Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!
Vad unga och vackra vi var!
Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.
Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.
Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.
Höstens doulautbildning med knorr
Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.
Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.
För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:
Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.
Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.
Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.
Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.
Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!
Minns ni det här inlägget som jag skrev i våras? Då var jag alldeles vårrusig och lycklig efter att ha fått känna de första sparkarna efter en lång och jobbig första trimester. Äppelträden stod i full blom.
Nu har det gått en hel sommar och min graviditet börjar närma sig sitt slut. Samtidigt har äppelblommorna förvandlats till klasar med röda snart ätmogna äpplen på våra träd. Jag och bebisen kommer vara mogna ungefär samtidigt som det är dags att skörda våra äpplen. Det känns fint och trösterikt. Samma organiska, dynamiska process som naturen är så full av är jag ett med just nu.
Men jag vet också hur övermogen och jäst man kan känna sig där på slutet. När man bara längtar efter att få ta språnget över till den andra sidan.
Att samla kraft och boa in sig
De sista veckorna av en graviditet händer det något med mig. Jag blir lite hudlös och i den hudlösheten kommer yttervärlden och tränger sig på. Jag kan inte på samma självklara sätt sortera det inre och det yttre utan att där sker en sammanblandning. All världens elände blir svårare för mig att härbärgera. Situationen i Afghanistan. Eller klimatkrisen med sina översvämningar och bränder runtom i världen. Det är som att jag känner hur skört och starkt livet är på precis samma gång. En väldigt dubbel känsla.
Själv har jag i mitt arbete med födande ofta iakttagit hur gravida får ett skimmer över sig med ett inåtfokus mot slutet av graviditeten. Hur de liksom träder in i en bubbla där yttervärlden stängs ner bit för bit. Jag ser det som en förberedelse inför förlossningen. Ibland kan jag intuitivt se att nu är det inte långt kvar. Och den förändringen kan gå från en dag till en annan.
I vår del av världen är vi så otroligt fokuserade på den lilla intensiva bit av förlossningen där barnet tränger ner och ut i världen. Vi missar ibland att förlossningen är en process som börjar så långt innan och slutar så långt efter att barnet har bytt universum. Att det är en kontinuerlig, dynamisk process där det finns utrymme för så många nyanser och skiftningar. Den känslomässiga process som det innebär att vara gravid, föda barn och bli förälder förbises ofta framför de rent fysiska förändringar som tar plats i kroppen. Men för mig har det blivit allt tydligare med åren hur kropp och psyke sammanflätas och blir en del av precis samma process.
Min egen gravidresa
Det finns därför inget gyllene koncept för varken förlossningsförberedelse eller sätt att föda barn på som passar precis alla. Eftersom varje ”gravidresa” är unik i sitt slag och helt oefterhärmlig.
Det här citatet av barnmorskan Rachel Reed tycker jag säger mycket om det unika hos varje födande kvinna:
”However, the most important knowledge a woman can gather in preparation for birth is self-knowledge – knowledge about what her body and mind need to feel safe enough to trust her instinct and intuition.”
Själv känner jag hur det här att vara ett med naturen är en tröst just nu. Även om den, naturen, också är obarmhärtig, rå och bitvis oförutsägbar så finns det något så oändligt friskt och livskraftig med den. Ja rentav kaxigt. Alla dessa röda äpplen som nu hänger i klasar på träden. De är kaxiga.
Jag är nu gravid i vecka 31 och den ”riktiga” nedräkningen har börjat. Det känns smått surrealistiskt. Att jag befinner mig här igen. Veckorna har gått så fort och jag börjar därför känna mig aningen stressad. Vill ju att det ska vara städat, ordnat, fixat, lagat och uppstyrt lagom tills bebisen kommer. Vad det nu innebär.
Samtidigt så är det en övning i acceptans att få sitt sjätte barn. För jag kan inte styra helt över hur tillvaron som snurrar runt mig kommer se ut. Hur resten av familjen mår, ja alla toppar och dalar som det innebär att vara tonåring till exempel. Däremot önskar jag hett och innerligt att jag ska få med mina tonårsbarn på att de behöver lära sig städa sina rum ( på riktigt) och bli lite mer delaktiga i hushållet härhemma. Jag är inte så förtjust i den här rollen som hotellvärdinna. Om och om igen hör jag mig själv tjata om basala saker som att man gärna får ställa in smöret i kylen när man gjort sin kvällsmacka, att man gärna får tappa ur sitt badvatten när man har badat och att skräp ska slängas i papperskorgen samt att disk inte mår bra av att ligga och gro under sängen… Önskar att vi hade kommit lite längre på just den punkten.
Att trivas med sin gravidkropp i högsommarvärme
Som den här kannan ser ut känner jag mig!
Efter hemkomsten från vår släktgård så har mitt mående gått lite upp och ner. De allra varmaste högsommardagarna i juli var tuffa. Jag kämpade med att försöka trivas i min kropp och med värmen. Det gick sådär. Som en varm, bubblande och fräsande tekanna kände jag mig. Vår svala källare blev räddningen. Jag har passat på att rensa bland mina papper och inreda mitt hemmakontor i källaren så att det ska kännas mysigt att gå tillbaka till ”jobbet” vid skrivbordet efter sommaren.
Trädgården hann bli alldeles torr under våra veckor borta och jag har kämpat med att försöka rädda mina tomatplantor och alla växter som behövt vatten. Men trädgårdsarbete i högsommarvärme är tufft när man redan känner sig som ett litet kraftvärmeverk. Sällan har jag känt en sån befrielse och lättnad som när några regndagar svepte in över landskapet.
Tankar inför förlossningen
Det allra roligaste är att vår bebis nu lever sitt eget liv inne i min livmoder. Att bära runt på någon som sparkar, hickar och fnular med olika saker därinne är speciellt. Jag är inte en utan två personer just nu. På riktigt. Vi sitter ihop som en enhet och det är så djupt fascinerande. I mina förberedelser inför förlossningen så bär jag med mig den vetskapen: att mitt välmående är viktigt för bebisen. För det här att vi sitter ihop gäller ju inte bara under graviditeten utan i högsta grad även under förlossningen. Därför berör det mig så illa – nu kanske mer än någonsin – att kvinnor så ofta inte får det stöd och den kärlek de behöver under själva födseln. Födande kvinnor förtjänar att bli behandlade med den största respekt och att få allt det känslomässiga stöd de behöver. Det är viktigt för alla att upplevelsen av att föda barn blir så stärkande och positiv som möjligt. Barnet ska ju inte bara komma ut med livet i behåll utan också bli väl omhändertaget av föräldrar som mår så bra de bara kan – föräldrar som inte är traumatiserade efter en onödigt lång eller jobbig födsel.
Därför: att ännu en sommar få höra alla vittnesmål från en extremt pressad förlossnings och BB-vård gör mig både trött och ledsen. Oj jag har hört och läst så många berättelser både från mina barnmorske – och doulakollegor. Att kvinnor ändå föder barn i det kaos som nu är mer norm än undantag på somrarna beror på att våra födande krafter är starka och våra kroppar välfungerande – inte på att förlossningsvården fungerar som den ska.
Ja, jag vet lite för mycket. Men all den erfarenhet jag sitter på, både som barnmorska, doula och som födande kvinna bär jag med mig in i mina förberedelser inför just den här födseln.
Och snart är det verkligen höst
Nästa vecka börjar de stora barnen skolan och det känns skönt att få några veckors hösttermin innan bebis är beräknad. Jag och min kollega Eva har redan hunnit med några arbetsdagar ihop och det ger faktiskt mer energi än det tar! Älskar mitt jobb. Den som tror att jag har satt jobbet på paus för att nu gå helt in i en bebisbubbla tror fel. Både mina egna och våra gemensamma kreativa projekt bubblar och puttrar på för fullt.
Däremot tänker jag givetvis anpassa allt efter bebisens ankomst. Längtar SÅ efter det nya liv som bokstavligen växer så det knakar i mig.
Låt oss prata om värmen… Även om det kanske inte är extremt varmt i Sverige just nu så är det varmt. Och det räcker med några grader varmare och lite mer fukt i luften än vanligt för att det verkligen ska kännas, särskilt när man är gravid.
Sommarvärmen blir det där extra barnet som man måste ta hand om vare sig man vill det eller inte. För att låtsas som ingenting går inte. En morgon kände jag för att ta en promenad. Jag tog min vanliga långpromenad, den som tar ganska precis en timme att gå. Kände mig lite sådär nonchalant gravid och allmänt fabuolus. ”Titta här går jag och tar en lång promenad, gravid eller inte”. När jag kom hem kändes det som att all vätska hade samlats på ett ställe i kroppen: i mina fötter. De var som små svullna kuddar och jag kände mig besegrad. Blev tvungen att ligga med benen i högläge och bara andas en lång stund. Svettig var jag också. Ja klumpig, svettig och svullen kände jag mig. Inte alls så fab längre.
Det är väl kanske det som gör att värmen blir lite jobbig. Känslan av lätthet och grace försvinner. Att krångla på sig stödstrumpor på morgonen kan vara värt. Tunna sommarklänningar är också att rekommendera. Men det bästa tipset är nog ändå att anpassa dagen efter värmen. Och gärna försöka ligga lite steget före innan värmen kommer och liksom hugger en i ryggen. Tänk Katalonien. Tänk Spanien. Siesta.
Morgontimmarna fram till kl 12 kan vara det bästa med hela dagen. Då är det fortfarande svalt i huset, det går att tänka klara tankar och äta frukost i lugn och ro. Men jag undviker ändå att ta mina entimmespromenader på morgonen när det är såhär varmt. Eftersom de kostar lite för mycket. Mitt styrkepass på 20 minuter funkar däremot helt okej! Efter klockan 13 gäller det att lägga in en lägre växel. Då försöker jag tänka siesta och gärna vila i någon eller några timmar. Eller – om det ska åka och badas någonstans så är det vid den här tiden. Svalkan som ett bad i sjön kan ge slår det mesta.
Det värsta är när jag glömmer att det är ”siesta- dags” och bara jobbar på i trädgården, köket eller med det där städprojektet. Då när jag glömmer att lägga i en lägre växel alternativt att åka och bada. Då hinner värmen komma och ”ta mig” mitt i arbetet.
Även om siesta kan kännas som ett litet avbrott i dagen så får man tänka på kvällstimmarna som kommer sen. Åh, de där ljuvliga kvällstimmarna då när man kan börja leva igen. Äta en sen middag eller bara fortsätta med det där projektet. Eller läsa några kapitel i sommarboken, nu med en lagom ljummen bris som sällskap.
Att ta hänsyn till värmen på semestern, anpassa sig och försöka att inte kämpa emot är därför mitt bästa tips. Och så måste jag slå ett litet slag för det här med att bada. Även om vägen dit ibland kan vara lite kämpig: ja att packa badkläder och handdukar, knöla in barnen i bilen och hinna bli ALLDELES genomsvettig innan man äntligen kommer fram till badet. För att då upptäcka att nästan alla andra tänkt samma sak och befinner sig på samma bad som ni gör.
Ändå. Den där svalkan som kommer av att sakta sänka ner sin gravida muminkropp i vattnet. Lättheten. Känslan av att vara en flytande kork ett tag. Känna att kroppen återfår sin grace under några långsamma simtag. Så koordinerat och utsökt att simma en stund. Sublimt rentav.
Idag är jag gravid i vecka 27 enligt min gravidapp. Jag ligger alltså precis några veckor efter kalenderveckorna. Det är en aning förvirrande nu när jag snarare räknar tiden i gravidveckor. När vi åkte till Hälsingland på semester var jag iallafall i gravidvecka 25. Allt kändes fortfarande rimligt och under kontroll. Vi började våra Hälsingeveckor med att hälsa på våra vänners släktgård i några dagar. Varmt, mysigt och mycket trevligt! Vår äldsta dotter Miriam åkte till Frankrike en vecka istället.
Sommarsemestern är ju de där veckorna då när allas förhoppningar och förväntningar på ledighet, bad, njut, långa promenader och lästa böcker ska infrias (alternativt ett ohemult mobilscrollande och dagslånga sovmorgnar). Allt ska liksom tas igen på semestern. Själv hade jag packat ner träningsskor, träningskläder, böcker och bar på en massa förväntningar om ledighet som skulle hinnas med. Det är lätt att glömma att sommar i en storfamilj också innebär berg av disk, sår som ska plåstras om, syskontjafs och det ständiga kravet på att man som förälder förväntas fixa fram saker att äta.
När vi checkade in på vår egen släktgård i Hälsingland så var både jag och Hanna sjuka. Misstänkt sjuka. Med alla covidsymtom… Först blev jag så indignerad och sur. Det här var ju inte alls enligt plan! Sen att vi lyckades pricka in de flesta Covidsymtom gjorde ju inte direkt saken bättre. Att gå runt och hosta som om man har cornflakes i lungorna på släktgården. Inte jättepopulärt i pandemitider.
Plötsligt svepte minnen från mina tidigare graviditeter över mig. Alla tröstlösa hostnätter jag har genomlevt som gravid. Halvsittandes i någon soffa knaprandes på någon värdelös (läs verkningslös) receptfri hostmedicin. Att vara gravid med småbarn runt sig innebär ju en ständig risk att bli smittad eftersom immunförsvaret trycks ner en aning under graviditeten. Och det kan vara riktigt kämpigt att dras med en seg övre luftvägsinfektion, en som inte riktigt vill släppa taget, hur ofarlig den än är.
Covidtest och löktricket
Jag och Hanna hostade ikapp på nätterna en hel vecka. Det blev soffan för mig. Halvsittande. Ja, jag tyckte ganska rejält synd om mig själv då. Kände mig faktisk riktigt ledsen. Hostade så jag nästan kräktes flera gånger ( kräktes en gång på riktigt) och sov bara några enstaka timmar i stöten. Dagarna flöt förbi som i en dimma medan resten av familjen åkte och badade någonstans. Själv såg jag till att boka tid för Covidtest.
Min kära man skjutsade mig till egenprovtagningen som erbjöds utanför Bollnäs lasarett. Det måste nog vara kärlek – att hjälpa någon att ta prov för Covid. Han fick sitta och hålla i påsen med provrören medan jag satt där i bilen och spottade, snörvlade och försökte få till provet enligt konstens alla regler. Svaret kom morgonen därpå. Det var negativt.
Först när jag hade resignerat fullständigt från mina planer på att inte vara sjuk under semestern kom vändningen. Jag bad mina följare på instagram om ett husmorstips som kan hjälpa vid rethosta och fick löktipset. Det var så många som helt oberoende av varandra gav mig just löktipset – att jag kände att det måste jag bara prova! Man skär upp en gul lök, lägger på en tallrik och häller kokande vatten över. Tallriken ska stå bredvid sängen så att det går att andas in lökångorna. Det fungerade faktiskt förvänansvärt bra! Mycket bättre än de receptfria hostmedicinerna. Så jag andades in lökångor i några nätter och kände mig riktigt upplyft. Tänkte på hur billig en lök är. Hur ofarligt det är att andas in lök. Att det luktade lök gjorde mig inget. Snarare fick doften av lök mig att känna mig mer levande. Jag tänkte att det inte är så dumt att ha en följarskara på instagram.
På morgonen frågade Hanna: ”Ska du inte äta upp din löksoppa mamma?”
Filmer och böcker
Sen såg vi ”The square” av Ruben Östlund och jag kände mig ännu mer levande. Det är en av de många filmer vi inte hunnit se. Att just den filmen är en riktig saltlakritskaramell med toner av körsbär i botten – en som man kan suga länge på – ja det gjorde ju inte saken sämre.
Jag fortsatte att läsa ur boken ”Samlade verk” av Lydia Sandgren. Men det var först när jag bytte till boken ”Kattöga” av Margaret Atwood som jag verkligen kände mig drabbad. Åh, att få läsa hennes skildring av att vara barn i Toronto. Den boken blir en sån där bärarbok, ännu en värld att alltid bära med sig.
När jag hunnit bli frisk såg vi filmen ”Parasit” av Bong Joon-ho. Wow vilken film! Du som inte redan har sett den har något att se fram emot. En rafflande film.
Träningen under gravidvecka 25, 26 och 27…
Ja det blev ju ingen träning när jag var sjuk. Men så fort jag kände mig piggare tog jag upp min rutin: hemmagympa med Sofia på morgonen. Alltså, tack public service och SVT. Tack. Passen är 20 minuter långa och finns på SVT play. Mina favoritpass är Core och Styrka. De går utmärkt att göra som gravid. Tanken jag har är att försöka förebeygga att få så besvärlig ryggvärk som jag hade mot slutet av min förra graviditet. Just det känns som en liten kamp mot tiden. Tredje trimestern brukar ju vara den tyngsta och det är avgörande att komma igång med träningen innan det blir för jobbigt.
Att städa ur oss från släktgården blev en pärs. Jag städade tills jag var alldeles andfådd och svettig. När vi väl kom hem till Uppsala såg jag på min gravidapp att jag nu tippat över till den tredje trimestern. Och när jag klev ur bilen kände jag den där välbekanta värken mot ryggslutet… Nej. Svanken som liksom tynger och börjar värka efter ett tag.
Jag. Ska. Inte. Få. Ryggvärk.
Förflyttning med en stor familj är alltid lite av ett företag. Och jag upplever att det förstärks av att vara gravid. Min energi räcker inte riktigt hela vägen fram som den alltid brukar göra. Det är som att jag nu saknar det där reservbatteriet som drar igång på autopilot när det ordinarie batteriet tar slut (vilket det alltid gör). Nu tar det liksom slut när batteriet är slut. Så när vi kom hem däckade jag.
Väl hemma
Idag fyller vår äldsta son David 15 år och det har vi firat nu på morgonen! Nu ska jag snart bege mig till min barnmorska på mödravården. Veckorna går trots allt och att vecka 30 snart hägrar känns som en riktig milstolpe. Snart börjar den riktiga nedräkningen.
Ja, eller jag som skriver bloggen tänkte ta bloggsemester i några veckor. När jag ”släpper” bloggen så ett tag brukar det nämligen poppa upp en massa nya idéer till blogginlägg. Och det är precis det jag vill åt! Att få känna den där bloggpeppen igen är underbart. Eftersom det här inte är en livsstilsblogg så behöver jag inte heller skriva ett blogginlägg om dagen för att bevisa att jag fortfarande finns och är någon att räkna med. Ni vet att jag finns och är någon att räkna med.
Vi ska åka upp till Hälsingland och vår släktgård i några veckor. Det ska bli så skönt. Men innan vi åker vill jag tipsa om några godingar till blogginlägg!
För dig som ska amma för första gången i sommar (eller för all del som ammar igen och behöver lite repetition och stöd). Läs min guide till amning första veckan!
För dig som vill förbereda dig inför förlossningen!
För dig som är gravid och vill ha tips på hur du kan förbereda dig inför förlossningen: Gå till appen One Million Babies, tryck på menyn, sen på ”inför förlossningen” och sist på ”förlossningsförberedelse”, så kommer du åt de 15 texter som jag har skrivit om just förlossningsförberedelse.
För dig som funderar på det här med igångsättning och förlossning, varsågod, här kommer ett tips på inlägg:
Jag måste erkänna att sommaren kom lite fort ( i år igen). Trots att jag gett mig tusan på att vara förberedd och hinna med både det ena och det andra innan semestern började så blev det inte riktigt så. En vecka VAB, en förlossning, lite ändringar i schemat och vips så låg jag efter i mitt tilltänkta schema. Men, jag har blivit faster för första gången och barnen har fått en till kusin! Det slår ju det mesta.
Den här skärgårdsveckan får bli en slags upptakt till den riktiga semestern: en vecka med både lite jobb och semester. Ja så mycket semester som det blir när man åker ut till en ö med fyra tonåringar och två små. Bara ATT komma iväg är ju ett helt företag i sig. Vår äldsta dotter Miriam och hennes pojkvän fick inte plats i bilen så de tog tåget ihop. Vi andra sprang in och ut ur huset och lastade in i bilen i vad som kändes som flera timmar. Kruxet var den att ett lagat tält var på väg med postnord. Och innan vi kunde åka behövde vi invänta denna leverans eftersom paket skickas hem om de inte plockas ut inom en viss tid. Så det slutade med att vi åt hamburgare ute, handlade med oss all mat som man behöver när man ska ut till en skärgårdsö och sen åkte vi hem igen och hämtade ut ett tält. SEN kunde vi komma iväg.
Vid Björkviks brygga blev vi mötta av barnens farmor och bonus-farfar med båt. Det blev en dyrbar båtlast. Och det lät misstänkt från motorn när båten tuffade ut mot Orrö i Stockholms Skärgård. När vi kom fram stod det snart klart att båten och båtmotorn behövde skickas iväg på reparation.
Men vi gjorde oss hemmastadda och nästan alla barnen hoppade i vattnet. För mig tog det en dag men sen var jag också i! Det är faktiskt rekord. Jag brukar vara lite badkruka i början av sommaren men nu verkar det som att jag har fått något slags skyddande späck. Känner mig som en varm varelse som bara mår bra av att kylas ner lite. Lustigt hur gravid man kan känna sig efter knappt 23 gravidveckor.
Dagen idag vaknade vi till en riktig idyll: snart midsommar i skärgården.
Eftersom tonåringarna vaknar sent fick vi morgonen ihop, jag, Stefan, Lovisa, kusin Sonja och vår Hanna. De två kusinerna har inte riktigt hunnit lära känna varandra än på grund av pandemin. Men nu får de lite tid på sig att bekanta sig med varann.
En svanfamilj flöt förbi på det stilla vattnet och jag räknade till sex små svanungar även om bara fyra av dem syns på den här bilden. Tänk om man kunde ha sina sex små ungar på en rad sådär framför sig genom livet. Så pastoralt.
Vid lunchtid blev det väldigt varmt och stilla. Tonåringarna dåsade på bryggan innan de tog en tur med gummibåten till stranden på andra sidan vattnet.
Själv sitter jag här och försöker förstå vart all tid tar vägen. Ja, både år och månader. Den här vårterminen som nyss började har blivit till en sommar som jag inte vill ska vara över alltför fort. Samtidigt hinner så mycket hända på ett år att jag blir alldeles snurrig. Förra året vid den här tiden satt jag och redigerade bok. Nu sitter jag här med en ny bebis som sparkar därinne – och tre tonåringar som snart ska ut ur sin mammas bo. Bäst att ta ett svalkande dopp nu medan tid ännu finns.
Har precis börjat läsa Lydia Sandbergs bok ” Samlade verk”!
Den här veckan har varit varm i Uppsala. Och vårt hus som är byggt exakt 1970 har ett svart ganska platt snedtak. Ju längre dagen går desto varmare blir det inomhus. På kvällen har vissa rum absorberat det mesta av värmen medan andra rum är svalare. Källaren är ljuvligt kall. För mig har nätterna blivit lite av en utmaning ( trots att jag inte är särskilt höggravid än). Sen jag slutade amma på nätterna så sover vi i lite olika konstellationer i olika rum. Två tonåringar huserar i källaren.
Förra lördagen när solen stod högt så köpte jag en pelarfläkt. Jag tänkte den skulle hjälpa mig att sova bättre på nätterna. Det är bara att den låter så högt och jag har behövt låtsas att jag vaggas till sömns i en hytt på Finlandsfärjan för att komma i stämning. Och när jag precis lyckas somna så väcks jag av mina tonårsbarn. För våra tonåringar verkar vilja göra precis allt när vi sover. Titta på film, äta i köket, hänga med kompisar, skratta högt, duscha, ta ett bad. De tar inte alltför stor hänsyn till oss som försöker sova.
Flera nätter den här veckan har jag därför vaknat av att nyckeln sätts i låset på ytterdörren, att någon skrattar högt, att kylskåpsdörren öppnas eller av att den klibbiga värmen fångar mig i sina lakan. Det har gett mig lite huvudvärk och bryderier – hur ska vi få ihop den här sommaren med barn i så olika åldrar?
Mitt svar: allas olika mat och sovklockor behöver synkas någotsånär för att vardagen ska bli uthärdlig. Därför. Låt oss inleda dagen med brunch! Tänk hotellfrukost som serveras mellan 9-11:30. Den som inte kommer inom angiven tidsram blir utan. Så skippar vi lunchen och äter middag senare på eftermiddagen. På så sätt blir matdagen liite enklare. Och den som blir hungrig däremellan får ta en smörgås eller frukt.
Jag började därför dagen idag med att laga scones till hela familjen.
Brygga kaffe, koka ägg, skiva tomater, ställa fram ost och marmelad, vispa grädde.
Voila: brunch!
Det var riktigt trevligt att börja dagen så, även om tonåringarna inte direkt studsade upp ur sängarna av förtjusning över att deras mamma ansträngt sig. Men sånt verkar man få vänja sig vid.
Den här dagen verkar bli en lite luftigare, svalare dag och det har redan hunnit dra förbi ett regn. Hoppas ni alla får en fin helg! Och om du har något bra tips på goda saker att äta till brunch så tar jag gärna emot.
Jag minns när jag kände de allra första sparkarna för 18 år sedan. Det var så speciellt. Som om någon hälsade till mig från en helt annan värld. En värld som snart skulle vara hela min värld. Minns också att det var en gråmulen och trist höstdag som vi var med om det första ultraljudet (det här var innan alla erbjöds KUB i tidig graviditet). Så det måste ha varit i vecka 18. Att plötsligt få syn på den där varelsen som sparkade – det var som att åka vattenkana rakt ner i en sprudlande bassäng. Det glittrade och stormade av lycka och förundran i mig. Vi fick med oss bilder hem. Och den sladdriga svartvita utskriften av ultraljudsbilderna hanterade vi som om det var ett mycket dyrbart dokument. Vi hittade en (såhär i efterhand) förfärligt kitschig ram i vit och svart fuskpäls. Där fick en av bilderna stå inramad på hedersplats i hyllan i studentrummet. För precis så stort var det ju.
Med tiden har de där svartvita sladdriga bilderna sjunkit något i värde för mig. Att få samma sorts hälsning från den andra världen, nu med betoning på inräknade tår, fingrar, kamrar i hjärtat, nackspalt, magsäck och ryggrad har plötsligt känts en aning mer prosaiskt. Jag får inte samma glittrande färd ner i den sprudlande bassängen längre. Mer en suck av lättnad: vilken tur. Vi klarade kontrollen. Igen.
Men sparkarna däremot. De sjunker aldrig i värde för mig. För de känns mer personliga. Jag njuter av det där distinkta och obrydda puffandet. Någon gör sig påmind med en självklarhet som är SÅ oemotståndlig.
Den här resan har varit av en annan karaktär eftersom jag fick uppleva att få missfall på missfall. Två missfall i vecka 9. Det gjorde att resan fram till de första sparkarna kändes overklig och lång. En första trimester som aldrig riktigt ville ta slut med dimmor av illamående i vecka efter vecka. Det är lätt att tappa bort sig själv i det där illamåendet. Jag har fått påminna mig själv om tid, plats och rum. Var jag befinner mig och vart vi är på väg. Att då få vakna en dag i frånvaro av illamående. Och att börja känna sparkar – hur någon gör sig påmind på ett sätt som skingrar alla slöjor av graviditetssymtom. Äntligen något distinkt! En spark. Istället för jolmigt illamående. Det är verkligen lycka.
Maj kom visst av sig lite. Här i Uppsala har det varit blåsigt, regnigt och kallt i flera dagar nu. Det känns som sånt där ostadigt midsommarväder, då när man går och funderar över om man ska ta med sig paraply. Regnskuren som hänger i luften. Lite snuvad på våren känner jag mig allt. Igår eldade vi i vår kakelugn.
Sen i måndags har vi varit rejält vårförkylda jag och Hanna. Hela veckan verkar bli VAB och jag har fått lov att skjuta en del jobb framför mig. Att pyssla med bokföring, kvitton och papper: ja allt möjligt admin, det gör sig inte så bra med en lagom snorig och gnällig unge i släptåg. Särskilt inte när man själv känner sig dimmig av förkylningen. Ibland är det bäst att låta saker vänta. Jag känner bara att våren rinner mig ur händerna – snart är det ju sommarlov! Men som jag ser fram emot sommarlov det här året. Det är nästan som om jag redan har tagit semester mentalt. Jag ser fram emot att få andas ut på vår släktgård och skapa plats i sinnet för nya tankar och idéer att gro. Nej jag kommer givetvis inte kunna hålla mig från att dra igång nya kreativa projekt i sommar. Men jag känner ingen hets eller press att prestera. Det gjorde jag nämligen förra sommaren.
När jag satt och redigerade bok på släktgården hela sommaren.
I söndags hade vi bokklubb. Ja vi är ett litet gäng som har startat bokklubb över zoom ( så roligt!). Vi läser nu ”Give Birth like a Feminist”. Det är en fantastiskt bra bok som jag redan har läst flera gånger om. Men jag ögnade igenom den nu igen inför diskussionen i bokklubben. I den boken finns så många bra citat och oneliners som man kan stapla på hög. Den är helt enkelt så on point. Och nej det handlar inte om att feminister föder på särskilda sätt. Det handlar om att respektera födande kvinnors integritet, autonomi och rätten att göra informerade val under förlossningen. Men det slog mig att just den här boken som jag sedan länge har införlivat i mitt medvetande, den kanske inte är så läst här i Sverige? För mig är den ett referensverk. Det slog mig också att jag inte har förärat den en riktig recension här på bloggen. Nå, nu gör jag iallafall reklam för den. Du som är intresserad av de här frågorna men som inte har läst just den boken – gör det! Här kommer en länk: bok/give-birth-like-a-feminist
En annan bok som jag känner kanske har fått för lite ljus på sig är Hanna och Barnsängskriget av Pia Höjeberg. Det är en skatt till bok! Och den har fått en riktigt fin recension här på bloggen: Hanna och Barnsängskriget Se där, ett lästips till.
En annan tung sak som hände igår var att Birth Rights Sweden släppte en rapport om att föda barn under en pandemi. Det är intervjuer med kvinnor/ par som fått barn och personal som har jobbat med födande under det här året. Rapporten är bitvis ganska jobbig att läsa men den är mycket välskriven. Själv tycker jag att det är viktigt att ta del av dessa vittnesmål. Du kan ladda ner rapporten här:
Så, nu ska jag fortsätta pyssla om min förkylda dotter.
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
