Vem kan vara doula?

Foto: Lovisa Engblom

När jag väntade mitt första barn var jag ung och ingen av mina nära vänner väntade barn. Jag var ensam i min umgängeskrets. Jag läste till sjuksköterska och de flesta av mina kursare var mer inne på att förbereda nästa tentafest än att fundera över graviditet och förlossning ihop med mig. Såklart! Men jag ville ändå dela detta stora med några av mina närmaste så därför bjöd jag in min yngre syster som då var 21, och min bästa kompis som var 22 – att vara med på förlossningen. Ingen av oss hade varit med på en födsel tidigare. Det var första gången för oss allihop. Så man kunde knappast säga att någon av oss bottnade i det här med födandet.

Men vi hade umgåtts med varann under hela graviditeten – fikat, pratat och levt.  Att vi skulle få barn var stort även för dem! Det hade kommit att bli vår gemensamma angelägenhet. Och jag kände mig trygg när de var med. Såhär i efterhand kan jag se att jag byggde upp en mur av nära runtom mig som ett skydd. Och jag är så glad och tacksam att jag gjorde det! För när vi åkte in i en gemensam taxi till förlossningen mitt i natten och stötte på patrull; det visade sig att jag bara vara öppen en centimeter, det var fortfarande latensfas, alldeles för tidigt – ja då var vi ett helt kaxigt gäng som stötte på patrull. Nästa gång vi åkte in till förlossningen blev taxichauffören nervös eftersom han vill bli av med mig –  den födande kvinnan – fort, men blev dirigerad att åka en omväg för att  hämta upp min bästa kompis först.

När jag blev av med min hud och bara grät inne på förlossningsrummet, grät och andades lustgas som ett övergivet barn – ja för barnmorskorna var bara inne på rummet för att undersöka, känna om jag var öppen, hänga på dropp och skriva i journalen, det var så långt ifrån kontinuerligt stöd och handpåläggning man kan komma – då var mitt oerfarna men högt älskade crew där med mig. Dom vek aldrig från min sida. Tryckte varma kuddar hårt mot min rygg, masserade, gav mig saft i glas med sugrör,  gick på toaletten med mig som man går med en gamling på boendet – och när jag bara började skrika rakt ut så tryckte de hårt på larmknappen för min skull.

Sen när hon äntligen kom ut, vår förstfödda dotter, då grät vi allihop tillsammans.

Att anlita en professionell doula fanns inte på min världskarta då. Dels hade jag ingen uppfattning om fenomenet som sådant men sen hade jag inga pengar att betala med heller. När barnbidraget kom i slutet av månaden kände jag mig rik. Det är en verklighet som många unga mammor och pappor lever i.

Att vara  professionell doula  bygger på samma principer men med skillnaden att upplägget är strukturerat och formaliserat . Doulan har jour i flera veckor, väntar på barnet ihop med er, följer sedan med som ett kontinuerligt psykologiskt och emotionellt stöd, viker inte från din eller er sida och delar smärtan, sorgen och glädjen i detta stora.  Det är att ge sig hän och vara närvarande i ett skeende. Precis som min syster, hon väntade tålmodigt och sov på en madrass i vardagsrummet under den tre dygn långa förlossningen. Det var inte enkelt och bara lätt! Men det var ett once in a lifetime.

Återträff med Södra BB!

Ikväll är det återträff för alla som har jobbat på Södra BB. Vi blir många som kommer! Det tycker jag är helt fantastiskt. Vi  hann få ganska starka band till varandra under den tid vi arbetade ihop. Det var en sådan arbetsplats.  Kulturen på avdelningen var tillåtande och vänlig!  Det tycker jag är ett smart drag på en avdelning som jobbar med födande –  både för barnmorskor, studenter som passerar och inte minst för kvinnorna som föder –  eftersom det är ett sådant krävande och utmanande jobb. Man behöver stötta den som ska stötta ett födande par. Det gjorde vi. Jag minns den där fantastiska känslan av lugn och ro inne på ett föderum. Hur jag som barnmorska slapp springa mellan olika förlossningsrum och kunde koncentrera mig på ett skeende. Vara närvarande i det så mycket som möjligt med hela mig -mina händer, min röst, mitt lugn. På det sättet styckades inte förlossningen upp i små fragmentariska bitar för mig som barnmorska. Vad mycket jobb som krävdes för att komma ända dit! Och vad synd att Södra BB inte finns längre.

Den första återträffen i augusti 2016

Blå porten

På väg

Igår var jag skolsköterska hela dagen. Jag satt och skrev inbjudan till hälsosamtal, klistrade ihop kuvert, beställde kanyler och sprutor, samlade in samtycken inför vårens vaccinationer och  funderade på nya gardiner till skolsköterskerummet. På kvällen pratade jag i telefon med en mamma som vill föda hemma och vi planerade in ett hembesök. Jag fick också iväg min ansökan om norsk legitimation som jordmor! Äntligen. Det tog sin lilla tid.

Idag ska jag sitta och svara i telefon på sjukvårdsrådgivningen hela dagen. Det blir  nog en hel del  frågor om influensa, feber, hosta och skruttigt sjuka barn. Det kallas för vabruari av en anledning! Efter jobbet tar jag tåget till Stockholm för att träffa hembarnmorskorna på Allvis familjehälsa – vi ska avsluta kvällen med att fira Cayenne Ekjordh som fyller år, en av Sveriges mest erfarna hembarnmorskor!

På fredag ska jag träffa Ann www.holymama.se innan hon åker iväg till Norge för att jobba igen. Vi har massor att prata om, bland annat ett nytt och lite hemligt projekt som vi har börjat spåna på! Just nu bubblar det av kreativitet i mig  – jag vaknar på morgonen och känner mig ivrig att få fortsätta nysta i mitt garnnystan. Det trodde jag aldrig i somras, då när jag mest låg och sov –  drabbad av den stora tröttheten. Som grädde på moset har bloggen nu närmare 600 läsare om dagen! Roligt!

Kontakt

Ni som vill maila mig – gör det för tillfället på min gmail- adress  martacullhed@gmail.com

Det har varit svårt att nå mig på min adress info@födamedstöd.se eftersom den innehåller ö som yahoo tex inte tillåter i sina mailadresser. En bloggläsare som försökte maila gjorde mig uppmärksam på detta! Tack. Snart kommer en ny företagsadress som passar in i den värld där ä och ö inte står så högt i kurs.

Råd och risker

Vill vara nära. Foto: Paola Oras

Som förälder behöver  man navigera fram i en djungel av råd och risker – det är inte alltid så enkelt att bilda sig en egen uppfattning. Hur ska man förhålla sig till allt? Jag kan tycka att det är svårt, både som förälder och barnmorska. Ett råd kan vara ack så välment men slå så fel. Som rådet till gravida att inte äta vissa fiskar med höga halter av gifter, det rådet fick många att sluta äta fisk helt – för att vara på den säkra sidan. Och det innebär också en risk. Eller råd om alkohol och amning, hur förklarar man något komplext på ett enkelt sätt som får avsedd effekt hos den man ger rådet till? Det är minimala mängder alkohol som går över till barnet via bröstmjölken, myrdoser. Att ge barnet av denna mjölk är troligen inte farligt. Däremot är det väl ingen fantastisk ide att ta det som intäkt att dricka stora mängder alkohol som förälder.

Att pappa dricker hela flaskan medan mamma sitter from och spiknykter på andra sidan bordet och ammar, nja, jag är inte så jätteförtjust i det. Det finns ett nyktert föräldraansvar som man väl kan dela på i så stor utsträckning som möjligt. Men jag har egentligen inga problem med en mamma som ammar och dricker ett glas vin, för jag har inga problem med en pappa som gör det – och det finns väl ingen anledning att skuldbelägga henne mer än honom.  Hänger ni med?

En annan sak som jag tycker är problematisk är när vårdpersonal genom sina råd frikänner sig från ansvar och lägger över skuldbördan på patienten. Om jag tackar nej till syntocinonsprutan (den som kan göra att man blöder en binda mindre i blodmängd efter födseln, för vissa kvinnor kan det vara en stor mängd, för andra är den obetydlig) efter förlossningen och sen börjar blöda – det är aldrig mitt fel att jag börjar blöda. Jag har bara tackat nej till en spruta och börjat blöda.

Socialstyrelsen råder föräldrar att låta barn under tre månader sova i egen säng eftersom man har sett att det finns en något ökad risk för plötslig spädbarnsdöd. Men barn under tre månader vill sällan sova i en egen säng och detta leder till stora våndor hos nyblivna föräldrar!

”Han vill inte sova själv, vi har försökt hela natten, och nu råkade han hamna här mellan oss och jag vet inte hur vi ska göra, han är lugn hos mig”

Det är en fras som jag har fått höra många gånger när jag jobbar natt på BB. Då brukar jag lugna de nyblivna föräldrarna och säga att det inte finns så många barn som trivs med med att sova helt själva. Det är en överlevnadsinstikt att vilja vara nära – något friskt! Var glad för att han vill vara nära. Sen drar jag hela ramsan om säker samsovning och berättar vad man kan tänka på och hur man är uppmärksam på barnets signaler ( att man blir sämre på att uppfatta sitt barn signaler under påverkan av alkohol och droger osv). Men det viktigaste för mig är att lyfta bort hela skuldbördan från deras axlar. För den gör sällan så mycket nytta.

 

 

Med ett hjärta som svämmar över

Jag vet inte vad mitt liv skulle vara utan mina vänner. Oerhört fattigt tror jag. De första två fjärdedelarna av 2016 var nämligen några av de värsta månaderna i mitt liv. Jag åldrades snabbt några år till och fick mer skinn på näsan än jag ville ha. Men nu när jag har lite distans till det mest smärtsamma så kan jag se att det också har fört något gott med sig. Det är utvecklande att åka på smällar och hamna i kris – om man lyckas behålla sig själv intakt så kan man till och med få ett försprång in i något nytt. Men det hade aldrig gått utan min familj och mina vänner! Just idag bubblar jag över av kärlek och värme till några som jag tänker presentera här på bloggen, som ett fint sätt att inleda år 2017.

Åke, Elin och Abbe

I somras fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att vara med när Elin och Åke skulle föda sitt första barn. Jag tackade ja på stående fot! Det var ett av mina bästa beslut. Abbe föddes hemma i sitt vardagsrum och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka när jag ser den här fina familjen som föddes samtidigt.

I slutet av oktober åkte vi hela familjen och hälsade på goda vänner som för närvarande bor i Edinburgh i Skottland. Det var en resa vi sent kommer glömma. Paola är en av mina närmsta vänner och dom firade in det nya året med oss igår!

Vikram och Paola

Paola doktorerar och flög med yngste sonen Vikram till Sverige innan jul för att göra sin halvtidskontroll här i Uppsala, titeln på arbetet är ”Care for the newborn – breastfeeding and skin- to- skin contact”.  Jag tänker presentera hennes forskning mer utförligt  i ett annat blogginlägg!

Min kära vän Lisa födde sitt andra barn hemma med hjälp av en hembarnmorska som heter Kirsten och idag går det att läsa hela den berättelsen på hennes blogg Dream Dare Do – om att föda sitt barn och sig själv https://lisasdreamdaredo.com/2017/01/01/att-foda-sitt-barn-och-sig-sjalv/ . Jag nockades fullständigt av de vackra bilderna och fick lov att publicera den här! Under hennes första graviditet var en annan hembarnmorska inblandad, Agneta Bergenheim, och storasyster syns på bilden i bakgrunden. Det är min äldsta dotters bästa kompis! Barnet som låg i gravidmagen på bilden känner jag också väl. Vi har rest ihop i Frankrike, bland annat.

Lisa och Kirsten

Tack alla mina fina vänner för att ni finns (även alla som inte fick var med i just det här blogginlägget!) Utan er – inget liv.

Hur allt hänger ihop

Min farfar var gynekolog och kirurg. Hans specialité var stora gynekologiska operationer och han hade definitivt övat upp känslan i sitt hantverk. Han var proffs – men framförallt var han en människokännare av stora mått, ja en sann humanist. Nidbilden av kirurger är ju den rakt motsatta, att dom är vansinnigt duktiga på att meka med människor ungefär som man mekar med bilar, men i övrigt lite träiga och särskilt i kontakten med andra människor. Jag vill vända upp och ner på det resonemanget. Hur kan man vara kirurg utan att ha en känsla för människor?

På 60- talet var min farfar med i kultfilmen Kärlekens språk, det är han som står framför det älskande paret i  vit läkarrock och berättar, Sture Cullhed. Hur coolt är inte det? Mina svärföräldrar är båda narkosläkare och innan dom blev mina svärföräldrar, ja långt innan – så stod dom och sövde min farfars patienter inför operation. Så dom hade en professionell relation med honom långt innan jag träffade Stefan. När han berättade att han träffat en tjej som hette Märta Cullhed Engblom, ja då kunde dom redan placera mig på en karta.

Idag ska jag åka iväg med min svägerska Lovisa Engblom och ta foton till den här bloggen. Hon är proffsfotograf och nu också läkare – hur coolt är inte det? Jag känner ingen annan fotograf som så på djupet förstår vad det är jag håller på med. Som utan att jag behöver förklara något onödigt förstår hela min grej.