Etikett: BB-krisen

förlossningshälsa, livscykel

Förlossningshälsa i ett livscykelperspektiv

Lämna en kommentar
förlossningshälsa, livscykel
Livets cykel Foto: Lovisa Engblom

Vi pratar alldeles för lite om förlossningshälsa, just eftersom detta begrepp även innefattar den svårfångade emotionella aspekten av födande. Medicinska aspekter av födande däremot är vi bra på att mäta. Men bara för att saker kan vara svåra att mäta så betyder det inte att de inte spelar roll.

Hur den första förlossningen blir i en kvinnas liv spelar en alldeles avgörande roll. Vi vet att en operation ofta leder till fler operationer. Om den första förlossningen behövde avslutas med ett kejsarsnitt så är det mycket mer sannolikt att även den andra och kanske tredje förlossningen också blir en förlossning genom en en operation. Det gäller även de större förlossningsskadorna. En stor förlossningsskada vid den första förlossningen kan göra att kvinnan inte vill eller bör föda vaginalt när barn nummer två ska komma.

Hur den känslomässiga upplevelsen av födandet blev vid den första förlossningen spelar också den en roll för alla nästkommande födslar. Men det är mycket svårare att fånga. Vi pratar om sekundär förlossningsrädsla och erbjuder stödsamtal för de som har blivit rädda.

På många sätt borde den känslomässiga aspekten av barnafödandet vara överordnad den medicinska aspekten eftersom det är den som kan få någon med en på pappret helt okomplicerad födsel att vilja bli förlöst med ett kejsarsnitt vid den andra förlossningen. En rädsla för att föda barn igen kan komma att genomsyra hela livet.

Här är några frågor jag anser att vi inom vården borde ställa kvinnor som har fött barn lite oftare:

  • Hjälpte vi dig att känna en tillit till din kropps förmåga att föda barn?
  • Kände du dig trygg i samband med ditt barns födsel?
  • Om inte – på vilket sätt kunde vi ha hjälpt dig att känna dig ännu mera trygg?
  • Fick du det stöd som du önskade i samband med din förlossning?
  • Kände du dig sedd av oss?
  • Upplevde du att dina önskemål togs på allvar?
  • Fick du en bra förklaring till varför olika ingrepp gjordes under förlossningen?
  • Blev du tillfrågad om ditt samtycke?

Min poäng är att svaren på dessa frågor behöver ges en rättmätig tyngd. För jag tror att vi som arbetar inom förlossningsvården inte kommer runt att behöva förhålla oss alltmer till kvinnors upplevelser av barnafödandet. Vi har redan börjat prata om upplevelsen men då mer som trivia och som en händelse som kan skattas på en skala från 0-10 dagen efter att barnet har kommit ut. Ungefär som när man mäter nöjdhet med check-in-kontrollen på Arlanda. Det tycker jag är att göra ett sandslott av Mount Everest.

För jag tror att vi som kollektiv betraktat inte riktigt har förstått den djupt emotionella och psykologiska process som barnafödandet också är. Men jag är övertygad om att det skulle bli så mycket enklare för oss alla om vi började titta på den här aspekten av barnafödande lite mer. För då kanske vi skulle börja förstå hur det kommer sig att det skrivs böcker om BB-krisen och sveket vid livets början SAMTIDIGT som vi uppvisar medicinska resultat i världsklass.

För alla som föder barn tror jag att det kan komma att bli helt avgörande.

Frågor från auditoriet

3 kommentarer

Jag skrev om de tre presentationerna på SFOG-symposiet Kvinnors inflytande över sin vård inom obstetriken tidigare i veckan, sen lovade jag att återkomma med en sammanfattning av den avslutande paneldiskussionen där publiken fick ställa sina frågor. Men eftersom jag själv deltog och fick svara på en del frågor så blir det svårt för mig att återberätta med ett helikopterperspektiv. Jag minns framförallt vilka frågor jag fick och hur jag valde att svara på dem! Så det här blir nog mest en redogörelse för hur jag själv valde att svara på frågor från auditoriet. Ni som var med under symposiet – kommentera gärna! Men med det sagt, från mitt eget perspektiv; här kommer några reflektioner:

  • Elin Edéns presentation om att förutsätta samtycke eller inhämta samtycke var en ögonöppnare för många i publiken, den fick mycket positiv respons! Även en hel del frågor om hur det här kan översättas i praktiken och hur man som personal ska bära sig åt när kvinnor inte vill göra egna val.
  • Obstetriker Marie Blomberg fick svara på kommentaren ”Tillåter ni verkligen vattenfödslar i Linköping trots att Socialstyrelsen avråder från det?” En viss förvirring uppstod eftersom vi plötsligt fick ett tvärsäkert påstående om att Socialstyrelsen avråder från vattenfödslar i knät. Marie Blomberg svarade att det är ett alternativ för de kvinnor som önskar föda i vatten, när det finns barnmorskor som vill, med kunskap och erfarenhet av att bistå vid vattenfödslar –  men att de får ha med sig en egen pool. Elin Edén ifrågasatte det tvärsäkra påståendet om att Socialstyrelsen avråder. Jag replikerade ungefär såhär:

Ett barn dog efter en vattenfödsel i Västerås på 90-talet och då gick Socialstyrelsen ut och avrådde från vattenfödslar. Efter en utredning kom man fram till att dödsfallet inte hade något med själva vattenfödseln att göra och tog bort den avrådan. Det finns mängder av observationsstudier världen runt (dock inte några randomiserade kontrollerade studier) som visar att det inte alls är farligt för en frisk mor och ett frisk barn där förlossningsförloppet är normalt – att föda i vatten. Idag erbjuder vi den medicinska smärtlindringen EDA, PDB och PCB frikostigt inom förlossningsvården trots att vi vet att de kan ha direkta eller indirekta negativa konsekvenser för barnet. Det borde vara självklart att erbjuda vatten som smärtlindring – och även vattenfödslar – som ett alternativ till mer medicinsk smärtlindring.

Foto: Lovisa Engblom

  • Moderator Karin Pettersson lät oss i tur och ordning svara på om vi ansåg att Sverige ska ha landstingsfinansierade hemfödslar för den minoritet kvinnor som önskar föda hemma, alltså bortsett från den eventuella ökning av kvinnor som nu vill föda hemma i förlossningskrisens spår. Vad jag minns så blev det till slut ett ja från oss alla tre, Marie Blomberg med reservationen att det då måste finnas barnmorskor som kan bistå jämt fördelat över landet. Min egen motivation löd såhär:

Idag har vi ett ojämlikt hemfödsellotteri, ett förtydligande inom området med nationella riktlinjer skulle inte dramatiskt öka antalet hemfödslar utan göra det till ett mer jämlikt och säkert alternativ för de som från början önskar en planerad hemfödsel. Läkemedelsfrågan skulle då också behöva lösas.

Foto: Lovisa Engblom

  • En fråga handlade om huruvida kvinnor ska kunna ha möjlighet att välja ett planerat snitt utan medicinsk indikation. Jag minns det som om vi var rätt eniga om att vi ska ha en personcentrerad och individualiserad vård, det ska alltså vara möjligt att efter en individuell bedömning kunna få ett snitt utan medicinsk indikation. Själv ansåg jag att det är inget som ska ”säljas i kiosken”. Med det menar jag att det är inget som vi ska låta vara helt upp till kvinnor att själva besluta om, precis som vi inte säljer hemfödslar till kvinnor med komplicerade riskgraviditeter eftersom vi anser att det finns goda medicinska skäl att inte göra det. En viktig och spännande fråga som måste debatteras mer!

Foto: Lovisa Engblom

  • Flera läkare tyckte att det var svårt att i det allt mer högljudda mediebruset om en förlossningsvård i kris  få fatt på om det verkligen var kvinnors krav som hördes, eller om det egentligen handlar om barnmorskors krav! Och alla kunde inte känna igen sig i medias bild av en kris då de själva upplevt flera lugna pass på sina arbetsplatser. Här var det första gången som jag kände att jag blev trött. Jag vet därför inte om jag svarade så bra:

”Det är inte barnmorskor som har hittat på krisen i förlossningsvården! Det är en reell kris vi har – och barnmorskor började larma redan i början när vi såg trenden komma. Eftersom vi inte har fått något gehör och inte lyckats vända skeppet på alla dessa år så har det eskalerat och nått ett slags crescendo nu, ja blivit extra kraftfullt när kvinnor och brukarorganisationer också har gett sig in i debatten. Vi har alla ett ansvar för den här situationen som har uppstått. Jag har ett ansvar. Vi barnmorskor har ett ansvar. Läkare har ett ansvar.”

Jag minns inte hur jag svarade på om det är barnmorskors krav eller kvinnors krav som hörs men efter att ha hunnit fundera så tänker jag såhär: Kanske går barnmorskors krav om en bättre arbetsmiljö till viss del hand i hand med kvinnors krav på en bättre och tryggare vård i samband med barnafödande? Det kan nog vara svårt att urskilja helt vad som är vad i bruset eftersom de flätas samman – men varför skulle där finnas en inbyggd motsättning?

Jag tänker fundera vidare på den frågan!