktat inte riktigt har förstått den djupt emotionella och psykologiska process som barnafödandet också är. Men jag är övertygad om att det skulle bli så mycket enklare för oss alla om vi började titta på den här aspekten av barnafödande lite mer. För då kanske vi skulle börja förstå hur det kommer sig att det skrivs böcker om BB-krisen och sveket vid livets början SAMTIDIGT som vi uppvisar medicinska resultat i världsklass.
För alla som föder barn tror jag att det kan komma att bli helt avgörande.
