Kategori: Gravid

Vittnesmål

Lämna en kommentar

Imorgon på dagen räknas min graviditet som fullgången. Det är säkert flera veckor kvar tills barnet verkligen kommer, men det datumet känns ändå som en milstolpe. Och tänk att det äntligen har blivit november – månaden då vårt barn högst troligen tittar ut! Jag har en doulahelg kvar att gå på och just nu läser jag kurslitteraturen på nätterna då jag inte kan sova.

Ina May’s guide to childbirth är en fantastisk bok att läsa inför sin födsel. Den ger ett historiskt perspektiv på The alternative birth movement. Första delen av boken är fylld med förlossningsberättelser som inte kan kallas för representativa för amerikanska kvinnor. Just därför vill Ina May berätta dem. Det är nämligen positiva förlossningsberättelser där kvinnor har fött antingen hemma eller på barnmorskornas birthcenter; i trygghet. Smärtor, rädslor, anxiety and fear har inte varit de dominerande känslorna under dessa födslar. Man kan bli mätt på förlossningsberättelser, men jag lovar – de här är så läsvärda. Jag kan inte slita boken ifrån mig.

Andra delen av boken tar upp hur Ina May och hennes team av barnmorskor lyckades med att få så många kvinnor att föda i trygghet med friska barn och så låg kejsarsnittfrekvens, sugklockor eller tångförlossningar. Alla barnmorskor med självaktning och bara ett litet sug efter mer midwiferyinspiration borde läsa Ina May’s guide to childbirth.

Såhär kunde en alldeles vanlig sjukhusfödsel se ut i Amerika i början på 70-talet:

The birth of my first child in Manhattan was a standard-procedure hospital birth. I was first put in a room by myself, left to my own fears, and had my amniotic sac ruptured by an attendant. Then I was stuffed in a ward of screaming and yelling women in labor.

They proceeded to give me oxytocin to step up my labor. I was told to stay still. Because I sat up once, I was strapped on my back to the bed and scolded by the nurse on call, who said, ”Stop trying to squat!”

A fluorescent light was set up to glare on me so the attendants could see when they came in. Because there was an air of assembly-line birth in that hospital, they left the light on and then left me alone to labor, strapped to the bed. After what seemed like days (it was fifteen hours) I felt the baby’s head between my legs. I called to the nurse that I thought I was ready to deliver. I was whisked off to the delivery  room, had my feet put in stirrups and stockings, and given a standard-procedure episiotomy (klipp) -twelve stitches. The baby literally shot out of me, screaming and red, and was taken away before I could see what gender baby I had. Then they knocked me out with ether to sew up the unnecessary episiotomy . When I awoke, I was told, finally, that I had a healthy girl.

I tried then to breastfeed her but was given only twenty minutes which to do this. I was having difficulty, so I asked for some help. An irate nurse reluctantly tried to show me how to breastfeed. She squeezed my breasts roughly and declared that I wasn’t the kind of woman who could breastfeed. When they took my baby down the hall to the neonatal nursery after this unsuccessful attempt, I ran after my crying babe. I caught up with the nurse and grabbed my daughter in order to comfort her. At this point, I was hauled off by a couple of ward attendants. They took me away from my baby, brought me to my room, and gave me a powerful sedative that kept me awake but unable to move. This was an incredibly traumatic experience. I came away from birth bruised and battered, drugged and ripped off of my nurturing instincts and sense of confidence. After such a trauma, I knew I would never again give birth under such inhumane conditions.

Gissa om det finns många kvinnor jorden över som fortfarande går igenom sådana här förlossningstrauman. Alternative birth movement eller positive birth movement handlar inte om att födslar ska vara smärtfria, så naturliga som möjligt eller helt okomplicerade. Men att de faktiskt – med rätt stöd på kvinnans villkor – kan upplevas som stärkande, begripliga och meningsfulla.

 Ina May’s guide to childbirth går att köpa här!

Och kika gärna på vad POSITIVE BIRTH MOVEMENT gör i Stockholm.

 

Landskapet gravid

2 kommentarer

Jag har den stora turen att ha en svägerska som både är läkare och proffsfotograf. Det är hon som har fotat många av bilderna till hemsidan och bloggen – jag är så tacksam över vårt samarbete! För mig skulle det kännas som en väldigt hög tröskel att be en okänd fotograf om ett samarbete. Bara att försöka förklara vad jag vill med mina bilder…

Ett litet höstnypon får vara med.

Vi lyckades klämma in ett fotoshoot förra veckan. Tanken var att få några bra gravidbilder på mig såhär innan det blir alldeles för sent. För just nu känns det definitivt som min sista gravidmage. Resultatet blev maffiga gravidbilder varvat med små pyttiga stilleben – och några lite experimentella bilder på temat vatten! Vi fick jobba på att få fram det där organiska med vatten – det som händer när vattenytan bryts i vågor eller luftbubblor.  Men det blev riktigt bra.

Jag är känslig för hur gravida och födande porträtteras. Det finns mängder av (ganska kitschiga) gravidbilder med magar och röda rosor som flyter runt i bubbelbadkar.  Och de kanske är helt rätt för vissa! Precis den känsla några vill åt. Personligen gillar jag det avskalade, det som inte är alltför stylat och tillrättalagt utan där kroppen får vara ett landskap – det som bara är.

Men när jag kom hem till Lovisa hade jag alla de där vackra och tillrättalagda gravidbilderna i huvudet och jag kände att det här kommer aldrig att gå.  Själv känner jag mig stor, otymplig och oformbar. Mer som en barbamamma än något som flyter runt i badskum, champagne och rosor.

Men bilderna blev mäktiga! Och vad sägs om den här gravida pungkannan? Den var vi ju bara tvungna att fota.

Gravid pungkanna.

Tips på läsning!

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Vad ska man läsa som blivande förälder? När jag var gravid med mitt fjärde barn tänkte jag slå till på ”The fifth child” av Doris Lessing, ni vet boken som handlar om det femte barnet som visar sig vara något av ett monster…  Min litterära farmor lyckades stoppa mig när hon fick reda på dessa planer, ja hon gick och köpte en hel packe med andra böcker till mig som jag sedan läste istället. Jag har fortfarande inte läst Det femte barnet av Doris Lessing och nu kan jag lika gärna vänta lite till. Men visst har jag läst böcker om mammor som ibland är mycket olyckliga! Sylvia Plaths dagbok är en av de absolut bästa.

Det är inte lätt att bli mamma och försöka göra alla rätt. När jag var föräldraledig med mitt andra barn så bodde jag i Amerika och umgicks med ett gäng hemmafruar från Boston och hade ångest. Vi sågs ibland i överdådiga och kitschiga hem med pengar som tjänats in i något multinationellt företag, det var playdates och jag kunde skönja en ensamhet i själen hos flera av mammorna. Männen jobbade hela dagarna och kom hem sent. När vi återvände hem till Sverige tog min man ut exakt halva föräldraledigheten med vår son så att jag kunde börja jobba. Sen fick han, vår son alltså, börja på dagis tidigt.

Men min tyska läkargranne fick ångest av att komma till Sverige där hon inte fick fatt på en enda hemmamamma – här skulle barnen minsann gå på kommunalt dagis och några trevliga mamma och barnträffar under dagtid var inte att tänka på! Hon fick veta, mellan raderna,  att förskola är den bästa platsen för barn över ett år och  om man vill vara hemma med sitt barn längre än så som mamma så vill man fel!

Nu finns det inte bara ett sätt att vara förälder på och alla förskolor är inte det bästa för en ettåring. Stora barngrupper med vikarier som avlöser varann där femton snoriga ettåringar  ska samsas är ett feltänk ur barnets perspektiv. Föräldraledighet byts lätt ut mot VAB när barnen är så  små – och alla som har varit med vet hur sjuka små barn med omogna immunförsvar kan bli; för att inte tala om hur smutsiga vabgrälen kan bli i en relation.

Mitt tips på läsning inför föräldraskapet är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar” som handlar om pengars och människors värde. Såhär presenterar hon sin bok:

”De senaste åren har jag känt det som om samhället, kulturen och ekonomin – alla – vill lära mig att ställa en och samma grundläggande fråga inför varje situation i livet. Frågan lyder: What’s in it for me? Vad tjänar jag på det här? Man kan kalla det egoism. Eller ekonomism, tendensen att räkna, alltid räkna. Samtidigt ser jag, lever jag med, andra förhållningssätt. Samtidigt ser jag, lever jag med, altruism, kärlek, solidaritet. Allt finns där. Samtidigt. Och jag vill gärna bringa lite reda i det. Försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.”

Och om ni inte orkar läsa en hel bok så slå till på min systers utmärkta text om att ta tillbaka det storslagna moderskapet.

 

 

 

 

Att vara med om det stora

Lämna en kommentar

Alldeles ny som mamma

Hur är det att vara gravid när man är 22 jämfört med 36? Jag kan ju faktiskt tillåta mig att jämföra. Fördel ung på de flesta sätt skulle jag säga. Graviditeten var enormt mycket lättare då och är så väldigt mycket tyngre nu. För varje graviditet har jag fått en ny gravidkrämpa på köpet, med de gamla i behåll. När jag var 22 hade jag inga pengar och ingen bil men var väldigt kär i pappan till barnet och omåttligt förtjust i livet som växte i mig. Jag gick överallt, kunde gå 5 kilometer till barnmorskan för 28-veckorskollen på mödravården, sen gick jag 5 kilometer hem och åt lunch. Jag orkade aldrig ta reda på hur bussarna gick här i Uppsala för jag kunde ju gå överallt!

Men att bli mamma som ung var inte riktigt lika lätt. Det var omvälvande. Avsaknaden av en stadig inkomst var inte det största problemet, jag kände mig rik när barnbidraget kom och vi fick ärva barnkläder och köpte begagnad vagn för 300 kronor. Men jag kände mig ensam i det stora och omvälvande mammaskapet. Ingen av mina nära vänner hade barn och jag såg ut som en 19-årig jänta när jag var nybliven mor och nyss fyllda 23. När jag skulle parkera barnvagnen på tåget och inte hittade något lämpligt ställe kunde jag få höra ”Här kan du inte stå flicka lilla”. Jag visste inte riktigt var jag skulle stoppa in den där plötsliga mognaden; det STORA och existentiella. Med mina vänner fungerade det nämligen bäst när jag inte lät mammaskapet ta en alltför stor och inkräktande plats. När jag var ungefär som vanligt och lät min lilla tjej hänga med på allt.

Jag delade självklart det stora med min man som blev pappa, men jag  hade behövt dela det stora med någon annan ung mamma. När jag fick mitt andra barn, 25 år gammal,  så hittade jag den vännen. Vi har följts åt sedan dess.  Vi hade ont om pengar båda två och trängde ihop oss i små lägenheter med alla våra stojiga barn när vi sågs,  vallade skockar med barn mellan hyreshusen; ja ibland tappade vi bort några i labyrinten av hus – då  fick någon av oss springa runt och ropa. Vi möttes i sophuset eller vid cykelstället alldeles gråtmilda och pratsugna. Gudarna ska veta att det inte är lätt att vara småbarnsmamma och jobba skift i vården samtidigt! Titt som tätt behövde det vabbas och smittorna gick runt mellan våra snoriga eller för all del, kräksjuka barn; vi kunde ju inte hålla oss från att umgås ändå.

Trots jobbet och slitet så var kärleken till det nya livet som förälder alltid större. Och mellan oss två unga mammor så fanns det en ömsesidig och genuin förståelse för att vi ville det här – ja vi kanske till och med ville det ännu mer. Ännu fler barn! Det hade mina vänner som ännu inte fått barn väldigt svårt att förstå. För de såg ju stöket, slitet, tröttheten och snoret. Så oglammigt! Ja så oglamoröst och så stort på samma gång.

Nu som lite mer frodig 36 -åring blir jag inte kallad för ung jänta lika ofta på tåget och graviditeten är mycket tyngre. Men att bli mamma igen är så mycket lättare. Jag har så många runt mig som förstår precis hur stort det är att bli förälder till ett nytt barn, och som kanske, till skillnad från när jag var strax över 20, faktiskt kan sukta lite efter den där frodiga magen och barnet som växer. Ja som kan leva sig in i det stora.

 

 

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Lämna en kommentar

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

Elva veckor kvar

Lämna en kommentar

Plötsligt hände allt väldigt fort på en ynka liten vecka. Jag blev jättegravid! Det sa poff. Barnet sparkar och verkar ha det gott. Men de här sista elva veckorna är så fysiska. Så mycket kropp. Så mycket någon som är inneboende i min kropp.

Snart, snart tippar det över – ja för varje dag kryper den där brytpunkten närmare, den där jag och barnet börjar längta ut. Min inneboende som sakta men säkert håller på att  wear out the welcome tills kroppen, psyket, livmodern och livmodertappen liksom blir färdig med det hela och någon av oss slutligen trycker på knappen; UT NU!

Det är ju för härligt när knappen fungerar precis som den ska och livförsäkringen moderkakan håller hela vägen ut och i mål. Vid det här laget vet jag ju hur mycket som kan strula. Som när vi skulle renovera vårt kök och jag utbrast: Vad kan gå fel? Allt visade det sig.

Därför är det så speciellt att möta någon som är över på den andra sidan, ja som just har fått sitt barn. Där den nya tideräkningen har börjat. Det är lika förunderligt varje gång, gravidklockan som plötsligt bara tystnar och ger plats för något ÄNNU större. När man trodde att livet inte kunde bli mer fysiskt eller mera kropp än så; så var det just det livet kunde.

 

 

 

Tröttheten är värst

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Hur det är att vara gravid med femte barnet? För mig är tröttheten värst. Inte den där tröttheten som kommer av jobb. Utan den där tröttheten som kommer av mycket familj. Den är nämligen speciell.

Det jobb jag har nu är mest njutning för mig; jag älskar att tänka, skriva, vara kreativ, behöva åka iväg på födslar och vara skolsköterska/sjukvårdsrådgivare däremellan. Det är roligt! Men det är skarven mellan familjen och jobbet som är jobbigt. Jag glömmer aldrig när det var jullov på barnmorskeutbildningen för många år sedan. Jag och min kära kollega Karin hade ett möte inplanerat med vår handledare för magisteruppsatsen. Vi var inte ett dugg utvilade utan såg mest ut som två desillusionerade och hålögda småbarnsmammor (tre barn var) som äntligen fått semester från jullovet. Tre barn under sex år på två veckors mörkt slaskigt svenskt jullov hade liksom ätit musten ur oss. Vår handledare var brunbränd efter sin semesterresa till något soligt ställe. Hon såg inte alls trött ut minns jag.

Nu är vi hemma efter vår långa familjesemester i Hälsingland som avslutades med tre dagars långt spöregn. Jag har barn som vill vara vakna mycket längre än mig på kvällarna. Som inte tycker det är alltför roligt att hjälpa till. Som kan lägga hur mycket energi som helst på att försöka komma undan just att hjälpa till. De är proffs på att flamsa och tramsa och bråkar med bravur. Men jag tror de flesta som möter mina barn på semestern mest ser hur underbara de är – ja för de är ljuvliga, charmiga och roliga.

Men som förälder får man ju allt det andra också som ibland skymmer sikten. Det är stora mängder måltider, matsäckar och fikapauser som ska ut i ena änden. Allt som blir kvar efteråt i den andra änden – ja det är mest vårt problem. Så  att städa ur sig, samla ihop alla kortlekar, spelpjäser, kastruller och serietidningar som gömt sig i hörn med tre morgontrötta barn  – nej det var inte så kul. Som upplagt för sammandrabbningar av olika slag. När vi äntligen parkerade på uppfarten här hemma så var jag tröttare än innan semestern.

Men jag har varit här förut – och överlevt. När jag var gravid med tredje barnet så var mina två äldsta barn pyttesmå och sjuka i ilskna dagissjukor mest hela tiden. Jag minns det som ett vagt töcken av olika sittningar på akuten med arga, snoriga och febriga barn i famnen ovanpå gravidmage och två svullna bröst. Jag minns tröttheten.

Nej ingen graviditet, förlossning, amningsperiod eller något föräldraskap har kommit utan jobbet – och tröttheten som följer – på köpet. Ändå har det varit värt det, varje gång. DET är häftigt.

 

 

 

 

 

 

 

Gravid träningsmänniska

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag är egentligen en sådan där träningsmänniska som älskar att träna, ja som tycker att det är njutbart att springa löprundor eller gå på pass eller simma längder. När jag blev gravid med mitt första barn var jag väldigt vältränad och gick inte upp ett hekto extra under graviditeten. Det var bara livmoder, barn, vatten och moderkaka som syntes  som extrakilon på vågen. När barnet var ute försvann allt det där  och jag lakades ur och blev riktigt tunn av all amning. Då var jag 23.

Sedan har jag långsamt lagt på mig lite mer för varje graviditet och nu med femman känns det – nästan – som att jag kränger på mig en fatsuit. Lite halvt välbekant, sådär med måttlig förtjusning ”here we go again”. Jag vet att jag inte är ensam om att bli lite extra rund av en graviditet. Gravida med övervikt eller fetma har ökat markant under den senaste 20 -årsperioden. Varför?

Det är fantastiskt att se bilder av tränande höggravida på instagram eller i tidningsreportage. Att träna under graviditet anses ju bara bra och hälsofrämjande. Jag har själv boken Stark, glad, gravid som min kollega Maria Wigbrant har skrivit. Boken men framförallt Maria som person har en smittande entusiasm och energi. Boken kan man beställa här!       

Problemet är att det är så svårt att få till den där träningen i en verklighet med jobb och många barn – och en graviditet på det! Först illamående,  jobb och familj. Hantlarna i hörnet  som känns mest som ett hån.  Under den perioden handlar det om att klara av tillvaron med nöd och näppe. Sedan kommer sommaren och lite ledigt, illamåendet försvinner, förutsättningarna blir sakta bättre. Men då är otympligheten där istället! Och nu är det  garderober och förråd som ska rensas, ja det ska möbleras om och fixas. Städas. Sen behöver barnen ha nya måltider hela tiden.

På eftermiddagen behöver jag ta en tupplur från allt.

Säg mig – var i sammanhanget kommer träningen in? Det är alldeles för lätt att rationalisera bort den där promenaden, träningsstunden framför youtubeklippet eller de halvgracila yogaövningarna på yogamattan. Men kanske att det är dags nu. Just nu.

 

Jag har något att berätta!

6 kommentarer

Småleende med Ann Ljungblom

Nu kan jag äntligen berätta att jag väntar mitt femte barn! Eller rättare sagt VI, jag och min man – väntar vårt femte barn. Ja för vi är ju två om det. De flesta av er som känner mig lite närmare vet redan om det här och nu syns det ju faktiskt. Men eftersom jag är med i flera sammanhang på olika ställen så vill jag nu att alla ska få veta! Jag har precis tagit mig igenom några månader av fruktansvärt illamående och kommit ut på andra sidan. När jag medverkade i Karins preggopodd så talade jag med en alldeles särskild inlevelse om graviditet och illamående just för att det var exakt där jag befann mig. I det ensamma graviditetsillamåendet. Den där hinnan av illamående som smetar sig som ett lager av klibbigt sotdamm över tillvaron. Och tröttheten som inte vet några gränser.  För jag vet vad trött är efter alla mina år som småbarnsförälder. Men den tröttheten utmärker sig ändå – förmågan att kunna somna varsomhelst precis närsomhelst. Så det har varit klibbigt sotdamm med en känsla av mild sedering nu i några månader.

Men nu har jag gått över den rangliga hängbron och befinner mig på andra sidan! Här är det grönt och prunkande, vattnet är varmt och luften smakar gott. Lovely med andra ord. Det har varit samma hängbro för mig  varje gång men den stora skillnaden med att vänta det femte barnet är att jag också måste bära fyra barn med mig över bron. Det kan bli lite tungt och övermäktigt ibland. Så nu ska det bli skönt med semester snart!

Men jag är så glad för det här femte barnet som växer i mig. Det känns stort och mäktigt. Jag tänker ta ut en massa glädje i förskott för sorgen kommer ändå vara tung om något skulle hända – tillbakahållen och sparad glädje förräntar sig inte. Den bara dör inne med sorgen.

Att bli av med sin poddoskuld

Lämna en kommentar

Soraya Lavasani blev av med sin poddoskuld i Karins preggopodd, det var nämligen första gången hon gästade en podd. Kanske är det lite ovanligt när man redan är ett känt namn. Jag vet inte. Jag vet bara att det finns många podcasts och många som har erfarenhet av att prata i sådana. Eftersom gravidpoddar har blivit en egen genre så har även barnmorskor i viss mån fått hänga med på poddtåget. Gravidpodden drivs av barnmorskor. Det finns också en födabarnpodd där både barnmorskor och läkare medverkar som experter. Men preggopoddar tar ofta avstamp i en egen graviditet och Karins preggopodd är just en sådan! Hon bjuder in gäster som själva antingen är gravida eller just har varit! Malin Gramer hade med sig sin nyfödde son under själva inspelningen. Alla har sin historia att berätta och det är spännande att höra. Men jag var ju inbjuden av en annan anledning, nämligen som barnmorskeexpert. För att svara på frågor. Och det var just det där ordet expert som gjorde mig lite nervös när jag åkte till Expressenhuset för att bli av med min podddoskuld i Karins preggopodd.

FOTO: Anna-Karin Nilsson Scanpix Kod

Men Karin var så vänlig och proffsig och några minuter in i inspelningen så kändes det (nästan) som om vi satt och pratade på ett café över en kopp. Avslappnat, behagligt och trevligt.


FOTO: Anna-Karin Nilsson
Scanpix Kod

Vi pratade gravidillamående, missfall, feelgoodhormoner, gravidkrämpor och rymdskrot! Och nu är avsnittet ute – så varsågoda!

 

Foto: Anna-Karin Nilsson scanpix kod