Någon gång myntade jag uttrycket ”att arbeta dynamiskt ” som barnmorska. Det kan verka flummigt men vad jag menar är motsatsen till statiskt, någonting som lever, rör sig, rullar runt och bubblar – det är dynamik, något föränderligt. Att vara statisk i sitt arbetssätt är att vara oföränderlig och gjuten i EN form. Den som arbetar statiskt har svårare att anpassa sitt arbetssätt efter människan hen möter. Därför ryggar jag instinktivt när jag hör fraser som – Jag har hittat mitt sätt att arbeta på som jag känner mig trygg med. – Här förlöser vi alla i halvsittande. – Mina kvinnor behöver aldrig EDA. – Jag har alla på pall. Jag blir misstänksam och undrar var och när i processen barnmorskan kapitulerade inför kvinnan eller paret hon mötte? Inte för att jag tror att det går att vara neutral i mötet, knappast, men någonstans på vägen tas det beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.
För vissa födande är epidural en lösning. Jag har inga som helst problem med det! Några av de finaste födslar jag har varit med på har varit med en väl fungerande EDA . Men jag blir otroligt misstänksam när epidural plötsligt seglar upp som the one and only solution – för alla? Eller när fler och fler kvinnor önskar ett planerat snitt eller en planerad igångsättning av födseln – är det en djup önskan om att ha det så eller en reaktion på en förlossningsvård som inte riktigt håller måttet? Jag tror liksom inte på det här att bara servera en rätt på buffén. Att kategoriskt avfärda hemfödslar och försöka tvinga in alla kvinnor i en medikaliserad förlossningsvård – det blir samma sak som att propagera för att alla kvinnor borde föda naturligt och utan någon som helst smärtlindring, gärna i sitt eget hem.
Jag blir misstänksam. Alla som ansvarar för organisation och utformning av förlossningsvård -var och när i processen kapitulerade ni inför kvinnan eller paret som vi möter? Någonstans på vägen till färdig förlossningsvård tas det politiska beslut och det är bra att vara medveten om sin egen roll i de besluten.