Hej, jag heter Alexandra Goldberg och är barnmorska och doktorand. Jag är nog mest igenkänd som den som har implementerat bröstmjölksstimulering under graviditeten för gravida med diabetes i Sverige, vilket även spritt sig till Norge och Finland. Mitt forskningsområde är främst typ 1 diabetes och graviditet, födsel och amning. Intresset för det här forskningsområdet och specifikt bröstmjölksstimulering under graviditet väcktes när jag väntade mitt första barn. Jag hade då levt med typ 1 diabetes i 21 år och tillhörde definitivt kategorin spetspatient med tanke på att jag dessutom var både sjuksköterska och barnmorska. Det var uppenbart att diabetes och obstetrik tillsammans var svårt att ha en fördjupad kunskap i för många inom sjukvården. Min önskan om att utbilda all personal inom obstetrik i diabetes och all personal inom diabetes i obstetrik har lett till att jag föreläser på barnmorskeprogrammet på Karolinska Institutet och Uppsala universitet samt på diabetessjuksköterskeprogrammet i Uppsala.
Analyserar bröstmjölk!
Att hur vi vårdar också skiljer sig mellan alla sjukhus var något jag upptäckte tydligt under min första graviditet då jag gjorde mina kontroller på ett sjukhus och arbetade på ett annat sjukhus. Vi gjorde en studie på detta som visade att alla med typ 1 diabetes under sin graviditet och födsel vårdas på 29 olika sätt i Sverige.
Barnmorskor behöver se och lyfta det friska
Det som mest av allt berörde mig under mina graviditeter var känslan av hur sjuk jag var i min typ 1 diabetes. Som barnmorska hade jag utbildats och gått på djupet i det friska och normala. Jag drömde om att själv få uppleva den fysiologiska födseln och glädjen i att vänta ett barn. Så blev det inte. Efter att ha bearbetat besvikelsen har jag insett att vad alla med någon form av sjukdom eller begränsning under sin graviditet behöver är att vi barnmorskor arbetar för att se, lyfta och uppmuntra det friska och normala i deras graviditet, födsel eller amningen. Kanske till och med i större utsträckning än om allt är friskt och normalt. Du kan genomgå en i övrigt normal graviditet, fysiologisk födsel och helamma ditt barn från födsel även om du till exempel samtidigt är förstföderska och lever med typ 1 diabetes. Däremot tror jag att vi behöver utforma vården och stötta alla med till exempel diabetes på ett annat sätt än vad vi gör idag.
Doris föds
Råmjölk istället för bröstmjölksersättning till nyfödda
Halva min kommande avhandling handlar om att stödja gravida med diabetes så att också de får möjlighet att helamma sina barn. Vi vet sedan innan att helamning har många positiva fördelar och mjölkersättning har många negativa konsekvenser för både mamma och barn. Jag brukar säga att amning börjar redan under graviditeten och fortsätter även genom födseln. Genom att bröstmjölksstimulera från graviditetsvecka 36+0, om du lever med någon form av diabetes under din graviditet, 6-10 minuter per bröst två gånger per dag så har du möjlighet att kunna ge ditt barn din råmjölk istället för mjölkersättning. Idag rekommenderas nämligen alla barn till mammor med medicinskt behandlad diabetes att tillmatas utöver amning, eftersom de har risk att drabbas av lågt blodsocker första levnadsdygnet. Intressant i detta sammanhang är då att mjölkersättning i sig ökar barnets insulinproduktion och att om barn till mammor med kostbehandlad diabetes ammas och tillmatas med mjölkersättning jämfört med att bara ammas så har de som också får mjölkersättning ökad risk att få låga blodsocker.
Ungefär 85% får ut råmjölk under graviditeten när de bröstmjölksstimulerar. Median att få ut är 5 ml. Det är alltså små men väldigt värdefulla mängder det handlar om. Får du inte ut något så säger det inget om din kommande amning eller bröstmjölksproduktion. I våra studier så finns det förstföderskor med typ 1 diabetes som inte fått ut råmjölk under graviditeten men som sedan fått ut tillräckligt efter de fött så att de kunnat helamma sina barn från start. Det är därför bra att fortsätta öva men inte tänka så mycket på vad som kommer. Många beskriver också att de inte får ut något vecka 36 och 37 men i vecka 38 börjar det sedan komma. Det är alltid värt att fortsätta. Råmjölken som kommer ut under graviditeten kan frysas i frysen hemma och sedan tas med i en kylväska med frysklamp till förlossningen, den håller 24h i kylväskan så lägg gärna över råmjölken i en frys på förlossningen. Värm upp ca 5ml i taget i vattenbad. Det bästa är att bröstmjölksstimulera efter amning och ge den färska råmjölken på tesked i första hand.
Ungefär 97% önskar helamma sina barn i 6 mån och 2019 så var det 9,7% som helammade sina barn i 6 månader i Sverige. På många kliniker tillmatas mer än en tredjedel av fullgångna barn till friska mammor med mjölkersättning redan på BB. Faktorer som ryggbedövning och värkstimulerande dropp kan påverka amningen negativt och det är ibland upp till mer än 75% som har det under sin födsel. Dessa siffror visar på att vi behöver fler verktyg för att fler ska nå sina önskade amningsmål. Att till exempel börja bröstmjölksstimulera under igångsättningen eller i värkpaus eller efter en väl fungerande ryggbedövning kan vara ett sätt att förbereda sig på sin amning, den fjärde trimestern.
Att bröstmjölksstimulera under sin graviditet eller födsel är enligt mig ett sätt att ta tillbaka makten över sin amning och ett sätt att själv jobba för det friska och normala.
Det är väl etablerat att det nyfödda barnet direkt bör få komma upp på den födandes bröst, om möjligt. Det gynnar bland annat barnets omställning till livet utanför livmodern, amningen och anknytningen. Ett barn som är friskt och fullgånget kan sedan ofta på egen hand hitta fram till bröstet och börja amma. Den födandes kropp fortsätter därmed att efter födseln utgöra barnets optimala miljö men nu på utsidan istället för på insidan.
Fotograf: Maria Garcia
Något som inte är lika väldokumenterat är hur föräldrarnas kroppar även efter de första timmarna fortsätter att vara en tryggande och stimulerande miljö för barnet och att tätt intill underlättar barnets sätt att kommunicera sina behov.
Vi lever i en kultur där vagn, babysitter och spjälsäng snabbt ersätter förälders famn. Hur många av oss lägger då märke till att det lilla barnet använder förälderns kropp som en del i sitt sätt att kommunicera? Hur många av oss ser att den närståendes famn utgör en komponent i det lilla barnets språk?
Ett av barnen jag fått lov att fotografera var i sin mammas famn när jag kom hem till familjen. Det vaknade till och började direkt med subtila signaler visa att det ville till bröstet. Det öppnade munnen, smakade på sina läppar och vred på huvudet. Snart började det suga på sina fingrar, hacka mot bröstet och försöka styra sin kropp mot bröstvårtan. Innan barnet började skrika försökte det ta tag om bröstvårtan genom mammas tröja. Barnets kommunikation var övertydlig. Att ta fram ett informationsblad om barnets signaler för behov av bröstet när det var i famnen kändes plötsligt överflödigt. Det jag istället såg behov av att göra var att uppmana föräldrar till att ha barnet tätt intill, så kunde barnet självt visa vägen.
Spädbarn kommunicerar inte bara för behov av bröstet eller flaskan. Något som finns beskrivet i svenska barnavårdsböcker fram till 1950-talet är att spädbarn har rutiner och signaler för nödighet. Vilket också väl känt i länder där 3-4 år i engångsblöja inte är norm. Att erbjuda ett litet barn pottan kallas för babypottning eller EC -elimination communication och har de senaste 15 åren fått ett nyväckt intresse i väst.
Fotograf: Maria Garcia
Både i litteratur om babypottning och utifrån mina egna erfarenheter är det tydligt att spädbarn kommunicerar sin nödighet som tydligast när de är tätt intill. Exempel på signaler för att behöva tömma tarmen eller blåsan kan vara att barnet söker ögonkontakt, vrider på sig, blir oroligt eller spjärnar emot i famnen eller bärdonet, snabbt växlar i humöret, inte kommer till ro i sjalen eller selen eller vaknar. Hur tydligt ett barn signalerar sin nödighet är individuellt och påverkas bland annat av barnets utveckling, personlighet, hur det fysiskt och känslomässigt upplever sin nödighet samt hur och om omgivningen svarar på dessa signaler.
När mitt yngsta barn var runt sex veckor veckor uppfattade jag att en mycket stor del av hennes kommunikation och beteende handlade om att hon uttryckte att hon behövde kissa eller bajsa.
I ett av mina inlägg på Instagram kan man läsa:
”Det är ett mysterium att det är en väl bevarad hemlighet att en bebis på sex veckor kan signalera varenda gång hen är nödig. Jag gissar att 80 % av gångerna min lilla skrutt blir orolig så är det för att hon behöver gå på toa. Flera timmar av torr blöja idag.”
Läs gärna mer om babypottning på https://blojfribebis.se/ eller i min bok Bebis på pottan: din guide till EC och potträning.
Vad ska man tro om forskning och litteratur om spädbarn när en så stor del av barnets kompetens och sätt att kommunicera utelämnas?
Ett barns kommunikation rör sedan inte bara mat och nödighet. Behov av sömn, rörelse, stimulans, trygghet etc är också sådant som barnet uttrycker. Bara genom att ha det nära tillfredsställer vi ofta barnets behov av att komma till ro, få vara i rörelse, få stimulans och trygghet. Med barnet i famnen, bärsjalen eller bärselen har barnet och föräldern tillgång till varandra. Barnets och förälderns kroppar kommunicerar genom huden, hjärtslagen, andetagen och doften. Subtila rörelser, minspel, blickar och röster är också lätta att fånga upp.
Underlättar för dig som förälder
Fysisk närhet underlättar inte bara barnets sätt att kommunicera det ger också den vuxne flera möjligheter att plocka upp barnets sätt att uttrycka sina behov. Att förstå barnets knorr, gny och missnöjdhet i större utsträckning ger tillfredställelse och självförtroende som förälder. Det underlättar också vardagen med barn. När det lilla barnet får en trygg förväntan att dess behov blir tillgodosedda ger det förutsättningar för att som lite större ha tålamod att vänta.
I Boken om att bära barn (2022) gör jag en djupdykning i bärandets historia, forskning i ämnet och ger många handfasta tips på hur du som förälder ska hitta ett bekvämt och säkert bärande som underlättar vardagen med små barn.
Separationskultur
Även om vi vuxna fascineras och av att se det nyfödda barnets blick så är det inte med sin begränsade syn som barnet upplever sin nya miljö utanför livmodern. Huden täcker hela barnets kropp och känseln är det sinne som utvecklas först under tiden i magen. När barnet föds har det under många veckor redan övat på att uppfattat sin omvärld genom känselreceptorer i huden. Det har också lärt sig känna igen sina närståendes röster och smakat mammas fostervatten. Det använder aktivt sitt doftsinne så fort det börjar andas. I mammas eller pappas famn upplever och tryggas barnet med många sinnen och hela barnets fysiska kropp. En miljö som rör sig vid andetag och rörelse, är mjuk, låter barnet bada i må-bra-hormonet oxytocin, låter barnet lukta, smaka och känna mamma eller pappa.
När den västerländske mannen i form av läkare och psykologer under det förra seklets början gav sig själva tolkningsföreträde att köra över mödrar och spädbarns kunskap gjorde man våld på vår kultur. I all välmening. Och i all välmening sinade mödrars mjölk av amningsscheman och i ensamhet skrek barnen i sina nytvättade lakan medan mödrars ångest från att inte få trösta sin små kan tänkas ha utgjort en del av vardagen med små barn.
Även om vi idag på många sätt släppt förra seklets syn på spädbarn så håller vi ändå fast vid en seperationskultur genom att låta barnets främsta miljö utgöras av produkter. Vagn och babysitters kan vara livräddare i vardagen med små barn många gånger om. Ett användande av dessa utan att lyfta förälderns famn som en förväntad miljö för barnet gör att vi missar barnets och förälderns potential till samspel i famnen.
Är det inte tungt att bära?
På marknaden finns många olika bärsjalar och bärselar att välja mellan. De kan avlasta bärandet i famnen när vi är i behov av båda våra armar eller vill variera bärandets belastning. Olika bärselar och knyt ger också olika komfort och ju mer man använder sitt bärdon ju bättre blir man på att få till ett bekvämt bärande.
Hur bärandet upplevs påverkas också av att vi tar hand om oss själva: äter vilar och sover. Med små barn kanske detta inte alltid är så lätt men kom ihåg att det har betydelse och påverkar ditt mående överlag. Försök att vila när bebisen sover och låt hellre disken vänta. För att bärande i större utsträckning ska fungera för kroppen behöver du också ta många pauser, dela bärandet med andra vuxna och använda vagn vid behov.
Känns bärande tungt kan en babypottningscoach ge vägledning. Vid smärta är det bra att ta hjälp av fysioterapeut eller osteopat, gärna inriktad på kvinnohälsa om du är kvinna och nyligen fött.
Bära säkert i bärsjal och bärsele och i famnen
När vi bär barnet i våra armar känner vi ofta av hur vi gör det på ett säkert sätt. Vi lär oss snabbt hur vi behöver stötta barnet för att det ska få ett bra stöd och växer med uppgiften att anpassa stödet allt eftersom barnet utvecklas och växer. Våra armar känner av om vi håller på att tappa barnet eller det skulle får en för krum position, vilket kan göra det svårt för barnet att andas.
När vi bär barnet i en bärsjal eller bärsele behöver vi vara uppmärksamma på att bärdonet hela tiden ger barnet ett fullgott stöd och att barnets ansikte hålls fritt. Läs mer om säkerhet vid bärande och ladda ner Ulrikas checklista Säkerhetscirkeln ( http://narabebis.se/barsjal-barsele-checklista/) för ett tryggt bärande.
Om mig
Jag är författare och undersköterska och har bland annat skrivit ”Boken om att bära barn” (2022), ”Bebis på pottan” (2014), ”Potträning” (2014) och ”Babytecken” (2016). Jag har en masterexamen i Fri konst från Konstfack och har sedan jag fick mitt första barn, 2009, låtit min kreativitet och mitt driv ägnas åt att utforska verktyg som kan underlätta ett lyhört och nära föräldraskap. Som undersköterska inom neonatalvården har jag ett stort intresse för amning, hudnära vård och det lilla barnets kommunikation. Jag driver sajterna narabebis.se och blojfribebis.se. Sedan 2017 utbildar jag också bärabarncoacher och peer supporters i bärande. I mån av tid tar jag uppdrag som doula och fotograf vid födslar. Jag har tidigare drivit podden Back to basics – babies, bodies and behaviour tillsammans med bärabarncoachen Mel Cyrille.
Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.
Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.
Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.
Gravid blick
Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?
Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig. – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att
– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.
När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.
Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt.
Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar. Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.
Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.
Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.
Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.
För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.
Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.
Therese Willstedt
Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två
När jag tog mig in genom den tunga glasdörren till Neonatalen på Karolinska Universitetssjukhuset var det som att kliva in i en alldeles ny värld. Det var med viss tveksamhet jag som barnmorska bekantade mig med avdelningen. Allt var uppskruvat.
Infusionspumpar i långa rader och stora skärmar som pockade på min uppmärksamhet. Det var små blinkande lampor, bländande blått sken och varje liten maskin med ett eget oljud.
Brummande CPAP:er och slurpande kallsupar. Oväntad extubation och syrgasgrimmor som aldrig satt på plats. Sonder som skulle kollas. Lila till rosa, ljusgrönt, grönt, gammalt blod och ystadmjölk. BabySemp, Bmd, Bme eller var det PnD?
Mitt i allt organiserat kaos fanns ett litet barn. Och där bredvid, i den bruna nedsuttna fåtöljen, en nybliven förälder.
Det slog mig att, till skillnad från pappan iklädd den vita landstingsskjortan, kunde jag välja – på andra sidan glasdörren fanns den vanliga världen, där fanns Förlossningen och BB, men den var inte längre lika fängslande och dess färgnyanser hade bleknat.
Så inleder jag min bok, Föda för tidigt. En bok för nyblivna prematurföräldrar.
Under sju års tid alternerade jag mellan att jobba på förlossningen och neonatalen, innan jag beslöt mig för att enbart jobba med de allra minsta och mest sjuka nyfödda. Det blev tydligt att måendet hos föräldrar på neonatalavdelningen ofta skiljer sig från andra nyblivna föräldrars mående. Precis som hos alla nyblivna föräldrar finns en undran och många gånger en oro kring hur det kommer att bli. Men hos de som fått barn långt innan beräknat födelsedatum finns en annan typ av oro och andra känslor. Hos vissa väldigt smärtsamma.
Neonatalen är en avdelning för nyfödda vars vårdbehov är större än vad BB kan erbjuda. Men förutom det lilla barnet finns här även nyblivna föräldrar, föräldrar i chock och många gånger i sorg. Vars mående ofta hamnar i skuggan av barnets behov av vård. Och som förälder ställer man ofta sitt eget mående åt sidan.
På Neonatalen träffar jag mammor som gått miste om delar av sin graviditet, som ännu inte fått känna sitt barns mjuka hud mot sin. Nyblivna föräldrar som när det inte finns ett tydligt svar till varför istället vänder frågan inåt och lägger skulden på sig själv. Jag träffar föräldrar som inte vet om de kommer hem med sitt barn.
Att få ett barn alldeles för tidigt är för många ett trauma, ett trauma de bär med sig långt efter att de lämnat sjukhuset.
Neonatalavdelningen är som en egen liten ö
Den tillhör barnkliniken men är ändå så tätt sammankopplad med förlossningsvården, bara minuter bort från sista krystvärk. En plats få gravida har hört talas om och knappt några barnmorskor satt sin fot på. Och det trots att 10 % av alla nyfödda kommer att behöva neonatalvård.
Men att jobba på neonatalen är inte för alla och som barnmorska är det framför allt det mindre komplicerade och friska som är vårt ansvar och kompetensområde. Men vetskapen om att neonatalen finns behöver nå ut så att den gravida får veta att förutom BB så finns även vi. Och vi som jobbar med graviditet, förlossning och kvinnohälsa behöver få större kännedom om vad det faktiskt innebär för det lilla barnet, kvinnan och familjen när graviditeten avslutas långt innan beräknat födelsedatum.
Så klart är inte allt bara komplicerat och svårt på neonatalen. Trots att många av barnen haft en tuff start kommer många hem välmående. Och fast jag inte längre bistår fina, stärkande födslar så får jag se föräldrar gå från att vara osäkra och många gånger rädda till att kunna minsta lilla detalj om sitt barn, stärkta i sin föräldraroll.
Hej alla fina människor! Mitt namn är Melina och jag har två underbara små barn. Dottern är nu i skrivande stund lite mer än två år, och min son är snart fyra månader.
Kontrasten mellan deras födslar är som natt och dag.
Dottern föddes för tidigt på grund av att vattnet gick i vecka 31+0, sen kom hon efter att de lyckats bromsa upp förlossningen en vecka. När hon kom kände inte jag att jag födde, jag kände att jag blev förlöst av personalen och jag blev rätt så traumatiserad efteråt. Dels för att hon kom så tidigt och att jag kände att jag inte hade någon som helst kontroll. Jag förstod inte vad eller varför sjukhuspersonalen gjorde någonting av det de gjorde när jag födde.
Jag hade inte ens hunnit googla på hur jag skulle kunna andas för jag tänkte att jag ändå hade två månader på mig.
Men iallafall. Nästa gång skulle bli annorlunda hade jag bestämt mig. När jag blev gravid med min son läste jag flera böcker om graviditet och förlossning, bland annat Märtas fantastiska bok, följde flera inspirerande och informativa konton på instagram som jag gick in på dagligen, kollade videos på youtube, läste bloggar, gick en hypnobirthingkurs. Jag samlade på mig så mycket information jag kunde och jag kom fram till att vi kvinnor har allt vi behöver inom oss för att kunna föda barn, och i många fall även få en positiv och stärkande upplevelse utav det, det är bara systemet inom vården som ofta förstör det för oss.
Jag bestämde mig för att jag ville föda hemma, jag kontaktade en hembarnmorska men det var för dyrt för att vi då skulle kunna ha råd med det. Väldigt tråkigt tyckte jag, men jag fick snabbt ställa in mig på att göra det bästa av situationen att föda på sjukhus. För mig är sjukhus inte en plats jag känner mig trygg på då jag har flera jobbiga erfarenheter av sjukhus från förut. Därför var det viktigt för mig att skriva ett bra förlossningsbrev och sen hoppas att personalen verkligen skulle lyssna på mig.
Tidigt en morgon
Tidigt på morgonen den 2 juni, säkert klockan fyra på natten, vaknade jag av sammandragningar. Jag tog upp mobilen och startade tidtagaruret. 7-8 minuter mellan varje. Jag somnade om. När dottern och sambon vaknade några timmar senare ville jag ligga kvar inne i mörkret även fast det fortfarande var omkring 7 minuters mellanrum. Något i mig ville vara kvar i oxytocinbubblan under det varma täcket. Jag ville föda nu för jag hade redan gått över tiden. Jag ville försöka få en så fysiologisk födsel som möjligt och då ville jag inte bli igångsatt.
Jag ligger kvar hela förmiddagen och sammandragningarna blir tätare och tätare. Omkring lunchtid är de så täta som var tredje minut. Vi ringer förlossningen i Sundsvall dit vi tänkt åka och de har fullt. Då ringer vi istället förlossningen i Örnsköldsvik som är lika långt ifrån oss och de har lediga platser. Jag gör mig iordning och äter mat, sen åker vi.
Hade förlossningen i Sollefteå inte stängt några år tidigare hade vi bara haft 20 minuters bilresa istället för 1,5 timme.
Bilresan var hemsk. Jag ville inte sitta still i en guppig bil så länge när allt var igång. Men jag kämpade med att hantera det och jag gjorde det bra. Jag hade sköna avslappnande ljud i hörlurarna och fokuserade på andningen. Vi stannade flera gånger för att jag behövde spy.
Väl framme skyndar min partner iväg och hämtar en rullstol, jag lägger väskan på den. Jag är inte sjuk säger jag och ler, ”jag kan gå”.
Mitt sockersug är brutalt så jag smiter in på kiosken och andas igenom flera sammandragningar medan jag köper glass. Den var overkligt god men jag kunde inte behålla den i magen tyvärr.
Vi tar oss upp till förlossningen och får ett rum. Jag ger dom mitt förlossningsbrev.
Även fast jag skrivit att jag inte vill ta CTG så ville dom ta ett för att känna sig trygga så jag gick med på att göra en intagnings CTG. Jag påminner de flera gånger under hela födseln om att använda ord som ”sammandragningar” och ”vågor” istället för ”värkar”. Jag vill inte bli påmind om att jag ska ha ont.
Jag själv vill att de ska kolla hur öppen jag är när jag kommit in, barnmorskan konstaterar att jag är 2 cm öppen. Jag blir överlycklig och motiverad!
När jag skulle föda dottern var jag 1 cm öppen ända fram till sista timmen, då jag gick från 1 cm till 10 cm på en timme, och hela hennes förlossning var igång på riktigt i ungefär ett dygn, så att vara 2 cm öppen kändes motiverande.
Jag känner att jag behöver smärtlindring. Tyvärr är det enda badkaret upptaget. Jag ville föda i vatten men det fick man inte där, men jag ville ändå bada som smärtlindring.
Jag smiter istället in i badrummet och tar en varm dusch. Jag står och nynnar och sjunger och andas för mig själv. Det fungerar väldigt bra i en timme. Sen blev det jobbigt att stå upp och stolen i duschen var inte bekväm att sitta på så jag går in till mitt rum och ber de kolla hur öppen jag är och att få lustgas. Badkaret var fortfarande upptaget och var det under hela födseln.
4 cm öppen! Lyckan!
Tiden går. Jag är trött. Ligger i sängen och andas lustgas. Är hungrig men kan inte äta för jag spyr så fort jag får i mig vatten eller mat. Min partner är där hos mig hela tiden och han är det bästa stöd jag kunnat be om. Så fort jag håller på att tappa kontrollen får han tillbaka mig in i min bubbla.
Men sen så går han iväg några minuter och ska göra en grej och just då kommer läkaren in och ifrågasätter mitt förlossningsbrev när jag har starka ihållande sammandragningar som inte ”släpper”. Haha tajmingen på det.. Jag går med på att göra flera rutingrejer jag skrivit att jag inte ville göra bara för att bli av med henne.
Nu börjar det bli intensivt. Hittills har jag kunnat vara i min bubbla tack vare lustgas, hörlurarna med sköna ljud och meditationer, men nu börjar det bli för intensivt och göra alldeles för ont. Jag blir arg. Jag skriker att de ska göra någonting och hjälpa mig. Jag vill ha ryggbedövning, nu!! Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag vill sova. Jag vill äta. Jag vill vila. Jag vill ta en paus bara ett kort tag.
De ringer narkosläkaren och bokar in spinalbedövning men det kommer ta en halvtimme innan han är här. Jag ber barnmorskan kolla hur öppen jag är. 8-9cm. Det förklarar saken, jag går igenom ”the transition”. Det är fasen många födande kvinnor upplever som den värsta, då många vill ge upp, åka hem, få ryggbedövning/epidural eller annan stark smärtlindring.
Barnmorskan konstaterar att hinnan buktar ut massor. Jag frågar henne om han kommer att komma om hon tar hål på den. Ja säger hon. Jag ber henne ta hål på den, fostervatten forsar och hon viker bak sista fliken.
Nu kommer jag in i ett helt annat tillstånd. Det känns som ”Boss fight mode” i något TV-spel. Nu kör vi.
Nu är det inte jobbigt längre. Nu är han ju snart här och jag kan äntligen börja krysta. Det gör ju ont men på ett bra sätt. Jag känner att jag har kontroll igen.
Jag står på knä på sängen och krystar. Det känns som det brinner, som en ring av eld.
Hela den här fasen är lite luddig för mig. 20 minuter efter att barnmorskan tagit hål på hinnan är han ute. Det gick så fort att narkosläkaren inte ens han komma.
När han är ute ropar jag ”min bebis! Min Enoch!” Och tar honom till min famn. Han är så perfekt. Han är frisk, stark och mår bra.
Det tog ca 4 timmar från att vi kom fram till sjukhuset tills att han kom ut till världen.
Jag är så tacksam till min sons födelse, den läkte något inom mig som den förra tog ifrån mig. Även om allt inte blev som jag hade önskat blev den klart över förväntan och jag kände det viktigaste, att jag hade kontroll och att han mådde bra. Jag födde min son. Jag hade min själsfrände, två fantastiska sjuksköterskor och en underbar barnmorska vid min sida som verkligen lyssnade på mig och respekterade mig och mina önskemål från start.
Tack för att ni läst.
Födseln finns på youtube för er som är intresserade av att uppleva den i videoformat.
Hej! Jag heter Helen Light och är facilitator för cirklar, ceremonier och samverkan som stöttar kvinnors heliga inträde i moderskap. Jag kallar mig lite lekfullt för ’moderskapsdoula’ – samtidigt som jag på största allvar ser behovet av att fler kvinnor föds fram, inte bara som mammor, utan som mödrar och ledare, i kontakt med våra kroppars kraft och våra ursprungliga modersinstinkter att stå upp för, värna om och främja allt liv.
Fotograf: Maria Andrea Garcia
Precis som månen roterar motsols, är ämnet jag ska dela med mig av, kopplat till en kultur som återfinns i vårt förflutna, men som håller på att återvända till vårt medvetande idag.
Detta inlägg handlar om hur en övergångsrit, en så kallad Rite of Passage, kan stötta den stora förändringsprocessen av att bli mamma och hur det aldrig är för sent att fånga upp denna spiraliserande portal – och komma ut stärkt på andra sidan.
De tre faserna av en fullföljd Rite of Passage
Begreppet Rite of Passage blev känt från den franska etnografen Arnold van Genneps bok med samma namn publicerad 1909. Boken beskriver processen när en människa går från en social roll till en annan. Till exempel från ungdom till vuxen, ungmö till moder, ogift till gift eller från äldre vuxen till det som på engelska kallas ’Elder’ – en initierad vägledare.
En fullföljd Rite of Passage består av tre faser; ’separation, liminality, and incorporation’ eller på svenska; separation, övergång och integrering. En övergångsrit förutsätter kontinuitet i relationer då det är gruppen som speglar processen. Det är lika viktigt att ha sett någon lämna sin tidigare roll som att se dem träda in i den nya, samt ha tålamod och förståelse för den tid övergången däremellan kan ta.
Ceremonier ger oss en möjlighet att markera de olika faserna, något som ännu återfinns i våra traditioner av t.ex giftermål och begravning.
Att se på födseln från linsen av en övergångsrit betyder att vi ser den som en kontinuitet och en portal, snarare än en enskild händelse. Vi behöver också ta ett moder-centrerat perspektiv (eller människocentrerat, då detta i förlängningen gäller alla som går igenom ett stort skifte) och inkludera den själsliga, existentiella upplevelsen.
Avslutet; En Rite of Passage börjar
Inget symboliserar multi-dimensionalitet som en graviditet. Ett varande mellan världar. En början av något nytt, men också ett avslut av det tidigare. Medan graviditeten fortskrider i linjärtid, dras föderskans medvetande inåt och neråt till vertikaltid, där barnet är. Hon förbereds för att lämna sitt tidigare jag och det bekanta bakom sig – samtidigt som hon snart ska träda in i total ovisshet och på andra sidan välkomna ett nytt liv – i rollen som mamma.
Processen av denna dualitet befästs i en övergångsrit genom att föderskan och/eller familjen blir bevittnade i t.ex en ceremoni som fokuserar på resan de har framför sig (observera skillnaden med en baby shower, som i sig kan vara fint att samlas kring men som har ett annat fokus) Att bli bekräftad och hedrad i denna fas kan boosta känslan av trygghet och tillförlitlighet och skapa en tydlig markering av avslut – innan det nya tar vid.
Året innan jag blev gravid hade jag på en kvinnofestival bevittnat något av det vackraste jag sett. De kvinnor som under festivalen var gravida hade fått träda in i mitten av en stor cirkel och tagit emot en kollektiv välsignelse; en så kallad Mother Blessing eller Blessing Way.
Mother Blessing på Sacred womb festival Fotograf: Elin Berge
Det hade fått luta sig tillbaka på mjuka filtar och kuddar medan vi strött dem i rosenblad, gett dem kärleksfull beröring och viskat stöttande ord i deras öron. Det var inte bara berörande för kvinnorna som tog emot. Vi som fick ge, hålla och hedra dessa kvinnor kände att något föll på plats. Kvinnan som gudinna; bärare av det allra heligaste, livet själv. Ett förhållningssätt vi i det sekulära Sverige är svältfödda på.
Det var en av mina största sorger när pandemin slog till och restriktionerna var som hårdast under våren 2020, att acceptera att jag som höggravid inte skulle få ta emot samma sak.
Jag förstod inte förrän långt senare, vilket spår den avsaknaden satte i mitt medvetande, ’trots’ att jag hade en bra graviditet.
Mitten, liminalitet, trösklar och tilltro
Ordet liminal härstammar från latinska limen, som betyder threshold/ tröskel. Under födandet blir det tydligt att både barn och föderska står inför trösklar och utmaningar de ska passera och överkomma. Barnet ska byta miljö från det tidigare kända och trygga i livmodern till det ovissa livet utanför. Föderskan ska möta sensationella, mentala och ofta emotionella och existentiella hinder hon kanske aldrig mött förut. Hur mycket stöd hon än har omkring sig, är det hennes egna inre hinder hon ska möta (och kanske det epigenetiska arv hon bär med sig från tidigare generationer?)
Den här fasen är den vi ofta räds i vår samtidskultur eftersom den på många sätt påminner om döden. Men i traditionella kulturer, flera levande idag, anses det beundransvärt att möta den inre världen som föderskan nu får tillgång till. Omgivningen ’håller ställningarna’ utanför som väktare – och väntar.
Behovet av att hedra graviditeten som ett avslut hamnade snabbt i bakgrunden av beslutet att föda hemma och den planeringen det innebar. Vi hade tur att få tag i en hembarnmorska som kunde bistå oss trots den extrema vårdsituationen och med hennes stöd och vägledning, samt med kunskap om födandets fysiologi gjorde jag mig redo att möta födandet.
Än i dag är mitt aktiva deltagande i de förberedelserna och hängivelsen i födseln som följde det jag är mest stolt över i mitt liv.
Jag fick min drömfödsel med hjälp av goda förutsättningar, positiva associationer av födandet, medvetenhet i min kropp, och framförallt en stöttande, trygg miljö och team av min man och barnmorska som lät mig gå in och ner i mig själv.
Vår son föddes i morgonljuset i det som idag är hans lekrum.
Det var den lyckligaste dagen i mitt liv!
Slutet; integreringen av den nya början
Efter den stora prövningen följer en period av ’inkorporation’ – då medvetandet långsamt återvänder till kroppen. En tid av integrering och skördande av insikter. Omgivningen samlas igen kring föderskan för att lyssna och låta henne dela, då hennes upplevelser ’från andra sidan’ är värdefulla för alla. Det finns ett gemensamt intresse att stötta hennes läkning så att relationen till bebisen kan upprättas och familje-konstellationen etableras – men också långsiktigt, då samhället gynnas av att hon så småningom kommer ut ännu starkare och tryggare i sin modersroll för alla ’byns barn’
Jag hade på många sätt initierats. Lämnat delar av mitt tidigare ’jag’ bakom mig genom att välja hemfödsel istället för sjukhusfödseln, ett aktivt ställningstagande. Men jag hade också omedvetet internaliserat idén om att min sons födsel var ’crescendot’ och avslutet.
Jag hade fått ’drömfödseln’ – Varför kändes det som att något var oavslutat?
Svaren kom först när jag började studera traditionell Post Partum omsorg med Innate Traditions. Jag förstod hur jag hade snubblat över målsnöret och fått en stärkande födsel-upplevelse, men heeelt missat fjärde trimesterns fysiologi för läkning och post partum integration. Min kropp och nervsystem hade försatts i konstant stress av den extrema påfrestningen det innebär att amma dygnet runt och till följd av pandemin, inte fått mina behov av fysisk omsorg och social närvaro mötta.
Det ledde mig till studier av post partum läkning, nervsystemet, mödrars unika biologi och neurologi, antropologiska perspektiv på moderskap och att jag vände på varje sten i min personliga utveckling genom olika coacher och kurser.
Med tiden började bitarna falla på på plats hur jag, trots alla mina ansträngning att återupprätta någon slags ’by’ omkring mig aldrig skulle bli nöjd. Hur min man aldrig skulle kunna tillgodose min längtan efter varma, omvårdande kvinnohänder på min sköra kropp eller ersätta speglingen av visa initierade vägledare som reflekterade min inre upplevelse av att vara ’pånyttfödd’.
Det jag sörjde och saknade var en hel kultur.
Jag insåg att jag behövde backa bandet och ta ansvar för mitt behov av bli hållen och hedrad, i ceremoni. Jag vände mig till Susannah Rickman och Kristina Turner som precis hade börjat planera för en Helgad Födelsevärnare – utbildning de skulle hålla 2022 som handlade om att värna om den heliga, andliga aspekten av födandet – i relation med naturens cykler och moder-centrerade visdom. Det förstod genast mitt behov.
9 månader efter min födsel tog jag emot en integrerande Post Partum ceremoni där jag fick jag återkoppla med det som varit – och inte blev. Med det jag fått och det som hade försakats. Hållen av mina ceremoni-ledare och mina två väninnor och vittnen fick jag känna känslorna jag hade hållit tillbaka. Jag kände mig första gången sedan födseln fullt SEDD och förstådd.
Jag fick symboliskt träda ner i en ’kokong’ omsvept av sjalar och stanna där tills tiden stod stilla.
När sjalarna lättade, kände jag ljuset återvända – och min själ anlända.
Jag fick en ny början som moder för det jag nu vet är sant – och vill dela med mig av till världen.
Jag är också en del av nätverket MODERBYN som återskapar sociala strukturer för att främja Jorden, genom Modern www.moderbyn.com och @moderbyn.community
Den här texten handlar om att vara med om ett trauma men ändå få uppleva födandets förändrande kraft och kunna gå vidare som mamma och människa – trots trauma. Känsliga läsare varnas.
Av Sofia Garfield
När jag var gravid med min första och inte visste någonting om vår förlossningsvård. Att vissa (många) inte blir behandlade med respekt inom vården som födande och mamma. Jag brukar säga att jag gick rätt in i fällan. Blåögd och litade på ett system som inte litade på mig.
Jag ser livet som ett tåg. Ett tåg i rörelse framåt. Stannar gör det bara när man dör. Då kliver man av. Tiden, livet, tåget susar fram. När vi inte tänker på att vi åker tåg, så är livet rätt härligt. ”Det tuffar på”. Men när vi börjar tänka på ”nästa hållplats” eller ”vad långsamt vi åker” eller ”åh! det går för fort” så är det alltid något som är jobbigt i livet. Så ser jag det.
Foto: Gabriela Palai
När jag var gravid med mitt första barn, satt jag lugnt och stilla på en skön sittplats på tåget. Njöt av tiden och utsikten. Barnmorskorna skulle ju hjälpa mig med att föda. Men det var ju SEN. Skulle ju vara gravid i en evighet. Det där överdrivna självförtroendet som en första-gångs-gravid kan ha. Det där lite arroganta sättet att inte vilja lyssna, förstå eller ta in när andra försöker berätta, kanske varna, upplysa osv hade jag. Inget skulle ju hända mig. Jag kommer vara undantaget, allt kommer gå fint. Ville inte höra. Innerst inne var jag nog rädd. Men visste absolut inte vad jag skulle göra med rädslan. Jag hade aldrig sett en förlossning, bara på tv. Jag hade bara hört lite smådelar av olika förlossningsberättelser. Hade sett hur mina systrar mådde otroligt dåligt efter sina förlossningar. Försökte kontakta en doula … men 13,000 kronor… Nä så rädd är jag nog inte. Barnmorskorna är ju allt som behövs, tänkte jag. Tänk om jag hade vetat, lyssnat. Vågat ta in. Tänk om jag hade vetat att barnmorskorna inte kommer ha tid för mig. Att all support jag förväntade mig skulle ersättas med CTG. Iallafall där jag födde, i Stockholm.
Men det hade jag ingen aning om nu när jag satt här, på tåget och bara längtade efter min bäbis. Jag skulle snart få hålla och träffa denna lilla människa jag skapat. Det gav ett pirr i hela kroppen, ända in i själen, när jag tänkte på det. Allt jag offrat för att skapa honom skulle jag snart få pussa på. Åh vad taggad och stolt jag var! Förlossningen började… eller nä… det gjorde den inte.
Blev igångsatt i vecka 38 (37+6). Jag hade ringt in till BB i v 37 (36+4) och sagt att något läcker ur mig och ville veta vad det var. Fram och tillbaka på olika vaginala undersökningar. Ingen visste vad det var och alla jag träffade sa olika saker. Jag blev rädd av det. “Ingen verkar ju ha koll på hur eller om jag ska föda mitt barn.” Men tänk om jag hade varit insatt själv hur förlossningar kan se ut. Som jag är idag. Att läcka vatten inte behöver betyda, vaginala undersökningar, akut igångsättning eller stress. Eller tänk om barnmorskorna hade upplyst mig om det. Tänk om någon hade lagt en hand på min axel och sagt “Allt är helt normalt, åk hem och invänta värkarna.”
Men ingen sa det, ingen sa nåt som innebar information eller tryggt bemötande! Allt var oklarheter och jag blev mer och mer rädd och stressad. Tänk om jag hade vetat att igångsättande dropp oftast resulterar i fosterbesvär. Att barnets hjärta ofta inte orkar med droppet i samband med vad som behövs därtill på grund av droppet. Till exempel mycket epidural, svårigheter för mamman att röra sig osv. Tänk om jag hade vetat att vaginala undersökningar kan ge infektion i underlivet och ge feber som behöver behandlas med Alvedon och antibiotika. Att värkstimulerande dropp kan ge värkstormar och biverkan som svårigheter att kunna känna glädje, knyta an till barnet efter förlossningen, som i sin tur kan ge förlossningsdepression (OCH SKAM!) Men jag visste inte, så jag gjorde som dom sa. Åkte fram och tillbaka till BB för vaginala undersökningar och blev mer och mer stressad. Tillslut blev jag galen och grät hos en random barnmorska. “Jag orkar inte mer, vad är det som händer?” Då rekommenderade hon “Vi kan ju bara sätta igång dig så slipper du det här.” Hon fick det att låta så enkelt. Så oriskabelt och otraumatiskt.
Jag ställde några frågor om igångsättningen. Men allt skulle gå så lätt och det var ju ingen som helst fara för barnet eller mig. Men tänk om hon sagt “Åk hem och vila dig, inget är fel på dig eller ditt barn.” För det var ju exakt så. Då skulle jag ju “sluppit det där” på ett bättre sätt och kommit tillbaka när jag och mitt barn var redo att föda. Men jag visste inte. Jag litade på dem. Jag hade slutat läcka vatten, eller vad det nu var. När jag säger ”läcka” menar jag att det hade slutat sippra ut något litet genomskinligt och varmt. Pyttelite alltså. Men jag lades nu in för att ”slippa det här”. Nu började resan in i helvetet. Jag gick rak in i fällan helt oförberedd. Där jag förstod försent att sjukvården inte hade “my best interest in mind”, inte ens mitt barns. Barnmorskorna jobbade för sjukhuset och dess rutiner, och inte oss. Individuell vård fanns inte. Det fanns inte ens tid för att se mig i ögonen. Jag hade ingen kunskap, utan bara känslor.
Känslorna sa åt mig att detta var fel men jag visste inte varför så jag gick emot det jag kände och tackade ja till igångsättning och allt där till. Dom visste ju bäst. Jag förvandlades till en patient, en sjuk patient som lider. Jag är än idag besviken på mina barnmorskor och har förlorat all tillit för det yrket.
Trauma
Droger sätts in i mina blodådror och jag får fingrar uppstoppade i mitt underliv väldigt ofta. Stressen, smärtan och utsattheten kände både jag och mitt barn. För vi är ett. Nu som patient ska mitt barn ska räddas ifrån mig, min sjuka svaga kropp, så fort som möjligt. Värkstormar, vaginala undersökningar, infektion och feberfrossa. Timmarna går. Jag checkar ut mentalt. Det här blir för mycket. I samma veva går min sons hjärtljud ner. Det är intressant att det sker samtidigt som jag mentalt checkar ut. In rusar 10 okända personer. 10!
Det står i mitt förlossningsbrev bland annat att jag inte vill ha studenter eller många personer i mitt rum samtidigt. Här finns både studenter och många personer. Det är bråttom att rädda honom nu ifrån mig och drogerna. “Akut kejsarsnitt” hör jag igenom rummet. Känner en panik långt inne i kroppen. Blundar med en maktlöshet. Helt plötsligt pressar en barnmorska upp fingrarna högt upp i slidan utan att fråga. Det gör förfärligt ont. Griper tag om min mans hand hårt och flämtar. Men jag säger inget för jag har checkat ut. Hon öppnar min livmodertapp med sina fingrar. Hon ber mig krysta. Huvudet kommer lite längre ner. Då säger hon “Okej, du har 10 minuter på dig att få ut honom annars blir det akut snitt.” Sen signalerar hon till en kollega som står i dörröppningen, hon som ska boka operation och säger ”Vi ger henne 10 minuter”. Alla flockas nu runt mitt underliv, alla ska se. Alla är spända. Kommer hon klara detta. Jag pressas mot min vilja ner på rygg, mina ben förs upp i gynställning och en lampa riktas mot mitt underliv. Allas ögon riktas mot mitt underliv. Jag trycker otroligt hårt med all kraft jag har. Alla tittar på, fingrar körs ut och in i slidan hela tiden. Jag vet inte varför men det händer. Någon drar längs slidöppningen upp och ner flera gånger. “Så fort hans huvud är förbi bäckenbenet tar vi sugklocka”. Säger en barnmorska till en annan. Sugklockan sätts och de drar och jag krystar. Känner den brännande ringen längs slidöppningen, sen två klipp. Blod forsar ut och ner på golvet. Händer förs in och de lyfter ut honom.
Jag ser bara honom i kanske 10-20 sekunder. Hinner tänka medan de blåa handskarna håller i min son över min mage medan de klipper navelsträngen ”Du är det vackraste jag sett!”. En tår faller ner längs min kind. Jag säger ”Men vart har du hamnat va? Du är så vacker min son!” Navelsträngen klipps och de springer iväg i ett annat rum med honom. 16 minuter tog det att krysta. Vart är min son?
Alla har sprungit iväg, min man har följt med. Ligger ensam, uppklippt och svag. Jag tänker ”han dog nu och har tagits ifrån min sjuka och svaga kropp. Klart att en som jag inte kan få något så fint som honom!” Jag har förklarat tydligt i mitt brev hur jag ville att detta skulle gå till. Krystningfasen och tiden efter att han kommit ut. ”Väg och mät honom inte förens efter en timme. Vill att han ligger på mig hela tiden.” Alla på MVC har lovat guld och gröna skogar. Alla har sagt att det kommer att ske. Inget av det hände. De har skapat en farlig situation som de nu ska rädda honom ifrån. Med ett uppklippt underliv, liggandes naken i gynställning, bajs dinglades i en påse mellan mina ben, moderkakan i magen med strängen som hänger ut och ner mot marken och droppar blod ligger jag ensam i mitt rum. Så här välkomnas jag till mammalivet. Naken, förnedrad, maktlös, med en massa onödiga interventioner och en separation med mitt barn.
Skulden och skammen
Kände ändå att det var mitt fel. Det var nog fel på mig. Jag hade ju inte läst på. Jag visste inget om förlossning eller förlossningsvård. Men så här föder en förstföderska ofta sitt första barn. Detta är en ”vanlig” förlossning. Jag ligger där med en känsla av att jag just blivit våldtagen och lämnad för döden.
”Han dog nog nu och jag fick inte vara med” tänker jag och känner att ingen bryr sig om mig eller min upplevelse. Separationen är den jag upplevde – tro det eller ej – som mest traumatisk.
Hur jag upplever förlossningen eller första mötet med mitt barn spelar ingen roll här med dessa kvinnor. Det enda som är viktigt är att mitt barn “överlever”. Överlever min svaga sjuka kropp som inte kan föda säkert. Överlever drogerna, de icke evidensbaserade interventionerna. Föda är ju så farligt för bebisar och mödrar. Men jag är varken svag, sjuk eller farlig för mitt barn. En födsel är inte farlig för vare sig mamma eller barn. Droger, onödig igångsättning för tidigt och ingen kunskap eller support är farligt för mitt barn.
Onödiga igångsättningar borde förbjudas. Jag hade ingen kunskap och behövde vägledning. Jag behövde inte det där för vår hälsas skull. Tänk om fokuset hade varit på mitt och mitt barns välmående, upplevelse, en fysiologisk födsel med stöd, där vi hade kunnat använda oss av medicin OM det behövts, där kvinnor kunde stötta varandra och vägleda varandra in i mammalivet med entusiasm, kunskap, kärlek, tillit och kraft. I en miljö som inte fruktar födslar. Då hade både jag och mitt barn gått hela därifrån. Lyckliga och stärkta. Jag hade börjat livet som mamma i min egen inre kraft. Jag hade kunnat uppfostra nästa generation tillsammans med mina medsystrar runt mig. I kraft, styrka självsäkerhet och energi. Men nu hade vi bara överlevt ett trauma, jag och min son.
Ansvaret som läggs på mig
Ansvaret låg nu på mig att hitta rätt, läka. Jag förväntades bara komma in i en roll jag inte visste hur jag skulle komma in i, en trygg mammaroll. Jag behövde dessutom pussla ihop allt själv för att klara av att leva igen och klara av att vara mamma. Förstå att jag blivit traumatiserad och att detta inte var mitt fel. Jag hade litat på ett system som inte litade på eller respekterade min kropp eller den födande kraften. Jag var i ”survival mode” hela första året mer eller mindre. I chock. Tänk om min son hade fått hela mig från början. Den hela, starka versionen av mig. Han är värd det. Det visste jag så därför hade jag också ovanpå detta, dåligt samvete!
Jag har försökt förklara för min man hur det kändes eftersom han inte kan förstå hur svårt och kränkande det faktiskt var:
Tänk dig att du kräks. Det är något din kropp bara gör. Tänk dig då att andra personer rusar in och behandlar dig illa medan du kräks. Klipper upp kinderna på dig så du kan ”kräkas lättare”, stoppar ner fingrar i halsen när du inte kräks för att få upp mer. Tänder lampor och lyser in i dina ögon, spärrar upp dina ögonlock fast du vill blunda. De tar makten ifrån dig. All kontroll. Du blir inte respekterad. Du har ingen kontroll alls längre men du fortsätter bara kräkas hos människor som inte bryr sig om dig alls eller bryr sig om din upplevelse. Allt detta sker medan du kanske har det mest andliga uppvaket någonsin på insidan. Jag ville bara fly men min kropp kunde inte gå därifrån.
Post partum
Sedan började tiden efter förlossningen. Då var det som om något tog tag i mig. En kraft, en aggressiv kraft. Som drog upp mig ifrån min sittplats på tåget, öppnade dörren och tryckte ner mitt huvud mot rälsen. Medan tåget bara körde fortare än någonsin. Nu handlade det om emotionell överlevnad. Läkarna hittade dessutom även ett blåsljud på min sons lilla hjärta. Inte undra på att han inte klarade av alla droger, igångsättning, stress och traumatisk förlossning.
Halva jag ligger på golvet vid dörren och andra halvan hänger utanför tåget. Något trycker mitt huvud mot rälsen, hårt. Tåget bara åker vidare som om ingenting hänt. Ingen ser detta. Ingen hör mig. Men där ligger jag och kämpar i det tysta. Allt känns läskigt, svårt och nära döden. Jag är oviktig för min son, så känns det på sjukhuset. Ingen försöker göra min upplevelse trevlig. Jag försöker läka ihop fysiskt, psykiskt och själsligt efter den omvälvande förlossningen. Försöker också förstå den bland all “gas-lignting” ifrån alla håll. Samtidigt som jag behöver göra mig hörd, få svar på frågor, förstå, gå på läkarbesök med min son, hjälpa min son, knyta an, lära mig amma osv osv. ”Din son har VSD, det är ett hjärtfel. Troligen kommer han behövas opereras men vi vet inte när.” Där blev det återigen för mycket.
En klump i magen och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Tillslut fick vi åka hem. Jag grät, allt brast. Hade extremt mycket ångest, hade ont. När jag kom hem fick jag en stor reaktion på allt jag upplevt. Men jag hade inte ord på det, bara en känsla att nåt var och är fel. Gråter, darrar, är svag och skör. Nu mådde jag även illa och kräks, har svårt att äta och dricka. Med ett uppklippt underliv som ska läka ihop, en enorm besvikelse på mina barnmorskor, känslan av att jag blivit våldtagen ekar fortfarande i mig, en livmoder som drar ihop sig med otroliga eftervärkar, bröst som blivit tunga som stenar och gör förskräckligt ont som ett barn nu ska äta av. Men han är också sjuk och ska opereras?
Jag har nog faktiskt aldrig mått såhär dåligt som jag gjorde när jag kom hem ifrån BB. Läkarbesök och undersökningar hela tiden, fram och tillbaka till sjukhuset. ”Du borde vara tacksam” får jag höra. ”Tacksam att det finns sjukvård.” Tåget bara susar och kör, allt jag hör är dånet och gnisslet från rälsen som kommer närmare och närmare mitt huvud. ”Åh passa på att njut nu! njut!”
Vakna varje halvtimme på natten med en ömmande, sårig kropp som bara vill vila, SOVA och läka. Halvtimmen jag sov hade jag extrema mardrömmar. Men varje halvtimme ville han äta, så måste han få det. Jag ska trösta ett barn trots det. Ett barn, som i vårt fall, också är hjärtsjuk. Hans hjärta klarar inte av livet utanför livmodern. Tänker ”va fan skulle han ut tidigare och göra?” Tillslut började jag pumpa och min man fick mata på flaska nattetid. Så jag kunde få sova längre sträckor på nätterna. Pappan tog all nattmatning och han gick även iväg till skolan på morgonen.
Men nog blev jag också uppläxad av BVC att så (amma OCH ge på flaska) kan man inte göra. ”För då förvirrar man barnet och barnet kommer sluta amma helt!” Men så var det ju inte, inte för oss. Han ammade dagtid och tog flaskan nattetid. Vänner tyckte så synd om pappan som skulle både vakna på natten och gå iväg på morgonen. Han fick empati och beröm. ”Wow vilken far, vilken man!”. Jag fick inga sådana lovrop. Jag hörde mest kritik, att jag ska sluta klaga och vara tacksam. Det förväntades mycket mer av mig.
Väl hemma sitter jag bara vaken och vaktar honom. Att sova känns farligt. Måste vakta. Hela min kropp gör ont fysiskt och psykiskt. Han ser på mig och jag känner att jag måste säga något. Hans blick ser mig. Känns nästan lite främmande, obehagligt att få ögon som ser, bekräftar att jag finns. Som om han sa ”Vi kämpar tillsammans, tack för allt du gör!”… en tår bränner längs min kind. Tillslut bryter jag tystnaden ”Mamma är här” säger jag. Orden gör något i mig. Något ändras. Orden får mig att orka lyfta huvudet lite som snart skrapas mot rälsen. Jag blir förvånad. Något vaknar i mig. En kraft. ”Mamma är här!” upprepar jag. Det nästan pirrar i själen. Säger det igen och ingen. Säger det så ofta att jag börjar förstå att jag säger det för min egen skull. ”Jag är mamma nu…” Är jag verkligen det? tänker jag. Tvekar. ”Mamma är här” viskar jag ändå till min son. Känner kraften. Pirret… ett ljus. Ännu en tår faller ner på mina kinder. ”Mamma ÄR här”. Säger jag i ett desperat försök att orka med allt och hämta styrka. Nu säger jag det även på dagtid, ja överallt! Mantrat känns tryggt på något sätt. Att en mamma ÄR här, är något som signalerar trygghet även för mig. Den påminner mig om att jag visst kan växa in i rollen som en trygg punkt, en mamma.
”Mamma är här”
Mamman som varit där hela tiden inuti mig, hon vaknar till liv. Det känns som jag kallar på henne. Jag ser plötsligt hur en ny tågvagn har öppnats på mitt tåg. En vagn jag inte kunnat gå in i innan. Dörren står på glänt. Det lyser. Det känns spännande att undersöka. Men samtidigt känner jag besvikelsen på mig själv. Ensamheten och är förvirrad. Jag känner flera saker samtidigt. Jag gråter och viskar till min son ”Förlåt att jag svikit dig!” Jag ska ju vara bättre än så här. Jag vet ju det. Jag är inte så här trasig. Jag skäms att jag varit så trasig under första tiden med mitt barn. Jag skäms inför honom hur jag fött honom. Det känns ovärdigt, han förtjänade bättre. Även jag förtjänade ju det och jag förtjänar att vara en hel mamma för början. Jag ska redan under förlossningen ha hittat denna nya tågvagn och gått in i den med min bäbis. Men jag hänger halft utanför samma tågvagn som tidigare.
”Mamma är här… någonstans är hon det. Det är du och jag nu.” Han suger tag. Jag håller andan för att kämpa igenom smärtan som känns när någon suger så där första amnings dagarna. Huden har inte tjocknat till. Det bränns. Biter ihop och viskar igen ”Mamma är här. Ät nu. Det ska bli bra detta!” Lovar jag, för att jag måste tänka så nu.
Är skör och trasig men ändå den starkaste versionen av mig som jag någonsin varit. Helt nedbruten och uppklippt av ett patriarkat som tagit makten i födandet ifrån kvinnan genom historien. Bristande förlossningskunskap, inget stöd och rädslor. Vår västerländska förlossningskultur med sin historia har ekat i mitt förlossningsrum och gripit tag i mig. Rutiner, ingen tilltro till kvinnokroppen, kontrollerande hårda händer och instrument över min livmoder och min makt. Droger och en fruktan för kvinnans kraft och tillit.
Den födande kraften når mig
Men här i natten med en viskning, trots det jag har varit med om, har den födande inre kraften nått mig. För ingen kan undgå henne. Jag ser denna kraft som en Gudinna, oberörd av världen. Hon tränger sig in och igenom, berör och transformerar oavsett bristande stöd, kunskap eller trauma. Den kraft som får en kvinna att bli mamma. Vi måste förstå att en ”mamma” är den starkaste versionen av en människa. Jag visste inte det då men jag lyckades förvandlas till en mamma i min egen inre kraft trots trauma, sjukdom och stress. Med ett litet skört mantra ”Mamma är här”.
Men hade du frågat mig då hade jag känt mig misslyckad, fördröjd och skamsen. Trasig. Att alla var bättre än jag, så kände jag. Vilse i ensamheten och okunskap. All min energi gick till att läka, låta mantrat ”mamma är här!” få växa försiktigt men stadigt. Att BLI mamma och knyta an till mitt barn tog enorm energi eftersom jag upplevt ett trauma och kämpade emot ett hjärtfel på sjukhus. Men jag lyckades göra det.
Du kan inte misslyckas med att föda ditt barn. Det kan vara mer eller mindre traumatiskt eller inte traumatisk alls. Med stöd, kunskap eller inte. Gudinnan Föda har ändå vidrört dig och förvandlat dig. Lita på att hon är där oavsett. Men jag önskar alla kvinnor en stark och härlig förlossning vägledd av inre kraft. Eftersom det är kvinnans ”birth right”.
Det har tagit år för mig att förstå vad denna Gudinna gjorde med mig och att hon faktiskt var med mig trots allt. Jag som trodde att jag blivit lämnad på grund av mitt trauma. Att jag fött på fel sätt och blivit förstörd och svikit min son. Men det var vår födande kultur och hur barnmorskor tvingas arbeta som svek oss. Idag känner jag mig stolt när jag ser tillbaka. Jag var stark. Jag blev mamma under väldigt svåra omständigheter, helt på egen hand. Helt ensam listade jag ut det och hittade den födande kraften fast det var dagar efter jag fött. Jag är inte en fantastisk kvinna och mamma på grund av mitt trauma, utan trots mitt trauma! Jag klarade detta trots bristande support och kunskap.
Allt läkte ihop, amningen började fungera fantastiskt efter några veckor. Vår amningsresa var det bästa av hela min resa in i mammalivet. Det var med hjälp av den som JAG hittade den födande kraften i natten. Jag saknar att amma varje dag. Han klarade av att både amma och bli flaskmatad. Efter hans operation satt jag med honom i soffan, hud mot hud och ammade i 6 timmar i sträck. Vi behövde det. Lugnet, de läkande oxytocinet, närheten, anknytningen, kärleken. Hans ärr efter operationen låg mot mitt hjärta och läkte medan han ammade. Nu var jag hans mamma ända ut i fingertopparna och lång in i själen. Jag började förstå vad nyblivna föräldrar pratar om. Den där ”rosa bäbisbubblan” jag skulle njuta av. Den kom. Då vi slapp ligga på sjukhus bland ekon av kvinnoförtryck och springa på läkarbesök och kämpa som idioter i motvind, då kom den ikapp.
Minns natten jag satt med honom på soffan, 8-9 veckor senare. Han hade hunnit opereras. Våra kroppar var lite mer ihopläkta då. Vi ammade smärtfritt. Jag tittade på honom och utan att tveka viskade jag ”Mamma är här!”.
Jag lyfte upp mitt huvud som mot min vilja tryckts ner mot tågrälsen. Reste mig upp, borstade av det där aggressiva som höll fast mig. Tog mitt barn, höll honom nära och gick in i den nya tågvagnen där det fanns mer ljus och värme.
”Mamma är här nu!” sa jag självsäkert och gick in i den nya tågvagnen, stängde dörren bakom mig och lämnade allt.
Lämnade mitt gamla liv, mitt gamla jag. Här fick vi vara i fred, äntligen!
Vi marineras av den födande kraften och etablerar våra nya roller. Jag som ny mamma och han som ny människa. Här fick vi älska och lära känna varandra och amma när vi ville. Jag fick vara mamma på det sätt som min själ var menad att vara mamma. Jag älskar mig själv som mamma nu. Jag reste mig trots trauma och jag blev förvandlad av den heliga, magiska, kraften som Födande innebär. Det är det som är kvinnors styrka men också vår svaghet. Vi reser oss trots brister, våld och trauman. Vi kan göra allt. Vi är starkare än allt annat på vår planet. Ännu starkare som mammor. Men vi behöver ändå kräva förändring för ingen ska behöva gå igenom det jag gjorde eller värre.
Nu är jag utbildad “föda med stöd” – doula och brinner för att hjälpa kvinnor igenom en graviditet, förlossning och postpartum i den födande heliga stärkande kraften från början till “slut”. Jag ser mitt jobb som doula som heligt.
För att få ha rätten att tro på och föreslå det jag känner är sant.
För att få se HELA dig och jobba holistiskt.
Det är därför jag valt att lämna läkaryrket för att istället jobba som doula.
Mikaela heter jag och är doula och legitimerad läkare. Min dröm under min uppväxt var att få jobba som läkare. Som läkare skulle jag få hjälpa och stötta människor när de är i en utsatt position och ett sårbart tillstånd. Under åren jag jobbat kliniskt som läkare har det tyvärr visat sig att tiden och förutsättningarna för att faktiskt få se hela den människa jag har framför mig saknas, trots att jag valt geriatrik som inriktning som är en av de specialiteter där det ges mest plats för detta.
För mig är människan en helhet. En flerdimensionell varelse där kropp, sinne och själ hänger ihop. Om det finns ett lidande i själen som inte adresseras, kommer det förr eller senare att visa sig i kroppen. Finns det oroliga, tunga tankar i sinnet som inte får ta plats, kommer det förr eller senare att påverka både kropp och själ. Om kroppen inte får det den behöver för att må bra, kommer varken sinne eller själ fungera optimalt eller ha en plats att verka från.
Sjukvård handlar inte bara om att lägga pussel med symtomen, sätta en diagnos och påbörja behandling. Sjukvård för mig är att få tiden att höra det som sägs mellan raderna, förstå vilken livssituation just denna person befinner sig i och hur sjukdomen påverkar dennes liv. Få plats att se till de sår och trauman som nu färgar upplevelsen av behandlingen och möjlighet att möta själen när man kommit dit att kroppen snart inte längre orkar mer. Att få se till och möta HELA människan. Inte att ”producera vårdtillfällen” som det kallas enligt den modell sjukvården bygger på idag. Vart tar värdet och betydelsen av mötet mellan två människor vägen då?
Jag drömmer om en sjukvård där varje patient fick känna att hon blivit sedd, hörd och lyssnad på oavsett vilken del av vården hon möter. Men en av de viktigaste platser där detta behöver vara norm är i all vård som rör fertilitet, graviditet och födande.
För dem som längtar och kämpar för att en dag få bli förälder, som upplever svårigheter att bli gravida eller få behålla en graviditet, kan avsaknaden av det själsliga stödet inom vården vara förödande tror jag. Jag är övertygad om att själsliga trauman kan påverka möjligheten att bli gravid. För finns det idag någon som kan säga att kropp och själ inte har något samband och att en själslig smärta inte påverkar den fysiska kroppens förmåga att bli gravid?
Tyvärr är det idag allt för många kvinnor som upplever att de inte blivit lyssnade på, inte fått gehör för sina önskningar och ännu värre blivit överkörda eller fått genomgå interventioner eller behandlingar som de inte gett samtycke till när de födde barn. Det är dags att vården börjar efterfråga och värdesätta kvinnans upplevelse av födseln och förstå vidden av hur detta påverkar henne resten av livet.
Att jobba som doula innebär för mig att som huvudsyssla få se, lyssna och stötta tills DU känner dig sedd och hörd. Att få jobba holistiskt, som för mig betyder att utgå från en tankegrund där människans olika delar hänger ihop och se till helheten med kropp, sinne och själ.
Att som fertilitetsdoula ge utrymme för lyfta på de stenar som ingen inom vården haft tid att lyfta på, när fokus ligger på kroppens förmåga att bli gravid. För kanske är det inte i kroppen en eventuell blockering finns. Sinnet och själen får ta plats och utrymme skapas för den längtan som finns och den påverkan det har på livets alla delar. Det är tufft och påfrestande att varje månad när mensen kommer, sörja något som aldrig varit. Och den sorgen måste också få en plats att vara.
Att som doula i kombination med bland annat min utbildning inom EFT (emotional freedom techniques), få ge plats för dig att bearbeta och överkomma förlossningsrädsla eller tidigare förlossningstrauman, för att du ska kunna se fram emot eller se tillbaka på ditt barns födelsedag med värme och glädje.
Att som förlossningsdoula få gå igenom och bearbeta de tankar och känslor som är kopplade till födandet för dig och ge plats för att din upplevelse av födseln ska bli så stärkande och positiv som möjligt. Att få informera om anatomi, fysiologi, endokrinologi och även om rutiner och rättigheter för att du ska kunna ge ett informerat samtycke till föreslagna procedurer och eventuella interventioner när du föder barn, eller använda din rätt att tacka nej. Det finns inget rätt eller fel sätt att föda barn på. Om det inte känns rätt i din mage, för din intuition, då är det inte rätt för dig.
Idag får jag jobba med att stötta kvinnor i att lita på den känslan. Jobba med att du ska få hitta din kraft och få föda som du önskar. För kvinnor som fått föda på sina villkor och barn som kommit till världen från en mamma som lämnar födseln med en känsla av styrka och kraft, är barn som kommer kunna utföra stora saker i livet. Det är jag övertygad om. Det spelar ingen roll exakt hur eller var du föder, så länge det är på dina villkor och du känner dig informerad och delaktig i beslutsfattandet.
Nu har jag hittat mitt drömjobb. Jag får kombinera min kunskap om kroppens anatomi, fysiologi, endokrinologi, påverkan av sjukdomar och komplikationer som kan uppstå, med att ge ett emotionellt, mentalt och fysiskt stöd till en kvinna och eventuell partner vid längtan efter graviditet, under graviditet och födsel samt vid förlossningsrädsla eller upplevelse av traumatiska födslar. Denna kombination innebär att jag får jobba med att se, höra och lyssna på hela dig. Får ge plats för att du ska hitta din kraft och styrka och för att du ska kunna gå lite lättare genom livet, vare sig tyngden beror på infertilitet eller rädsla för att föda barn, och för att du ska få föda barn på det sätt som är rätt för dig. Jag får nu äntligen jobba holistiskt och med en holistisk synvinkel på människan.
Om du också tror att människans kropp, sinne och själ hänger ihop och påverkar varandra, så hoppas jag att du hittar någon som kan stötta dig på det sätt som du behöver för att hela du ska bli sedd och hörd. Oavsett vilken del av vården du behöver möta.
Jag sitter på en pall bredvid badkaret. Det är en sån där rullande pall utan ryggstöd som är formad som en sadel typ, den är lagom mjuk och gör att vi barnmorskor kommer ner på en bra nivå samtidigt som vi kan röra oss rullande i rummet. Kvinnan andas lustgas i badet och har fantastiskt stöd av sin partner som har sitt huvud tätt intill hennes. Susandet från lustgasen hörs i bakgrunden, hon ljudar och börjar trycka på under värken. “Jag har aldrig haft en vattenförlossning,” tänker jag. “Borde jag göra något?” Jag känner hur en släng av oro växer i magen. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Hade jag varit orolig då? Nej,” tänker jag och tar några lugnande andetag. Allt är som det ska. Jag viskar till min undersköterskekollega att en till barnmorska gärna får komma in, det är min första vattenförlossning. Det känns oansvarigt att inte ha en till barnmorska på rummet. Och det är min första förlossning som jag har hand om ensam. Efter 1,5 år studier och flera veckor av bredvidgång är jag äntligen här och bistår min första födsel som ansvarig barnmorska.
Jag ber kvinnan komma på knä så att jag kan hålla ett perinealskydd medan hon krystar. Detta var något som var väldigt viktigt för henne, det stod i hennes förlossningsbrev som vi gått igenom tillsammans tidigare. Hela min arm är under vattenytan och eftersom jag inte kan se hennes underliv får jag använda mina fingrar för att känna vad som händer där i vattnet. Jag kan känna att huden buktar på när hon krystar, snart känner jag toppen av barnets huvud mot mina fingrar. Strax innan bebisen föds viskar min kollega som tyst smugit sig in på rummet “Huvudet måste vara under vattenytan tills den är ute.” Jag nickar som svar. Jag vet detta. Jag har själv fött i vatten. Jag har sett min kompis föda hemma i vatten. Jag har ägnat timmar åt att titta på vattenfödslar. Ändå är jag så tacksam för påminnelsen och stödet jag har i rummet, att veta att hon sitter där bakom mig och stöttar upp om det behövs.
Bebisen föds och får komma mellan mammas ben under vattenytan fram till sina föräldrar, där undersköterskan hjälper föräldrarna att ta emot. Inom en minut skriker bebisen. Ett nytt liv välkomnas till världen. Glädjen och lättnaden fyller rummet. Det är en unik känsla direkt efter ett barn föds. Alla pustar ut, värme sprider sig, oxytocinet flödar.
Den lilla familjen får en kort stund att få vara i sin bubbla, jag tar ett steg tillbaka. Sedan viskar min kollega att moderkakan helst inte ska komma i badkaret så vi hjälper kvinnan upp. Det är där jag känner att jag kunde ha väntat, gett dem mer tid att få vara i sin bubbla. Men vi är på sjukhus och jag är ny, jag får rätta mig efter verksamhetens regler. Jag vågar inte vänta utan gör som min kollega uppmuntrar mig till. Kvinnan får komma till förlossningssängen och föda fram moderkakan där.
I januari 2021 tog jag äntligen min barnmorskeexamen
Efter 16 år av drömmande om att bli barnmorska, tog jag, mitt i en pandemi, min barnmorskeexamen över zoom på min dotters 15-års dag. Det kändes som om cirkeln slöts den dagen. Drömmen att bli barnmorska växte nämligen fram under min första graviditet med min dotter. Vägen dit var varken rak eller lätt. Men på vägen har jag mött så många barnmorskor som stöttat mig, lärt mig och uppmuntrat mig. Om en behöver cheerleaders ska en ha barnmorskor i sitt liv, helt klart! Finns inga som är så bra på att uppmuntra, peppa och stötta en.
Jag kände att när jag fick min nya titel som barnmorska att jag äntligen hade fått rätt titel. Jag kände mig aldrig som en sjuksköterska, det var liksom fel på något sätt. Som om jag tagit på mig ett par skor som såg ut att vara mina men inte passade. Barnmorska är mina rätta skor! Jag känner mig så stolt över min titel, stolt över mitt yrke och stolt över mina kollegor världen över.
Under åren har jag haft väldigt mycket tid att tänka på vilken typ av barnmorska jag vill bli. Hur jag vill bemöta familjerna jag möter. Hur jag ska visa att jag respekterar dem och deras val. Hur jag ska lämna mina egna åsikter utanför deras svär och respektera deras resa till föräldraskapet.
Men det är också svårt att vara ny, i ett nytt yrke och på en ny arbetsplats. Det blir lite av en identitetskris att inte kunna rutiner, känna kollegor eller hitta i lokaler. Jag kom från en arbetsplats där jag varit i över tre år, jag hade fantastiska kollegor och visste vem jag skulle be om hjälp för vad, jag kände mig trygg. Nu valde jag att starta om. Vem kan jag be om hjälp? Vem kan jag bolla med? Vem kan jag luta mig mot? Jag behövde testa, läsa av, erfara. Sånt tar tid och tålamod.
Att vara ny betyder att du måste anpassa dig efter dina kollegors rekommendationer, avdelningens PM och läkarnas tycke på ett sätt som de erfarna inte behöver, de har sin erfarenhet att luta sig mot. “Vad hade jag gjort om jag vore erfaren?” Det har varit mitt mantra detta första år som barnmorska på förlossningen. För erfarenheten ger trygghet, lugn och otroligt mycket is i magen. Alla dessa saker är egenskaper jag ser och har sett hos de barnmorskor jag ser mest upp till. De barnmorskor som vågar handha en förlossning utan att göra vaginala undersökningar eller lyssnar bara med trätratten för att det är det kvinnan vill. De barnmorskor som vågar bistå en oplanerad sätesfödsel eller bistå födande i hemmet. De barnmorskor som inte måste någonting utan anpassar sig efter den födande, som vågar stå upp för den födande och dess partner, som vågar. Det är så komplext att vara barnmorska, att veta när en ska sitta på sina händer och avvakta och när en ska vara proaktiv och göra. Det är mycket att hålla reda på, en ska vara flera steg före och samtidigt inte patologisera något som är friskt. Det är ett stort ansvar och det finns många risker. För vi barnmorskor har alltid ett hot hängande över huvudet på oss, läkare som skriver avvikelser, födande som gör anmälningar, anhöriga som blir arga. Vi ska anpassa arbetet efter verksamhetens alla krav, skriva allt i journalen så vi har ryggen fria, blanda in läkarna i alla patienter och tillgodose den födandes önskemål, krav och fysiologiska process.
Vad hade jag gjort om jag vore erfaren? Då hade jag varit den barnmorska jag hoppas att jag en dag kan vara fullt ut. Midwife. Med kvinnan. Inte för regionen. Inte för verksamheten. Inte läkarna eller kollegorna. För den födande, det är ju därför jag blev barnmorska. För att stärka och stötta, och ibland bara sitta på en pall och observera i tystnad då ett nytt liv håller på att börja.
Nandi heter jag och bor i Malmö. Jag är doula, barnmorska och undervisar i Hypnobirthing. Jag försöker dela med mig av kunskap och tips på engelska på min Instagram och min YouTube-kanal. Och så är jag mamma till tre barn också, en dotter på 16 år och två söner 8 och 4 år. Jag skulle beskriva mig själv som “multi passionate” eftersom jag har många olika saker jag brinner för. När Märta bad mig skriva ett inlägg funderade jag länge på vilket ämne jag skulle välja, det finns så många saker att skriva om. Jag valde att skriva om att vara ny för det är något som påverkar oss alla på olika sätt och något jag pratat mycket med mina före detta kursare med. Det har varit ett omvälvande år som ny barnmorska, under en tid då många i min region lämnat regionens största förlossningsavdelning och pandemin kommer och går. Jag är ändå så glad att jag valde att ta steget att bli barnmorska och att söka jobb på just min arbetsplats.
Vi bestämde oss redan första kvällen för att vi skulle ha barn ihop, trots att vi sammanlagt hade 4 från tidigare äktenskap. Men den här sortens kärlek krävde ett förkroppsligande, och barnaskapandet tog sig en nästan rituell form. Vi ropade på henne.
Två tidiga missfall senare kom hon till oss. Vi som faktiskt bara varit tillsammans i 2 ½ menscykel lärde känna varandra genom graviditeten, allting gick via henne.
Jag hade fött mitt första hemma för 8 år sen, en utdragen process med en del störiga element jag nu ville förbättra. Ända sen dess hade jag längtat efter att få föda typ ensam i en garderob. Han hade deltagit vid 3 sjukhusförlossningar och jag ville så gärna visa honom något annat. Samtidigt, med tanke på mitt jobb, så fanns det en liten föraning om att det kanske var meningen att jag skulle få en sjukhusförlossning själv också, liksom en referens.
Rutinultraljudet visade på heterotaxi, en ovanlig avvikelse som kunde vara väldigt allvarlig. Det talades t.o.m. om abort, men trots att vi var ett så nytt par så kände vi en orubblig tilltro till att vi hade kapacitet att ta hand om henne, oavsett hur sjuk hon potentiellt skulle vara. Därmed slussades vi in i specialistmödravården för resten av graviditeten, med tusen ultraljud, hjärtundersökningar och försök till att kartlägga hennes organ. Att föda hemma fanns inte på kartan längre, jag var glad att jag ens fick tillstånd att föda vaginalt.
Första gången jag födde tog det 3 dagar med relativt regelbundna värkar och ett plågsamt stillestånd på 6 timmar där jag satt fast på 9 cm med kanten kvar. Krystvärkarna kom inte, så jag tryckte på ren vilja medan barnmorskan manuellt trädde polokragen över barnets huvud. Ingen rosenbladsprydd hemförlossning till änglasång direkt. Nu i efterhand förstår jag varför jag inte kunde öppna mig helt, men det funkade med jävlaranamma också.
Den här gången var jag i en rätt mysig latensfas i fyra dagar, utan att riktigt förstå det själv. Slemproppen gick och jag vaggade och sjöng medan jag väntade och väntade på regelbundna värkar, men det var ingen fjutt på dem alls. Alla fyra barnen var hos oss den helgen, så när jag var vaken kom jag ingen vart och när jag vilade avstannade det helt. Så otroligt frustrerande. Inte förrän vi lyckades bli av med alla barnen tog det fart, och då gick det snabbt.
En halvtimme efter att sista barnet var avlämnat hos mormor så stod jag på huk i köket och ljudade. Vi tryckte i mig lite mat och lade oss för att vila, och han laddade ner en värk-app för att kolla hur ofta de kom. Han satte på den och den pep omedelbart ÅK IN! Nämen det kan inte stämma, jag går in i badrummet och duschar lite sa jag. Inom en kvart hade vattnet gått och jag spytt ner hela badkaret.
Jag kröp in i foajén på Lunds kvinnoklinik, bara för att få veta att jag bara var öppen 2cm. “Vad i helvete, det här är inte 2 centimeters-smärta!” sade jag, det var nämligen 8-10 cm-smärta enligt mig som ju ändå har fött förut och doulat en del. Jag tycker mig känna igen en transition när jag ser den. Vadå 2cm?! “Men du är utplånad åtminstone” sade barnmorskan, som att det skulle vara någon tröst. I efterhand förstår jag att det var just det som spelade roll, inte centimetrarna.
CTG:t lät inte bra alls. Lillan var tydligen hemskt stressad och det krävde en massa grejer som jag tydligt skrivit nej till i förlossningsbrevet; infart i handen, skalpelektrod, en massa laktatskrapande på barnets huvud medan jag låg vrålande på rygg. Fy fan, men vad gör man inte när det faktiskt kan vara fara å färde. Någonstans inombords kände jag att det här stämmer inte, hon mår bra, hon bara jobbar hårt, men med tanke på hennes syndrom och möjligheten att där fanns något hjärtfel så tänkte jag inte tjafsa emot. Lovemark masserade mig varje värk, men allt det vi hoppats på vad gällde musik, dans, kyssar, mysbelysning, att filma osv blev det inget av alls.
Efter ca 2 timmar konstaterades det att jag var knappa 4 cm öppen och jag kände bara “jag överlever inte flera timmar till av detta”. Värkarna var så täta och starka att jag knappt hann andas och när jag äntligen fick stå själv i duschen kände jag plötsligt en ny nivå som jag aldrig känt förut. “Rasande” är det bäst beskrivande ordet. Precis då kom personalen åter springande och sade att “såhär får du inte stå, nu mår barnet jättedåligt enligt maskinerna, du får hoppa upp på sängen och stå på alla fyra istället!”.
Förlossningsläkaren var redo med en lösning som hon ville spruta upp i livmodern för att försäkra sig om att inte navelsträngen låg i kläm, men när jag sade till barnmorskan att jag trodde att jag hade krystvärkar tog hon beslutet att vänta lite och faktiskt låta mig testa att krysta.
Jag tyckte det lät som vansinne att krysta från 4 cm, det var ändå bara en kvart sen de konstaterade den öppningsgraden, men jag kunde känna lillan trycka sig ner och hela jag kändes som en tub som Gud våldsamt klämde. Låt gå. En krystning, och barnmorskan sa “Pappa, du kan komma runt här och ta emot”. Va?! “Jadå, vi ser huvudet.” Två tryck till och ut kom hon, hur välmående som helst.
Allt förarbete hade alltså spelat roll, de där långa dagarna hade mjukat upp mig tillräckligt. Lillan visste precis vad hon gjorde, och man kan inte lita på centimetrar. Nu kom oron över hur hon skulle klara livet utanför. Barnläkaren kom, neo kom, alla skulle titta men hon var helt frisk. Inget spår av stressen som CTG-apparaten varnade för. Tog bröstet direkt och åt, jäkla mirakelunge. Och sprack gjorde jag inte heller (fast min svanskota värkte i en månad).
Jag är evigt tacksam till barnmorskan som snyggt vägde professionell riskbedömning med lyhördhet inför livets nycker och de människor hon tog hand om. Som såg att jag kunde och litade på min känsla. Som respektfullt diskuterade varje punkt i förlossningsbrevet när vi behövde omvärdera det. Hade det blivit en undersökning till där mot slutet så kan jag svära på att ingen av oss hade mått så bra som vi gjorde efteråt. Det kräver en solid barnmorskeintuition att avgöra när man faktiskt ska låta saker ske i sin egen takt.
Allt detta gjorde sjukhusförlossningen, där nästan ingenting blev som vi ville, till en värdig och positiv upplevelse i en situation där rädsla hade kunnat vara den dominerande känslan. Nu blev det istället ett testament till mitt barns livskraft, hur hon chockar alla med sin vitalitet.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
