I måndags träffades vi – ett gäng barnmorskor – för att fira och fika här i Uppsala, såklart med anledning av den internationella barnmorskedagen. Visste ni att det svenska barnmorskeförbundet bildades år 1886 och var då Sveriges första kvinnliga yrkesförening? Så häftigt. Första numret av Jordemodern (som är barnmorskornas tidskrift) utkom år 1888. Själv tycker jag att barnmorskeförbundets symbol är så fin.
Som barnmorska i barnmorskeförbundet är man faktiskt med och skriver historia. Ja, det låter ju ofantligt klyschigt men det stämmer. Det har hänt mycket under de år som förbundet har funnits och jag tror att dåtidens barnmorska skulle ha svårt att känna igen sig i mycket av det som präglar barnmorskors vardag idag. Men födandet är desamma. För mig är det en svindlande tanke.
Efter att ha läst Moa Martinsons självbiografiska trilogi om proletärflickan Mia känner jag att jag har fått uppleva hur det kunde vara att föda barn i ett annat Sverige. Så min rekommendation till dig som är intresserad av barnafödandets historia; läs Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kvinnor och äppelträd. Moa Martinson och Selma Lagerlöf är två av Sveriges genom tiderna främsta författare.
Men även under åtta år av barnmorskeri kan det hända mycket. För det var precis så många år sedan som jag och mina klasskompisar blev färdiga. Oj vad mycket vi har skrattat, gråtit och delat saker ihop med varann under den här resan. Som ju fortsätter varje dag. Året runt. Därför känns det väldigt spännande – men också lite läskigt – att tänka på vad som kommer att vara aktuellt för oss om 10 år. Vilka brännande frågor brottas vi med då?
Eller 20 år. Hur ser en barnmorskas vardag ut i Sverige om 20 år?
En sak vet vi. Att födandet kommer vara desamma.
