Kategori: The Positive Birth Calendar

Låt oss lyfta blicken

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Karin Christensson

Jag heter Karin Christensson, är mamma och psykolog och driver SYSTERMATIKpodden. Podden har både svenska och internationella gäster och analyserar förlossningsvården som organisation. Med mitt bidrag till kalendern vill jag inspirera dig att lyfta blicken, att ta dig och dina erfarenheter på allvar, och att hjälpa vården. Tack för att du tar dig tid att läsa!  

På något sätt får vår kultur och sjukvården dig att tro att allt handlar om dig. Och inte på det där fina sättet, att det här är din resa, nu ska du påbörja ett helt nytt kapitel i ditt och din familjs liv, bästa omsorg och medicinska kunskap ska omge dig, du är viktigt, vi utgår från dig!

Nej, fokus hamnar på dig på ett mer pressande sätt. Mycket handlar om vilken riskkategori du eller din bebis tillhör. Om huruvida du är tillräckligt förberedd på att föda, eller om du är för förberedd? Är du en kvinna som har kontrollbehov, en massa krav, typisk för vår tid? Eller vet du ingenting, kan du inte ens språket? Kommer du lyckas vara den där lagoma patienten där mitt emellan för mycket och för lite behov av vården?

Ingen inom hälso- och sjukvården vill att du ska känna krav på att vara lagom, de flesta vill dig det allra bästa och är beredda att kämpa hårt för det. Men organisationen runt om är inte rätt byggd för att hjälpa till i den strävan. Därför vill jag att du ska sluta bära det tunga oket av ansvar, sluta försöka vara en perfekt patient i ett operfekt system.

Så är alternativet då att istället lägga ansvaret på någon annan, någon viss barnmorska eller läkare, eller på någon viss procedur eller apparat? Nej, det skulle bara vara andra sidan av samma närsynta mynt. Jag vill att vi tillsammans lyfter blicken till organisationen, systemet som helhet, då kan vi komma vidare.

En urgammal samarbetsövning

Att föda barn är en urgammal samarbetsövning mellan den som föder och de som assisterar, och tittar man närmre på dagens förlossningsvård och vårdkedjan runtom inser man snart att teamet runt barnafödandet inte får bästa förutsättningar. De olika delarna av vårdkedjan finns på olika platser och har sällan samma chef. Arbetslagen med barnmorska, undersköterska och förlossningsläkare på förlossningen får lite tid, resurser eller annat stöd att planera arbetet tillsammans. I den mån det görs tenderar det, som så ofta vid tidsbrist, att handla oproportionerligt mycket om akuta eller riskfyllda situationer och för lite om en plan för hela födandet, en plan för att stärka den som föder och förebygga det akuta. 

Inte heller all personal som arbetar i samma verksamhet, samma “stuprör” i vårdkedjan, har alla samma chef eller samma bord att luncha vid. Och den som föder ser man inte med nödvändighet som en del i teamet. Vården har en “givare” och en “mottagare” och det komplexa samarbetet mellan patient och sjukvård glöms lätt bort. 

Teamets psykologiska trygghet

När inte ledarskapet är tydligt för dem som ska utföra ett svårt uppdrag tillsammans, när inte roller klargörs, när inte mål och metoder samkörs eller alla teammedlemmar vet om eller erkänner varandra sjunker teamets så kallade psykologiska trygghet. Psykologisk trygghet är en term från arbets- och organisationsforskningen och beskriver en upplevelse som behöver finnas hos alla i teamet om man ska lyckas prestera väl på arbetet.

Psykologisk trygghet i praktiken får sitt uttryck genom att både bemöta och bemötas väl då någon i teamet ger uttryck för osäkerhet, har frågor, har sett ett fel begås eller har en idé på hur arbetet skulle kunna utföras annorlunda. En svår standard att upprätta och upprätthålla men nödvändig för samhällsviktiga funktioner som hälso- och sjukvården. Annars döljer den sina fel och brister, når inte sina medicinska mål och klarar inte att gå framtiden till mötes med lärande och innovativa medarbetare.

I min upplevelse är både förlossningsvården själv och mediedebatten om den ganska närsynt och missar oftast de här avgörande frågorna om samordning av vården och möjligheter för teamen till gott samarbete. Frågor på system- och organisationsnivå lyser med sin frånvaro medan det fokuseras desto mer på vårdens beståndsdelar. Det upprättas och diskuteras PM och riktlinjer kring vägande och mätande av den födande, kring rekommenderad igångsättningstidpunkt, kring vem som bör göra en viss bedömning, kring kriterier för planerade kejsarsnitt, användning av elektronisk fosterövervakning, användning av läkemedel, hemgångsrutiner osv osv. Och alla dessa frågor är bokstavligen livsviktiga, men de riskerar att tappa sin avgörande verkan om de behandlas som idag, inzoomade och ibland separerade från varandra.

Den övergripande frågan som ska ha central status är hur vi får ihop all den vård vi kan ge, hur teamet som består av människor som är experter på olika delar av vården, inklusive den som föder och anhöriga, får en chans att samarbeta väl. Först när vården tar ansvar för att ge sina team en möjlighet till helikopterperspektiv och samordning kan avancerade ingrepp och specialisters kunskaper komma till den användning som både specialisterna och de födande förtjänar.

I projektet Min Barnmorska samordnar barnmorskan vården

I Stockholm finns projektet Min Barnmorska som arbetar utifrån det vanliga förlossningsvårdssystemet med ett undantag, att en barnmorska samordnar hela vården och assisterar den födande genom graviditet, i förlossning och in i eftervård och uppföljning. Jag förvånas över hur programmet ofta talas om som att det är ett alternativ för “bättre upplevelse”, men knappast har mer att erbjuda. Som att arbetssättet kan vara trevligt för både familj och barnmorska men knappast är relevant ur ett medicinskt säkerhetsperspektiv. 

Med allt vi vet om problem inom modern hälso- och sjukvård med patienter och information som trillar mellan stolar och dålig samordning, så tänker jag att vi måste kunna lyfta oss lite, som födande, vårdpersonal, politiker, tjänstemän och media, i hur vi resonerar kring program som Min barnmorska. Vi ska titta på dessa vårdmodeller främst ur ett organisationsperspektiv. De är försök till samordning i en vård som är i starkt behov av det, de är försök att åtgärda kända kvalitetsproblem i den vård vi erbjuder idag. Att ett program som Min barnmorska kan vara med och lösa dessa problem är upp till bevis och måste utvärderas. Men det är det sannolika, och därför är det problematiskt att den här typen av program möter sådan skepsis bland vissa på maktposition i vården. För den stora skepsisen, även om den finns hos långt ifrån alla vårdmakthavare och även om den kan tendera att bygga mer på känslor än fakta, drar ned takten på nödvändig utveckling och innovation i vården.

Ett annat projekt i Stockholm som har som uppgift att professionalisera teamarbetet och öka koordineringen i vården är TeamFödsel som just nu testas på Karolinska Universitetssjukhuset Solna. Projektets utformare heter Neel Shah och är förlossningsläkare och forskare på Harvard (han är med i avsnitt 15 i SYSTERMATIKpodden). Ansvarig för utveckling och anpassning av den här vårdprocessen till svensk kontext är barnmorskan och forskaren Malin Edqvist. Inte heller TeamFödsel är särskilt avancerad som insats i sig, den är “bara” samordnande. Genom en whiteboard som den födande och alla andra i teamet kan se redogörs för teamets, inklusive den födandes, planering. Tavlan uppdateras efter behov utefter att saker ändrar sig under förlossningens gång. Målet är att minska onödiga överraskningar för alla inblandade och öka funktionen i teamen.

De medicinska utfallen får en bättre chans i team som respekterar alla medlemmar, inklusive patienten, och som samkör sig kring mål och metoder. Bättre chans får naturligtvis även arbetsmiljön och upplevelsen hos de som får vården. Vilka resurser i termer av tid och pengar kunde inte en gott samordnad vård och välfungerande team spara den idag så fragmenterade och dyra vården? 

Att lyfta blicken till organisationsnivå ger dig som föder makt samtidigt som det faktiskt är enklare att avgöra på denna nivå vad som fungerar bra och dåligt, utan att du själv är expert. För komplexa system och organisationer lever vi alla med, genom alltifrån våra hem och familjer till våra arbeten. Vi har generellt sett en hög intuitiv förståelse för behovet av psykologiskt trygghet i arbetsteam och vi ser när ett team får bra förutsättningar att arbeta och när det inte får det. Vi vet hur viktig tydlig ledning är för våra egna samarbeten på jobbet och vi vet att vi inte kan skrämma eller stressa vår kollega om vi samtidigt vill att hen skall samarbete eller prestera. Ändå normaliserar vi om och om igen denna underliga logik i hierarkiska strukturer mellan olika yrkesgrupper i sjukvården, mellan media och vårdanställda och inte minst mellan vården och oss patienter.

Det skämtas ibland om att sjukvården verkar leva under en sten och inte hänger med i övrig samhällsutveckling, och kanske ligger det något i den kritiken. Men hjälpen till vården är inte långt borta, och att ge den behöver vi ta ansvar för så många som möjligt. Förutom din egen inbyggda, om än omedvetna, känsla för komplexa system och teamarbete, är du och över ytterligare hundra tusen svenskar som föder barn varje år i en nyckelposition att analysera vården och att hjälpa den. Barnafödandet är ju nämligen den första, eller en av de första närkontakterna i skarpt läge mellan den vuxna individen och svensk hälso- och sjukvård. Och ett gott första intryck, ett gott omhändertagande av en professionell och väl samordnad mödra-, förlossnings, och eftervård, får sannolikt avgörande effekter för befolkningens relation till vården i stort. Så det är värt för alla parter att börja värdera detta möte för vad det är.

Hoppingivande är att de där över hundratusen som föder barn varje år är hela samhället och därmed en enorm resurs. Vi är juristerna, ingenjörerna, fabriksarbetarna, servitriserna, nationalekonomerna, historikerna, genusvetarna, sjukvårdscheferna, förskollärarna, journalisterna, städerskorna, vårdflödesexperterna, barnmorskorna, undersköterskorna, förlossningsläkarna, politikerna, de fattiga, de rika och de med sina rötter både i Sverige och i andra kulturer och sjukvårdssystem. Om vården tar sina egna mål kring nära vård och personcentrering på allvar och vi tillsammans tar vårt ansvar att medskapa vården, hur långt kan vi då nå?

Låt oss börja med att lyfta blicken. 

Vikten av stöd och engagemang för en positiv upplevelse av förlossningen

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Fanny de Wolfe

Jag heter Fanny de Wolfe och har fått äran att medverka till denna underbara julkalender! Det känns så roligt att kunna ge något litet tillbaka till Märta som ger så mycket av sin tid, kunskap och erfarenhet till oss. Jag är enormt tacksam för den information som jag på ett lätt sätt kunnat ta till mig genom instagramkontot och bloggen.

När jag och min partner Marian väntade vår lilla son var vi tidigt inne på att ha en doula med oss. Jag kände vid det laget ingen som haft en doula med sig vid sin förlossning men jag hade läst en del om yrket och visste en sak. Jag ville inte komma hem efter en förlossning där jag upplevt trauma, brist på information och samtycke eller där min partner inte kunnat vara ett bra stöd för mig. Jag visste på något sätt att förlossningen hade potential att stärka vår relation livet ut och också stärka mig som kvinna. Att förändra mig i grunden. Det jag inte visste var att en doula skulle vara nyckeln till denna upplevelse, åtminstone var det så för oss!

De enda råd jag fick med mig från mvc var tyvärr att “ta födseln som den kommer”. Ingen profylax erbjöds, ingen mammagrupp, ingen doula och inget stöd med att skriva en födelseplan. Att ta det som det kommer menade min barnmorska var det enda man kunde göra, man kan ändå inte kontrollera hur födseln blir. Det påståendet tycker jag är problematiskt, jag upplever att jag genom mina förberedelser kunde göra informerade val både innan och under födseln som på många sätt gjorde att förlossningen blev som jag ville. Jag begärde det jag drömde om, skrev en lång födselplan, tog de avgörande besluten själv och kände att jag kunde kontrollera lugnet.

Om MVC inte själva kan erbjuda något mer i form av förberedelse och stöd tycker jag åtminstone att de kan informera om att detta finns på andra ställen. Den brist på engagemang som jag upplevde där var en stor kontrast mot det engagemang som fanns hos min blivande doula.

Eftersom vi bor i Södermanlands län fanns det inte så många doulor verksamma nära oss, men till vår glädje hittade vi Morlin Schubert via Doulagruppen. Det fanns till en början en liten osäkerhet hos mig och min partner; en födsel är ju så intim och privat, sḱa vi verkligen dela den med en till person? Vi insåg dock ganska snart att en doula finns med för att “säkra” vår upplevelse, att skydda våra önskemål och vår bubbla men finns också där som stöd för partnern. Det finns så många tillfällen under en födsel, både hemma och på sjukhus, där man ställs inför val och dilemman, och där det kan vara värt så mycket att ha en person till att bolla med.

Vi träffade vår doula för ett första samtal i vecka 26 och efter det skulle vi komma att ha två förberedande träffar till. Vi fick dessutom väldigt mycket information mellan dessa träffar och tillgång till profylax och en lång rad tips på böcker, instagramkonton, filmer och förberedelser vi själva kunde göra. Att ha en doula med sig var för mig att öppna en dörr som varken mvc eller någon jag kände kunde erbjuda. Ett erbjudande att ta födseln i egna händer och ta befälet över min egen upplevelse. Det enda problematiska med att ha en doula skulle jag säga är hur tydligt det blev för oss vilka brister det finns i förlossningsvården. Det var en viss sorg och en process för oss att acceptera att det i Sverige i stort sett är omöjligt att föda på sina villkor och att vi trots förberedelser antagligen skulle hamna i sjukhusets interventionsspiral. Vi övervägde en hemfödsel men valde ändå att föda på sjukhus. I slutändan behövde jag och bebisen lite hjälp så jag väljer att tro att det fanns någon mening med att vi hade valt att vara där.

Vi fick mestadels ett väldigt fint bemötande av personalen och barnmorskorna gjorde mycket för att följa vår födselplan och var noga med att förklara och informera när vi var tvungna att frångå den. En barnmorska bad vi att få byta, något jag är tacksam att vår doula stöttade oss i. De andra kom senare och besökte oss på BB och deras stöd betydde förstås mycket!

Men det är fortfarande det kontinuerliga stödet som har varit viktigast för oss, någon som känner oss och visste sen innan vad vi önskade oss. Någon som var med oss hemma i latensfasen, som kunde guida när det var dags att åka in och som skjutsade oss till sjukhuset. Någon var med efter födseln och kunde hjälpa oss minnas, förstå och bearbeta. Någon som funnits där i fjärde trimestern när oro och ångest funnits för kroppens ärr och återhämtning.

Det sätt som min partner gavs plats och verktyg gjorde att vi kunde göra detta tillsammans och det stärkte oss något enormt, inte bara i förlossningsrummet utan i vår relation och vårt föräldraskap! Det fanns inget mer jag önskade att han gjorde för mig under förlossningen, den tryggheten han gav mig betydde…. allt. Jag är helt övertygad om att det är en stor faktor i hur fin start vi haft med vår underbara bebis.

Min och min bebis lilla skyddsängel, så tänker jag faktiskt på vår doula! Som tyckte vår förlossning var lika viktig som vi tyckte. Som gav det stöd och engagemang som inte riktigt finns någon annanstans. Jag önskar att alla som ville hade möjligheten att ha en doula med sig. För mig har hon för alltid en stor plats i mitt hjärta och i mitt liv!

Vikten av relationell vård och informerat samtycke

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Malin Edqvist

Jag måste erkänna att jag blev glad över att bli tillfrågad – men också har våndats över att delta i The Positive Birth Calendar. De tio senaste åren har den absoluta merparten av det jag skrivit styrts av mycket tydliga regler och riktlinjer. Introduktion, metod, syfte, resultat och diskussion. Kan jag skriva utan dessa regler? Och vad vill jag skriva om?

Jag heter Malin Edqvist, är disputerad barnmorska och arbetar som universitetsbarnmorska på Karolinska Universitetssjukhuset och forskare vid Karolinska Institutet. Mitt primära forskningsområde har varit prevention av förlossningsbristningar. Först i mitt doktorandprojekt där vi utvärderade MIMA modellen1 och nu senast genom att utvärdera arbetssättet att vara två barnmorskor under krystskedet för att förebygga förlossningsbristningar (1+1 studien).2

Foto: Elisabeth Ubbe

Interventionsstudier är spännande, inte bara för att ta reda på om det som undersöks har en effekt utan också för vad det kräver i form av implementering. För att kunna införa något nytt eller ändra på något som inte fungerar optimalt så måste vi ju ändra beteende. I förlossningsvården handlar det alltså om att både tänka annorlunda och göra annorlunda. Både som individ och som organisation. Hur svårt är inte det? Jag kan bara gå till mig själv. Jag kan vilja göra annorlunda både privat och på jobbet men ofta ramlar jag tillbaka i gamla vanor och tankesätt. Lättast är det om det nya förenklar för mig, om jag blir påmind att göra det, eller allra helst: om jag direkt ser ett resultat som är positivt. Det är enklare ju mindre motstånd jag känner inför ändringen och ju mer det rimmar med mina åsikter och värderingar. Dessutom är vi människor vanedjur, mycket av det vi gör går på automatik. Är jag i en omgivning som är utmanande för mig kommer jag agera utifrån det jag är van vid, det jag känner mig trygg med.

Så vart vill jag komma?

Det är en utmaning för förlossningsvården att både vara stolta över det vi gör bra och samtidigt vara ödmjuka och vilja förbättra det som inte fungerar optimalt. Om vi lyssnar på vad kvinnor säger så handlar det framförallt om att förbättra vården och tillgänglighet till vård efter förlossning samt att tillhandahålla kontinuitet och relationell vård. Jag tror det är detta till synes enkla som är svårt. Att bygga tillit och relationer i system där detta inte alltid är högsta prioritet.

Förutom relationell vård är vi är också ålagda att inhämta informerat samtycke till alla våra rutiner och interventioner. Ändå vittnar många kvinnor om att de inte fått information att de inte upplever sig fått alternativ presenterade för sig samt att de inte upplevt att de kunnat säga nej till det som erbjuds. Just krystskedet är en del av födseln där olika interventioner är vanligt förekommande. Det är också ett stadium där kvinnor upplever är intensivt och där det finns ett stort behov av stöd men även information.3 I en uppföljande enkät i 1+1 studien har vi därför frågat deltagande kvinnor om de fått information om olika interventioner i krystskedet, hur de upplevt interventionen och om de har haft möjlighet att säga nej. Data är under bearbetning och kommer förhoppningsvis att publiceras nästa år. De här frågorna har jag velat ställa länge, för de är viktiga.

Min egen resa innefattar både mina erfarenheter som barnmorska men även mina egna erfarenheter av att föda barn. Som barnmorska har jag både erfarenhet av att ”förlösa” i ordets negativa bemärkelse men även av att stödja och stärka kvinnor i deras födande. Det är ofta en gråskala där jag återigen tror att relation och tillit är av största betydelse. Personligen innebar födseln av mitt första barn också upplevelsen att bli förlöst. Jag upplevde aldrig att jag gavs några valmöjligheter eller att jag fick något emotionellt stöd. Att bli förlöst innebar för mig också att jag aldrig fick göra informerade val om några rutiner eller interventioner (exempelvis undersökningar, infart, värkstimulering, skalpelektrod). Den upplevelsen gjorde att jag under mina följande graviditeter och födslar tog ett aktivt beslut att inte lämna mitt eget födande åt slump eller tur.

Att ta aktivt ägandeskap för mitt födande innebar för mig att se till att få relationell vård och kontinuitet fastän det inte funnits inom den befintliga förlossningsvården. Jag har svårt att uttrycka i ord hur betydelsefullt det har varit för mig. Den enda liknelsen jag kommer på är att vakna i ett rum som är alldeles mörkt men när du går fram till rullgardinen och drar upp den flödar morgonsolen in och fyller rummet med ljus.

Teamfödsel

Erfarenheterna av att bli förlöst och att föda har format mig och är min drivkraft både i klinik och forskningsmässigt. Det är därför som jag blev helt begeistrad när jag lyssnade på obstetrikern Neel Shah våren 2021 på en konferens där han berättade om ett vårdkoncept som utvecklats i USA och som kallas Teamfödsel. Teamfödsel handlar om att se födslar på sjukhus som ett teamarbete. Bara detta kan ju gå stick i stäv med barnmorskors ideologi. Det är väl inte ett team som föder? Det är ju kvinnan?

Konkret innebär det dock att den födande kvinnan och hennes partner är navet i teamet och att de kompletteras av dem de behöver kring sig. I Sverige så innebär det att vid en okomplicerad födsel är teamet kvinna, partner, barnmorska och undersköterska. Vid en långdragen födselprocess eller om komplikationer tillstöter så utökas teamet med läkare och ytterligare barnmorskeassistans. För att se till att alla i teamet är överens och skapa tydlighet kring önskemål och ha en gemensam plan framåt så används en whiteboard för dokumentation. För att återknyta till förändring och att det är svårt att ändra beteende, så är hypotesen att tavlan är ett konkret verktyg för att skapa personcentrerad vård.

Vi har infört Teamfödsel på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och Huddinge och kommer att utvärdera konceptet vetenskapligt. Precis som med arbetssättet två barnmorskor för att förebygga förlossningsbristningar så behöver alla interventioner hur lovande de än verkar vara utvärderas. Fungerar detta? Hur kan Teamfödsel som utvecklats i ett land med helt annan typ av förlossningsvård anpassas till svensk kontext? Bidrar interventionen till kvinnocentrerad vård? Kan den rentav leda till ökad säkerhet genom att den födande sätts i centrum? Vad krävs för ett optimalt användande? Finns det några oförutsedda effekter?

Eftersom det finns fantastiska förebilder som lyckas formulera allt det jag försöker säga så vill jag avsluta med citat från en artikel skriven av Billie Hunter, Marie Berg, Ingela Lundgren, Olöf Ásta Ólafsdottir och Mavis Kirkham4:

“Maternity care can be considered as a tapestry, in which the weft threads are the visible factors such as clinical outcomes, technologies, policies and protocols. Relationships are the warp threads that hold it all together, but which are hidden in the finished work…

…Without the existence of strong weft threads, a tapestry would disintegrate; any snagging or disruption of the weft threatens the integrity of the whole. In a similar way, without good-quality relationships, the tapestry of maternity care is compromised and weakened and it is highly unlikely that any new interventions, policies or systems will be effective or sustainable, or that high-quality care will be provided”

Foto av Karolina Grabowska

Referenser

  1. Edqvist M, Hildingsson I, Mollberg M, Lundgren I, Lindgren H. Midwives’ Management during the Second Stage of Labor in Relation to Second-Degree Tears-An Experimental Study. Birth (Berkeley, Calif). 2017;44(1):86-94.
  2. Edqvist M, Dahlen HG, Häggsgård C, et al. The effect of two midwives during the second stage of labour to reduce severe perineal trauma (Oneplus): a multicentre, randomised controlled trial in Sweden. Lancet (London, England) 2022; 399(10331): 1242-53.
  3. Häggsgård C, Nilsson C, Teleman P, Rubertsson C, Edqvist M. Women’s experiences of the second stage of labour. Women and birth : journal of the Australian College of Midwives. 2021.
  4. Hunter B, Berg M, Lundgren I, Ólafsdóttir ÓÁ, Kirkham M. Relationships: The hidden threads

Tsunami

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Yäzika Johansson

Vi pratar alldeles för sällan om förlossningsskador. Ännu mer sällan, om någonsin, talar vi om förlossningsskador i hjärnan. Det vi absolut aldrig talar om är hur en fysiologisk förlossning kan reparera en traumatiserad hjärna.

Jag heter Yäzika Johansson och det här är min berättelse om just det.

Min mor köpte tidigt Odents Tillbaka till naturlig förlossning. Som den boknörd som jag var slukade jag alla böcker i min väg. Så även denna. Jag fascinerades av kvinnorna som födde på huk, förlossningssalen med den stora låga sängen, poolen som kvinnorna födde i och berättelserna från kvinnorna som hade fött där. Så vill jag också föda!

Men så blir det inte. Jag planerar en hemförlossning men går så mycket över tiden att hembarnmorskan vill att vi ska föda på förlossningsavdelning istället. Väl där dör värkarna. Hela min kropp skriker ”här är inte säkert att föda”. Sätts igång, men kroppen vägrar samarbeta. Jag öppnar mig ingenting och det hela slutar med kejsarsnitt. Jag ligger själv på uppvaket i åtta timmar och när jag väl får se mitt barn så känner jag varken igen henne eller känner något för henne. ”Jaha, där ligger det ett barn”. Ett. Inte mitt. Jag har en stark känsla av att kopplingar som skulle ske, aldrig har skett. 

Veckorna går och jag känner fortfarande ingenting. Börjar tvivla på om jag överhuvudtaget har förmågan att älska någon. 

1,5 år av blod, svett och tårar

Att ta hand om någon som man inte har några som helst känslor för är fruktansvärt tärande. Det var ju inte så här det skulle vara. Så jag tänkte att om Muhammed inte kan komma till berget, så får berget komma till Muhammed. Det vill säga, kan min hjärna inte reagera korrekt på stimuli, så får jag härma de känslor och beteenden jag vill ha ända fram till dess att min hjärna kan reproducera dem automatiskt. Det tar 1,5 år av blod, svett och tårar att komma dit där jag känner att jag älskar henne och att hon är mitt barn.

Ny man och sju år senare blir jag gravid igen. Jag vågar inte ens hoppas på en hemförlossning den här gången utan ställer in mig på ännu en sjukhusförlossning. Förmodligen not great, not terrible, men det får duga. Det kan ju inte bli lika dåligt som förra gången iallafall.

Fel, det blir värre.

Vattnet går, värkarna kommer igång bara för att dö ut när vi kommer fram. Skickas hem. Så fort jag sätter mig i bilen sätter de igång igen. Har så starka värkar att jag varken kan äta eller sova hemma. Tredje gången vi kommer in blir jag igångsatt. Skillnaden mellan mina egna värkar och de som skapas av droppet är stora. Det känns som att de påverkar helt olika delar av hjärnan. Över mina egna värkar är det som att det ligger en dimma av glömska, av de syntocinonskapade är hjärnan istället klarvaken. Värkarna känns taggiga och jag kan inte komma ifrån dem. Epiduralen förlamar mina ben och jag blir halvliggande som en strandad val i samma ställning under hela förlossningen.

Det är för ljust i rummet och varje person som kommer in tänder. Jag ber dem släcka eftersom jag inte kan koncentrera mig i ljuset. Det går inte, får jag höra, eftersom det där faktiskt är deras arbetsmiljö och dessutom är något allvarligt fel om man vill föda i mörker. De kan inte förklara vad som är fel. Bara att de på grund av det måste ha tänt. 

Någon kommer in och säger att förlossningsläkaren tycker att det går för långsamt och att det kanske kommer bli snitt. Jag ska därför fasta. 

Jag har varken ätit ordentligt eller sovit på flera dygn och mina hjärna går på högvarv. Jag gör spelträd i huvudet och försöker beräkna sannolikheter för olika utfall. Ett positivt är för länge sedan uteslutet, men även ett neutralt börjar närma sig noll. Försöker förmedla det här till barnmorskan men möts av totalt oförstående ”så ska du inte tänka” och ”det här är en helt normal förlossning”. 

-Är det verkligen normalt att inte ha sovit på flera dygn? Ja det är tydligen inget konstigt alls. 

Att det känns som att hjärnan brinner upp är också det normalt. Likaså att ligga förlamad 15 timmar av epiduralen. Normalt, normalt, normalt.

-Förstår du inte att jag inte kommer orka ta emot mitt barn och att ni tar beslut nu som ni kan gå hem ifrån men som jag måste leva med för resten av mitt liv? frågar jag, men får inget svar.

Jag berättar om den förra förlossningen, the golden hours och ber henne att lova att vad som än händer så får de absolut inte separera mig och bäbisen, jag vill inte gå igenom samma sak igen.

-Jaja, det där ska du inte tänka på nu.

Det här är inte en förlossning längre. Jag sitter i en bil med galna clowner och försöker berätta att vi snart kommer köra in i en bergsvägg. Clownerna bara skrattar och trycker gasen i botten.

Krystvärkarna kommer, alla lampor tänds och rummet fylls av människor. Varje fiber i min kropp skriker att jag inte ska föda här, är det ljust ser rovdjuren mig. Clownerna förstår ingenting.

Det börjar pratas om sugklocka och då känner jag att det får vara nog med idioti. Jag är omgiven av människor oförmögna att göra korrekta konsekvensanalyser. Oavsett vad som händer nu så kommer konsekvensen bli att jag kommer att krascha värre än förra gången och ta hela mitt barns födslorätt att få ha en mamma som fungerar ifrån henne. Jag letar efter något att jobba med, något att ta spjärn emot så att jag orkar sista biten. Det enda som finns kvar i mig är hat. Jag tittar runt i rummet på alla som är där. Jag ser igenom dem alla.

Läkaren som bara har förmåga att tänka i en fyrkant. Barnmorskan som är oförmögen att agera. Uskan som är uppfylld av sig själv. En ny förmåga sticker ut, en adrenalinjunkie som väntar på att något ska hända. Jag förvandlar mitt blod till hat, skändar allt som heligt och föder fram henne samtidigt som jag känner hur jag spricker. Bäbisen rosslar och adrenalinjunkien ropar ”hon har svalt fostervatten, vi måste ta henne till barnbordet”, vispar åt sig bäbisen och springer iväg. När jag flera timmar senare får se henne igen är jag redan död inombords.

Jag lyckas inte göra det som jag gjorde med min förstfödda. Vad jag än gör så känns det som att jag aldrig kommer fram, det är en glasruta mellan oss som gör att jag aldrig kommer nära. Jag försöker övertyga mig själv om att hon är mitt barn men jag känner det aldrig. Varje natt vaknar jag av flashbacks från förlossningen. Jag får inget oxytocinpåslag av amningen, istället blir jag klarvaken. 

Jag som alltid vetat var allting finns i huset hittar ingenting. Jag kan inte längre läsa eftersom jag glömmer bort vad som står på raden innan. Allting är ett svart hål. Nog för att jag hade tagit med i beräkningen att man kan få förlossningsskador i underlivet, men aldrig att jag hade tänkt tanken att man kan komma hem med en hjärna som överhuvudtaget inte fungerar. Psykologen vet inte vad hon ska göra. Min man får stanna hemma ett halvår för att ta hand om mig eftersom jag inte kan göra det själv. 

När jag blir gravid igen finns bara ett alternativ kvar. Jag ska föda hemma om det så är det sista jag gör. Jag utsätter inte mig själv eller min familj för en till ”säker” Pyrrhusförlossning på sjukhus.

Två plus två barnmorskor engageras och vi lånar en förlossningspool. Jag längtar efter en mörk grotta att föda i. Tvättstugan som ligger i källaren blir perfekt. Min man byter ut alla lampor till röda, ställer in en säng och lägger ut liggunderlag på golvet.

En kväll har jag en märklig mensvärk. Min man känner sig kymig och går ner och lägger sig i tvättstugan så han inte ska störa. Barnen somnar. Själv känner jag mig irriterad på mensvärken som inte går över. Går ut i vardagsrummet. Det går inte att varken ligga eller sitta bekvämt. Det svaga ljuset från ljusslingan ute på altanen som jag i vanliga fall uppfattar som mysig, lyser i ögonen som strålkastare och jag får lov att släcka den.

Vägskäl

Samma känsla som känns när två tågvagnar kopplar ihop infinner sig plötsligt. Ett dovt, metalliskt klonk. Det är inte förrän nu som jag inser att förlossningen har startat och att hjärnan håller på att koppla om. Jag står vid ett vägskäl. Antingen så ringer jag barnmorskorna nu, men då måste jag sätta på mobilen och titta på en ljus skärm, vilket jag inser kan sakta ner/hindra det som håller på att ske. Eller så släpper jag taget om frontalloberna nu och ringer imorgon när morgonljuset ändå kommer trigga medvetandet. Jag väljer det senare och motiverar det med att det här kommer ändå att ta minst tre dygn och barnmorskorna kan behöva sova. Hjärnan kopplar om. Jag kliver ner i ett program med stabilitet i paritet med andning eller hjärtslag. Trots att jag har fött två barn så har jag aldrig varit här tidigare. Jag känner mig helt lugn. Förmågan att använda ord och analysera skeenden finns nu långt bort i en annan del av hjärnan som jag har ytterst begränsad tillgång till.

Går ner i källaren, ett svagt rött sken lyser från tvättstugan, i övrigt är det mörkt. Det här har jag väntat på hela livet.

Jag väcker min man med ett ”fyll poolen”. Kliver ner i den och dyker genom sammandragningarna. Det är inte svårt men jag är ändå irriterad på mig själv eftersom jag tycker att jag har en dålig attityd. Det borde vara ännu lättare, någonstans slösar jag energi.

Under en sammandragning skrattar jag till och upptäcker till min förvåning att all smärta försvinner. Provar att le igen. Nej det var ingen slump. Smärtan är borta! Jag knäckte koden! Jag ska bara dyka och le. Sammandragningarna var inte en strid att vinna utan en våg att följa med glädje.

Jag kan inte analysera skeenden och jag vet inte vart någonstans i förlossningen jag är, men jag hör klart och tydligt vad min bäbis vill att jag ska göra för att hjälpa henne fram. Ibland ska jag dra upp ett knä eller luta mig åt något håll. Små, små rörelser.

Sammandragningarna kommer väldigt tätt men det är inte så jag uppfattar det. Där jag är kommer de extremt glest och jag har gott om tid för vila och återhämtning.

Jag är vid stranden vid vår sommarstuga och ligger i vattenbrynet. Havet leker tafatt med mig och rullar mig upp på stranden för varje våg.

Min man somnar eftersom ingenting till synes händer. Jag använder hans avslappning för att komma ännu djupare ner. 

Plötsligt ändrar sammandragningarna karaktär. En ring uppenbarar sig någonstans. Långt borta hör jag i mig ”ring of fire?”. Men det kan ju inte stämma, det ska ju göra ont och förresten är det tre dygn kvar. I nästa ögonblick föds huvudet fram.

Hade det funnits en stol att ramla av så hade jag ramlat av den. Chocken är total och jag är övertygad om att hon dött. Stryker över hennes huvud och säger något till henne. Hon svarar genom att sprattla med fötterna i mig. 

Åh hon lever! Jamen dåså! Jag känner trycket av vågen som håller på att byggas upp, för ihop knäna och vinklar automatiskt ut fötterna, lutar huvudet bakåt i universums största leende och hinner precis tänka ”men herregud, hur ska jag ens kunna ta emot henne i den här ställningen?” innan en reflex starkare än allting annat utplånar allt medvetande. I nästa stund håller jag redan henne i famnen.

Min man går upp och väcker systrarna som får hålla i henne medan jag föder fram moderkakan.

Jag är euforisk. Tänk att föda ett barn, ta det i famnen och gå upp och fortsätta livet som att ingenting har hänt. 

Tsunamin av oxytocin har strukturerat om min hjärna totalt, lagat det som var trasigt och skapat de kopplingar som tidigare saknades. Jag blir sömnig av att amma, vaknar inte längre av flashbacks och kan till och med tänka på den förra förlossningen utan att få påslag.

En annan sak har också ändrats. Jag ser på det andra barnet och äntligen är glasrutan borta, hon är min.

Barnmorskeledda enheter för hundra år sedan

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Maja Larsson

Jag heter Maja Larsson och är tvåbarnsmamma, journalist, researcher, redaktör – och numera även författare. I höstas släpptes min debutbok Kläda blodig skjorta (Natur & Kultur) som handlar om hur det svenska barnafödandet har utvecklats de senaste 150 åren.

Fotograf Maja Kristin Nylander

Ganska tidigt under arbetet med boken upptäckte jag förlossningshemmen – en del av vården som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Eller jo, jag hört talas om hem där ogifta födde sina barn under stor skam, som Astrid Lindgren i Unga Astrid. Bilden jag fick när jag läste Jordemodern, Svenska Barnmorskeförbundets tidning som givits ut sedan 1888, var en helt annan. Där blev det tydligt att förlossningshemmen var en helt naturlig, viktig och uppskattad del av det svenska barnafödandet i flera decennier.

Men vi tar det från början. Det är sent 1800-tal och 9 av 10 kvinnor i Sverige föder med hjälp av en barnmorska. Barnmorskorna är stationerade i distrikt över hela Sverige. Dessa distrikt kan sträcka sig flera mil i olika riktningar, och barnmorskorna kan bli borta på förlossning i många dagar. De skidar, seglar, ror, åker häst och vagn och promenerar hem till sina patienter. Det är ett vansinnigt slit, och ganska dåligt betalt. Dessutom kommer de inte sällan till hem där det är smutsigt, stökigt, fullt av barn och ibland även djur. Det kan fattas både kokkärl och rena lakan. Ibland finns det inte ens en bra säng – och en säng är viktig, för vid den här tiden ska alla kvinnor ligga ner på rygg när de föder. Om läkare behöver tillkallas för att göra en vändning, ge mamman smärtlindring eller ta ut en efterbörd som inte lossnar, kan denne behöva resa en hel dag eftersom läkaren har ännu större distrikt än barnmorskan.

Något alternativ till hemförlossning finns sällan. År 1900 finns bara en handfull sjukhus i Sverige med förlossningsavdelningar, och de är främst till för de allra fattigaste och mest utsatta – som ogifta. Men kring år 1900 är det flera barnmorskor i Sverige som får samma idé: att skapa förlossningshem där kvinnor kan föda.

Landstingets förlossningshem beläget invid Skogsbo. *Bilder hämtade från Örebro läns museum!

De första förlossningshemmen är helt enkelt barnmorskornas egna hem. Med tiden blir de mer professionella och storskaliga. Jonsereds fabriker utanför Göteborg startar till exempel ett förlossningshem för sina anställda år 1907. Det ligger på barnkrubbans (typ dagisets) vind. Röda Korset ger startbidrag till förlossningshem runt om i Sverige, som landstingen sedan driver. Politiska kvinnoföreningar skänker pengar till uppförandet av förlossningshem i Norrbotten och Västerbotten. En del landsting startar förlossningshem på eget initiativ. Dessutom startar barnmorskor privata verksamheter där det kan finnas flera rum, barnsköterskor som tar hand om de nyfödda, kontrakterade läkare och besöksrum. Gemensamt för förlossningshemmen är att de minskar barnmorskans och läkarens restider, och gör vården mer jämlik – det spelar ingen roll hur litet eller stort, smutsigt eller rent man bor – förlossningen kan bli bekväm, säker och hygienisk ändå. Förlossningshemmen gör också barnmorskans arbete enklare eftersom hon har allt hon behöver redo. En del barnmorskor blir ganska storskaliga entreprenörer – som Julia Stéen i Örebro, som under sin karriär hinner starta fyra förlossningshem, det sista med tilläggstjänster som barnkollo och husmodersskola.

Örebro privat förlossningshem sent 1800-tal. * Fotograf Samuel Lindskog

Jag tänker mig att de första kvinnorna som födde hemma hos barnmorskan gör det av nöd. De kanske bor avsides och är rädda att barnmorskan inte ska hinna fram. Eller så har de haft snabba förlossningar tidigare, eller så vet de att födseln ska bli riskfylld, till exempel på grund av placenta previa. Men även den stora massan verkar ganska snabbt tilltalas av att föda någon annanstans än hemma. Ett exempel: 1924 öppnar ett förlossningshem i Arjeplog. Ett par år senare föds över hälften av traktens barn där. Barnmorskan Hulda Ahlström driver under 1920-talet ett förlossningshem mitt i Göteborg, och medan hennes kollegor som jobbar med hemförlossningar kan ha 50 patienter per år har hon långt över 300. Kvinnorna kommer från hela Storgöteborg för att föda hos henne. För en del är förlossningshem det enda alternativet till att föda hemma – för andra är det ett modernt och lyxigt val.

Två barn på Örebro privata förlossningshem* Fotograf Samuel Lindskog

Det finns bilder bevarade från en del förlossningshem. Dessa bilder representerar troligen de finare hemmen, men miljöerna är så vackra. Kvinnorna ligger i mjuka sängar, bebisarna i rottingkorgar. Gröna krukväxter, liljor, bonader, fåtöljer och nätta nattygsbord pryder rummen. Det är något helt annat än de sterila, helkaklade sjukhusen vid den här tiden, och samtidigt något helt annat än hemma. Min farmors mamma födde sitt första barn på ett förlossningshem i västgötska Fritsla år 1928. Medan hennes föräldrageneration födde i sina trånga arbetarhem, födde min farmors mamma på ett riktigt modernt sätt. Samtidigt fick barnmorskan, Ester Widing som hon hette, en enklare vardag och mer pengar i kassan eftersom hon kunde ta emot fler patienter.

1920-talet är förlossningshemmens storhetstid. Sedan går det utför. På 1930-talet föreslår Befolkningskommissionen (en statlig utredning vars mål är att det ska födas fler barn i Sverige) att sjukhusen ska bli större och fler. Det rullas ut statsbidrag för att landstingen ska kunna bygga och driva moderna förlossningskliniker. Det beslutas också att sjukhusvården aldrig får kosta mer än en krona, och de privatpraktiserande barnmorskorna kan inte konkurrera med ett så lågt pris. Landstingen fortsätter att driva förlossningshem, men när de tekniska och medicinska kraven blir högre står förlossningshemmen som förlorare. Där finns inte sådant som operationssalar, narkosläkare, barnläkare, obstetriker, röntgen eller möjlighet till blodtransfusion. Personalpolitik är ytterligare en anledning till att hemmen får stänga: de flesta förlossningshem har inte ens en förlossning om dagen, och det anses onödigt att ha full bemanning för så få förlossningar. Dessutom har barnmorskorna nu rätt till lediga dagar och semester, vilket kräver ännu mer personal.

Jag bor i Göteborg. Här finns just nu ett enda förlossningssjukhus. För hundra år sedan – alltså 1922 – fanns det ett barnbördshus, flera små privata kliniker och förlossningshem, samt möjligheten att föda hemma. Jag säger inte att det är sämre nu än då, och jag säger heller inte att valfriheten enbart var av godo. Till exempel måste valet av förlossningsplats ha varit en klassmarkör, vilket känns främmande i Sverige i dag. Men det är intressant – särskilt i dessa tider när exempelvis Svenska Barnmorskeförbundet lobbar för barnmorskeledda enheter – att tänka på att det faktiskt fanns sådana för hundra år sedan. Att de bidrog till att rädda liv, och att de var mycket uppskattade. Medan vi i dag tänker att små enheter skulle kunna vara en nivå ”under” sjukhusförlossning vad gäller medicinteknik och övervakning, var det tvärtom i början av 1900-talet: förlossningshemmen blev en språngbräda för förlossning på vad man då kallade ”anstalt” – det vill säga sjukhusfödsel. Kvinnor vande sig vid att föda någon annan stans än hemma. En annan spaning: trots hundra år av utveckling skulle nog de flesta säga att riskerna eller hindren för den här typen av små, barnmorskeledda enheter är samma nu som då: risk för ojämn beläggning, höga kostnader och krav på medicinteknisk utrustning och läkarkompetens.

Tack för att du läste!

Här hittar du boken Kläda blodig skjorta!

Hur vi föds och hur vi föder spelar roll

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Paola Oras

Hej, jag heter Paola Oras och är barnmorska, lärare och forskare. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns flera anledningar till det. För några år sedan lyssnade jag på ett radioprogram där de diskuterade om det är möjligt att minnas sin egen födelse. Det de pratade om var om det är möjligt att ha minnen vi minns från vår egen födelse – det som kallas explicita minnen. Jag tyckte att de missade poängen. Mer intressant är att vi alla bär på kroppsminnen av det vi har upplevt genom livet och särskilt från upplevelser tidigt i livet- det som kallas implicita minnen. Implicita minnen har en direkt koppling till våra sinnesförnimmelser och känslor och vi är oftast inte medvetna om hur de påverkar oss. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Institutionen för kvinnors och barns hälsa Foto Mikael Wallerstedt

Den process vi genomgår under graviditeten och födandet kan få ringar på vattnet och fortplanta sig in i framtiden. Eftersom vården är uppbyggd kring ett medicinskt paradigm som till stor del fokuserar på att minimera fysiska risker, glömmer vi lätt att graviditet och födande framförallt är vägen mot en livslång relation. Graviditeten är en möjlighet för oss att utveckla tilltron till vårt eget vetande, till vår förmåga att föda och att vara föräldrar. En positiv upplevelse av att föda kan bli som en språngbräda in i föräldraskapet, en känsla av styrka och kompetens. En positiv upplevelse är inte beroende av en komplikationsfri födsel men däremot av att känna sig sedd och att kunna hantera det som händer. En positiv upplevelse har nära samband med känslan av kontroll, som paradoxalt nog kommer ur förmågan att släppa kontrollen, som i sin tur stärks av trygghet. Vi behöver känna oss starka och kompetenta när vi har fött vårt barn för att ha de bästa förutsättningarna in i föräldraskapet. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Spädbarnsvård

Vår hjärnas arkitektur formas i kontakten med andra

Neurovetenskapen har många klatschiga uttryck, varav ett är we are wired for connection. Vi är relationella varelser med en stark önskan om positiv kontakt med andra människor. Vår hjärnas arkitektur, vilka nervceller som kopplar ihop sig med varandra och vilka som trimmas bort, formas i kontakten med andra. Det är särskilt påtagligt när det gäller nyfödda barn där hjärnan genomgår stora strukturella förändringar första året. De nervbanor som används blir som upptrampade spår – neurons that fire together wire together – och de som inte används gör hjärnan sig av med – use it or lose it. Att den omvårdnad barnet får stämmer överens med de artspecifika förväntningar vi biologiskt är rustade med, får därför långtgående konsekvenser för hur nervsystemet, stressresponsen och den hormonella regleringen kalibreras. Barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott lär ha sagt:

” There is no such thing as a baby – there is a baby and a someone.”

Ett citat som fångar barnets absoluta beroende av andra för att kunna överleva. För att barnet ska utveckla en trygg anknytning behöver föräldern kunna tona in, besvara barnets signaler och kunna reglera sina egna känslor. Vi reglerar och ”oreglerar” ständigt varandras nervsystem. Det gäller för barnmorska och födande. Vårdpersonal emellan. Inom ett kärlekspar. Förälder till barn. Det beror på att we are wired for connection och har spegelneuroner som gör att vi smittar varandra med känslor. Vi är också wired for protection och om en nybliven mamma har ett oreglerat nervsystem som är upptaget av rädsla och smärta efter en traumatisk födsel, kan de känslorna lägga sig i vägen för kontakten med barnet. When there is a baby – the baby needs a someone. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Den viktigaste funktionen med anknytningssystemet har alltid ansetts vara att skydda barnet från rovdjur, men det finns de som menar att den tidiga anknytningen även borde innefatta skydd mot bristande reglering av barnets olika system i kroppen. Eftersom ett nyfött barn är helt beroende av andra för att kunna reglera viktiga funktioner såsom andning, puls, värme, blodsocker, immunförsvar, bakterieflora, sömn, smärta och stress, så skulle den tidiga kontakten mellan mamma och barn kunna ses som en del av anknytningssystemet. Den tidiga fysiologiska regleringen av barnets kropp och stressystem skulle då vara den biologiska grunden till de senare känslomässiga banden. Barnet skulle enligt det synsättet bära med sig implicita minnen av att vara i en välreglerad kropp med ett väl kalibrerat stressystem. Många av de vanliga interventioner vi använder i vården kan störa kontakten och därmed regleringen. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Hormonell hjälp eller ett hormonellt glapp att överbrygga?

Vid en fysiologisk födsel badar barnet i oxytocin. Ett hormon som främjar lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Under framfödandets värkar utsätts barnet för ett visst mått av syrebrist som hjälper barnet att tagga till. Stresspåslaget ökar chansen att barnet lyckas söka sig fram till bröstet och börja amma. Råmjölken ger ett viktigt infektionsskydd och hjälper tarmarna att mogna. Vid en fysiologisk födsel badar även mamman i oxytocin och hennes hjärna översköljs av det kroppsegna morfinet endorfin. Den biologiska mallen för födandet, med höga doser oxytocin och endorfin, bär på en potential av att uppleva födandet som positivt. Mammans oxytocinnivåer är som högst strax efter födseln. Precis som för barnet främjar det lugn och ro, läkning och tillväxt, kontakt och relationer. Oxytocinet dirigerar dessutom blodflödet till hennes bröst för att värma barnet och drar samman livmodern och skyddar henne mot en stor blödning. När mamma och barn är i direkt kontakt med varandra den första tiden så finns därmed ett ömsesidigt regleringssystem som påverkar bådas hälsa i positiv riktning. Hur mycket fysiologin får verka ostörd och hur mycket vi intervenerar har betydelse för den hormonella hjälp vi får med oss i föräldraskapet, eller det hormonella glapp som vi måste överbrygga. Det är en anledning till att det spelar roll hur vi föds och hur vi föder.

Att se barnafödandet ur linsen av mamma-barn-relationen, och i förlängningen hela familjen, kan ge ett tydligare perspektiv på viktiga prioriteringar. Det lyfter betydelsen av att se helhet och sammanhang. Det lyfter betydelsen av relationer och kontinuitet. Det lyfter betydelsen av kroppen och sinnet som enhet. Det lyfter betydelsen av att främja fysiologin och den hormonella balansen. Hur vi föds och hur vi föder spelar roll, och det finns som du ser flera anledningar till det.

Del av min livsväv

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Jessica Kedhammar

Jag heter Jessica och har haft turen att få erfara fyra förlossningar. De har sett så väldigt olika ut, präglats av motsatser, gått som planerat och tagit mig på sängen. De har alla vävts in i min livsväv och jag har efter var och en blivit en annan. En större version av mig själv. En uppdatering med eftersläpande buggfixar. För visst går vi tillbaka i minnet och upptäcker nya aspekter av förlossningen, nystar upp känslor och, om vi har tur, kommer till nya insikter om varför det blev som det blev. Eller varför vi blev som vi blev. 

Tuva föddes i augusti 2013.

Jag skulle bara ta tunnelbanan in till SÖS och kolla läget, hon var så slö där inne och jag hade plötsligt blivit orolig. Två veckor innan BF. Jag grät lite på tåget och vände ansiktet mot fönstret, ville inte att någon i vagnen skulle känna sig obekväm vid åsynen av en höggravid som sitter och bölar mitt bland folk. 24 år och så hänsynsfull.

”Du är fem centimeter öppen! Känner du inte att du håller på att föda?” 

Nej, min kropp kanske inte är så bra på det här. Jag kanske är lite trög…? Jag har ju haft förvärkar i ett par veckor… men nej, det gör ju inte SÅ ont att…

”Nej, men du blir kvar och så ser vi till att det kommer igång nu!”

Andreas hann knappt in, det skulle tas hål på hinnor och värkstimulerande dropp skulle jag ha.

”Bebisen mår jättebra där inne!”

Ja, så varför denna brådska?

Pitocinet utlöste en så kallad värkstorm och jag visste inte att det var vad jag upplevde. Jag var inte rädd, inte trött och inte uppgiven. Jag blundade och blev till vår katt, Solveig. Jag hade fått bevittna hennes förlossning två år tidigare och blivit alldeles hänförd av hennes säkra rörelser, det instinktiva vetandet som fanns i hennes kropp, i hennes väsen. De dova, vilda lätena från ett födande djur kom plötsligt från mig, jag ställde mig på alla fyra och visste, precis som hon, vad jag skulle göra. Och jag visste att det var nära. Väldigt nära. 

”Nu behöver du hjälp, vännen. Jag föreslår att vi sätter en EDA, annars kommer du inte orka och då kan det bli riktigt besvärligt!”

NEJ! Det går bra, jag vill inte. Kattljud. Blicken riktad inåt. Jag är inte här nu, jag är i skärselden. 

”Kan du, som är hennes partner, få henne att förstå att hon behöver en EDA?”

Ok, ni vinner. Jag är väl ingen katt, då. 

Mindre än en halvtimme senare var hon ute och jag ville fräsa åt dem att jag hade haft rätt. Men det gick inte, för jag var plötsligt en lyckorusig människomamma som älskade varenda en på jorden. Fast allra mest min lilla Tuva.

Ilon föddes i augusti 2017.

Jag vaknade av ett hugg i ryggen, klockan 00.31, fem dagar efter BF. Och jag visste att det äntligen var dags! Ring K och be henne komma på en gång!

Min hembarnmorska var hos oss på en halvtimme, det var inte bråttom men jag ville ha henne där. Värkarna kom tätt på en gång och jag var rosig av glädje och upphetsning. Den här gången kändes allt så rätt, så tydligt och begripligt! Och jag ville att K skulle undersöka mig, bara för att få en fundering ur världen.

”Du är redan fem centimeter öppen! Kul!”

Yes! Min kropp är bra på det här. Och jag är inte trög. Jag börjar på fem, sån är jag.

Värkstormar kan komma av sig själva också. Ilons förlossning var en tornado av smärta, svett (SÅ mycket svett), kräk, fostervatten på väggen, skakningar och mitt i allt en massa skratt. I fem timmar och 15 minuter höll det på. Jag hörde inte den noga komponerade spellistan, badkaret var inte att tänka på och andningen var som bäst befintlig. Jag vrålade ut honom på vardagsrumsgolvet, en 4,3 kilos klump, och jag kände mig så badass. 

Han hade de största ögon och de längsta ögonfransar jag sett i ett så litet ansikte och långa, smala naglar. Min lilla Ilon, min lycka, min triumf.

Vi förflyttade oss till sängen och somnade gott, efter en klapp på kinden och kyss på pannan från barnmorskorna K och D. Jag tror jag sa att ”jag älskar er!”. Och under Ilons första vecka i livet var deras återbesök vår enda kontakt med världen där utanför. Det blev precis som jag önskat.

Enja föddes i oktober 2019.

Det hade varit meckigt att få till en hemförlossning. Bidraget hade slopats och vi hade dåligt med pengar, men jag visste ju att det var värt det. Beslutet togs ändå sent i graviditeten och vi hade knappt hunnit förbereda ett enda dugg när vattnet plötsligt gick i vecka 39. 

Det där med vattenavgång var nytt för mig, bökigt och obekvämt. Men jag visste hur jag skulle göra, rabblade mantrat ”temp, vatten, rörelser” gång på gång. Det var ingen fara på torpet så länge jag inte fick nån temperaturhöjning, så länge vattnet var klart, så länge bebisen rörde sig som vanligt. 

Det var svårt att sova med en konstant blöt blöja och jag började bli irriterad på att jag förmodligen skulle vara helt slut när det väl drog igång. Kunde lika gärna gå upp och kissa. Dricka saft. Kolla instagram. 

Temp, vatten, rörelser. 

Rörde hon sig inte väldigt dåligt? Den djuriska paniken slog till och jag ringde K. Hon var där på en kvart, tjugo minuter. Hjärtat slog fint, det galloperande ljudet ekade i natten och jag skrattade till och grät en skvätt. K stannade på soffan och jag somnade äntligen, så trött och snurrig av nattens drama. Fyra timmar senare var det ljust och barnen skulle upp, dagen skulle börja och jag blev besviken på att värkarna inte väckt mig under de tidiga morgontimmarna. 

”Ska vi lyssna igen?”

Tyst. Så tyst.

På sjukhuset konstaterades det otänkbara först av en läkare och sedan en annan. Det är rutin. Och däremellan hinner vi med döda barn i magen tänka att ”kanske tog de fel”. 

Värkarna drog igång spontant så fort vi kom in. Det var en förlossning by the book och jag hade inte ont en enda gång. Smärtan satt i hjärtat och i själen, allt annat som kändes var bara skönt. Undersköterskor och barnmorskor var tysta, Andreas var tyst och jag var nästan tyst. Jag hade sån märklig kontroll över min kropp och över förloppet. Jag frågade t.o.m. Andreas om han var redo när jag skulle krysta. ”För nu kommer hon”. 

Tyst. Så tyst.

Och så vacker att jag hade svårt att tro på det som var sant. Hon levde inte. Men nu var hon här, hon var född. Och jag älskade henne med varje cell i min kropp. Min Enja. 

Död, född och begraven. Som en felskriven rad. Och inget blev som förut. 

Men vi växer med sorgen. Vi gräver ner oss likt frön i mörkaste mull som plötsligt en dag, med mycket tålamod och kärlek, bryter marken. Och på svaga ben och med ljuskänsliga ögon sträcker vi oss mot solen, vi väljer livet. 

Alve föddes i oktober 2021. 

Jag fick skräddarsy min sjukhusförlossning, vilket jag (pleaser som jag är) skämdes lite över. Komma här och roffa åt sig av sjukhusets resurser! Bara för att jag födde ett dött barn.

Jo, lite gräddfil kanske jag var värd ändå.

Ett rum med badkar, två kända hembarnmorskor och en massa ”inten”. Inte sättas igång, inte kopplas till CTG, inte ha främmande folk på rummet, inte få nån infart i handen, inte sätta skalpelektrod på barnet. 

Vi är ju fantastiskt olika, vi människor. Även vi som upplevt liknande trauman. Som förlorat barn i magen. Vissa vill ha kontroller på specialistmödravården, ultraljud varje vecka, igångsättning så fort bebis är stor och stark nog, specialistläkare på plats eller kanske kejsarsnitt. Och allt detta beror ju förstås ofta också på om man känner till vad barnet dog av. Man hittade aldrig orsaken till Enjas död.

Jag bestämde mig långt innan jag blev gravid med mitt fjärde barn, för att först börja lita på livet igen. Och för mig betydde det att, i den mån jag kunde, skilja nästkommande graviditet och förlossning från den förra. Ny kula, nytt hopp, nytt liv. Och min tro på en fysiologisk födsel har inte rubbats efter Enja.

Jag frångick dock en av mina punkter. Jag bad mina barnmorskor ta hål på hinnorna när jag gått 12 dagar över BF. Jag stod inte ut. Och förmodligen på grund av det blev förlossningen utdragen och mycket svårare än vad den annars hade blivit. 

Jag fick för första gången uppleva att bli rädd under en förlossning. Och med det lära mig att skifta fokus från rädsla till tillit. För när vi föder har vi inget val, vi måste släppa taget om kontrollen. Vi blir superhjältar. 

Och den här gången kom tillslut ett barn med puls, värme, hesa skrik och kravlande små händer. Min lilla Alve, som gjorde livet varmt och ljust igen. Du plåstrade om oss alla.

Tack livet. Och tack ni själar som valde att äntra jorden genom just mig! 

Ni har lärt mig att lita på mig själv, även om det innebär att trotsa auktoriteten.

Att stå stadigt i stormen, fastän självtvivlet sliter och drar i en.

Att se ljuset i mörkret, även när det låter sig dröja.

Att tro på att det goda kommer åter, fastän erfarenheten säger nåt annat.

Men mest av allt har jag lärt mig att en förlossning spelar roll, och att den (optimist som jag är) kan göra oss starkare och bättre rustade för det oförutsägbara. Oavsett vad som hände. Gav den upphov till glädje, en tro på dig själv och svindlande kärlek? Så bra! Men om så inte var fallet vill jag säga: det är värt att göra upp med känslorna, hjälpa tiden att läka såren. Alla svåra händelser har inte, när de inträffar, en klar mening. Men de är aldrig betydelselösa. Så om vi måste välja mellan mening (om än vag och pluttig, eller kanske med milsvitt avstånd från själva händelsen) och meningslöshet, kan vi lika gärna välja det första. Och lita på det besvärligt skiftande livet igen, för det ska ändå levas.

The Positive Birth Calendar 2022

Lämna en kommentar
the positive birth calendar 2022

För två år sedan bjöd jag in de första deltagarna till The Positive Birth Calendar 2020. Det var nervöst för jag visste inte om någon skulle tacka ja.

Nu är det snart dags för den tredje omgången av kalendern! Ja den 1 december publiceras det första inlägget här på bloggen i år igen. Varje år förundras jag över alla berättelser och de skiftande perspektiv som ryms inom dem. Att historierna inte tar slut utan fortsätter komma.

Vad vill jag då? Vad är syftet med kalendern? Ett övergripande syfte för mig är att vara med och ”öppna upp” samtalet om födande. För jag upplever att samtalen och berättelserna lätt stängs in i olika filterbubblor. De födande som har blivit traumatiserade hittar sin grupp. Kvinnor som har blivit stärkta av sin upplevelse hittar en egen gemenskap. Alla de yrkesgrupper som arbetar med födande har sina egna professionella förbund där tolkningarna skiftar beroende på yrke och förbund.

Många av oss fortsätter att prata förbi varandra.

Och hur går det ihop att vi har ”världens bästa förlossningsvård” å ena sidan och förlossningskris å den andra? Vilka röster är det som får höras och vilka är det som inte får höras?

“If health and wellbeing is only defined as what is left over after illness is dealt with, then illness becomes the defining characteristic of healthcare. Such an approach ignores the possibility that understanding wellbeing may be the key to minimising illness.”

Soo Downe & Christine Mc Court
From being to becoming: reconstructing childbirth knowledge*

Att titta på en handfull medicinska utfall som mödradödlighet, barnadödlighet, akutsnitt och sfinkterskador räcker inte för att förstå den ofta största och viktigaste händelsen i människors och framförallt – kvinnors – liv.

Randomiserade kontrollerade studier och stora meta-analyser hjälper oss att förstå många saker men de kommer inte kunna ringa in den komplexa psykosociala process det innebär att vara gravid och föda barn. Att tro det är som att försöka hitta den stekspade som är bäst för att laga en god middag. Det blir förminskande eftersom det inte finns någon sådan magisk tingest. Allt samspelar. Varje ny helhet blir unik.

På liknande sätt behöver vi förhålla oss till berättelser om födandet. En förlossningsberättelse är alltid något sammansatt bestående av flera lager där varje lager är ihopbundet med de andra. Och även om det kan kännas kletigt och smetigt ibland så behöver vi titta på dem just så. Sammanbundet.

Allt som ryms i mellanrummen vill jag hjälpa oss att få syn på.

Det är där jag vill att The Positive Birth Calendar ska få växa fram.

* Squaring the circle, 2019

Deficient bodies and divine interventions

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Agneta Westergren

Hej!

Jag heter Agneta Westergren och har fått äran att medverka i Märtas fantastiska julkalender på temat positivt födande, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv fött sex barn och är utbildad doula, förlossningspedagog och barnmorska. I juni 2021 disputerade jag på avhandlingen ”Deficient Bodies and Divine Interventions, Women, midwives and the medicalisation of childbirth – A gender perspective”. I det här blogginlägget tänkte jag kort sammanfatta min avhandling.





Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.

Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.

I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.

Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:

* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.

* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.

* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.

Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.

För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.

Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.

/Agneta Westergren

Länk till avhandlingen!

Rädslan ligger tung över taken, endast jordmor är vaken

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Camilla Snickars

Sverige 1986. Hon gick vaggande fram och tillbaka i vardagsrummet. Det var dags nu. Hon var lugn, ståtlig och koncentrerad. Andningen var rytmisk och ljudlig. Kvinnan i rummet skulle föda ett barn och en 9-årig flicka skulle snart bli storasyster. Ett ögonblick som fastnat i mitt minne. Jag tror att det var just där i det ögonblicket jag föddes som Jordmor. Just där och då väcktes en nyfikenhet och ständig förundran över människans födelse. Ett sökande tog plats i mitt inre. Ett sökande efter mening och sammanhang. Det jag såg den gången var naturligt, värdigt och vackert. Som om min mor aldrig gjort annat än att föda barn. Hon blommade ut i fullt i sin mänsklighet när hon var i gång med att föda min lillebror. Hon var en urkvinna.

Marica Öst foto

Finland 2021. Från världens lyckligaste land blåser idag små försiktiga hemförlossningsvindar. Vi här på andra sidan Östersjön är ännu ganska få men vi finns. Ibland bekymrande ensamma men trots det starkare dag för dag och för varje födelse. Vi blir fler och fler. Vi har rätt att föda hemma i Finland. Barnmorskor har rätt att sköta hemförlossning i hemmet. Å när det är sagt kommer samhällets osynliga lagar emot oss. Det är inte okej att föda hemma. Det är inte socialt accepterat att bestämma över egen kropp när man föder barn. Föderskor och deras familjer får utstå ett och annat från omgivningen. De möts av påhopp, fördomar, skrämsel. Det görs ibland barnskyddsanmälan och ibland serveras det en ordentlig portion av ogrundade påståenden och felaktigheter av de som borde veta mest. Det som är ett högst personligt val i förhållande till egen födokropp förvandlas till ett politiskt ställningstagande som måste förklaras och försvaras. Mer än en gång har jag blivit uppringd av förlossningsenhet, läkare, överläkare, socialstyrelsen och rådgivning (eller klagogivning som en pappa kallade det)… Jag har självt påmint läkare om tystnadsplikten, om deras skyldighet att följa lagen om patientens rättigheter och känna till landets rådande rekommendationer. Skandalöst kan man tycka att landets läkare inte följer dessa lagar. Men vem fan bryr sig… Jag har varit till samarbetsmöte vid den lokala förlossningsenheten. Det gick bra. Vi har ett fungerande men ganska tystlåtet samarbete. Däremellan men alltför sällan möts vissa av förståelse och respekt.

Åland. Jag har skrivit klagomål till justitieombudsmannen och fått avslag. Det är tydligen okej att tvinga föderskor till vaginal undersökning. Metoo släng dig i väggen. Du bestämmer över egen kropp och fi–a i alla andra sammanhang men när du föder så är det andra oskrivna regler som gäller. Jag har försvarat hemförlossningens varande x antal gånger på sociala medier, blivit påhoppad och hoppat tillbaka brutalt. Mottagit otrevliga mail från lokala journalister (skrivet i fyllan?) mitt i natten. Jag har spridit hemförlossningens budskap både i lokal radio och tidning. Jag har förklarat, predikat och föreläst om hemförlossning. Jag har uppmanat alla hemföderskor att anmäla de lagbrott som begåtts gentemot dem. Ingen har orkat, fått det gjort. En ringde och skällde ut en läkare som brutit mot tystnadsplikten. Alltid något. Trots allt detta ser världen inte så värst mycket annorlunda ut nu mot när jag började.

Mitt inre. Min verklighet som barnmorska och människa känns idag trevande och osäker. Jag famlar i mörkret. Tidigare stod vägen klar för mig. Jag ville hit till hemförlossningsvärlden och nu är jag här. Men de senaste åren har jag fastnat mer i grubbel och funderingar. Hur kan vi som jobbar med hemförlossning verkligen göra en skillnad och behöver jag ens göra det? Jag har fastnat i tanken om vart vi är på väg som människor, föderskor och barnmorskor. Vart vill vi komma? Vill vi ens samma sak? Var kom vi Jordmödrar ifrån och hur kommer allt att sluta? Under tiden jag fortsätter mitt grubblande föder kvinnor i hemmet ut små levande människor med min närvaro som Jordmor. De föder galant. De är starka, värdiga och trygga. Urkvinnor. Även på sjukhus.

Mellan hopp och förtvivlan. Det känns som om vi är förtappade… Helt vilsna… Jag önskar att just jag kunde bjuda på mer hopp och tilltro… Det är ju Jordmor som ska inge hopp och tilltro, det kommer att gå, det blir bra… Det kan hon inte… Det ser mörkt ut… För hela mänskligheten… Vi är just nu så väldigt långt ifrån vår egen förmåga och kraft… Vi har förstört otaliga kroppar och själar… Medicin, makt, politik, organisation och byråkrati… Just där fylls rummet av barnaskrik och lycka… Med samma ljud och känsla föds ett hopp om en ny värld och en ny människoskara… Livet börjar där man föds. Många små droppar blir stor sjö. Många små människor blir stor skara. Kanske blir det bättre…

Döden. Som barnmorska har jag lärt mig att det finns mer mellan himmel och jord än just absolut sanning… Det finns någonting däremellan som är osynligt, som påverkar och visar vägen men även utmanar och dömer. Osäkerhet. När man jobbar med födelse måste man alltid förhålla sig till livets osäkerhet. Motsvarigheten till liv är död. Däremellan finns osäkerhet, komplikation, sjukdom och vetskapen om att inget är absolut eller för evigt. Vi finns inte. Så föds vi. Å så finns vi inte längre.

Säkerhet… Ett etos som styr hela hemförlossningsdebatten… Det är farligt att föda barn. Man kan dö… Vi fastnar allt för ofta i att försvara oss i förhållande till ett vedertaget etos som kanske inte ens är en universell sanning… Tänk om jag avslöjade att jag är avklarad med döden… Att jag accepterar den och tar emot den när den kommer… Trygghet och kroppslig autonomi är mina etos.

Världen 2021. Jag ställer frågan till er som läser. Hur räddar vi den födande kvinnan från människan? Vad kan just du göra? Fungerar det du redan gör eller finns det bättre sätt? Har du gjort ditt för kvinnors kroppsliga frigörelse? För den födande kvinnan och hennes familj? Har du kämpat för rätten till egen kropp? Jag ställer krav till dig nu. Jag är trött på att kämpa på dina vägnar kära föderska. Det är dags att du börjar slåss själv. Med hopp om en fridfull jul ber jag en stilla bön och låter Betlehems stjärna och de tre vise männen visa oss en bättre väg tillsammans.