Kategori: The Positive Birth Calendar

Att föda även första barnet hemma

1 kommentar

Av Morlin Schubert

Jag heter Morlin och vill slå ett slag för att våga föda även första barnet hemma. 

“Jo, vi har tänkt på hemfödsel. Hoppas vi kan föda hemma med andra barnet, men med första känns det bäst att vara på sjukhuset ändå.” Jag nickar, jag förstår mina vänner, mina doulaklienter. “Jag fattar.” Det gör jag verkligen. Men en liten fråga finns där, längst bak i huvudet: varför?* 

Jo, jag vet ju varför. Det känns säkrare. Du har aldrig varit med om att föda barn, ens med när ett barn föds, du vet inte hur det kommer att bli. Du har aldrig upplevt värksmärta. Du vet inte hur det är att föda, du vet inte om du kanske ändrar din nuvarande plan och visst kommer att vilja ha medicinsk smärtlindring. Och sjukhuset är ju det vanliga. Det trygga. Det säkra, det har vi lärt oss. Jag fattar, verkligen. Och jag undrar: är du medveten om vilken skillnad det är mellan att planera för en hemfödsel eller en sjukhusfödsel? Jag vet att du har läst på, du vet hur du kan försöka skydda fysiologin på sjukhuset, du har förberett dig. Du vet att du kan säga nej. Du har övat på att säga nej. Du vet att du kommer behöva säga nej. Är du beredd att lämna din bubbla och säga nej?

Den här texten är till dig som tänker på hemfödsel. Till dig som vill föda fysiologiskt, dvs utan störningar och interventioner. Jag vill dela min upplevelse av att föda mitt första barn hemma. Inte för att jag tycker att alla bör föda hemma, men för att du som har tänkt på hemfödsel ska få lite mod att tänka mer på det. Känna på det. För det är det allt handlar om: Känslan. Kroppen. Själen.

Golden hour, ostört, medan barnmorskorna skrev journal i köket. Att få vara hemma sedan och få vila ut i sitt eget hem tyckte min man var bland det bästa med hemfödslarna.

Idag har vi inte längre någon förkroppsligad kunskap om födandet. Vi är inte längre med när våra systrar föder. Vi ser inte våra vänner hantera värkar. Vi håller inte i nyfödda barn. Ser inte amning övas. Förrän vi själva föder, vi själva håller vårt nyfött barn, vi själva ammar. Det enda vi har idag är å ena sidan verklighetsfrånvända och skrämmande filmer. Skämt för att man vill skratta och inte gråta. Hahaha, jag trodde jag kunde föda barn, så naivt jag var, det är som att skita ut en melon ju, tur att sjukvården fanns för att rädda livet på mitt barn och mig. Det är faktiskt väldigt svårt att ändra internaliserade kulturella föreställningar om födandet som farligt, speciellt med bara hjärnan som hjälp. Speciellt om kroppen inte har något att sätta emot. Även du som tror på att födandet inte är farligt har mest sannolikt internaliserade sanningar som är svåra att komma åt med rationalitet allena. 

Vi ser å andra sidan tillrättalagda filmer på instagram, ihopklippta så att det råa försvinner, ljuden, väntan, tvivel, rädslan. För rädslan finns ofta med, stundtals, men i rätt omgiving är den övergående, tilliten tar över, jävla anamma. 

Våra kroppar vet inte längre vad födandet är, så våra hjärnor blir våra följeslagare i förberedandet. Vi läser. Vi läser. Vi läser. Förstår, planerar. Pratar och läser. Men när vi sedan föder, då har neocortex lämnat oss. Då är vi bara kroppar, bara känslor. Det vi läst är teori, men det är kroppen som föder. Däggdjurskroppen som inte kan viljas till att tycka att det som hjärnan har bestämt är det tryggaste alternativet.

Våra kroppar ändå. De föder trots att vi åker iväg med dem mitt under värkarbetet. De föder ändå trots att olika personer kommer och försvinner igen. Alltid försvinna igen. Alltid en agenda i kommandet. Hur lyhörd och ödmjud barnmorskan än må vara: hon har en agenda när hon kommer in. Undersöka, kontrollera, berätta, kolla, rutin:a. Du är i din bubbla, hon kommer in och vill något. Och sedan går hon ut igen. Du krystar ju inte ännu, och hon skulle nog bara störa. Dessutom ska hon snart in på rum fyra, hon ser på väggen att de har ringt. Men hon är mjuk, har läst ditt brev och respekterar dina val. Du kommer kunna föda fysiologiskt. Hoppas vi. Hoppas du hinner föda innan hennes skift tar slut. Hoppas hon har lika snälla kollegor. Undrar vem som kommer sedan? Undrar när bebisen ska komma. Undrar om kontrollen, undersökningen, rutinen visade att allt är ok. Så att ingen utanför behöver bli orolig. Du vet ju att ingen behöver oroa sig. Hoppas du vet det? Fortsätter veta det trots diskussioner om varför de rekommenderar att följa deras rutin? För säkerhets skull. Vi vill ju inte att något ska hända, eller hur? Vi måste tänka på bebisen, förstår du. Du förstår. Du undrar. Du tänker. Du och din hjärna.

Att bli mätt och vägd i hemmets lugna vrå.

När jag födde mitt första barn hemma hade jag inte läst på. I princip alls. Jag visste varken vad oxytocin var eller att det var meningen att man skulle slappna av under värk, inte bara mellan värkarna. Jag visste inget om interventionskaskaden, sjukhusrutiner eller forskningen som visar att det är lika säkert (och ofta säkrare) för lågriskgravida att föda hemma. Jag trodde till och med på det “obstetriska dilemmat” (att människohuvuden och -bäcken skulle vara missanpassade till varann och människor därmed hade svårt att föda) som om det vore fakta. Och då hade jag ändå gått en profylaxkurs (av, som jag nu vet, medioker kvalité). Det enda jag hade var någon slags sjukhusrädsla, en önskan om att veta vilka som skulle vara med och en önskan om att de som är med inte ska behöva tänka på någonting annat än mig och mitt barn. Inga andra kvinnor, inga andra behov. 

Men jag hade också något som många idag tyvärr saknar: en förebild och en medfödd kroppslig tilltro till födandet. Min mamma har fött mig och mina syskon hemma, och gjort födelsealbum av bilderna. Berättat. Berättat det svåra och det fina, det skrämmande och det stärkande. Min syster hörde jag dessutom födas, även om jag valde att vänta med att se tills hon var född. Min mamma i sin tur hade sett sin storasyster föda på sjukhus, motvilligt, och sedan hemma. Och bestämt sig för att föda oss hemma. Mammas kropp hade sett och känt, min kropp hade hört och känt, och då kan hjärnan gott få vila lite. 

Jag behövde inte vara så påläst egentligen. I och med att jag litade på min kropps förmåga och alla runtomkring mig kunde jag blunda, vara i min bubbla, vara helt kropp och inte hjärna. Ingen tidsuppfattning när Sepideh väl hade kommit. 

Just innan hon kom var jag uppe i hjärnan. Jag hade tagit förlossningsdrinken, eftersom medicinsk igångsättning väntade nästa morgon, efter 48 timmar med vattenavgång utan värkar. Barnmorskorna hade berättat att den kan ge pinvärkar, speciellt om livmodertappen, som min då, inte var mogen. Så strax innan Sepideh anlände gjorde det mycket ont. Jag var orolig: tänk om det här inte ens är värkar? Tänk om det kommer göra såhär ont i 24 timmar till? Hur ska jag klara det? Om det gör såhär ont redan nu? Tänk om. Tänk när. Tänk. Jag stod på tå, uppe i huvudet, uppe i oron. Bad Sepideh om en vaginalundersökning. Jag måste få veta om jag ens är igång. Kunde inte lita på min känsla. Inte lita på de andras uppmuntrande ord. Hjärnan visste ju att drinken kan ge pinvärkar. Alltså en vaginalundersökning. Det värsta på hela födseln. Ont, obekvämt, ligga ner, aldrig mer. Men beskedet: 6 centimeter. Jag var igång. Och hade dessutom kommit en bra bit på vägen. Då vågade jag gå in i födandet på allvar, ge mig hän, köra på. Och smärtan halverades. Den ändrade helt karaktär. Blev hanterbar igen. Inte längre uppe i huvudet, i oron, i tidstankar, i planering, i icke-tilliten. Den nyfunna tilliten gjorde smärtan inte längre lika ont.

6 centimeter. Lättnaden när födseln faktiskt var igång och jag inte skulle behöva stå ut med smärtan i 24 h till.

Snart därpå kom Helena, hon som jag hade valt redan i första trimestern. Hon som kunde tyska, så jag kunde lita på att jag inte kommer att behöva kunna prata ett främmande språk. (Jag kunde sedan prata och förstå svenska under hela födseln, men jag hade ju aldrig fött innan, så jag visste inte hur det skulle bli att föda.) Hon som hade arbetat på neo och var akupunktör. Jag tror inte att jag ens öppnade ögonen när hon kom, kände att hon hade kommit, någon hade släppt in henne, och det var bra att hon hade kommit. Hörde hennes röst och visste att allt är på plats nu, och jag kan släppa allt och enbart vara kropp. Inte för att jag visste att födandet fungerar bäst så, utan för att min kropp gjorde så. Stängde av hjärnan. När jag var i duschen behövde min mamma komma väldigt nära och nästan skrika så att jag skulle “vakna till” tillräckligt för att förstå att handduken jag hade lagt under knäna täppte till avloppet och att badrummet stod under vatten. När jag fick antydan till kräkreflex visste jag varken att barnmorskona tydde det som att bebisen hade nått spinae, eller att mamma hämtade en bunke för säkerhets skull. Jag såg den senare och undrade vem som hade ställt en bunke där. Jag tackade ja till akupunktur när krystfasen blev lite längre än väntat, men såg först på fotona efteråt var exakt de hade suttit. 

Jag hade förmånen att till viss grad härma traditionellt födande: en stark tillit till att kroppen kan, att det går bra att föda barn (hemma), och sedan en omgivning som minimerade alla störningsrisker: kända stödpersoner jag litade på och som hade alla förutsättningar att individualisera sitt stöd efter mina och enbart mina behov. Inga pm, inga högre uppsatta människor utanför rummet, inga vårdgivarrädslor, inga andra kvinnor att tänka på, inga skiftbyten. Och för egen del: inte för mycket kognition, rationell förberedelse, beslutsfattande, planering. Inte för mycket hjärna. Jag kunde slappna av och låta födandet ske.

Nu är alla på plats. Men jag behöver inte ”vakna” för det.

Jag hade min mamma och hennes bilder och berättelser som gav mig tillit till att kroppen kan föda. Att man kan behålla agens under hela förloppet. Att alternativ till rådande norm finns. 

Att det är ett ansträngande, tufft, smärtsamt hästjobb att föda barn, men att det inte måste innebära lidande. 

Nu funderar jag: hur kan vi öka vår kroppsliga tilltro till födandet? Hur kan vi åter bjuda våra systrar in till våra födslar och vår postpartum? Vad kan vi göra så att hjärnorna ska få vila? Vilka förutsättningar behövs för att de ska kunna göra det? Kan vi skaffa tilltro genom att föda hemma, där vi kan bubbla in oss och bara föda ifred?

Jag funderar: vi som föder hemma, kan vi bjuda in våra systrar till våra födslar? Ge dem gåvan av kroppslig kunskap inför sina resor? Så att fler kan börja känna: Det har jag aldrig provat, så det klarar jag helt säkert!**

Jag fattar att du väljer att föda så som alla gör med första barnet. Verkligen. Jag lägger ingen värdering i det. Och: 

Det finns vittnesmål om att vårdpersonal tar en omföderska på större allvar än en förstföderska – kan det vara så att du tar dig själv på allvar först efter du har fött barn en gång? 

När många hoppas på en revanschförlossning för sitt andra barn… ska vi försöka att få revansch direkt från början? 

Av Morlin Schubert

Doulagruppen

*Jag vet att frågan om att föda hemma för väldigt många är en ekonomisk fråga eller en ickebefintlig fråga, eftersom det inte finns hembarnmorskor där man bor. Jag är väldigt ledsen för alla som inte ens har valet att fatta beslut kring födelseplatsen och är bedrövad över att Sverige har ett otroligt misogynt vårdsystem där kvinnor inte får välja födelseplats fritt. Sverige är faktiskt ganska ensamt om det, på ett dåligt sätt.

** Inte Pippi tydligen, men ack ett så fint citat!

https://www.thelancet.com/journals/eclinm/article/PIIS2589-5370(20)30063-8/fulltext

Reitsma et al (2020). Maternal outcomes and birth interventions among women who begin labour intending to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2589537019301191

Hutton et al (2019). Perinatal or neonatal mortality among women who intend at the onset of labour to give birth at home compared to women of low obstetrical risk who intend to give birth in hospital: A systematic review and meta-analyses.

https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/22117057/

Birthplace in England Collaborative Group et al (2011). Perinatal and maternal outcomes by planned place of birth for healthy women with low risk pregnancies: the Birthplace in England national prospective cohort study.

https://bmcpregnancychildbirth.biomedcentral.com/articles/10.1186/1471-2393-14-179

Blix et al (2014). Transfer to hospital in planned home births: a systematic review.

Det går att förändra förlossningsvård

Lämna en kommentar

Av Marie Blomberg

Hej jag heter Marie och har precis fyllt 60 år. Jag har hela mitt obstetriska liv haft en tro på att kvinnor kan föda barn normalt. Under många år ledde jag förlossningsenheten i Linköping där vi genomförde flera förändringar av strukturer och attityder, hela tiden med målbilden/visionen att erbjuda fler kvinnor en säker normal förlossning som de var nöjda med. Att förändra förlossningsvård går men är bitvis mödosamt. Vi lyckades först öka och sedan bibehålla antalet normala förlossningar och införde att kvinnorna fick skatta sin förlossningsupplevelse med en VAS skala (ett oprecist instrument men gav oss ett mått vi kunde följa över tid). Hur vi närmade oss målbilden återkopplades regelbundet till alla som jobbade på förlossningsavdelningen för att uppmuntra att vad varje medarbetare gör 24/7 är betydelsefullt för att nå målet. Detaljer om förändringsarbetets alla delar finns att läsa i ett antal vetenskapliga artiklar.

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.12872

https://obgyn.onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/aogs.13970

Nu har jag sedan flera år lämnat över stafettpinnen på Förlossningen i Linköping och ser hur det fina arbetet fortgår. Men kan man luta sig tillbaka? Gjorde/gör vi allting rätt? Nej inte alls, det finns alltid förbättringspotential. På senare år har jag blivit alltmer akademisk och försöker bidra till en bättre förlossningsvård från den vinkeln. Jag har tillsammans med min forskargrupp i Linköping försökt förstå mer om förlossningsprogress samt oxytocinets mekanism och betydelse under förlossningsarbetet. Vi har tillsammans med forskare i Uppsala tagit fram en metod för att mäta oxytocin i mammans blod vilket öppnar upp en stor möjlighet att vidare utforska betydelse/behov av oxytocin under förlossningsförloppet med det övergripande målet att kunna erbjuda kvinnor en individuell behandling.

Under arbetet med att tränga in i oxytocinets åldriga vetenskapliga underlag sprang jag på WHOs nya rekommendation ”Intrapartum care for a positive childbirth experience” https://www.who.int/publications/i/item/9789241550215 och tilltalades av deras nya riktlinjer för förlossningsprogress (våra nuvarande baseras i mångt och mycket på studier från 50-talet), kvinnans rätt till stöd under förlossningen och delaktighet i beslut.

Om Picrino

Kvinnan är i nyckelhålet därför att hon är i centrum i den mer individualiserade förlossningsvården. Vilka är ”nyckelkomponenterna” som kommer ge henne en lyckad vaginal förlossning som utgång? Finns de i henne själv? Är hennes egen kropp/den egna graviditeten unik och svaret på vad som fungerar för just henne?

År 2020 publicerade WHO Labour Care guide (LCG), ett verktyg för dokumentation kompatibelt med de nya riktlinjerna. Min fråga blev, kan detta ytterligare förbättra en redan säker förlossningsvård i Sverige? Så föddes PICRINO studien.  www.picrino.se där vi vill undersöka om införandet av Labour Care Guide förbättrar barnutfallet och minskar andelen akuta kejsarsnitt men även vad kvinnor och deras partners samt personalen tycker. Intresset från Sveriges förlossningskliniker att delta har varit överväldigande och vi har nu 24 kliniker med i studien och 5 kliniker på väntelista. Alla kvinnor som är i aktiv förlossning på de kliniker som deltar i PICRINO kommer följa LCG. Det gör att vi kommer lära oss massor om kvinnor som vanligtvis inte deltar i randomiserade kontrollerade studier. Förberedelsearbetet är omfattande och leds av PICRINO gruppen i Linköping som består av kliniskt verksamma undersköterskor, barnmorskor, läkare och vårdadministratör. LCG ska anpassas till svenska förhållanden, digitaliseras och testas, implementeringspaketet för respektive klinik ska färdigställas, och en vetenskaplig utvärdering av införandet planeras. Vi håller tidsplanen, första klustret (4 kliniker går i gång med LCG februari 2024). 

Det jag och alla mina medarbetare förväntar oss av PICRINO är en minskning av antalet ogynnsamma neonatala utfall och minskat antal onödiga ingrepp (akuta kejsarsnitt och användning av oxytocin för att stimulera förlossningen) på basen av bredare gränserna för normal förlossningsprogress och ett förbättrat kontinuerligt stöd till kvinnor som föder. Dessutom förväntar vi oss en högre grad av tillfredsställelse med förlossningen bland kvinnor och partners.

Spännande förlossningstider står för dörren-för kvinnornas skull.

The Positive Birth Calendar 2023

1 kommentar
  • Logon ovan för årets julkalender är genererad av AI

Det blir en julkalender i år igen! En The Positive Birth Calendar 2023. Varje år sen jag publicerade min första julkalender funderar jag ett långt varv på om det verkligen ska bli en kalender i år igen. Det är nämligen ett stort och ganska tidskrävande jobb som jag inte får igen i pengar. Visst bygger det varumärke och är bra för den här plattformen på många sätt, men det är ingen affärsmodell som ger vinst.

Så varför kan jag inte låta bli då?

För att jag inte får de här berättelserna någon annanstans. De är helt unika. Och när berättelse efter berättelse läggs till varann så bildas ett mönster där helheten blir större än de enskilda delarna. Ingen randomiserad studie i världen kan ringa in det kontinuum, ja den transformation som födseln av ett barn är. Inget ont om randomiserade studier – de är superbra! Men vi måste också leta på andra ställen, ställa andra typer av frågor och dela våra egna berättelser och kanske framförallt – våra egna klangbottnar med varandra. Om vi vill få hela bilden.

Idag är det få som har förkroppsligad kunskap om det fysiologiska födandet. Alltså inte enbart kunskapen i teorin utan som en upplevelse i kroppen. Den specifika kompetensen och erfarenheten är sällsynt. En stor del av forskning om födande utgår istället från interventionell och obstetrisk, alltså medicinsk födevård. Vi försöker leta efter och definiera födandets fysiologi inom en redan given ram. I den ligger Friedmans partogram som ett segt damm. Det är svårt att kasta loss.

Eftersom vi har datasystem som kräver siffror. Kanske släpps du inte fram till nästa sida om du inte pluttar i en siffra? Dessa siffror blir sedan den data som det forskas på.

Den forskningen blir sedan den norm som kvinnor behöver förhålla sig till.

Tänk om vi kunde bredda normen för födande?

Tänk om kvinnor kunde få lov att vara olika i födandet? Vilja olika. Behöva olika. Tänk om det skulle kunna få vara okej?

För att ta oss dit från där vi är idag måste vi erkänna vad som har blivit fel. Man kan aldrig ställa något tillrätta om man inte först erkänner vad som har blivit fel. Det måste också erkännas kollektivt.

Sen behöver vi börja nysta. En bit i taget. En berättelse i taget. Tillsammans kan vi då kollektivt närma oss ett nytt ramverk för att förstå födandet.

Varje dag från den 1 december till den 24 december kommer du få en pusselbit här på bloggen. Jag kan knappt bärga mig. De är SÅ värdefulla bitar allihop.

Livet som hembarnmorska i Belgien

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Ateka Hamid

Här är jag, Ateka Hamid, född och uppvuxen i Stockholm men bosatt i Belgien sedan 2011. Med stor passion för den kvinnliga kroppen började jag min utbildning i barnmorskeprogrammet i den flamländska delen av Belgien. Jag minns så tydligt hur min svenska bakgrund imponerade på de allra flesta jag mötte i utbildningen; lärarna, gynekologerna, seniorbarnmorskorna och även de andra studenterna. Jag minns det som igår när min handledande gynekolog under en pågående förlossning vände sig till mig och ställde frågan: “Vad gör du ens här? Vad gör du HÄR när du kan jobba i världens mest framstående land när det gäller obstetrik?”.

Det var väl även så jag hade resonerat och tänkt. Sverige – en av de högst prominenta länder inom förlossningsvården. Där de mest trovärdiga vetenskapliga studierna växer fram. Där man väljer att jobba fysiologiskt för att man VET att det är det bästa för den födande, för att inte tala om den lugnande statistiken. Det är väl trots allt utifrån de sifforna som man kan säga att det knappt finns någon säkrare plats att föda barn på? Älskade, trygga, fina Sverige.

Tre år tidigare hade jag därför under min graviditet valt att åka tillbaka till Stockholm. Mitt under sommaren. Mitt under en pågående förlossningskris. Jag var så oerhört säker på att mitt beslut var den bästa för min förlossningsupplevelse, just på grund av de ovannämnda anledningarna. Det jag vet nu, som jag inte visste då, det är att en förlossning har så otroligt mycket mer att göra med individen som ska föda, och så otroligt lite med just den där efterforskningen och statistiken.

Gynekologens fråga förblev obesvarad i det där förlossningsrummet. Jag kunde inte förmå mig att formulera ett svar, it wasn’t the time or the place. Fokus borde naturligtvis ha legat på den födande. Precis som det alltid borde vara när man bistår vid en förlossning. Det jag i stillhet kunde konstatera var att jag varken ville vara där eller här. Jag såg inte min framtid på någon förlossningsavdelning. Mitt mål var att ta mig igenom den här utbildningen så att jag kunde bli barnmorska på mina egna villkor.

Jag är så tacksam över att det också blev så, för det är ju inte alla som har den möjligheten. Som nyexaminerad ansökte jag även till volontärarbete i Pakistan. Jag ville se hur födandet såg ut på olika platser i världen. De erfarenheterna hjälper mig än idag. Snabbt märkte jag att alla dessa kvinnor, från världens alla hörn, en sak har gemensamt – de pratar så detaljerat om tiden före, under och efter sin förlossning. Jag minns särskilt en gammal dam som följde med sin gravida dotter till britsen där på gynakuten i Pakistan. Hon berättade hur hon fött sitt första barn hemma med hjälp av erfarna kvinnor i byn. Att de stöttat henne med tröstande ord, hur hon blev påmind om att tänka på Gud och att smärtan inte kommer vara förevigt. Efter en kort paus berättade hon vidare om sin andra förlossning – denna gång på det nyuppstartade sjukhuset med en egen förlossningsavdelning. Ingen fick komma in för att stötta henne under värkarna, bara sjuksköterskorna hade inträde. Hon berättade ledsamt hur hon tvingades lägga sig på rygg i gynstolen, fastän hennes kropp var fastlåst i en ställning på alla fyra.

Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara hur viktigt det är att kunna föda på sina egna villkor. Det är inte bara ett minne eller en upplevelse. Själva graviditeten, framfödandet, känslan i processen och vägen till att bli förälder – det formar dig som person. Jag vågar nog till och med påstå att det formar dig på ett sådant sätt som ingenting annat i livet gör. Det är just därför som jag brinner för mitt yrke. Mitt mål är att den processen ska bli den finaste perioden i ditt liv. Det är inte bara för att det ska bli den där förtrollande upplevelsen. Mest av allt är det för att du, 50-60 år senare, ska minnas din förlossning med stolthet och glädje. DU hade huvudrollen och DU hade ledningen.

Idag jobbar jag som hembarnmorska. Det jag älskar med mitt jobb är jag får träffa olika typer av människor och hjälpa dem upptäcka vad som känns rätt för just dem. Jag har privilegiet att bistå vid så många olika förlossningar; hemfödslar, förlossningar på sjukhus och kejsarfödslar. Alla är lika underbara, lika magiska, men det som gör vissa snäppet mer förtrollande – det är när den födande har stått i centrum. Man har blivit lyssnad på, förstådd och accepterad.

Kanske brinner jag extra mycket för att uppnå den känslan, just för att jag själv känt att jag snubblat vid mållinjen vid min förlossning. Jag har lagt mycket tid på att bearbeta den tunga känslan av besvikelse – besvikelsen inför ens egna kropp, inför påtvingade val och avsaknaden av kontroll.

Så för att svara på den där frågan som gynekologen ställde för x antal år sedan; varför vill jag jobba just i Belgien? Här har jag möjlighet att faktiskt göra skillnad för en individ. Det går att finansiera och investera i uppföljningen av en privat barnmorska. De flesta jag får vägleda träffar jag tidigt i graviditeten. Jag får följa med dem i deras utveckling till att bli förälder. Och sedan får jag även vara med på ett litet hörn under förlossningen. Det är, och förblir, ett ärofyllt uppdrag att få bistå under det här skedet i deras liv. Än idag får jag nypa mig själv i armen när jag tänker på att jag, om och om igen, får uppleva det där vackra och magiska.

Fylligheten i födandet

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Märta Cullhed Engblom

År 1981 födde min mor mig på Uppsala Akademiska sjukhus

Hon fick höra att hon var värksvag. Den sista stunden hängde barnmorskorna över hennes mage och tryckte med all sin kraft. Obstetrisk press. Jag föddes med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Skrek som en stucken gris gjorde jag.

År 2000 vandrade jag runt i New Mexico

Jag var 19 år gammal och ny i världen. Av en livets slump befann jag mig på en mycket vacker plats där ingenting var likt det liv jag var van vid i Sverige. Allra minst kvinnornas berättelser om hur de hade fött sina barn. Många hade fött sina barn hemma och de berättelserna var storslagna. Ett fotoalbum gjorde särskilt stort intryck på mig. I albumet fanns bilder av en stor, rund blå pool fylld med vatten. Kvinnan som födde sitt första barn låg naken på golvet bredvid och fick massage i ryggslutet av sin man.

”So I could manage the pain” berättade hon.

Där var några andra kvinnor med som höll sig lite i bakgrunden. Jag frågade vilka det var.

”Oh, that’s my midwives”

Sällan har jag känt mig så starstruck. Av henne, hon som fött sitt första barn så avskalat och närvarande, och som nu var så självklar i sin roll som mor och kvinna, och av barnmorskorna, de som hade haft en självklar roll i skeendet vid poolen.

Det ögonblicket av förundran gav mig som ung vuxen en ny riktning i livet.

År 2004 var jag tillbaka på Uppsala Akademiska sjukhus

Jag var 23 år. Mitt första barn skulle födas. Barnmorskorna var knappt inne på förlossningssalen. Inte förrän det var dags att krysta. Då tog en ny barnmorska över och bad mig sätta hakan i bröstet och ta i ”för kung och fosterland”. Jag födde med en av alla de tveksamma interventioner som kvinnor blivit utsatta för under sina krystskeden på sjukhus. Jag sprack och blev inte ihopsydd korrekt. Då visste man ännu inte att det var muskler i bäckenbotten som behövde sys ihop på rätt sätt. Jag blev ihopsydd som en ärtpåse.

Det var ödsligt och ensamt att bli mor i en kultur som inte såg och hyllade moderskapet. Som såg barnet men inte förvandlingen som ägt rum inuti mig.

År 2010 var jag student på förlossningen

Nu skulle jag äntligen få bli barnmorska på riktigt! Men de första passen malde ner mig till sand. Jag minns glädjen som kom av sig och tårarna som var svåra att hålla tillbaka.

För där fanns inte den värme och innerlighet som jag föreställt mig skulle finnas i överflöd på en förlossningsavdelning. Det var tuff jargong, hårda ord, hierarki, födande som gjorde som de blev tillsagda, kvinnor som lydde order.

Inget för kräsmagade kalvar.

För att överleva var jag tvungen att anpassa mig.

Jag blev en av alla de barnmorskor som utsatte kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.

År 2017 hade jag varit barnmorska i sex år

Jag var fortfarande i sorg över att Södra BB hade lagts ner: den förlossningsavdelning i Sverige som fått mig att börja känna förundran och nyfikenhet igen. Jag hade fått vara med på flera vattenfödslar och verkligen hunnit lära känna mina kollegor. Barnmorskekonsten och de förebilder jag längtat så efter fanns där.

Men till min stora glädje fick jag vara med på min första hemfödsel. Där fick jag äntligen syn på födandet i hela sin fylliga skrud: så som det kan se ut när kvinnan inte fråntas agens eller tvingas anpassa sig efter fyrkantiga regler och störande moment.

Så. Mäktigt. Storslaget. Vardagligt.

Jag blev en av de barnmorskor som slutade utsätta kvinnor för tveksamma interventioner under sina krystskeden på sjukhus.

År 2021 var jag gravid med mitt sjätte barn

En ny orubblig tilltro till min egen förmåga hade formats. Jag visste att jag var kompetent som kvinna och föderska, att jag var unik. Jag visste också vad jag inte var: en samling riskfaktorer på två ben. Istället var jag föderskan vid poolen – hon som fick lov att göra anspråk på den här stunden. Tänk att efter så många år av längtan äntligen slippa bli fråntagen fylligheten i födandet!

Nej, Nils föddes inte hemma men en hel natt tillbringade vi tillsammans i den blå poolen. Jag födde honom på mina egna villkor och av egen kraft.

När bilderna från förlossningen kommer med posten så kan inte min dotter Hanna slita sig ifrån dem.

Jag ser förundran och stolthet i hennes blick.

”Födde du Nils där?”

”Badade du i poolen?”

Foto: Paola Oras

Hon är starstruck. Och jag har återerövrat det land som en gång togs ifrån mig. Med samma självklarhet, den som bländade mig då för 20 år sedan, kan jag berätta om barnmorskorna som kokade té i köket. Hennes pappa som fyllde poolen med vatten. Äntligen äger jag hela min berättelse.

God jul!

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022

Av Viveca Crafoord

Hej! Vilken ära att få vara med här.

Här följer mina tankar om autonomi och varför jag tänker fortsätta arbeta för allas rätt till självständiga val och för barnmorskors rätt att arbeta självständigt inom sitt kompetensområde.

Jag heter Viveca Crafoord, 51 år, har två vuxna döttrar, varav en i livet. Bor på en gård med min sambo som har fyra vuxna barn och två barnbarn. På gården bor också ett gäng höns, två hästar, en hund och en katt. Jag blev barnmorska sent i livet, trots att jag redan under min första graviditet bestämde mig för att det var barnmorska jag skulle bli.

Jag har arbetat inom flera discipliner i sjukvården och har alltid varit engagerad i vårdutveckling och kvalitetsutveckling. Som barnmorska har jag arbetat på förlossningsavdelning och barnmorskemottagning. Nu kombinerar jag nattjobb som sjuksköterska i hemsjukvården med hemfödslar, profylaxkurser med mera.

Som gravid plöjde jag Sheila Kitzingers ”Att vänta och föda barn” framifrån, bakifrån och på tvären. Där föddes mitt intresse för födandets fysiologi.

Inspirerad av Sheila Kitzinger ville jag helst av allt föda naturligt som det kallades på 1990-talet, gärna hemma, men som 22-årigt vårdbiträde var det uteslutet p.g.a. ekonomin. Jag bestämde mig för att föda på ABC-kliniken som då fanns på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Mitt vårdande började väldigt tidigt, till en början vårdade jag mest djur. Som barn hade jag bland annat ett slags hospice med vård i livets slutskede för humlor. Högt upp på bokhyllan hade de höströtta humlorna varsin etta med all-inclusive, bestående av pepparkaksburkar. Humla efter humla drog sin sista suck eller drunknade i kapsylen med vatten som tjänade som vattenskål.

Min devis som barn var att om en visar omsorg, är kärleksfull och snäll så är alla snälla tillbaka, även ormar, skalbaggar, maskar etc. När jag blev nypt av en skalbagge som inte uppskattade att bli klappad på ryggen ställdes jag inför tvivel angående detta, men blev också tvungen att reflektera över andras autonomi och respekt för andra varelser och individer.

Medikaliseringen av barnafödandet

Under utbildningen till sjuksköterska, blev jag otroligt intresserad av sociologi och en studieuppgift kom att handla om medikaliseringen av födandet ur ett sociologiskt och historiskt perspektiv. Jag läste och skrev om hur den kvinnliga kroppen uppfattats som smutsig och djurisk, om hur strikta hierarkier byggdes upp i takt med att förlossningarna flyttade in på institution.

Ett system som vi fortfarande sitter fast i och som toppats av en allt starkare riskkultur*.

Autonomi har alltid varit otroligt viktigt för mig. När min andra dotter föddes bad barnsköterskorna på BB upprepade gånger att få se när jag ammade, trots att jag hävdade att det funkade bra. Till sist fick jag be barnmorskan säga till dem att sluta tjata. Samma personalgrupp ville inte låna ut en nagelfil till mig för att fila de långa naglarna på henne eller låta mig bada henne utan att de var med övervakade processen. För mig upplevdes det som om att de såg barnet som sjukhusets ”egendom” och ansvar. Jag kände mig helt kapabel som förälder och med min övertygelse om detta kunde jag stå emot rutinerna på avdelningens checklista. De tyckte säkert att jag var konstig som var på BB när jag varken behövde eller ville ha deras hjälp och vi båda mådde bra.

Anledningen att jag var kvar i tre dagar, var helt och hållet av praktisk art och inbegrep en make utan körkort samt en mastodontbacke. Dessutom var det ganska skönt att slippa hushållsarbete i några dagar och bara mysa med bebisen. Idag hade jag vackert fått åka hem direkt. Vilket jag gjorde med första barnet, och vilket jag även då bestämde helt själv.

Detta är några exempel på hur viktigt autonomi är för mig. Redan i lågstadiet hade jag svårt att utföra uppgifter om jag inte förstod nyttan av dem. ”Bara för att” rimmar dåligt i mina öron. Det måste finnas en logik. Att bygga upp en kunskapsbank och utifrån den fatta beslut eller förstå vitsen med saker och ting är en förutsättning för mig. Den möjligheten vill jag även att gravida, födande och alla som möter vården skall ha och de har laglig rätt till det.

Som barnmorska med en så kallad autonom yrkesroll är krocken med det hierarkiska systemet på sjukhusen otroligt tydlig. Att undergräva de födandes autonomi ”bara för att” det står på ett papper (ett PM) är lika försvarbart som ”-så har vi alltid gjort”. Är det snarare så att det autonoma i yrkesrollen bara betraktas som en pappersprodukt som går att bortse från?

De födande står alltjämt lägst ned i hierarkin.

Hur ger vi makten till de födande och hur gör vi vår yrkesroll autonom igen?

Först av allt tror jag att vi måste ha platta och lärande organisationer. Där beslut tas sida vid sida i stället för uppifrån och ned. Små enheter krävs, där vården är relationsbaserad och differentierad.

På sikt tror jag att en relationsbaserad vård kommer bryta ned riskkulturen* som nu styr det mesta i förlossningsvården. Vi kommer helt enkelt ha mer tid för, och kunskap om varje individ och därmed utan rädsla kunna ge evidensbaserad information i rätt tid. Detta kommer i sin tur leda till att vi måste skaffa mer kunskap att delge individen och att inhämtning av informerade samtycken och informerade val blir standard.

Vad tror du?

Ur min uppsats Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning:

*”Enligt MacKenzie-Bryers och van Teijlingen (2010) påbörjades en ny riskkultur i takt med att barnafödandet blev mer medikaliserat. Författarna menar att förlossningsvården alltmer handlar om att försöka undvika risker och en holistisk syn på barnafödandet riskerar att gå förlorad (MacKenzie-Bryers & van Teijlingen 2010). Denney (2005, s. 56) framhåller att riskerna vid förlossning till störst del bestäms av sociala och historiska aspekter även om det för några få kvinnor och barn finns reella risker. Enligt Lane (1994, se Denney 2005, s. 56) har förlossningsläkarna fokuserat mer på säkerheten vid barnafödande än på kvinnors upplevelser av att föda barn. Vidare har sjukhusens riktlinjer och rutiner utformats för att motverka risker vid barnafödande (Denney 2005, s. 56). För att kunna garantera säkerheten och för att skydda mot rättsliga tvister är barnafödandet därför organiserat utifrån ett behov av att effektivisera födelseprocessen (Denney 2005, s. 56). En följd av detta blir att kvinnor som föder barn på sjukhus utsätts för behandlingar som de själva sällan får möjlighet att ta ställning till (ibid). De professionella är tvungna att göra riskbedömningar utifrån risker som uppmärksammats av individer i samhället och som media underblåser vilket kan medföra skuldkänslor hos desamma, enligt Denney (2005, s. 74). Samtidigt som professionernas ansvarsskyldighet ökat har deras inflytande över utformandet av riktlinjer och deras makt inom organisationerna minskat (ibid). När det gäller förmedlandet av teknisk kunskap kan detta skapa problem om användarens ställning i organisationen endast medger delvis förståelse av komplexa sammanhang avseende en viss bestämd risk enligt Denney (2005, s. 76).” ( Informerat samtycke och informerade val under graviditet och förlossning, Viveca Crafoord 2017).

Att vara en mamma som älskar och blir älskad av en mamma

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Carolina Sorabowska

I eftersvallet av varje förlossning jag varit med om som doula dras jag med av impulsen att ännu en gång själv föda barn. ”Jag kastar mig in i det igen!” tänker jag lycklig och glömmer för en stund mina tunga graviditeter, att jag som solomamma på heltid inte ser det som en möjlighet med utökat föräldraarbete – och kanske är det förresten inte möjligt för mig att bli gravid längre.

Jag har haft ynnesten att två gånger få föda fram och ta emot en efterlängtad människa. I vildhet, smärta, njutning med stor glädje. Mina födsloupplevelser och mammaskapet har gjort mig till en mer okuvlig och mer kapabel människa.

Foto: Carolina Sorabowska

Med tiden har en oväntad och mer intensiv smärta än den att jag inte kommer att föda fler barn tagit form; Jag hade velat vara nära en kvinna som jag var tillsammans med vid hennes förlossning. I den saknaden är inte fokus främst på att dela ett föräldraskap utan just att få vara hennes stöd, vara innerligt nära intill kvinnan jag älskar, åtrår och delar tillvaro med när hon föder.

Att vara mamma är ett så stort och omfattande arbete. Som ensamstående från start och med mina närmaste vuxna i andra delar av landet har jag blivit isolerad hemma i en utsträckning jag aldrig föreställt mig att ett föräldraskap skulle kunna innebära. Det har varit och är en stor prövning med allt jag inte kan göra, åstadkomma och vara en del av. Har saknat så mycket att vara i en gemenskap med andra mammor i vardagen – sådant slöseri med liv att tillaga ännu mera gröt och lasagne, plocka ännu mera disk, torka kladd, röja och dammsuga igen, springa ner i källaren för att lägga i ännu en tvätt i tvättmaskinen, urlakas av sömnbrist, utan att ha andra mammor intill mig så att vi kan göra och vara i det tillsammans. Medan vi pratar om förtvivlan över jordens framtid, om skapande, om solidaritetsrörelser och vad vi kan göra, om allt det mammaarbete vi utför, hur kan det vara så osynligt, och varför står det inte högst upp på våra CV:n?

Sedan jag själv var barn har jag längtat till och förberett mig på att vara mamma. Jag visste ändå inte att jag skulle få leva med glädjen översvämmande i bröstet.

Foto: Joakim Frieberg

I EN MAMMAS BLICK

En septembermorgon kör jag in i mitt äldsta barns cykel med lådcykeln. Det är i morgonrusningen på en av Malmös mest trafikerade cykelleder. Cyklisterna stockas bakom oss och till vänster om oss, bakom ett rödljus, står en stor mängd cyklister på gatan och väntar på att rödljuset ska slå om.

Vi har grönt, men mitt äldsta barn bromsar plötsligt och jag kör rakt in i hans bakdäck. Han börjar gråta. Kanske i förvåningen över att hans mamma cyklat in i honom, om än inte särskilt hårt. Vi är ett skrymmande farthinder.

Han vill trots tårarna cykla vidare, det är fortfarande grönt ljus, men det går inte, han kan inte trampa. Jag kliver av lådcykeln igen och upptäcker att stänkskyddet är tilltryckt och ligger emot så att bakhjulet inte kan snurra.

När jag står där, någonstans i det att jag börjar lyfta och bära barnen åt sidan ett i taget, jag lyfter den obrukbara cykeln och på något sätt baxar jag lådcykeln av cykelbanan så att cyklisterna bakom oss ska kunna strömma fritt, känner jag en värme strömma emot mig från vänster, från klungan med cyklister som just ska få grönt.

Jag vänder ansiktet ditåt och ser kanske fyra eller sex kvinnor stå där med sina cyklar, mitt bland andra som står med cyklar, deras varma blickar framträder ur diset, alla med så mycket kärlek och medkänsla strömmande emot mig.

De vet allt om mammaarbetet.

Då och då dyker de upp, vi känner igen varandra. En mamma i 80-årsåldern strålar med hela ansiktet och möter mig med en nick när hon ser mig komma cyklande med båda barnen i lådcykeln. En mamma tar en gir i eftermiddagsbrådskan och håller upp grinden så att jag enklare kommer in med matkassar och barn, ”Jag vet hur det är” säger hon kort och är försvunnen. När barnen börjar bråka på trottoaren och springer åt varsitt håll stannar en mamma och vaktar mitt ena barn så att jag kan hålla om det andra barnet en stund tills han lugnat sig. När en man är nära att cykla rakt in i ett av mina barn som cyklar omkring och börjar gorma åt mig att hålla koll på mina barn dyker en mamma upp och skriker åt mannen att det är hans ansvar att se sig om. Oftast är det en varm blick, inte mer. Som mamma har jag ofta känt mig buren av den blicken.

Och nu, när jag funnit en kärlek som också är mamma, får jag se henne med min blick för mammor. Jag vet, ordlöst, någonting om vidden av det mammaarbete hon har utfört och är i beredskap för.

EN UNDERJORDISK VÄRLD

Att vara mamma är så mycket att ta kropp; breda ut sin kropp; ha markkontakt. Redan från graviditetens början. Vara gravid, föda fram barnet, amma barnet – vara kropp. Bultande, värkande ömmande, varm. Och det fortsätter. Jag tar kropp i så stor utsträckning, håller kroppen stabil och grundad, är barnens kropp att luta sig mot, jag bär mat, lagar mat, ordnar, städar, är barnens skydd när vi rör oss bland cyklar, bilar, andra människor.

Mammaarbetet är kanske det mest omfattande arbete vi mammor utför. Att vara mamma går inte att kliva ur. Mammaklänningen sitter så tight; är integrerad i min kropp. Kommer först. Är en ständig beredskap. Är slitsamt och fullständigt orealistiskt. Det arbete en människa utför i stor omfattning präglar henne och ger henne färdigheter. Ger särskilda muskler. Just för att det är så omfattande och går så djupt förstår vi varandra, ser varandra, ser oss själva speglade.

Sexuellt får jag känna mig omfamnad, omsluten, i det underjordiska. Med Maria får jag ha ett hemligt rum som bara är vårt; en underjordisk värd som vi båda så innerligt vill vara i. Jag behöver inte prestera någonting. Jag kan vila och samtidigt vibrera av lust. Vi kan smälta samman och spegla oss i varandra, med en oerhörd ömhet.

En mammas kärlek är: Hon överger inte. Det som finns i mammaskapet är hängivenhet, omsorg, att älska med och ge av kroppen – ge den älskade ett hem i sin kropp.

En del av det vatten som är min kärlek till Maria är att hon är mamma, att jag ser och vördar henne i det. Någonting av det självklara omedelbara som mammorna på sina cyklar hade i sina blickar finns i min blick när jag ser Maria, och jag känner mig på motsvarande sätt speglad och sedd av henne. Detta flätas in i allt det andra vi uttrycker och är.

Och hon tar emot min kärlek, som en mamma kan.

Instagram: @carolinasorabowska     

Låt berättelserna vara med dig när du föder

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av: Moa-Maria Kero

Mitt namn är Moa-Maria. Jag ska berätta lite om hur förlossningsberättelser har varit viktiga i mitt liv och vid mina egna förlossningar.

Den första förlossningen jag såg var på tv. Jag vet inte vad det var för program eller hur gammal jag var, men troligen var det tidigt 90-tal och jag var kanske 4-5 år. Det som visades på tv var en kvinna som födde utomhus i sittande ställning, delvis på huk. Hon var lugn och ljudade dova läten. Allt kändes väldigt harmoniskt. Eftersom jag var så liten såg jag på det hela som en självklarhet. Jaha, så är det att föda barn. Det var varken konstigt, läskigt eller fantastiskt. Det bara var.

Jag vet inte när den bilden av barnafödande förändrades, men det var antagligen genom att se förlossningar i Hollywood-regi på film och tv. Någon är gravid, vattnet går under stor dramatik och det är skrik och panik tills barnet är ute.

När jag själv blev gravid för elva år sedan hade jag inte en aning om vad som väntade mig. Min närmaste mentala bild var inte längre den förlossning jag såg på tv i femårsåldern, faktum är att jag inte hade sett en enda riktig förlossning sedan dess. Hollywood-narrativet hade vid det här laget tagit över. Jag läste några böcker, hittade dykmetoden som kändes vettig, men ägnade nog mest tid till att läsa andras förlossningsberättelser som jag kom över på forum och bloggar. Jag läste och läste. Och det var väldigt värdefullt.

Min första förlossning startade med en lång latensfas och vattenavgång. Jag förstod inte att vattnet hade gått eftersom det inte var ett stort splash à la Hollywood, utan mer som ett sipprande. Vi åkte in för en undersökning på natten, fick sovdos och blev hemskickade på morgonen. Värkarna tog sig upp på eftermiddagen men blev aldrig regelbundna. Vi åkte in ändå, och barnmorskan hann vara i rummet i hela tre minuter innan jag började krysta. Min dotter föddes tio minuter senare. Jag var aldrig rädd. Jag kände mig trygg genom hela upplevelsen.

Under min nästa graviditet åtta år senare kände jag mig nästan som en förstagångsfödande igen. Det var ju så länge sedan jag födde. Jag tänkte mycket på om förlossningen skulle likna min första, eller vara helt annorlunda. Jag undrade faktiskt om jag skulle våga föda igen, trots att det hade gått bra förra gången. Återigen utgjorde andra kvinnors förlossningsberättelser den största delen av mina förberedelser inför förlossning nummer två. Jag sög till mig allt jag fick tag i. Jag lyssnade, läste och intervjuade vänner och bekanta.

När jag väl skulle föda försökte jag använda samma andningsteknik som en av kvinnorna berättat om. Och under framfödandet kom en annan kvinnas berättelse upp i mitt huvud. Min andra förlossning liknande den första. På många sätt var den nästan helt identisk. Jag hade en lång latensfas då jag jobbade på bra med andning och rörelser. Jag kände mig lugn och stark. Skillnaden var att när jag var i transition fick jag panik och ville gå upp ur badkaret jag låg i. Då hade jag inte läst om att när man är i övergångsfasen kan man få adrenalinpåslag och därmed gå in i ett slags fight or flight-mode. Barnmorskorna tog upp mig ur badkaret och över till en säng som rullades ut i en lysrörsbelyst korridor medan jag krystade. Väl inne på förlossningsrummet flyttades jag över till en annan säng, och där skulle jag äntligen skulle få föda mitt barn. Helst på rygg. Jag var vid det här laget så pass stressad att jag inte var helt närvarande. Och det var så fruktansvärt smärtsamt. Det kändes som att barnet kom flygande ur mig. Efteråt har jag lärt mig att vid mycket stress kan man få ett extremt snabbt framfödande. När barnmorskan bad mig känna på barnets huvud blev jag äntligen mer närvarande, något jag också lärt mig genom andra kvinnors berättelser. Helt plötsligt förstod jag var jag befann mig. Så kom barnet på mitt bröst och jag var tacksam för att allt var över. Samtidigt var kroppen fortfarande stressad och den känslan satt kvar i flera dagar.

Jag tyckte att det var en bra förlossning. Det tycker jag fortfarande, även om slutskedet inte blev som önskat. En förlossning är inte bara bra eller dålig, det är mer komplext än så. Skriken och paniken på slutet passade ju Hollywood-narrativet. Så är det ju att föda barn, tänkte jag.

Några månader efter min förlossning såg jag Asabea föda sitt barn hemma i sitt badkar. Badrummet var mörkt och fyllt med levande ljus. Inget skrik, ingen stress. Lugnt och skönt. Detta gav mig ett helt nytt perspektiv. Så kunde man också föda barn. Bilden av kvinnan jag sett föda på tv som liten kom tillbaka till mig.

Fotograf: Guro Skjelderup

Jag hade läst om orgasmic birth och hemförlossningar och trodde inte att det var något för mig. Men med detta nya perspektiv i bakhuvudet började jag planera för en tredje förlossning – och den här gången ville jag föda hemma. Jag gick flera kurser tillsammans med min man. Jag gjorde mer gravidyoga och hypnobirthing-övningar. Jag lusläste allt om att föda i vatten och såg på hemförlossningar på Youtube. När min son väl bestämde sig för att komma hade jag en fin latensfas tillsammans med familj och förlossningsfotograf innan det drog igång på riktigt på kvällen. Intensiteten av värkarna var överväldigande. Jag kände verkligen allt. Eftersom jag hade jobbat mycket med avslappning kunde jag känna hur jag ibland spände delar av kroppen, och hur jag sedan slappnade av. Då och då var det verkligen kaos inombords. Jag skrek inuti, fast jag var helt tyst. Jag kände att om jag faktiskt öppnar munnen kommer jag tappa koncentrationen. På ett sätt kändes det som att jag hade glömt allt jag lärt mig på kurserna och i alla förlossningsberättelser, samtidigt kom affirmationerna och kunskapen till mig. Jag kände att jag ville bromsa, så jag mindes en berättelse om en kvinna som hade ställt sig på alla fyra med rumpan upp. Affirmationen – ”värkarna är inte starkare än dig, de är dig” kom till mig. I slutskedet kom jag ihåg att jag skulle samla knäna och vinkla ut fötterna när jag stod fyrfota, för det ger barnet plats i bäckenet. Jag andades ut mitt barn, frustade, som jag lärt mig av en tredje kvinnas förlossningsberättelse.

Jag tänker att alla dessa kvinnor som fött innan mig har varit med mig när jag har följt mina barn till världen. Jag tänker på kraften i förlossningsberättelser och kunskap om födande, och hur man i perioder och kulturer där kvinnokropp och födande varit mer tabu, delat sina berättelser viskande, bakom stängda dörrar. Allt för att förbereda den födande på vad som ska komma. Jag tänker på betydelsen av förberedelse och av att bredda sitt perspektiv.  Jag har fött barn skrikande och jag har fött barn stilla som en mus. Båda sätten är lika ”bra”, och det vet jag eftersom jag tagit del av andra kvinnors kunskap och förlossningsberättelser.

Så om du vill ha tips, rekommenderar jag förberedelse. Om du tycker det är svårt med kurser och böcker – läs och lyssna på andra kvinnors förlossningsberättelser. Och låt dessa berättelser vara med dig när du föder.

Fotograf: Guro Skjelderup

Min resa till birthworker

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Ruth Kissi Klarin

Hej!

Mitt namn är Ruth och jag är en tvåbarnsmamma med mycket energi som äntligen har hittat mitt kall och min passion här i livet. Jag är doula och grundare av www.birthworker.se .

Längtan efter att bli mamma har funnits i och med mig så länge jag kan minnas. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli mamma strax efter att jag fyllde 20 år och att jag skulle ha alla mina barn innan jag fyllde 30 år. Men livet blir inte alltid som man har tänkt. Jag visste att det kunde ta tid att bli gravid men hade aldrig tänkt att det skulle ta många år för mig att bli gravid.

Ofrivillig barnlöshet var som att sitta i väntrummet och aldrig bli uppropad. Det kändes som att folk kom och gick som knappt hade väntat medan vi satt där år in och år ut och väntade på att det skulle bli vår tur. Att bli med barn är en privat sak. Ingenting som jag ville dela med vårdpersonal, men ibland har man inget val. Inför vårt första IVF gick jag in med hundra procents tillit till personalen. Varför skulle jag inte ha det? De jobbar ju med detta varje dag och är experterna. Men redan under första behandlingen kände jag att något inte stämde. Jag kunde inte sätta ord på vad det var och visste inte vilka frågor jag skulle ställa. Jag försökte trycka bort den känslan och resonerade med mig själv att vi har bra vård i Sverige och att vi är i goda händer. Vårt första IVF funkade inte, vilket inte är konstigt i sig, det kan ju ta många behandlingar innan man blir gravid. Men det var den där känslan jag hade som ledde till att jag började göra mina egna efterforskningar. Jag satt kvällar och tidiga morgnar och läste på. Inför andra behandlingen kände jag mig väl informerad och förberedd. Jag började ställa frågor och ge min egen input till läkare och barnmorskor.

‘’Har inte jag större chans att bli gravid om vi lägger upp behandlingen på den här sättet?”, frågade jag barnmorskan?’’

‘’Jo, du har rätt i det du säger men vi måste få det att gå ihop också’’.

Där och då sprack min bubbla. Visst var jag bland experter men det jag inte förstod var att jag var bland experter som hade begränsat med resurser, öppettider och scheman att förhålla sig till. Målet var inte att jag skulle bli gravid, målet var att det skulle få det att gå ihop och om jag blev gravid så var det ett plus. Min andra behandling funkade inte och jag var förkrossad men samtidigt tacksam att jag nu hade fått veta mina förutsättningar och kunde göra ett mer medvetet val. Valet blev att inte gå vidare med en tredje behandling som var gratis. Jag kände mig varken sedd eller trygg och alla möten var så kliniska. Det var inte den upplevelsen vi ville ha när vårt barn blev till. Istället började jag konsultera kliniker utomlands och hittade en klinik som kändes rätt för oss. Jag fick ett helt annat bemötande. Jag kände värme och trygghet. Hos dem låg fokus på helheten. Det emotionella var minst lika viktigt som det medicinska. Jag kommer ihåg samtalet med Penny, hennes kunskap, erfarenhet värme, rakhet, humor och tillit till min kropp.

‘’Du kommer att bli gravid i sommar” sa hon.

”Ring upp mig om ingenting har hänt efter sommaren så gör vi upp en plan, men jag tror inte att du kommer att behöva göra IVF”, sa hon efter att hon hade gått igenom våra journaler.

De orden hade vi aldrig hört under våra behandlingar i Sverige. Jag minns vilken lättnad jag kände efter samtalet med henne. Ett samtal som dessutom var helt gratis. Jag satt i soffan grät en lång stund av att äntligen fått ett mänskligt och proffsigt bemötande. Det var den upplevelsen jag längtade efter. Vi gjorde en del livsstilsförändringar och kostförändringar under den sommaren som jag själv hade gjort research på. Slutet på den sommaren blev jag gravid på naturlig väg utan att veta om det. Vi fick reda på att vi var med barn när jag hamnade på gynakuten på grund av intensiva buksmärtor. Jag kommer ihåg hur jag höll mina händer över hela mitt ansikte och storgrät av lycka. De kommande veckorna gick jag som på moln. Det var definitivt den bästa chocken i mitt liv.

Halvvägs genom graviditeten började jag höra barnmorskans ord i huvudet och oron kröp in. Tänk om de inte får det att gå ihop när jag ska föda. Vi valde att anlita en doula eftersom jag ville ha mitt eget team som jag visste skulle finnas vid min sida och kunna ge kontinuerligt stöd. Det blev en igångsättning i vecka 42+1 som var smärtsam och utdragen – men ut kom mitt efterlängtade barn och vår lycka var total.

Fotograf Sandraf

2019 födde jag mitt andra barn, också med doulastöd. Den här gången blev det en snabb och intensiv födsel.

Jag var även med när min syster födde sitt änglabarn 2018 som hon förlorade på grund av havandeskapsförgiftning. Vi båda blev helt chockade över hur lite stöd hon fick innan, under och efter födseln. Jag minns att jag satt många timmar och googlade information som jag vidarebefordrade till henne. Året efter skulle hon på ett bröllop i Grekland och skulle spenderade en dag i Aten. Jag tipsade henne om att boka en konsultation med Penny. Och även det mötet var väldigt givande och hjälpte henne förstå varför hon förlorade bebisen och vad sjukvården kunde göra nästa gång för att minimera risken. 

2020 fick jag vara med när hon födde sin friska son i vecka 33. En otroligt svår graviditet där hon spenderade en månad på sjukhuset innan hon födde och sedan några veckor efter födseln.

Birthworkers som Penny är så otroligt viktiga för det totala resultatet och upplevelsen. Hennes engagemang, lyhördhet och stöd var och är ovärderligt. Hon vänder på varje sten för att hjälpa en att uppnå sitt mål som oftast handlar om att bli med barn.

När jag kände kallet att arbeta med födslar utbildade jag mig till doula

Jag hade såklart funderingar på att bli barnmorska men landade i att min styrka och passion ligger i att ge kontinuerligt och emotionellt stöd. Det finns så många delar av doulandet som jag älskar. För mig är det viktigt att mina klienter är välinformerade, känner tillit till sig själva och sin kropp. Det är väldigt speciellt att få vara med innan, under och efter födseln. När jag träffar klienter försöker jag ge dom det Penny gav mig och min syster. Nu fick jag aldrig träffa Penny IRL. Men en dag kommer jag flyga till Aten bara för att ge henne en kram.

På en timme lyckades hon ge mig något som jag aldrig fick av vården när jag gick igenom ofrivillig barnlöshet. Det finns så många enkla medel som gör så stor skillnad och som kan vara avgörande i vissa fall. Jag upplever att det tyvärr oftast inte finns utrymme för det inom vårt vårdsystem. Jag älskar personliga möten och att ‘’connecta’’ med nya människor. Det är en stor ära att få vara en liten del i något så stort som att föda barn.

Jag vill också bidra med en positiv förändring inom förlossningsvården på nationell nivå. Därför har jag skapat www.birthworker.se som är en fristående plattform inom området graviditet, födsel och postpartum. Plattformen drivs av birthworkers med fokus på blivande/nyblivna föräldrar. Plattformens innehåll skapas av oss och utifrån frågor och önskemål från våra läsare. Vi lanserade delar av sajten förra månaden och kommer successivt att lansera övriga delar. Tryggheten jag kände av Penny och mina doulors stöd vill jag ska prägla hemsidan. Jag ser fram emot att vara med på många fler födslar, fortsätta utvecklas och ge det bästa stödet till mina klienter samt bygga upp birthworker.se tillsammans andra fantastiska birthworkers. Det finns så otroligt mycket kunskap och engagemang där ute som blivande och nyblivna föräldrar har rätt att ta del av för att kunna känna sig förberedda, göra informerade val och se fram emot sin födsel. Jag är så glad och tacksam att få vara med och bidra.

Med värme,

Ruth

Vikten av bebisstyrd förlossning

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Cristina Olsson

Varje människa är bokstavligt talat resultatet av minst en orgasm, förhoppningsvis två. Men vi glömmer lätt att det är precis samma organ och energi inblandade i förlossningen som i befruktningen. För att sex ska blir riktigt, riktigt mindblowing och en njutning bortom tid och rum, krävs det total avslappning, hängivenhet, närvaro, hämningslöshet, tillit och flow med partnern. På samma sätt är det i en förlossning, men då är det bebisen som kvinnan dansar med, mellan och bortom världar. För att kunna få en sådan förlossning måste vi inte bara lita och lyssna på oss själva, vi måste släppa kontrollen så pass mycket att vi tillåter bebisen att födas helt på sina villkor. Vi måste lyssna på och lita på bebisen. Även och kanske framförallt, när det hen säger, går emot vad vi själva tror är smart. 

Jag heter Cristina Olsson och driver hemsidan ecstaticbirth.se och finns på instagram under namnet dakini_liv, följ mig gärna där. Jag har under snart ett decennium stöttat kvinnor som önskar att föda extatiskt och/eller helt oassisterat. Eftersom jag brinner för kvinnors rätt till en orgasmisk och helt självinitierad förlossning var min initiala plan att skriva en sådan guide. Men trots att kvinnan har långt ifrån den självklara maktposition hon förtjänar i förlossningsrummet så vill jag lyfta något annat. Något som alltid, oavsett förlossningsstil och kultur, verkar glömmas bort. Nämligen barnets roll, vilja och personlighet under graviditet och mera specifikt förlossningen.  Barnet är en aktiv part. Hens personlighet kommer att påverka, ja rent av vara avgörande för förlossningen. För att det ska gå så smärtfritt och smidigt som möjligt måste man lyssna på barnet, ta hänsyn till hens unika personlighet och behov och samarbeta med sitt ofödda barn. 

Tänk på hur livet utanför livmodern är, då är det rätt uppenbart att även en väldigt liten bebis har en personlighet, känslor och vilja som verkligen inte alltid är detsamma som det omgivningen tror och tycker är det bästa. Om de inte blir bemötta och respekterade på det sätt som de behöver kommer de allra flesta att protestera och tydligt visa att något är fel. Sömn, amningsfrekvens, känslighet för temperatur, bekvämlighet med kroppskontakt och andra människor, kan liksom för vuxna människor skilja sig rejält. De här personlighetsdragen och även behoven är inget som magiskt uppstår först när navelsträngen väl är klippt, utan de finns där hela tiden.

Egentligen borde det vara självklart att bebisen har medbestämmanderätt över en av de största händelserna i livet. Men i en förlossningskultur där inte ens en vuxen kvinna anses tillräckligt förnuftigt för att få det (självklara) förtroendet att föda helt och fullt på sina villkor, utan behandlas som en opålitlig maskin som måste övervakas av experter. Varför skulle någon då ens komma på tanken att lyssna på en ofödd?

Förlossningen är något oerhört stort, skört och magnifikt. En förlossning är något som mamma och bebis gör tillsammans. De tillsammans går från en till två. De har olika uppgifter och roller i händelseförloppet, men det är av yttersta vikt att de alltid och undantagslöst samarbetar, lyssnar och litar på varandra. För att kunna göra det krävs det att båda känner absolut trygghet. Vi vet hur lätt kvinnan och andra däggdjurshonor påverkas av omgivningen. Vi som vuxna kan identifiera oss med den födande och förstå att, självklart känns det otryggt att dela sig själv i två och släppa ut det absolut vackraste och mest värdefulla man har på en otrygg plats med obehagliga människor. Men kan vi förstå hur det är för bebisen att lämna Enheten, värmen och kärleken för världen därutanför? Vågar vi minnas hur det var för oss själva? Eller är det för smärtsamt? 

Alla bebisar har en tydlig personlighet redan i magen. Om man lär känna barnet i magen så kan man förutsäga vilken  typ av förlossning det kommer att bli och vad som kommer att behövas. Man kommer även kunna förutse vad som kan hända om barnets behov inte möts och respekteras. För det är en risk att skrämma bebisen. En risk som det tyvärr inte pratas om. Det kan leda till komplikationer och onödiga interventioner och även trauma. Och tvärtom, att lyssna in och även öppet kommunicera med bebisen kan inte bara leda till en extatisk förlossning utan även förhindra komplikationer eller lösa dem om/när de uppstår. 

Tänk på hur lång tid det kan ta för vissa barn att gå på toaletten på förskolan eller hos en kompis. Vissa barn håller sig hellre hela dagen än att bajsa på för dem otrygga platser med otrygga personer. Tänk på hur en del barn reagerar med fullständig panik när någon gör något snällt, men mot deras vilja, hur lång tid det tar för dem att hämta sig. Tänk på hur vissa bebisar börjar gråta bara någon okänd tittar på dem. Hur tror du att det är för dessa barn att göra något så oerhört intimt som att födas med människor som hen inte känner väl och litar helt och fullt på? Eller ännu värre, människor som är stressade, arroganta och kanske rent av otrevliga. Ja t.o.m. hotfulla och våldsamma. Tror du att bebisen kommer att känna sig trygg och fri att komma ut? En del trauman och jobbiga förlossningsminnen är inte alltid nödvändigtvis kvinnans egna individuella upplevelse, utan bebisens känslor och upplevelse som hen av naturliga skäl inkorporerat som sina egna. Mor och barn är ett. De känner varandras tankar och känslor. Det är inte bara bebisen som påverkas av mamman. Mamman påverkas även av bebisen. Tänk om vi skulle ha en förlossningskultur där mor och barn fick föda ostört. Där man litade på att kvinnan var kapabel att fatta adekvata beslut för sig och sitt barn – vilket innebär att be om hjälp om det skulle behövas. Där en del av förlossningsförberedelsen var att lyssna in och kommunicera med bebisen? Hur mycket skulle då vara annorlunda? Hur många onödiga förlossningsskador och trauman skulle förhindras?

Att lita på att bebisen vill leva och själv kan ta sig ut, är inte samma sak som att faktiskt lyssna på barnet och låta hen ha reellt inflytande över sin födelse. För hur otroligt det än må låta så kan det vara så att bebisen och mamman har olika preferenser och skilda uppfattningar om var, hur och vem. Det är inte bara en kvinna som blivit överraskad över bebisens vilja. Vissa har på bebisens initiativ fött helt oassisterat, andra har valt elektivt snitt, en del har t.o.m. rest till främmande länder.

Fråga bebisen:

Vad behöver du för att kunna födas?

Vill du att någon ska vara med på förlossningen? Vem/vilka?

Får någon röra dig ? Under förlossningen och när du väl är född? Vem/vilka?

Var vill du födas?

Hur vill du födas?

I både förlossning och död, så rör vi oss mellan världarna. Vi lämnar något bakom oss, släpper taget och tar språnget in i det okända. Det är på gränslandet mellan liv och död som vi är som allra mest öppna och därmed som mest sårbara. Det är där vi kan växa enormt, eller bli rejält stukade.