Visst har du hört talas om bilförlossningar? Förlossningar som går så snabbt att den som föder inte hinner in till sjukhus innan barnet föds. Om barnet är redo att födas och kommer i fullgången tid så går ”bilförlossningarna” oftast bra, rent medicinskt alltså. Även om själva upplevelsen kan bli något helt annat än bra. Att föda i så anonyma miljöer som bilen, på parkeringen, i hissen eller i väntrummet på sjukhuset – det är ett rätt modernt fenomen som kommer sig av att vi har institutionaliserat allt födande. Kvinnor behöver idag infinna sig på sjukhusen också för sjukhusens skull – inte enbart för sin egen skull. Finurligt nog så räknas bilförlossningen som en sjukhusförlossning så länge moderkakan kommer ut på sjukhuset och på så sätt trollas tröskelförlossningarna bort i statistiken.

I regel går de snabba förlossningarna där kvinnokroppen får tillgång till sitt eget värkstimulerande dropp (kroppseget oxytocin) oftast bra om det inte finns några andra sjukdomar i bakgrunden. De förlossningar som inte är fullt så säkra är de sega och långdragna förlossningarna där öppningsskedet och utdrivningsskedet tar god tid på sig (latensfasen undantaget, den tar ofta tid och ska också göra det). Men då har ju i princip alla födande hunnit in på sjukhus så de långdragna förlossningarna blir ju inga bilförlossningar. De långdragna förlossningarna är i vårt samhälle nästan alltid sjukhusförlossningar som ibland slutar i kejsarsnitt.

Men innan födandet institutionaliserades så ägde även de komplicerade och sega förlossningarna rum i hemmet. Då kunde både kvinnan och livmodern hinna bli så trötta att det inte fanns någon ork kvar alls att knyta om blodkärlen i livmodern när barnet väl var ute. De förlossningarna fick inte alltid lyckliga slut.

Syntetiskt oxytocin – ett läkemedel mot långdragna förlossningar

Det syntetiska oxytocinet kom på 50-talet och började användas som ett läkemedel mot långdragna förlossningar. Idag är det ett mycket vanligt läkemedel som ofta ges för att förstärka kvinnors egna förlossningsvärkar. De som löper störst risk att få ett långdraget förlossningsarbete är framförallt

• Förstföderskor
• Omföderskor med tidigare kejsarsnitt
• Födande som använder epiduralbedövning, både i ett tidigt och ett sent skede av förlossningen
• Vid en graviditetslängd över 42 veckor
• Om barnet väger över 4000 gram

Men forskning visar att läkemedlet oxytocin idag både överanvänds och felanvänds i stor skala vid förlossningar i Sverige. Kvinnor som föder utsätts alltså ofta för onödig behandling med oxytocin men också för felbehandling (både ”för tidigt” men också försent insättande av dropp förekommer). Lotta Selin som är barnmorska och har forskat om användning av just oxytocin vid förlossningar poängterar att rutiner för värkstimulering med oxytocin kontinuerligt måste följas upp och diskuteras för att minska onödiga interventioner under förlossningar: Delayed Labour -risk factors, use of oxytocin and outcomes

Såhär beskriver Linda skillnaden mellan kroppsegna värkar och de som droppet gav henne:

Jag fick värkstimulerande dropp vid min första förlossning. Jag var öppen 8 cm och de tyckte att jag hade för glesa värkar. Jag hade dock haft glesa värkar hela tiden och ändå öppnat mig effektivt. Före och efter droppet var som dag och natt. Innan droppet hanterade jag värkarna hur bra som helst, jag fick lång paus och därför kunde jag hantera smärtan. Jag var uppe och gick runt och skrattade och var öppen 8 cm utan smärtlindring. Sen fick jag droppet och efter det var hela förlossningen som en enda lång vidrig värk. Forfarande utan smärtlindring. Jag tappade kontrollen över smärtan helt. Jag har efter det fött två barn till och inte behövt något dropp, naturliga värkar har varit så mycket lättare att hantera. De kommer med paus och i en rytm och då går de att förhålla sig till. Med droppet kände jag aldrig av någon paus alls.

Värkstimulering och naturliga pauser i en födsel

Finns det naturliga pauser under en födsel och kan förlossningar ta olika lång tid? Underkänner vi möjligen kvinnors egen fysiologi under födandet lite för ofta? Vet vi allt om hur ett normalt förlossningförlopp egentligen ser ut?

Såhär berättar Hanna, som födde sitt första barn hemma:

Jag fick höra, efter att jag fött mitt första barn, att om jag hade fött på sjukhus så hade jag troligen fått dropp eftersom mina rushar var ”för korta” jämfört med hur de ”ska” vara. Det tror jag hade blivit katastrof. Mina rushar var 20-30 sek långa, och på den tiden hann jag bygga upp så mycket mjölksyra. Det var värre än mjölksyrapassen när jag fortfarande elitsatsade på simning. Varje våg sjönk undan när mjölksyran blev för hög, och sen fick jag en paus för att hinna vädra ut den. Tror bara min egen kropp reglerade det efter vad den själv orkade med. Själva födsloarbetet gick fint framåt hela tiden.
Det är lurigt det där vad vi ser som normalt tidsspann att föda på när födandet sker på platser som inte hjälper kroppen, som inte respekterar den fysiologi som vi har.

Erika som kom in till sjukhuset i latensfas:

Med mitt första barn kom jag in ganska tidigt, jag hade knappt kommit ur latensfasen och fick nog bara stanna för att jag var två veckor över tiden. När jag kom till sjukhuset avstannade det ännu mer. Jag ville vanka omkring men blev tillsagd att hålla mig still för att få vila. De tog hinnorna på grund av långsam progress och då blev värkarna SVINjobbiga. Fick lustgas som gjorde allt ännu värre. Fortsatt för långsam progress, så jag fick värkstimulerande i kombo med EDA. Kände ju inte värkarna, men har sett i journalen att de var nästan oavbrutna. I krystskedet blev jag värksvag istället och pressade ut min son utan krystvärk medan läkaren stod bredvid och pratade om sugklocka. Det hela tog ca 20 timmar. Undrar så ofta hur det hade blivit om jag hade kunnat stanna hemma och låtit det ha sin gång bara. Långsam progress var det enda som gjorde att de gav dropp. Varken jag eller bebis visade tecken på att må fysiskt dåligt under hela tiden.

Sandra fick dropp efter epiduralen:

Jag fick dropp efter att jag fick EDA. ”Vi börjar med en liten dos”. Tyckte det gick bra i början, men sen kom värkarna tätare och tätare och jag hängde inte riktigt med längre. Efter ett tag började barnets hjärtfrekvens påverkas (skalpelektrod) och jag fick inte längre stå på alla fyra, utan fick ligga på sida. Sen fick jag krysta på uppmaning vid varje värk. Allt gick bra och jag var på det stora hela nöjd med min förlossning. Men jag kände mig faktiskt lite sviken när jag läste partogrammet och såg att dosen hade höjts många gånger på väldigt kort tid. Det kommunicerades aldrig till mig och av nån anledning kändes det väldigt jobbigt att veta. Jag känner mig faktiskt lite överkörd.

The rest and be thankful stage of labour

I barnmorskeboken under min utbildning läste jag:

I slutet av öppningsskedet kan värkarbetet ta en tillfällig paus under det så kallade övergångsstadiet. Hormonproduktionen förändras från parasympatisk dominans till sympatisk påverkan. Under denna period, som lätt uppfattas som en sekundär värksvaghet, är det frestande att påskynda förloppet med värkstimulerande dropp.

Idag kan jag konstatera att det är vanligt att värkarna tar en paus när modermunnen har öppnat sig helt. Sheila Kitzinger döpte det till The rest and be thankful stage of labour. ”The point in labour where a woman is fully dilated and surges stop or dramatically slow down for a time before she feels pushing sensations.”

Men eftersom det är så pass ovanligt idag med ostörda förlossningar som sker på kvinnors egna villkor så är är det inte heller så vanligt att få möjlighet att observera naturens egen ebb och flod i födsloprocessen. Kanske inte så konstigt att vi till viss del har tappat bort hur det kan fungera.

Såhär beskriver Natalie sin förlossning:

Jag har fött ett barn och då jag fick värkstimulerande dropp. Förlossningen gick tydligt framåt och jag öppnade mig ganska snabbt. Upplevde värkarna som små explosioner som sedan trappades ner och försvann. Fick vila lite och så kom det en till. Så blev jag öppen 10 cm och vi väntade bara på att en liten kant/krans? skulle försvinna och att krystvärkarna skulle komma. Men det gjorde de inte. Det var då jag fick droppet. Och här blir allt väldigt luddigt. Jag fick inte pauser mellan värkarna utan det var som en fors med värk efter värk som aldrig tog slut. Att fokusera på andningen gick inte längre och jag började till slut hyperventilera. Det slutade i akut kejsarsnitt. Jag är tacksam för det men samtidigt funderar jag på om det hade kunnat gått att undvika om saker hade gjorts annorlunda. Det stör mig att inte veta varför inte krystvärkarna kom och jag funderar på om det har med epiduralen och/eller stressandet att göra.

Min egen reflektion är nog densamma som Lotta Selin kommer fram till i sin avhandling. Att det är rätt vanligt med oxytocindropp i onödan men även att det ibland sätts in försent trots att alla riskfaktorer finns på plats (till exempel lång och seg förlossning med epidural hos en förstföderska). Det verkar helt enkelt vara svårt att få det rätt.

Här några röster från kvinnor som i efterhand undrar just om det verkligen blev rätt.

Sofia

Jag fick värkstimulerande eftersom de sa att min livmoder var trött och att jag var värksvag. Värkarna gjorde mycket ondare och med ökningen av droppet blev det ohanterbart och jag blev tvungen att ta en epidural trots att jag egentligen inte ville det från början. Fick inte frågan om jag vill ha värkstimulerande utan de sa bara ”nu kommer jag ge dig lite värkstimulerande dropp här..” och så var det gjort. Bebis föddes senare med ansiktet mot taket (stjärnskådare) vilket jag förstått i efterhand ger ett mer långdraget förlopp. Bebis föddes med klipp, sugklocka och yttre press. Men egentligen tror jag att min kropp behövde en paus en stund bara, jag hade önskat att man väntat in kroppen, och tagit reda på varför bebis inte kom ner, ingen gjorde heller spinning babies eller andra rörelser för att hjälpa min kropp. Det är en tråkig upplevelse då jag kom in till vården med fullt förtroende och tanken ”vi tar det som det kommer”, men istället slutade det i ett övergrepp mot min kropps egen förmåga.

Therese

Fick värkstimulerande med min första. Fick för att jag inte öppnade mig tillräckligt fort… i efterhand känner jag bara näe! Jag skulle propsat på att låta det vara o bli en lång process. Det vart en väldigt lång förlossning med mycket laborerande fram o tillbaka o som oftast när man börjat fibbla med en innovation, leder det till flera. Min andra var helt annorlunda. Mycket snabb förlossning men det kroppsegna var med!
Ska tillägga att jag tyckt att båda mina förlossningar varit underbara, jag har verkligen tyckt de varit helt fantastiska. Men fibblandet med innovationer i onödan störde mig. Det blir så kliniskt. Som att kroppen inte skulle fatta liksom. De var dessutom så snabba på att dra på det. Jag var öppen 3 cm. Jag hade lätt kunnat skickas hem för att vila in kroppsegna hormoner och värkar.
Jag upplevde värkarna väldigt starka med droppet men de tröttade mest ut och lite progress skedde ändå. Därav blev det värkvila och sovsal istället, därpå körde man igång igen med värkstimulerande o sådär höll man på. Jag önskar jag visste mer kliniskt om allt. Jag var helt orädd o beredd, allt kändes helt ok oavsett och i stunden var jag väl öppen för vad som eftersom jag så gärna ville träffa min bebis. Mitt vatten hade inte heller gått så det vet liksom ingen brådska kan jag tycka i efterhand.

Ida

Jag fick värkstimulerande under min första (och enda) förlossning. Jag hade starka och regelbundna värkar men jag öppnade mej inte i den takten som var önskvärt. Jag låg på tre-fyra centimeter i flera timmar.Jag hade önskat att barnmorskan berättat mer om vad som skulle hända när jag fick droppet, att värkarna skulle öka i styrka och så vidare. Jag fick fruktansvärda värkar utan någon paus emellan. Så jag skrek efter epidural och fick det tack och lov väldigt snabbt. Sen hände fortfarande ingenting och dom fick höja dosen. Det var ingen rolig upplevelse och jag tackar alla gudinnor för ryggbedövning!Om jag någonsin ska föda barn igen så är drömmen att få ha en lugn och trygg hemförlossning med så lite medicinsk inblandning som möjligt. För jag tror att det var problemet med att jag inte öppnade mej, jag kände mej inte trygg och bilfärden in till förlossningen var något av det värsta jag har varit med om. Åka bil med värkar! Fy tusan.

Caroline

Fick värkstimulerande under min första förlossning. Uttryckte själv tveksamhet och oro för detta eftersom jag redan upplevde förlossningen som väldigt intensiv och var rädd att det skulle förvärra smärtan i värkarna. Blev tillsagd att det inte skulle hända. Minnet är lite luddigt pga lustgas så gav säkert samtycke för att de verkade veta bäst, men kändes kanske inte helt som samtycke. Förklaringen som gavs var att man oroade sig för att jag skulle bli för trött och inte orka hela vägen. Själv tror jag att det gick långsamt för att kroppen behövde ta det lite lugnt en stund, och att hjälp att förstå var jag var i förlossningsförloppet hade varit minst lika hjälpsamt eftersom jag också upplevde det som stressande att jag uppfattade det som att jag skulle hålla emot krystkänslan i värkarna. När jag väl uppmanades lägga på lite kraft i krystandet kom barnet på två krystvärkar. Däremot fick placentan tas ut på operation. Under andra förlossningen fick jag oxytocin endast efteråt för placentans skull.

Nina

Min son föddes med akut kejsarsnitt för snart två år sedan efter att hans hjärtljud gick ner på grund av det värkstimulerande droppet. Jag fick den ett par timmar efter inskrivning, var fyra cm öppen när jag kom in. Jag hade uttryckligen skrivit att jag inte ville ha värkstimulerande i mitt förlossningsbrev, men efter att inte ha fått stöd när vi kom in första gången (bra mottagande men sen blev vi bortglömda, varefter jag fick en sovdos och vi blev hemskickade trots att jag verkligen hade uttryckt att jag ville stanna pga väldigt täta och kraftiga värkar under latensfasen) kände jag att jag bara ville ha någon form av hjälp, så jag ”tackade ja”. 
Önskar nu att jag hade stått på mig och bett om hjälp med att t.ex. pröva olika positioner då jag tycker att jag fick mer energi efter att mitt vatten hade gått och vi äntligen blev inskrivna. Jag är nu gravid med vårt andra barn och känner en viss trygghet i att värkstimulerande dropp tydligen ges i mindre utsträckning om man har blivit snittad, men jag planerar fråga både min barnmorska och eventuellt på auroramottagningen hur riktlinjerna ser ut för vaginala förlossningar efter snitt. Jag kunde skriva så mycket mer kring den avsaknad av stöd jag och min sambo upplevde när vi kom in, men ville hålla det kortfattat! Eftersom jag fick en epidural i samband med droppet och allt gick väldigt fort efter det kan jag tyvärr inte säga något om styrkan i värkarna jämfört med innan. Det är klart att det hade kunnat sluta med snitt oavsett, men jag kommer alltid att undra och min sons födsel blev något som både rubbade min självkänsla och min tilltro till vården på ett sätt jag inte hade varit förberedd på trots att jag är en pragmatisk och realistiskt lagd person.

Emelie

Jag blev igångsatt med nummer fem och mina egna värkar kom aldrig igång själva utan de fick lov att sätta dropp efter två timmar. Efter ett tag började Ebbes hjärtljud tippa . De sjönk under varje värk hela tiden så vi fick lov att koppla bort droppet efter två timmar med värkstimulerande. Jag stod stilla på fyra centimeter. Vi fick vila någon timme för att se om mina egna värkar skulle komma igång själva. Vi vilade och fick även möjligheten att fylla på med vatten eftersom de trodde att Ebbes navelsträng hamnade i kläm under varje värk – att det var anledningen till att hans hjärtljud sjönk.

Efter ett tag började jag äntligen känna mina egna värkar och jag blev så lycklig så jag grät för de sista jag ville var att bli snittad. Och jag var redan besviken på att de hade gått så knöligt fram nu under förlossningen. Sen sa det bara pang och jag försvann i en timme innan Ebbe kom ut. Värkarna stormade och jag hann nog andas i tre sekunder innan en ny värk kom. Jag ville ha det så naturligt som möjlig men där och då bad jag om att få EDA. Efter ett tag var jag fullt öppen och redo att krysta. Jag öppnade mig så snabbt från 4 cm till 10 cm. Det här var nog den mest intensiva och jobbigaste förlossning jag har haft hittills. Och det vet jag berodde på att jag blev igångsatt. Min livmoder arbetade så hårt där i slutet så därav fick jag stormvärkar. Nu i efterhand hade jag önskat att jag inte valde den metoden utan att jag hade låtit det ske spontant. Men om jag får drömma hoppas jag att jag får uppleva en till förlossning. Så att jag kan få ett annorlunda slut än sist.

Hur aktiverar vi kvinnors eget värkstimulerande dropp?

Det är en konst att varken göra för mycket eller för lite i förlossningssammanhang. Något jag förundras över är att vi inte reflekterar mer över hur vi kan hjälpa kvinnor att få tillgång till sitt eget oxytocin. För kvinnor har ju ett eget värkstimulerande dropp inbyggt i sina kroppar – ett som vi behöver se till att aktivera först, innan vi hänger på en påse med dropp. Men ibland kan det vara de egna värkarna som ställer till det.

Min livmoder verkar ha det motsatta problemet, den arbetar för hårt av sig självt. Hade 6 värkar på 10 minuter sista förlossningen men det klarade dottern bra, sonen inte lika därav akut kejsarsnitt första gången. Varför blir det egentligen så? Har jag aldrig hört någon prata om förut. Gamze

Att möta de egna värkarna med hull och hår är inte heller alltid så enkelt som man ibland hoppas.

Jag har tagit epidural under båda mina förlossningar och fick värkstimulerande dropp i samband med det. Märkte ingen förhöjning av värkupplevelsen (vad jag minns). Men däremot drömmer jag om att inte behöva ta epidural (och därmed värkstimulerande dropp) nu tredje gången. Hade varit underbart att få uppleva hur kroppens egna oxytocin hjälper mig under hela förlossningen. Återstår att se om jag vågar möta värkarna när jag väl är där… Petra

Och ibland går det precis så bra som man hoppats på.

Igår föddes vår trea och det var magiskt! Ingen smärtlindring förutom akupunktur, ingen forcerad krystning, ingen PVK och bara lugn. Och ut kom en bebis med bara hjälp av min kropp. Som jag behövde den revanschen. Var så fint. Kom in kl. 13:00 efter två hembesök av barnmorska (projektet Min barnmorska). Kl. 15:40 kom vår dotter. Ingen som bad mig krysta, eller hetsade på. 
Med tvåan tappade jag tron på att jag kunde föda själv. Att min kropp inte var bra nog. Men det visade sig att den är oerhört kompetent på att föda. Och noll smärta i underlivet idag, ett dygn efter hon kom. Och en själ som mår så bra.
Obs! Sätter ingen prestige i att föda utan smärtlindring eller utan dropp. Var bara viktigt för mig. Jag ville ha en födsel som jag verkligen mindes. Med vår etta (snitt) fick jag morfin, med tvåan tog jag en EDA 1,5 timme innan hon föddes, dropp kopplades på väldigt oklara grunder 20 minuter innan hon kom och sen fick jag ett STORT hematom (där en barnmorska sa att en kanske inte ska föda sitt första barn vaginalt vid 33 år…) Anna

Ett stort TACK för att ni har delat med er så frikostigt av era tankar om och upplevelser av att föda med värkstimulerande dropp.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER