Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet
Snart jul. Jag vet inte hur fridfull julen är egentligen. Kanske att någon av er kära läsare har fått till det med planeringen så att julen verkligen blir så som vi alla tänker eller hoppas att den ska vara: fridfull, vilsam, högtidlig. Julen väcker så mycket i oss. Att vara en stor familj som ska synka ihop allas planer, förhoppningar och förväntningar till något hanterbart kan vara en logistisk utmaning. Samtidigt är det en lyx att inte behöva fundera över om någon vill fira jul med mig. Att känna sig ensam och utestängd från gemenskap under julen är värre.
Så är det ju det här med julklappar. Säg den som inte har våndats inför tanken på julklappar. Ångest över att inte ha råd, ångest över att inte leva upp till någons högt ställda förväntningar, ångest över att inte hinna, ångest över att missa någon som man bryr sig om… Så klimatångesten. Den lägger sig som en tung filt över alltihop.
Ja man kan ju såklart medvetet välja bort julklappar helt och hållet. Vet att några väljer att ge till barnen men inte till de vuxna. Andra sätter upp regler eller har julklappslotteri där alla köper en sak som blandas i en påse… Det kan ju låta fiffigt men min erfarenhet är att något ändå brukar skava. Regler tolkas olika. Någon bryter mot överenskommelsen. En annan blir besviken trots att överenskommelsen hålls.
Själv kan jag tycka att det finns något fint med att ge bort en väl vald julklapp. Glömmer inte när jag gav bort ”Ina May’s Guide to childbirth” vid precis rätt tidpunkt till precis rätt person. Jag ger helst bort böcker. Dels för att jag läser mycket själv och verkligen uppskattar böcker. Men också för att jag drömmer och hoppas att andra ska få lika stora läsupplevelser. Och böcker kan göra sig lika bra second hand eftersom de ofta åldras vackert.
Min syster gav mig en signerad diktsamling av Bruno K Höijer en jul. Älsk på den. Och min svägerska gav mig en vacker Gudrun Sjödén-duk en jul som hon shoppat hem på Tradera. Sånt gör mig jätteglad.
Sen ger jag gärna bort teaterbiljetter eftersom teater med barnen är något av det roligaste jag vet. Eller kläder. De flesta behöver kläder. Fina vantar i ull går ofta att hitta second hand. Ett väl valt secondhand-fynd kan ibland vara roligare att både få och ge än något dyrt och vräkigt från en stor kedja. Men det tar såklart lite tid att gå runt och leta i affärer (tid jag inte har just nu). Det är helt enkelt roligast att ge bort något som känns på riktigt också i mig. Om jag samtidigt stöttar lokala hantverkare eller småföretagare som brinner för något eller en teaterverksamhet: ja då känns det ännu bättre!
Foto: Lovisa Engblom
Själv har jag några exemplar av min bok Föda barn med stöd hemma som jag gärna signerar, slår in i ett paket och skickar hem till någon som du tror skulle kunna bli glad! Om du är intresserad, skriv till mig på info@fodamedstod.se (det kostar 268 kronor inklusive frakt och moms). Jag vill också tipsa om möjligheten att köpa ett presentkort på min och Evas webbkurs Aktiv förlossning. Kursen och presentkortet hittar du på Mina webbkurser.se
Idag fyller vår yngsta dotter fyra år. Världens goaste fyraåring. Tänk att hon redan är så stor! För det är faktiskt en milsvid skillnad mellan att vara noll år och fyra år. Man hinner nästan glömma hur små bebisar är. Framförallt hur små och krävande de kan vara. En bebis kan uppta precis allt utrymme och mer därtill. Bebisen bryr sig inte om att klockan är fyra på natten och att sömnbristen ligger som ett raster över hela tillvaron.
Det känns skönt att Nils är vårt sjätte barn. Hade han kommit först hade jag nog blivit lite förskräckt över känslan av ockupation.
Men jag märker att även jag blir trött. Och den där mammabluesen kan slå till när man minst anar det. Faktiskt kan den slå till när allt känns som mest euforiskt och fulländat. Hastigheten är det läskiga tycker jag. Hur det kan gå så fort från känslan av kontroll över tillvaron till känslan av att allt flyter och svämmar över. Som två helt olika sidor av samma mynt.
Mammabluesen ska man ha en viss respekt för. Minns när jag var 27 år och drabbades av en förlossningsdepression. Allt var först så ljust och lyckligt även om det fanns en skörhet under ytan. Sen var det som om tillvaron lade på tyngd efter tyngd tills jag kände mig helt urgröpt. Minns fortfarande den där känslan av tomhet och ihålighet. Kände mig som en trädstam utan innehåll, med bara barken kvar. Jag kunde sitta i soffan och amma och liksom bara glömma bort vem jag var. Vad jag ville. Det var en SÅ läskig känsla.
Då hade jag tre små barn. En fyraåring, en ett och ett halvt-åring och en tre månader gammal bebis. Mina barn var alla ljuvliga men det var en pärs att vara själv med dem. I en lägenhet tre trappor utan hiss. När dagis hade stängt för sommarlov. Med en man som var upptagen, precis i färd med att skriva ihop sin avhandling.
Minns när ångesten kom. Den var som kvicksand som blev djupare ju mer jag fäktade för att försöka hålla mig ovanför ytan. Sen skulle vi åka på semester och DÅ skulle allt bli bra. När vi väl kom fram till Gotland och jag förstod att jag skulle behöva punktmarkera barnen i två veckor eftersom bilvägen gick precis utanför huset som inte hade något staket runt sig – ja då brast det för mig. Sen dess har jag en viss respekt för den där skörheten.
Med tre tonåringar hemma finns det nya sårbarhetsfaktorer i mitt mammaskap. Jag behöver inte längre punktmarkera blöjbarn med en tremånaders bebis på armen, eller ta plötsliga oresonliga utbrott mitt i affären. Med tonåringar kan det var tvärtom. Det kan vara tystnaden som blir för stor. Ibland har jag behövt leta ledtrådar i spåren av mina tonåringar. Och känslan av att vara en privatdetektiv i sitt eget hem kan vara riktigt kuslig.
När livet är brokigt blir tacksamheten över guldstunder då när alla samlas, stor. Fröjden att få väcka en sovande fyraåring med ”ja må hon leva”, tårta och presenter. Den omedelbara glädjen över en låtsashund i koppel som kan skälla (vad tänkte jag på egentligen?), ett litet cirkustält, en sångbok, spel och adventskalender med pyssel i. Fint att få se henne stråla så mitt bland sina morgontrötta äldre syskon. Och en liten Nisse som bara vill amma. Hela tiden.
Under den här graviditeten har jag varit orolig. Jag har varit orolig för att falla offer för patologisering och onödig medicinsk intervention i samband med födseln av mitt sjätte barn. Det är en rädsla som till viss del har präglat den här tiden.
Jag har så väldigt gärna velat bli sedd för den jag är: en kompetent kvinna och flerföderska. Inte som något farligt eller otäckt, det som MULTIPARA signalerar för många. Att risken så gott som alltid springer ur den födande kvinnan själv.
Tidigt förstod jag också hur viktigt det skulle bli att jag fick gå stärkt ur min sjätte födsel. För att helt enkelt orka vara mamma till sex barn. Ja jag behövde göra allt som stod i min makt för att det skulle få bli en födsel på mina egna villkor. En där samtycke och delaktighet kunde få utgöra en solid grund.
Jag visste att det skulle bli svårt för mig att avsäga mig rutiner som screening med intagnings-CTG och vaginala undersökningar om jag bestämde mig för en planerad sjukhusfödsel. Eftersom jag är väl insatt i forskningen på området så vet jag att den vårdform som ger bäst utfall för friska omföderskor är en planerad hemfödsel med barnmorskor. Dessutom, när vårt femte barn – Hanna – kom så hann vi knappt in till förlossningen. Ungefär 20 minuter efter vår ankomst var hon ute och att det skulle kunna gå fort den här sjätte gången är något jag haft med mig sen dess. För att få det jag verkligen ville ha i samband med förlossningen så behövde jag planera för en hemfödsel i privat regi.
Förberedelser inför förlossningen
Jag bokade in två av mina underbara hembarnmorskekollegor: Helena och Elisa. Det kunnande de besitter har jag stor respekt för. Jag frågade också mina vänner och barnmorskekollegor Paola och Elin om de ville dela på doulajour för mig. Sen började jag förbereda mig, både praktiskt och mentalt. De praktiska förberedelserna bestod i att låna en förlossningspool, beställa hem underlägg, stora bindor och planera för vilket rum som skulle få bli födelserum. De mentala förberedelserna bestod bland annat i att skapa mina egna affirmationer och fundera över hur jag skulle kunna möta och hantera smärtan under förlossningen. Surrender är ett ord som har levt med mig under den här graviditeten.
We cannot birth our babies through sheer force of will. We need to learn the more subtle, the equally powerful, path of surrender. Women’s bodies have their own wisdom, and a system of birth refined over 100,000 generations is not so easily overpowered.
Sarah J Buckley
De två böcker som betytt mest för mig den här gången är Reclaiming childbirth as a rite of passage och Birthing from within.
Förlossningen
Två veckor innan började jag boa in mig och långsamt separera från omvärlden. Jag ville ogärna gå hemifrån. Åt dadlar till frukost. Sov middag på soffan med min rosa avlånga gravidkudde mellan mina fötter och knän. Några riktigt långsamma dagar förflöt innan jag äntligen fick ett litet tecken. Blod på pappret.
Det skulle ta ett helt dygn till innan förlossningen verkligen kom igång. Under det dygnet hann barnen åka fram och tillbaka mellan oss och mormor och morfar medan jag städade halva huset och höll mitt födelseteam på tårna. Till slut, lite matt av alla förberedelser, dråsade jag ner i soffan igen med min rosa gravidkudde.
Klockan blev 19.42 Jag tittade på första delen av Postrånet på SVT och skickade iväg ett sms till Helena:
Jag har haft 7 värkar som känts annorlunda. Känns mer som riktig latensfas nu. Ni behöver inte komma än men om det fortsätter såhär kanske det blir inatt. Jag ligger på soffan och allt känns bra.
Allt kändes verkligen bra. Lycka. Jag behövde inte fundera över när det skulle bli dags att packa ihop mig och ringa in till förlossningen. Jag kunde bara sjunka in i min födslovärld och känna hur den tog över min kropp. Slappna av bit för bit samtidigt som jag var helt ostörd från omvärlden. Stefan satt i fåtöljen i vardagsrummet bredvid mig medan jag tog värkar. Efter ett tag föreslog jag att han skulle gå och lägga sig. Själv somnade jag där på soffan.
När klockan hade passerat midnatt vaknade jag av mina värkar.
Jag väckte Stefan och bad honom kontakta vårt födelseteam.
Sen började den natt jag sent kommer glömma.
Jag flög över landskap. Kände värkarna passera som eldbollar genom mig. Rummet och atmosfären var som gjord för att jag skulle kunna bege mig till det där andra landet. Levande tända ljus. Tystnad. Alla i mitt födelseteam knackade så försynt på dörren innan de smög sig in i rummet, en efter en. Inget larm eller oväsen. Ingen som hade något behov av att hävda sig, visa sig duktig eller på något sätt ”kontrollera” mig. Jag kände mig så trygg och omhändertagen. Alla runtom mig ville mig på riktigt väl.
Min oxytocinkoja Foto: Paola Oras
Stefan började förbereda för att fylla poolen. Ett hemtrevligt pyssel och sorl tog vid. Jag hörde hur vattnet tappades upp i poolen. Samtidigt hjälptes barnmorskorna åt att bära hinkar med varmvatten så att det skulle gå lite snabbare att få hela poolen fylld. Deras småprat sinsemellan fyllde mig med ro. Det fanns ingenstans jag hade haft det bättre än på just den platsen där jag befann mig. Jag var i så goda händer. Elisa lyssnade på bebisens hjärtljud med en doppler. Jag visste att han mådde bra eftersom jag kände igen hans rörelsemönster därinne. Ingen vaginal undersökning utfördes eftersom jag inte ville och det inte behövdes.
När poolen var fylld till hälften gick jag i. Åh, det var ljuvligt. Att känna hela kroppen omslutas av varmt vatten som tog udden av värkarna. Jag flöt runt i mitt eget hav.
Samtidigt som värkarna tog i lite mer började jag kräkas. Jag har alltid varit känslig för att kräkas sen jag blev kvinna. Har minnen av att jag ligger och vrider mig i plågsamma månatliga kramper och kräks på olika ställen under mina tonår. Och under samtliga av mina födslar har jag kräkts upprepade gånger. Den här var inget undantag.
Helena sätter lite akupunktur mot illamående
Timmarna gick och flöt i varann. Jag har aldrig förr tagit värkar så koncentrerat som jag gjorde den här gången i poolen. De var smärtsamma men fullt hanterbara. Natten var som ett skydd, ja en kupol över hela mitt födelserum. Jag minns inte alla detaljer eftersom oxytocinet har suddat ut de skarpa kanterna. Natten hemma är som en impressionistisk tavla i minnet.
Barnmorskorna dricker té.
Någon lägger en våt kall handduk över min panna.
Jag får saft att dricka.
Stefan håller i spypåsen.
Jag får papper att torka mig med.
Jag känner själv efter barnets huvud i poolen.
När morgonen kom började jag bli lite tröttare och nyfiken på var barnet befann sig. Jag frågade om Elisa kunde undersöka. Hon berättade om mjuka kanter, 9 centimeter öppet, en hinnblåsa och ett huvud som stod ganska högt. Tänkte att det här var det minst smärtsamma öppningsskedet jag upplevt. Jag fortsatte att ta värkar. Fortsatte kräkas.
Två barnmorskor på morgonkvisten
Långsamt började jag känna hur det blev kämpigare att hantera smärtan. Jag förstod själv att barnet stod högt eftersom det inte tryckte på så mycket bakåt. Om det hade varit som när Hanna föddes så hade han varit ute för längesen. Men det här var en annan födelsedans, ett annat förlopp.
Efter någon timme till i poolen med värkar bad jag Elisa undersöka igen om huvudet inte hade kommit ner något. Nu var det helt öppet, en buktande hinnblåsa men fortfarande ett huvud som stod högt ovan spinae. Jag förstod att jag kanske skulle behöva vara tvungen att använda mig av knep som jag själv lär ut för att få honom att komma ner. Samtidigt, jag var inte alls i mitt rationella jag. Jag var i mitt emotionella födelsejag.
Transition, platåfas (eller the rest and be thankful phase of labour)
Jag fick en liten paus från värkar och la mig i min favoritposition: på sidan med min rosa gravidkudde mellan benen. Vet inte om jag var så tacksam egentligen för den pausen. Lyckades slumra mellan några värkar. Kände hur tröttheten kom över mig samtidigt som en liten besvikelse flyttade in i födelserummet. Det var som om jag hade kräkts ur mig min energi bit för bit under natten. Ändå hade mitt barn inte kommit ner. Varför? Mitt intellektuella jag förstod att det inte var något fara, att det här var en normalvariation av ett födelseförlopp, men mitt emotionella jag, det som jag befann mig i, blev lite fundersam. Hade han lagt sig på något tokigt sätt? Varför kom han inte ner? Jag började undra hur jag skulle orka med den sista biten av förlossningen. Det kändes plötsligt segt.
Jag tog mig upp ur sidoläget och gjorde några tappra försök att få ner honom. Squatts, launching, ner i poolen igen.. Men värkarna blev plötsligt mycket mer smärtsamma i alla de upprätta ställningarna. Den enda ställning som nu fungerade för mig att hantera smärtan var, konstigt nog, sidoläget med kudden mellan benen. Så har det inte alls varit under mina tidigare födslar. Då har det alltid varit värst att ligga ner.
Så nådde jag min botten. Allt kändes plötsligt övermäktigt. Jag tog ut lite av besvikelsen över att han inte trängt ner. Blev barnslig och lite omedgörlig. Mitt rationella jag hade lämnat mig helt. Men de, mina barnmorskor tog det hela med ro.
”Jag orkar inte mer.”
Stefan försökte peppa och förhandla med mig. Tyckte jag skulle få i mig lite fruktsocker men jag var inte riktigt med på noterna. Svarade ganska korthugget. Upprepade att jag inte orkade mer. Ville bara ligga på sidan. Det var som om min kropp hade låst fast sig i den positionen. Jag var nu på riktigt oroad över att min energi och ork hade försvunnit och kände att jag behövde mer smärtlindring för att orka.
Paola fick ringa in till förlossningen.
Gav mig luren.
Jag fick prata med koordinatorn.
Svarade kort och koncist på frågor.
Orkade inte klä på mig själv.
Fick hjälp att klä på mig.
Med nöd och näppe tog jag mig till bilen.
Sekvensen jag helst skulle vilja klippa bort ur min förlossning
Vi har tio minuter med bil in till förlossningen. Och eftersom vår bil är stor kunde jag få plats att ligga ner i baksätet och hålla om min rosa gravidkudde men det var ändå tio förfärliga minuter. Kylan, känslan av utsatthet och ensamhet… Så sårbart att förflyttas i det skedet.
När vi kom fram till förlossningen kunde jag inte röra mig. Jag var så smärtpåverkad och bad därför om en bår. Efter vad som kändes som en hel evighet så kom äntligen båren och jag blev skjutsad in i ett förlossningsrum.
Mitt andra förlossningsrum
Lyckligtvis så blev jag skjutsad in i ett förlossningsrum där kulturskillnaden mellan hem och sjukhus inte var alltför stor. Koordinatorn hade ordnat med en mycket lyhörd barnmorska till mig. En som lyssnade och tog mina ord på allvar. Så hade jag ju Paola och Stefan kvar vid min sida.
Jag började andas lustgas och fick smärtlindring innan några andra undersökningar gjordes.
Förlossningen gick inte framåt så fort att saker inte hanns med. När smärtlindringen hade verkat så fick jag äntligen lite av min förlorade kraft tillbaka. Jag kunde komma upp ur mitt krampaktiga och låsta sidoläge. Jag började med att gå på toaletten och kunde sen hitta upprätta ställningar att ta värkar i.
Vattnet gick av sig själv strax därefter.
Jag började krysta.
I efterhand har jag förstått att det fanns de utanför förlossningsrummet som var otåliga och hade synpunkter på progress. Att det pratades om värkstimulerande dropp. Vilken tur att det inte blev så.
För jag var inte alls värksvag. Jag krystade ut ett gossebarn på över fyra kilo helt av egen kraft.
Det gick galant.
Tog emot honom själv.
Han mådde bra.
Jag blödde inte till.
Tackade nej till navelsträngsprover.
Jag fick ha moderkaka, navelsträng och bebis intakt tills navelsträngen var vit (det tog 1,5 timme).
Han började amma.
Lite senare under dagen kunde jag vandra ut ur förlossningsrummet och känna mig stark. Kapabel. Alla mina noggranna förberedelser inför förlossningen hade burit frukt. Jag kände mig så trygg och tacksam över min kropp.
Ja Nils fyller en vecka idag. Och jag fyller en vecka nyförälskad mor idag – igen. Det är svårt att förstå att en vecka redan har gått för jag vill egentligen inte alls att tiden ska gå fort. Den här karamellen vill jag ska smälta långsamt, långsamt i munnen. Vill låta hela gommen fyllas upp av en smak som dröjer sig kvar.
Min stora rädsla den här gången har varit att få återuppleva den första tiden med Hanna. Tiden som mynnade ut i en krönika med titeln: Två sår och tre mjölkstockningar (finns att läsa i appen Preglife).Jag var SÅ sjuk i sex veckor med upprepade mjölkstockningar, svampinfektion och svårläkta sår på brösten. Men jag känner redan att det är helt annorlunda den här gången. Mjölken rann till snabbt och Nils hade gått upp i vikt när vi åkte in för vägning och hörselkontroll på sjukhuset. Jag har som väntat fått skavsår på båda brösten (som jag fått med alla barnen den första veckan) men de håller redan på att läka fint!
Ja det är en euforisk känsla att allt har gått så smidigt och lätt. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt har fött sex barn och att de finns runtomkring mig allihop. De är så vackra. Under de här åren har jag fått frågan om det är samma pappa till barnen många gånger. Ni som följer mig vet ju. Men ja, det är samma pappa.
Min kropp efter förlossningen + ärliga barn
Min yngsta dotter har under veckan som gått frågat mig upprepade gånger vad det är som egentligen finns i magen nu – bebisen är ju ute! Hon tycker att jag fortfarande är tjock. För hennes såg ekvationen ut såhär. Stor mage = bebis. Bebis ute = ingen mage. BEBIS UTE + STOR MAGE fanns inte i hennes föreställningsvärld. Så ja, jag har fått förstå att jag fortfarande ser gravid ut. Tar det med ro. Men ser fram emot att snart få börja röra på mig och sakta men säkert få tillbaka min kropp. Det jag inte tänker göra är att börja banta. Efter att ha läst Erik Hemmingssons bok Slutbantat så är jag rätt övertygad om att kaloriräkning och hets kring vikten inte är rätt väg.
Jag känner en ny sorts ömhet inför kroppen. Tänk vad den har åstadkommit. Att straffa den – kroppen – med någon sorts skam och hets kring vikten känns inte alls bra. Däremot vill jag ju att min kropp ska hålla för att bära, lyfta och leva i många år till. Så jag kommer försöka lyssna till vad den behöver och i lagom takt börja med promenader och lättare hemmaträning. Låter det flummigt?
Nja, att försöka lyssna in vad jag och min kropp kan behöva är ett vinnande koncept. Det har jag lärt mig. Kroppen är trots allt en komplex helhet och det går inte att plocka loss den i olika stuprör, något som vi har försökt göra länge. Ofta med förödande resultat. Att dra en parallell till att föda barn ligger nära till hands. Livmodern är inget stuprör som ska trycka ut ett barn: helt avskiljt från resten av kroppen. Den förklaringsmodellen (som har varit förhärskande inom förlossningsvården i några decennier nu) fungerar inte särskilt bra. Modermunnen öppnar sig inte en centimeter i timmen och majoriteten av alla kvinnor är inte värksvaga. Vi är värkstarka men föder i olika takt. Mänskligheten skulle aldrig ha överlevt om de inte vore för att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat. Däremot kan man lätt som en plätt ta ifrån kvinnor deras egen agens i födandet och få dem att tro att de inte kan föda barn. Men se den gubben går jag inte på längre.
När jag födde Nils så lyssnade jag inåt på mig själv och vad jag behövde. Hela vägen. Det blev ett vinnande koncept. Här en bild från förlossningen.
Lyckan är så stor just nu. Kanske är det för att han är mitt sjätte barn. Jag vet vilken ynnest det är att få vara med om det här stora igen. Få föda ut ett friskt barn på mina villkor. Allt gick bra. Han var så levande och vaken från sin allra första stund med oss.
Tänk att återigen få snusa på ett mjukt och fjunigt bebishuvud som luktar fostervatten, järn och vanilj. Jag känner mig varken fången eller låst. Längtar inte bort nånstans. Känner mig bara innesluten i en varm bubbla av kärlek och vill hinna njuta så mycket jag kan eftersom jag vet att den här tiden inte kommer tillbaka.
Det var värt allt.
Två storasystrar och en mormor
Han vill bara amma och vara nära just nu. Och jag verkar vara hans absoluta favorit. Men syskonen och pappan går också bra. Förändringen är nog störst för Hanna som har varit vår minsting så länge nu. Hennes första blick på honom och man kunde ana en viss skepsis: Vem är det egentligen som har kommit och tagit min plats i familjen?
Jag sitter i mitt hörn av soffan och känslan är som tystnaden efter ett vulkanutbrott. Att just ha gått igenom en så stor förändring. Anspänningen och laddningen av att vara gravid som precis har värkt ur mig. Nu har jag gått iland igen och min kropp känns som varm mjuk sand på en strand. Det droppar tunga droppar av nektar från mina bröst. Växtnäring åt honom.
Just nu befinner jag mig i ett tillstånd där jag har svårt att få fram skarpa analyser och tankar i text. Inte för att jag har gått och blivit dum utan kanske för att min kropp tar plats och förbereder sig inför förlossningen. Hormonet progesteron och beta-endorfin stiger nu vilket jag tror bidrar till ett slags lugn och inåtfokus. Jag är inte ”där ute” längre utan här inne. Den senaste veckan har min ”nesting-instinct” slagit i taket. Soffan i vardagsrummet är full av kuddar och täcken och när det ringer på dörren blir jag nästan lite paranoid. Vem är det nu som kommer och inkräktar?
Bokade besök går bra. Men spontanbesök där min tillvaro liksom ska ta ett skutt åt ett håll jag inte planerat klarar jag inte riktigt just nu. Igår när jag skar lök råkade jag skära mig i fingret och då kom både tårarna och blodet. Jag är visst ganska blödig och lättirriterad just nu.
Foto: Elin Cullhed
Men i fredags kom min syster förbi med lite lunch och det var supermysigt. Hon tog ett episkt foto av mig i soffan. Visst ser jag höggravid ut?
Ja just nu är det olidligt spännande. Min yngsta dotter som känner på sig att det börjar dra ihop sig pratar mer och mer om sitt syskon. Hon säger: Den ska åka rutschkana ut genom snippan! Jag har ingen aning om varifrån hon har fått det uttrycket men jag tycker det är riktigt roligt. Att bebisen ska ut genom snippan har jag förklarat eftersom hon undrade hur den skulle komma ut. Men rutschkana var ju en ny variant. Jag hoppas att det blir en riktigt härlig vattenrutschkana isåfall.
Varsågod: du får några bilder och affirmationer inför förlossningen
Nu tänker jag nog inte skriva så mycket mer här på bloggen innan förlossningen. Vi får ses på andra sidan helt enkelt. Men jag vill dela med mig av några affirmationskort som jag satt och pillade med för någon vecka sen.
Den här bilden ska illustrera förflyttningen från den rationella ”tankehjärnan” till känslohjärnan – den som vi föder med och som är en del av det limbiska systemet. Det är där vi får tillgång till våra instinkter i födandet.
Den här bilden får symbolisera det universella i att föda barn. Vi är aldrig ensamma i födandet även om det är lätt att tro det eftersom vi har gömt undan födandet på institution i vår kultur.
Havet det mäktiga. Organiskt, lite läskigt men också väldigt trösterikt. En naturkraft som det inte går att värja sig emot.
Det är några år av mitt liv som jag har varit gravid nu. Förra veckan, efter att jag skrivit min rapport från gravidvecka 105 så kom en våg av kraft över mig. Bara sådär. Jag kände mig så påfylld av energi och det gjorde mig lite kaxig. Känslan av att det här kan jag göra om.Blir det inte värre än såhär? Det var mäktigt att känna sig så oövervinnelig och kraftfull. Som en ballongfärd över ett stort och mäktigt landskap.
Känslan varade i prick en vecka innan någon stack hål på ballongen. Jag blev den höggravida fembarnsmamma jag är. Tung och stadig med fötterna på jorden igen. Trött, andfådd och med den där känslan av att bäckenet håller på att skruva sig loss från resten av kroppen. Min gång har blivit både långsam och vaggande.
Om jag blickar tillbaka
När jag tittar tillbaka på mina graviditeter så är det nog så jag skulle sammanfatta de här månaderna och åren. Känslan av att vara både i min fulla kraft och samtidigt i något djupt sårbart. Det är en dubbel känsla. Jag har nog haft de flesta gravidkrämpor man kan ha. Värst av allt har illamående och olika typer av smärtproblematik varit. Men den största förändring jag har gått igenom är ändå den psykologiska. Då när det begav sig, år 2003, kände jag mig ofta ensam. Jag läste till sjuksköterska och ingen av mina vänner var gravid eller fick barn samtidigt som jag. Jag försökte ett tag att låtsas som om ingenting hade hänt inuti mig, att allt var som vanligt och jag fortfarande var den jag var innan jag fick barn. Men det skar sig ofta. För med min första dotter trädde jag in i en ny värld och dörren tillbaka till den andra världen förblev stängd, hur mycket jag än låtsades som om den fortfarande var vidöppen.
Min ensamhet som ung och nybliven mor stressade mig och blev till en stor FOMO: fear of missing out. Jag tillät mig inte att hamna efter utan fick bättre resultat på alla mina tentor när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten. Jag kände nog ett behov av att visa för omvärlden att jag fortfarande var någon att räkna med. Min dröm om att bli barnmorska var stark och jag lämnade in min c-uppsats, tog examen som sjuksköterska och födde vårt andra barn fem veckor senare. Vi åkte till Amerika och när vi återvände till Sverige hade jag redan en arbetsintervju inbokad på barnsjukhuset.
Några veckor efter intervjun började jag arbeta där och några månader senare blev jag gravid igen. Men då kom någonting ikapp mig och oss. Att arbeta skift i vården och samtidigt vara gravid med två små förskolebarn hemma blev tufft. Jättetufft. Min kropp orkade inte riktigt och jag drog på mig alla infektioner som barnen kom hem med. Hela den tredje graviditeten var som en enda lång luftvägsinfektion och mitt i allt detta försökte jag mig på att börja arbeta natt. Jag slets mellan rollen som småbarnsmamma och den som lojal och duktig medarbetare i vården. Det blev allt svårare att upprätthålla fasaden inför mina vänner som ännu inte fått barn – att låtsas som om ingenting hade hänt.
Jag önskar att någon där och då hade kunnat få mig att förstå att det inte var MIG det var fel på. Att det egentligen är helt orimligt att orka arbeta treskift i vården, vara mamma till två små, vara sjuk/ gravid och samtidigt låtsas som om jag fortfarande var den där kompisen att ”räkna med” till festen. Jag drabbades av en förlossningsdepression och det första året med tre små barn blev tufft.
Varför i hela friden valde vi att få fler barn?
Varför stannade vi inte där.
Det kan man såklart fråga sig. Men i allt det brokiga och ibland jobbiga har det underbara och härliga med råge vägt över. För livet är ju inte antingen eller utan både och och alltihop samtidigt. Och vi hade nog inte varit VI om vi gjort på nåt annat sätt. Alla barnen (utom vårt första) är planerade och alla våra barn har varit väldigt efterlängtade. Om det är något jag kan känna mig bitter över så är det att vårdyrket och särskilt barnmorskeyrket skördar så många unga brinnande entusiaster. Mellan åren 30 och 40 är det mer regel än undantag att det kokar över, att man bränner ut sig och måste hitta någon ny väg i livet. Som jag kämpade mig igenom utbildningen och så stolt jag var över mina dubbla legitimationer. Det är jag fortfarande.
Men det är först nu som jag äger en bubbla av trygghet, den som kommer med erfarenhet. Jag är inte längre drabbad av FOMO. Jag är klok och ganska erfaren, både som mor och som yrkesverksam. Jag vågar välja och jag vågar välja bort. Att bli äldre är ju också att bli mer medveten om hur sårbart livet är. Det kan faktiskt vara en fördel.
Under den här graviditeten har jag inte tagit något för givet. Jag har tagit hänsyn till att min kropp är lite äldre och att det kan bli jobbigt. Men det har faktiskt (kanske just därför) varit en piece of cake jämfört med de andra gångerna. För med den erfarenheten i ryggen har jag navigerat mig igenom de här månaderna på ett helt annat sätt. Jag har tillåtit mig att vara gravid på ett lite djupare plan.
Sista gången
Den stora utmaningen är ju att vara förälder. Och den utmaningen pågår ständigt så fort dörren till föräldraskapet öppnas och den till den egna barndomen slår igen.
Idag är jag mer rädd för att missa värdefull tid med mina barn än för att missa fester och jobbmöjligheter. Okej, jag nojar kanske lite mer över pensionen nu än jag gjorde då. Men då kände jag mig å andra sidan rik när barnbidraget kom. Lite känns det som att jag avslutar de här gravidåren med flaggan i topp. Jag hoppas så att den känslan ska vara ända in i mål.
Nej jag ska absolut inte klaga. Egentligen mår jag rätt bra. Barnet i magen sparkar och har sig – det är ett helt tivoli därinne! Om tivolit slocknar och tystnar skulle jag bli orolig. Men det verkar inte vara några bekymmer än så länge.
Och en graviditet i sig är ingen sjukdom. Men nog är det ett tillstånd alltid. Just nu känner jag mig som en snöboll som har vuxit sig större och större, ja vi är precis på väg mot toppen av berget. Någon annan rullar obevekligt den här snöbollen med fast hand. Däruppe är det bländvitt. Jag ser inte längre än till själv toppen. Men jag vet att jag kommer åka nerför och utför på den andra sidan. Någonting i mig längtar verkligen dit eftersom det är sån uppförsbacke nu. En annan del av mig är lite rädd för det okända som väntar där på andra sidan. Samtidigt jag helt lugn och trygg med att det är en del av själva processen.
Min önskan är att det ska få bli en helt organisk snöbollsprocess. Jag är inte rädd för mina egna rädslor den här gången. Däremot är jag rädd för andras rädslor. Skulle önska att vi levde i en förlossningskultur som var mindre rädd för snöbollar.
Att få barn i en redan stor familj
Veckorna innan en förlossning så går min boa-instinkt igång på riktigt. Det är som att jag inte vill lämna hemmet mer än nödvändigt. Jag försöker hinna städa ikapp, organisera, plocka, rensa ut… Med första barnet var det lättare att stänga ute omvärlden men för varje barn har det av naturliga skäl blivit svårare och svårare. De drar ju ut mig ur bubblan hela tiden. Nu har det krävts mer pyssel än vanligt här hemma. En barntand behövde visst lagas. Och en näsa behövde få hjälp med att sluta blöda hela tiden på öron näsa hals. Någon har krångliga mediciner som har behövt hämtas ut – som inte brukar finnas i lager på apoteken. Och så vidare.
Men det är ju så att ha stor familj. Jag försöker bli bättre på framförhållning och att vässa mina logistiska och organisatoriska skills. Hur får man vardagen i en storfamilj att flyta på smidigt?
Svar på måfå:
Veckoplanering
Mat kan faktiskt handlas på nätet numera! Thank God. Att släpa hem 10 liter mjölk är tungt nu.
Att alla hjälps åt systerligt och broderligt. Jag försöker, oj vad jag försöker. Men med tonåringar som har sina egna mat och sovklockor är det inte alltid så lätt.
Sänka kraven. Jag har till exempel precis fyllt frysen med halvfabrikat som köttbullar, vegobullar, pyttipanna och annan ”nödmat” som är bra att ha när man inte orkar ställa sig och laga mat från grunden.
Sen är det bara en sak som gäller: Roll with the punches
Vi människor är bra på att anpassa oss till nya omständigheter. En del har svårt att förstå hur det går ihop att ha en familj med fler än två barn. Men det går! Kruxet är just anpassning och att kollektivet behöver gå lite före varje enskild individ om det ska fungera smidigt för alla.
Så det kommer nog gå vägen den här gången också. Jag är full av förtröstan.
Så blev det september. Och därmed höstens första doulahelg på vår doulautbildning ”Föda med stöd”. Det är alltid lite pirrigt att hålla föreläsningar och kurser som man själv har skapat. Att vara sin egen innebär ju att både stå för kursens själva innehåll och ansvara för hela arrangemanget runtomkring. Men det är också precis det som är tjusningen!
Jag kände mig som om jag vore gravid i vecka 45. Men för att både vara och känna sig SÅ gravid måste jag säga att det gick över förväntan bra. Solen sken över oss hela helgen även om vi blev tvungna att dra för gardinerna för att kunna visa våra powerpoints. Brittsommardagar. Kanske det bästa som finns.
Det var (såklart) en alldeles underbar grupp att hålla utbildningen för. Att skapa rum för så många fina och initierade samtal om födande känns väldigt fint och meningsfullt. En sån här lite kortare utbildning handlar så mycket om att initiera en process för vidare inlärning på egen hand. Men den kan betyda väldigt mycket. När jag själv gick en doulautbildning för fyra år sedan så fick jag en rejäl skjuts framåt i min egen process som birth-worker. Jag hittade den pusselbit som jag saknat i mitt arbete med födande: att få bygga relationer med blivande föräldrar. Möjligheten till kontinuitet.
När helgen var över och anspänningen släppte så kom tröttheten som ett litet brev på posten. Mitt extrabatteri är som jag tidigare skrivit urladdat sen några månader tillbaka. Det innebär att min energi tar slut. Och när det väl händer så kan det komma rätt plötsligt. På måndagen efter doulahelgen sov jag hela förmiddagen. Och igår planterade jag de två sista perennerna som jag fick ett infall att köpa i slutet av augusti. Ja, för då köpte jag ett helt flak med perenner men tappade orken mitt i planterandet. Allt grävande blev lite för mycket. Så två stackars kärleksört har fått stå och vänta på sin tur i flera veckor… Jag undrar om de hinner rota sig och överleva vintern. Nu får de iallafall vara med och blomma i rabatten ett tag innan frosten kommer.
Igårkväll efter middagsbestyren tog jag upp boken ”Birthing from Within” av Pam England och Rob Horowitz. Det är en klassiker från 90-talet som jag ”missat” (älskar sånt). Här är några vackra rader ur den boken som jag vill dela med er:
In the moment a Cesarean birth (or any event) happens, no one can know all the forces which converged to create that event.
Labor and birth unfold within a complex, and infinite web,
Spun by the mother,
And by everyone who has ever taught her about mothering, birth, sexuality, pain,
control and surrender.
All the people at her birth helped spin the web with treads from their histories, beliefs, experiences, fears…
and recent birth experiences that they have witnessed,
Det är lite svårt för mig att ta in att jag snart kommer vara i gravidvecka 35. För mig är just den veckan en sån där gyllene gräns där graviditeten tippar över åt det mer mogna hållet. Igår ”firade” vi vår 15-åriga bröllopsdag genom att i vanlig ordning nästan glömma bort den. Jag kom ihåg den sent omsider och såg till att göra ett riktigt ömsint inlägg på instagram och facebook. Trots allt så är det ju en dag att minnas!
Vad unga och vackra vi var!
Men så mycket firande blev det inte. Till middag lagade jag isterband med rotmos. Ja, för så ser vår vardag ut. Den är rätt fullspäckad. Det som ändå känns väldigt speciellt är att vi snart ska få vårt sjätte barn. För inte ens jag kunde ana det då när vi gifte oss för vad som känns som många, många år sen.
Att få ett till barn ändrar dynamiken i hela familjen. Det är som att blanda om en kortlek och få ett helt nytt mönster framlagt framför sig. Någon blir storasyster istället för lillasyster, någon kanske hamnar lite i kläm, och vem vet, det äldsta barnet i syskonskaran kanske plötsligt känner ett behov av att frigöra sig från familjen. Alla går in i en ny utvecklingsfas. Så har det varit varenda gång på ett både ljuvligt och ibland smärtsamt sätt. Den jobbigaste utvecklingsfasen för oss alla var när vårt barn som har svåra allergier föddes. Det tog ett tag innan vi förstod oss på hans specifika behov.
Själv känner jag att de små barnen ofta hamnar lite i skuggan av sina stora tonåriga syskon, de som nu är i majoritet här hemma (men frågar du mina tonårsbarn så kanske de säger något annat). Det ska iallafall bli väldigt spännande att se vad som händer nu.
Höstens doulautbildning med knorr
Precis innan Hanna föddes så utbildade jag mig till doula som en slags fortbildning i mitt arbete med födande. Att jag nu – nästan fyra år senare – själv håller i doulautbildningen känns som ett så roligt steg i den här framåtrörelsen som är livet. Jag ser verkligen fram emot att återigen få möta en kull med blivande doulor och få vara en del av processen.
Att jag är så pass gravid som jag är känns som den där extra knorren jag sätter på allt.
För här kommer några ärliga rader om hur jag känner mig just nu:
Stor, otymplig, lite svullen och klumpig. Blir lätt andfådd. Särskilt av att gå i trappor.
Alla praktiska, vardagliga göromål kräver en annan ansträngning av mig. Som att slänga sopor, skjutsa barn, handla, dammsuga, försöka borsta tänderna på små barn som springer iväg eller krånglar sig ur famnen… Då känner jag mig ungefär lika smidig och snabb som en trött sköldpadda på land.
Alltså, hela det här att vara gravid och föda barn är ju på ett sätt så vackert och sublimt. På ett annat plan är det väldigt jordiskt och jobbigt. Det är tungt, krävande och lite svettigt kladdigt.
Längtar nu efter att få vara med om förvandlingen. Längtar efter att den här extra kroppen som jag går runt och bär på ska få bli en egen självständig liten del av familjen. Ja, så värst självständig blir den ju inte. Men han eller hon kan ju få ligga i någon annans famn och sprattla av sig ett litet tag. På sin pappas bröst till exempel.
Sist det begav sig. Lillasyster som snart blir storasyster!
We use cookies on our website to give you the most relevant experience by remembering your preferences and repeat visits. By clicking “Accept All”, you consent to the use of ALL the cookies. However, you may visit "Cookie Settings" to provide a controlled consent.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
