Månad: december 2020

Känd barnmorska på Hjärtat

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Karin Hellström

Hej! Jag heter Karin Hellström och är barnmorska och jobbar på barnmorskemottagningen Hjärtat i Uppsala. Jag har haft förmånen att få jobba i ett projekt som kallas ”känd barnmorska”. Det innebär att man har samma barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning.

När vi genomförde vårt pilotprojekt 2016-2017 var vårdformen helt oprövad i Sverige, men väl spridd i flera länder, både inom och utanför Europa. En Cochrane review (2016) drar slutsatsen att ”Most women should be offered ‘midwife-led continuity of care’. It provides benefits for women and babies and we have identified no adverse effects”. 

Nu tänkte jag berätta om ett par som jag fick äran att följa under deras graviditet och förlossning.

Historien om Sanna och Sebastian som fick en liten Charlie

Redan vid inskrivningsbesöket på mödravården i tidig graviditet uttryckte Sanna att hon kände en oro inför förlossningen.

Det som oroar henne mest är att det känns som okänt område eftersom det är deras första barn. Hon vet inte hur det kommer att vara och kännas. Upplever det som jobbigt att släppa kontrollen. Är rädd för att det ska bli en ohanterlig smärta och har även tankar på att det kan ske någon komplikation.

Vi pratar kring hur det kan kännas mer tryggt. Jag ger information om vad som rent fysiskt händer under en förlossning. Sen berättar jag om profylaxkurser och pratar kring att det kan vara en bra förberedelse inför födandet. När Sanna har kommit till vecka 20 i graviditeten informerar och erbjuder jag paret att om de önskar så kan de få vara med i Hjärtats projekt ”känd barnmorska”. De tackar ja till detta.

Paret fortsätter att komma till mig men vid ett par tillfällen under graviditeten får de även träffa en annan barnmorska eftersom vi är två barnmorskor som kommer turas om att ha jour för paret när förlossningen närmar sig. Sanna känner sig mer trygg med denna vetskap att någon av oss två förmodligen kommer vara med under födandet och graviditeten löper på komplikationsfritt. Runt vecka 35 i graviditeten gör vi en sammanfattning med paret, jag och min kollega som jag ska dela jouren med. Vi går igenom hur de tänker och hur de skulle vilja ha det under förlossningen. Att få känna sig trygga och få mycket information om vad som händer är det som känns viktigast för paret.

En marsnatt år 2017…

Sanna vaknar av att hon hostar och i samband med det upplever hon att det kommer vätska. Kan det vara fostervatten? Sanna pratar med koordinatorn på förlossningen och stämmer av att allt verkar normalt. Hon får en tid där för kontroll nästföljande dag.

Under morgonen får Sanna starkare sammandragningar och hon tar kontakt med mig som har jour denna dag. Sanna känner sig lugn och tar det lugnt i hemmet. En stund in på förmiddagen tilltar värkarna och Sanna känner sig nu lite mer orolig. Vi pratar i telefon ett par gånger under förmiddagen. Jag märker att det finns en oro.

Eftersom Sanna och Sebastian bor centralt och Sanna vill bli lugnad så bestämmer jag mig för att åka hem till paret för att göra en bedömning och få paret att känna sig mer trygga. Jag kommer dit kring lunchtid. Märker att Sanna har ett intensivt värkarbete men att hon slappnar av bra av att jag kommer och bedömer att allt är normalt. Lyssnar på fina fosterljud med tratt. Sanna sätter sig i soffan och låter kroppen jobba på i lugn och ro. Hon andas fint och slappnar av. Jag förbereder mig också på att det kommer att bli förlossning detta dygn så jag sätter mig och äter lunch i soffan bredvid paret för att samla lite energi.

Bara efter ett par timmar märker jag på Sanna att det blir mer och mer intensivt och att hon känner mycket tryckkänsla neråt. Eftersom det är en misstänkt vattenavgång så vill jag inte göra en vaginal undersökning i hemmet på grund av infektionsrisken. Vi bestämmer oss för att åka in till sjukhuset. Så jag sätter mig på cykeln och beger mig till sjukhuset. Sanna och Sebastian blir upphämtade av Sebastians pappa och åker bil med honom.

De kommer in strax före kl 14 till sjukhuset där jag möter upp dem. Vi gör en ctg-kontroll och barnet verkar må bra. Vid den vaginala undersökningen visar det sig att Sanna redan är öppen 8 cm och att huvudet har kommit ner bra.

Sanna börjar med vämekuddar och lustgas vilket till en början hjälper bra. Men värkarna blir mer intensiva och runt 15-tiden vill hon ha en epidural. Men när narkosläkaren kommer vid 15.15 så är Sannas livmoderhals retraherad och barnets huvud är strax ovan bäckenbotten så narkosläkaren vänder i dörren. Sanna blir mer peppad nu när hon vet att förlossningen är nära. Hon känner att hon vill börja krysta.

Kl 16.02 ser Charlie världen för första gången!

För mig som barnmorska är det här ett minne för livet. Att få följa paret ända sedan tidig graviditet till förlossningen är en fantastisk känsla. Jag får vara med i deras bubbla! Så häftig känsla också att få vara med under hela förlossningsarbetet. Att inte behöva lämna rummet och kunna se varenda steg i förlossningsprocessen och hur värkarna förändras är oerhört fascinerande. Kvinnokroppen är så fantastisk!

Sanna hade en intensiv förlossning men både hon och Sebastian kände sig trygga hela vägen. När Sanna kom tillbaka på efterkontroll skattade hon sin förlossningsupplevelse som bästa tänkbara.

Sebastian, Sanna och Charlie

Cia Sandström

Jag tror på kvinnan

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Cia Sandström

Jag är barnmorska. Redan när jag var 12 år bestämde jag mig för att det var det jag ville ägna mitt liv år. En fantastisk bibliotekarie lånade mig en bok om Semmelweis och jag var helt förtrollad. Allt jag gjort sedan dess har varit för att uppfylla den drömmen och hjälpa de som föder att få en positiv, magisk, trygg upplevelse.

Cia Sandström

När jag började arbeta på förlossningen för 16 år sedan var jag verkligen inte den person jag är idag. Jag gillade det akuta och ville visa för alla hur duktig jag var. Tog gärna många “patienter”. Jag gillade att visa hur jag kunde handlägga komplikationer och kände en stolthet i att jag räddade liv med mina insatser. Jag har alltid haft en hunger för kunskap när det gäller födandet och fortsatte att läsa, lyssna och vara i födandet även efter att jag börjat jobba. Jag var involverad i hemförlossningsteamet och trodde alltid på kvinnors valfrihet och såg inte det som något konstigt men det tog ganska många år innan jag började ifrågasätta sättet jag arbetade på och hur våra PM utformas. Jag fick chansen att börja arbeta med förlossningsrädda och en helt ny värld öppnade sig. Jag började förstå hur det vi säger och gör påverkar de födande och deras partners. Jag började förstå att de som föder inte går att stoppa i en mall och att vi måste jobba mycket mer individuellt. 

Jag upplever att vi måste lyssna till de födandes berättelser och att vi måste börja ta på allvar det de säger. Inte komma med bortförklaringar utan erkänna att, här gjorde vi fel och här hade vi kunnat göra annorlunda. Sedan vända på det och fråga, hur kan vi göra rätt denna gång? Vad behöver du för att våga föda? Det gör att paret får ett avslut och slutar grubbla. För kvinnor grubblar och tar ofta på sig skuld. Oftast handlar det om att kvinnan/paret behöver en närvarande barnmorska som ger information om vad som händer och att paret kan känna sig delaktiga i förloppet och det som sker. Oftast vill föräldrarna även ha information om att vi misstänker att förlossningen håller på att bli komplicerad så att de kan vara med och bestämma hur fortsättningen ska bli och att de vet att de som bistår har full koll.

För det som händer då kallas tillit. Och den som föder kan släppa tankarna och ge sig hän åt födandet. För kvinnor kan föda. Jag upplever magi i förlossningsrummet när de födande har stöd runt omkring sig. När de vågar lita på att allt fungerar. Att de runt omkring tror på att de klarar att öppna sig, klarar smärtan, klarar att krysta och så vidare. Ord är så betydelsefulla när man föder. Vissa meningar sätter djupa spår och jag tror att om vi bara börjar prata positivt om det vi känner när vi (barnmorskor och läkare) undersöker skulle många fler föda utan interventioner och få positiva förlossningar. Exempelvis kan en livmodertapp som är öppen 1 cm vara helt öppen bara en timme senare.

I Januari i år har det gått ett år sedan jag sa upp mig från förlossningsavdelningen och Auroraverksamheten. Jag arbetar nu som egenföretagare med profylaxkurser och som barnmorskedoula och hembarnmorska. Att få följa de familjer som anlitar mig är än en gång magiskt. Jag får höra hur de vill föda, hur jag kan göra för att stärka deras önskan och sedan när det är dags komma hem till deras hem – med vördnad få uppleva det mest intima och vackra.

För kvinnor kan föda. Helt utan medicinsk smärtlindring, helt utan värkstimulerande dropp och helt utan att få svåra komplicerade bristningar. Som barnmorska i hemmet använder jag mina sinnen mer. Jag tittar och bekräftar. Jag tittar och hör och agerar. Jag ser hur kvinnan rör sig för att trycka på rätt punkter som är smärtstillande. Jag finns för att ha en famn att gråta en skvätt hos, att gråta under födseln kan vara oerhört förlösande och inte alls ett tecken på svaghet. Jag vakar även över hur mamma och bebis mår. Jag lyssnar på barnets hjärtljud regelbundet och då jag är hos den födande hela tiden ser jag alla värkar. Inte på en kurva utanför rummet utan där den födande är och kan där hjälpa henne att möta värken. På hemfödslar upplever jag att värkarna kommer mycket glesare än på sjukhuset. Det är som att kroppen inte behöver använda lika mycket kraft. Jag tycker att vi måste sluta fråga kvinnor hur många värkar de har på 10 minuter. Det har ingen betydelse hur tätt de kommer. Det är så alla på sjukhuset borde få jobba, det är då man verkligen börjar lära sig om födandets fysiologi.

Aniara Lagergren

Att vara med när en mamma eller pappa föds

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Aniara Lagergren

Detta är en berättelse om födande som kommit att bli bland de allra finaste upplevelserna för mig som doula, kvinna och som medmänniska. Mitt namn är Aniara och jag vill dela med mig av hur starkt och vackert födandet kan vara genom ett utifrånperspektiv, formulera vikten av de medmänskliga detaljerna och visa hur mycket mer födandet rymmer än det som vanligen sätts på pränt.

Fotograf Denise

En förlossning i pandemitider

Skeendena jag skildrar utspelas mitt under rådande pandemi. De blivande förstagångsföräldrarna hade anlitat mig som doula på inrådan av deras vän, tillika barnmorska, som berättat för dem om de många fördelar som finns med kontinuerligt stöd kring födandeprocessen. Uppdraget fortlöpte som det brukar; förberedande samtal, praktiska övningar, att lära känna varandra… och så en jourtid omkring beräknat datum. Då vi fått besked om att jag inte skulle få närvara inne på förlossningen till följd av restriktioner knutet till Covid-19 hade vi under veckorna som varit pratat igenom hur vi kunde kompensera för detta och anpassa stödet för att ge paret den trygghetskänsla de önskade. Planen som lades var att jag skulle finnas med de blivande föräldrarna i hemmet timmarna inför förlossningen, guida dem i att finna en god rytm att ta med sig vidare, och därefter återknyta kontakten via telefon.

En natt kommer så samtalet jag väntat på. Den födande upplever att värkarna som kommit och gått under dagen intensifierats och önskar att jag kommer dit. Värkarna stillas dock snart efter min ankomst, och vi beslutar oss för att försöka sova en stund. Jag bäddas ner i soffan och paret återgår till sovrummet. Timmarna går, vi sover längre än förväntat och morgonen gryr. Vi äter frukost tillsammans, den blivande pappan steker pannkakor och den blivande mamman jobbar vidare med sina sammandragningar. De är långa och kommer ganska regelbundet, men förändras i styrka och längd beroende på position.

Vi förstår att det inte är dags riktigt än, och kommer överens om att jag åker hem och kommer tillbaka vid mer etablerat värkarbete. Innan jag lämnar paret ser vi till att praktisera det vi gått igenom under våra förlossningsförberendande träffar för att undersöka vad som de facto fungerar för den födande under värk och vila. Paret finner snart en fin takt med ett antal olika positioner, hjälpmedel, beröringstekniker och kraftord. TENS-maskinen och pilatesbollen blir genast två favoriter, och de blivande föräldrarna kommunicerar, med mig som bollplank, fortlöpande kring vad som känns bäst och vilka ord som träffar rätt. Vi kramas hejdå och avtalar att höras snart igen.                     

Ett och ett halvt dygn passerar och vi håller kontakten under dagarna. Jag råder dem till distraktion, vila och närhet och paret uppger att det känns tryggt och bra men att de börjar bli trötta. Natten som följer är det dags. Jag hör redan i telefon att den födandes värkar skiftat karaktär. Min bilfärd denna natt förgylls av ett alldeles speciellt pirr i magen, och en känsla som påminner mig om ”barnet på julafton” överskuggar tröttheten som ligger ombäddad kring min nyvakna hjärna.

Väl hos paret möter jag en mycket trött partner. Han vill så gärna vara med, men säger också att han nog skulle behöva vila en stund. Han tittar på mig med en bekymrad och på samma gång lättad min, när jag låter honom veta att hans energi kommer behövas senare, att hans viktigaste jobb i denna stund just är att sova och att jag nu går in och tar fullt ansvar för stödet. Att jobba i någons hem är verkligen en alldeles särskild sak. Att avlasta en kämpande men orkeslös partner och krypa ner bredvid dennes födande kvinna, i deras säng, är intimt. Att bevittna hur den födande efter lång, lång väntan i latens lämnar denna bakom sig, höra rösten förändras; övergången till det omisskänneliga djupa ljudandet… Att känna hur hon påverkas av min beröring, och så småningom märka hur hon somnar mellan värkarna till mina rytmiska smekningar över axlar, rygg och armar. Jag slumrar också till emellanåt. Oxytocinet vibrerar och lägger sig som en slöja över vår formation.

Regelbundet kommer så vågen, och vi möter upp den med kraftiga mottryck och massage vid ryggslutet. Samma ord, samma beröring. Om och om. Och så sucken, som så värdefullt symboliserar att nu även denna värk passerat och aldrig kommer igen, och att det är tid för vila. En halv natt låg vi så. In emellan pratade vi. Det blir förtroligt, det finns liksom inte plats för small talk. Vi skrattar högt åt anekdoter ur hennes liv och jag gråter tyst när hon berättar om ett återupptäckt brev, formulerat av en allt för tidigt framliden familjemedlem, med en kärleksförklaring till det barnbarn hen aldrig skulle få möta. Världen står stilla när jag tänker på hur långt kärleken når, genom tid och rum, och jag kan känna bebisen dansa runt därinne.

Ett par timmar senare är hon redo. Vi väcker den blivande pappan, packar i lugn och ro och går ut i den sovande staden. Jag kör dem till förlossningen, en knapp timmes bilfärd, och vi möts av ett böljande sensommarlandskap med en soluppgång skiftandes i aprikos och rosa. Under ett av våra församtal hade jag noterat att Dolly Parton var en viktig artist för den födande och jag startade därför spontant en spellista med denna ljuvliga stämma. Det var svårt att hålla tårarna borta av intrycken; en blick i backspegeln på två älskande mitt uppe i en av livets största stunder, de smärtsamt vackra vyerna och musiken som kapslade in det hela. I efterhand har paret berättat hur mycket detta betydde, vilken skillnad just musiken hade gjort – att de lett mot varandra när de hört den första låten, att hon i värkar kunnat följa med i rytmen med sina höfter och i vilan funnit tröst i välbekanta melodier och en omtyckt röst. Jag tycker det är en så enkel men träffande bild av vad just kontinuerligt stöd kan betyda och användas till i praktiken. Varför det spelar roll att vi känner dem vi har runt oss när vi ska föda. Varför det inte handlar om, för att citera min vän och mentor Anna Tallwe, hur en föder – utan i vilken känsla.

Ett par timmar senare föddes deras efterlängtande barn, en upplevelse jag fått beskriven för mig som stärkande och fin, över all förväntan. För min del inleddes de där lite sköra dagarna som ofta följer när ett uppdrag avslutats. Skörhet som i att alla förnimmelser liksom förstärks, som om en vandrar omkring med hjärtat på utsidan av kroppen och möter timmarna i ett töcken som närmast påminner om bakfylla – eller utdragen variant av hur det är att dra den sista skälvande sucken efter ett långt gråt. Trötthet ut i varenda cell, ända upp i sinnet och synapserna. Jag känner mig väldigt uppfylld, glad och hänförd över det jag fått vara med om, men stapplar ändå lite grann fram på mjuka ben, med en osynlig lucka på vid gavel rakt in i bröstet. Jag tror inte det syns eller märks direkt. Men det tar ett par dagar att landa. För det är så stort det är, att bevittna ett barns resa ut i världen. Att vara med när en mamma eller pappa föds. Att delta när nytt liv och nya relationer plötsligt berikar vårt jord. Det är så stort, att en liten människa jag aldrig kommer lära känna, ändå ristat sin existens i mitt minne och format en bit av min person. Det är så stort, och jag är så tacksam.

Aniara Lagergren

@aniara_doula

gravidcoach.se

Aniara Lagergren, att vara med när en mamma eller pappa föds
Aniara Lagergren Fotograf: Denise

Medan hela världen sov

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Lovisa Rosell

Jag hade arbetat som doula flera år innan jag själv fick barn. Intresset för förlossningar har funnits där så länge jag kan minnas, som barn älskade jag att läsa förlossningsberättelse efter förlossningsberättelse. Kroppen, kraften, och bilderna drabbade mig så starkt. Det var som att en ny värld hade upptäckts och redan då visste jag att jag ville vara en del av den. Jag blev doula strax efter att jag fyllt tjugo och har sedan dess fått äran att vara med på många olika födslar. Jag har sett hur viktigt trygghet, närvaro och stöd runt för den som föder är för hela födelseprocessen. Det var insikter som formade mig och mina val när jag några år senare själv väntade mitt första barn. Det är den hemförlossningen jag nu ska berätta om.

Jag hade en månad kvar till beräknad förlossning när jag en natt vaknade av molande värk och illamående. Nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Samma dag hade vi planerat att vår barnmorska Cayenne skulle göra ett hembesök hos oss, när hon kom berättade jag om natten och hon sa att hon kunde undersöka mig för att se om det var någonting på gång. Det visade sig att min livmordertapp nästan var helt utplånad. Chris, min kille skulle till Alperna med sitt jobb fyra dagar senare och vi funderade på om han skulle kunna åka eller inte.

Vi bestämde med Cayenne att vi skulle ses hemma hos henne kvällen innan Chris resa för att göra en ny undersökning och se om något mer hade hänt. Dagarna fram tills dess flöt på som vanligt, inga tecken på att något var på gång, så jag sa till Chris att han kunde förbereda sig på att åka. Det blev onsdag och vi åkte hem till Cayenne, hon undersökte mig och med ett leende säger hon ”Det blir ingen resa, det blir barn i helgen, du är öppen 3 centimeter”. Vi tittade på varandra och skrattade. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig att höra, lite chockade men ändå glada åkte vi hemåt.

Bilresan hem gick åt till att ringa samtal, avboka resan och packa upp väskor. Helgen kom, men ingen förlossning. Varje kväll kom en lätt molande värk smygandes, men den försvann alltid efter någon timme. Och så höll det på. Men så, två veckor efter besöket hos Cayenne, började en kväll som alla andra. Men till skillnad från de andra kvällarna så minns jag allt från den här kvällen, vad vi åt, vilken serie vi såg, jag minns till och med vad jag hade på mig för kläder. Det hade blivit sent, så jag gick och la mig, helt ovetandes om vad som väntade.

Två timmar senare vaknade jag av att sängen var blöt. Jag gick upp till badrummet och förstod att det var vattnet som har gått. Jag smsar Cayenne och vi bestämmer oss för att höras lite senare. Chris sov fortfarande och jag la mig i sängen för att försöka somna om. Men efter en kvart kom en värk som var så kraftig att jag behövde sätta mig upp.

Den här stunden minns jag så väl. Jag minns hur jag kliver upp och ser snön som som ligger så tungt och mjukt utanför huset. Allt var stilla. Huset var nedsläckt, och jag gick in till köket. Lutandes mot köksbordet vaggade jag mig igenom värkarna med blicken vilandes ut mot snön. Det var nästan en helig känsla som infann sig när jag insåg att jag höll på att föda barn medan hela världen sov.

Värkarna blev både tätare och mer intensiva. Plötsligt känner jag hur jag måste kräkas och skyndar mig till badrummet för att spy. Då vaknar Chris. Klarvaken klär han på sig och utan att vi säger något till varandra så förstår han. Vi blir kvar i badrummet, jag vilar över över en saccosäck som vi köpte på Jysk veckan innan. Chris trycker på mina höfter genom värkarna och det var så skönt, det var som att hans händer inte bara höll ihop mina höfter, utan även hela mig och jag kunde sjunka ännu djupare ner i varje värk. Han hade vaknat precis när jag behövde honom. Värkarna blev kraftigare. Möt det upprepade jag i mitt huvud. All koncentration gick åt till att inte följa med impulsen utan att stanna kvar i värken, inte slinta, inte tveka inte känna annat än vikten av mina fötter sjunka ner mot marken. Jag minns värkarna men jag minns också pauserna. Ruset som spred sig i hela kroppen under vilan. Jag mumlade för mig själv hur glad jag var att jag var just här och ingen annanstans.

Värkarna kom tätt och jag började förstå att det skulle gå fort. Chris ringde Cayenne och sa att hon kunde komma nu. Jag började göra mörka ljud och märkte hur hela kroppen började vibrera inuti, ju mörkare rösten blev ju mer försvann motståndet i kroppen och smärtan blev inte alls lika vass. Rösten bar mig verkligen, den fick mig att stanna kvar. Fram tills att det kom några värkar när ingenting längre fungerade. Jag minns att jag tänkte på Cayenne. Att jag behövde henne nu. Och de där sterila kvaddlarna kanske inte vore någon dum idé. Det dröjde inte länge förrän det kom en värk som inte påminde om någonting tidigare.

En impuls som var så stark, som inte gick att stå emot, den tog ett ofrånkomligt grepp om hela min fysiologi. Kroppen tryckte på i en kraftfull riktning neråt. När jag sen hänger över handfatet står Cayenne i dörröppningen, med mjuk röst frågar hon om hon ska undersöka mig, och det vill jag. Hon undersökte mig där jag stod. Hon gjorde det så mjukt att jag inte ens märkte något. Hon säger att jag är helt öppen och frågar mig hur jag vill föda, jag satte mig på huk och Chris satte sig bakom mig.

Hon säger till mig att inte trycka på utan bara andas, och jag andas och andas. Efter en stund kom en värk som öppnade hela mitt bäcken inifrån, ja så kändes det. Att det var huvudet som kom förstod jag inte på en gång. Det var inte alls den där brännande känslan som jag hade hört talas och som jag sen upplevde med mitt andra barn. I nästa värk glider hans kropp mjukt ut på madrassen och jag tar upp den kladdiga lilla kroppen mot mitt bröst. Han var så självklar från första stund. Vi kunde inte sluta titta på honom. Jag la mig på madrassen och såg att det började bli ljust ute, en ny dag var på väg. Men nattens hemlighet tillhörde fortfarande bara oss.

Med barnmorska Cayenne

Må du få föda på dina villkor

Lämna en kommentar
The positive Birth calendar 2020

Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.

Med doulabebis
Mor och dotter
Att föda i lönndom

Att föda i lönndom

2 kommentarer
The positive Birth Calendar 2020

Av Jacqueline Vejlstrup

Jag heter Jacqueline Vejlstrup och är en dansk jordemoder. När jag skilde mig år 2013 sa jag upp mig från mitt arbete som hembarnmorska i Köpenhamn för att kunna renovera min stuga i Skåne. Efter en tid tog mina pengar slut och jag behövde ta anställning på en förlossningsavdelning i Skåne.

Jag blev ganska radikaliserad av mitt möte med svensk förlossningsvård, där olika valmöjligheter i samband med födande inte existerade och där patientens informerade val och samtycke till olika behandlingar inte var något som hade implementerats. Jag hoppas att det har blivit bättre sen dess!

Jag har alltid intresserat mig för kvinnors val och frihet i samband med reproduktion och en viktig anledning är min mors osentimentala berättelse om när jag blev till.

* Den vanligaste orsaken till avrättningar på 1600- och 1700-talen var att en ogift kvinna fött barn i lönndom och sedan tagit livet av barnet. Ofta var det endast kvinnan, som blev straffad, därför att mannen förnekade faderskapet.

FØDSEL I DØLGSMÅL

Översättning: Märta Cullhed Engblom

Även om hon fortfarande bodde hemma i mina morföräldrars källare i Brønshøj, så var det på Royal Hotel i Köpenhamn som Yvonne någon gång mellan den 4 och den 8 januari året 1964, blev oplanerat gravid med en kroatisk skeppsingenjör vid namn Branko. Snart skulle det visa sig att han redan var gift och hade två barn i Tyskland.

Även om Yvonne talade utförligt och ingående med både egna och andras läkare och gick till mödravården och bad om den abort som hennes framtid hängde på… Och även om hon besökte kloka (och mindre kloka) kvinnor och åt piller och drack bittert te, som hon tyvärr bara blev tillfälligt sjuk av, så fanns det inget att göra: jag hade kommit för att stanna och Yvonne var tvungen att föda mig, vare sig hon ville det eller inte.

Den 4 juli, när Yvonne hade varit gravid i 30 veckor blev hennes far Robert inlagd på sjukhus med en allvarlig hjärnblödning. Yvonne tillbringade de sista två sommarmånaderna vid hans sida på Rikshospitalet. Trots att hon själv mådde illa och kräktes flera gånger varje dag så tog hon hela tiden hand om och älskade sin far tillbaka till något som liknade den gamla Robert (åtminstone hans högra sida). Till allas förvåning så kunde läkarna skriva ut en något mildare och nästan kontinent Robert till hemmet i början av september. En månad innan Yvonnes graviditet var fullgången.

Liksom alla unga ogifta kvinnor var Yvonne också tvungen att föda på Rikshospitalets Födelsestiftelse. Här kunde myndigheterna se till att inga barn föddes i hemlighet eller lönndom. Det faktum att hon under två långa månader hade vakat över sin pappas liv på Rikshospitalet gjorde ingen skillnad.

Kanske var det därför hennes förlossning stannade av då när hon anlände till sjukhuset på morgonen den 20 oktober, trots att hon haft goda och tilltagande värkar sedan strax efter midnatt. Hon blev tillfälligt placerad i ett mottagningsrum och mormor Elly skickades hem igen – så att hon inte skulle vara i vägen.

När Yvonne efter 11 ensamma timmar inne på receptionen trodde att hon skulle bajsa på sig, kom en barnmorska in och la ett svalt bäcken under henne och lämnade rummet. När hon kom tillbaka låg bäckenet på golvet bredvid mamma och mig och vi var båda täckta av skit och blod.

Klockan 18:00 registrerades som den officiella födelsetiden. Min mamma minns inte riktigt hur lång tid det tog innan barnmorskan kom åter. Men det gick nog lite tid för det var mitt födelseskrik som kallade henne tillbaka – och då hade jag redan hunnit bli fin och röd, enligt Yvonne.

Och även om hon bröt svanskotan på metallbäckenet (som har varit skadat sedan dess, svanskotan alltså) så har min mamma berättat för mig hur lugn och glad hon var i det ögonblicket som vi låg där alldeles ensamma på golvet i mottagningsrummet på Rikshospitalets Födelsestiftelse.

Jag föreställer mig, att det utöver en spirande kärlek till mig också fanns ett element av trots i hennes frid och glädje… för även om hon blev tvungen att föda mig… och även om blev tvingad tillbaka till Rikshospitalet, där lukten av död och spya fortfarande fick det att kväljas i henne… så skulle hon iallafall få bestämma resten själv när hon födde mig!

Och således, INTE kl 18… men vid sextiden! – födde den 21- årige Yvonne mig i sin egen ensamma och kaotiska ”lönndom”, ironiskt nog på självaste Rikshospitalets Födelsestiftelse, vars ädla syfte var att arrangera ordnade villkor samt tillsyn av unga, ogifta kvinnors födslar.

Där inne på mottagningsrummet kunde hon ha kvävt mig hundra gånger (eller vad hennes desperata systrar har gjort genom historien) innan någon fick reda på det. Istället blev hon alltså min mor, även om hon varken hade lust eller råd, arbete, utbildning eller den man som hon hade hoppats skulle vilja vara min far. Och även om hon inte blev en perfekt mor, så kan jag se såhär i efterhand, att Yvonne, som de flesta av oss, har gjort så gott hon har kunnat. Ska vi säga att det står 1-1, Yvonne? Bra kämpat av dig min kära mor.

Yvonne och Jacqueline

* Mödrar i bondesamhället

Om födandets kraft och dess betydelse

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där.  Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.

Föda hemma utan barnmorska

Föda hemma utan barnmorska

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020
Föda hemma utan barnmorska, Liisa Svensson

Av Liisa Svensson

Det har på senare tid uppmärksammats att fler gravida väljer att föda hemma själva, utan assistans av barnmorska. Jag heter Liisa Svensson och är barnmorska med erfarenhet av att bistå födslar på sjukhus, inom barnmorskeledd vård och hemma. Vill skriva om detta då det väckt en del tankar hos mig. Det berättas om erfarenheter av att föda själv i föräldragrupper, andra forum på sociala medier och poddar ger utrymme åt berättelser om detta. Inte bra, borde jag väl som barnmorska tänka. Inte bra vet jag att många av mina kollegor tycker.

Innan jag fortsätter skriva vill jag göra en skillnad på de gravida som föder hemma utan barnmorska fast de skulle velat ha en barnmorska med sig och de som aktivt väljer bort barnmorska. Att bo där ingen hembarnmorska finns att tillgå eller att inte ha råd att betala barnmorska ur egen ficka kan vara skäl till att föda hemma själv. Det är inte dessa kvinnor jag vill skriva om, för där hade texten blivit ett politiskt inlägg i debatten kring vårdens brist på tillgänglighet och jämlikhet.

Dem jag vill skriva om är kvinnorna som aktivt väljer att föda utan barnmorska närvarande. Dem jag borde känna mig provocerad av. Kanske vilja rädda, kanske skydda, omvända eller rent av tala förnuft med. Utifrån att jag har en levd erfarenhet av att barnmorskans kunskap och erfarenhet kan ha betydelse och att det inte bara handlar om ”när något avviker från det normala”, utan snarare om att främja och beskydda födandet. Att vara med  och skapa förutsättningar för att födandet ska kunna ske så friskt och okomplicerat som möjligt. Men detta förutsätter förstås en god och tillitsfull relation föderska och barnmorska emellan. Vad skrev jag just? Att barnmorskan har betydelse? Fastnar vid detta, att som barnmorska känna sig betydelsefull och behövd.

Jag vet att många  förlossningsläkare är negativt inställda till barnmorskeledd förlossningsvård, oavsett var den bedrivs. Den vården där de själva inte är inräknade och  betydelsefulla. Vem vill inte känna sig viktig och behövd? Är det så att alla vi som arbetar med förlossningsvård, mitt i all välvilja,  drivs av ett alltför stort behov av att känna oss betydelsefulla – som kanske inte alltid gagnar de gravida och födande? Är det inte som barnmorska så att mitt hjärta borde jubla när en gravid känner sig så stark, trygg och förberedd att hon inte räds att möta födandets krafter själv?

Jag vet också att doulor hotar denna aspekt och kan få såväl barnmorskor som undersköterskor att ge uttryck för en oro och rädsla kopplad till att inte vara behövd. Ska doulan ta min roll? Göra mitt jobb? Men JAG då? Ska doulan även ta partnerns roll? Fokus hamnar på oss själva när detta mänskliga men kanske ibland oreflekterade behov av att vara behövd får vara en för stor drivkraft i arbetet med att bistå barnafödande.

Minns en kär, nu bortgången, äldre kollega från när jag var ny i yrket. Yvonne Hyltén. Hon kommenterade detta med att barnmorskor ibland får både blommor, tårta och choklad. Hon sa att hennes bästa present var att de inte ens kom ihåg hennes namn – det visar att det var de själva som födde, att hennes roll var att finnas i bakgrunden. Då var hon riktigt nöjd.

Vad är egentligen skillnaden mellan att som läkare provoceras av att gravida väljer att föda, och barnmorskor att arbeta, utan deras överinseende – och att som barnmorska provoceras av så kallade ”free-birthers”? Vad är det som är så skrämmande med att en gravid fattar detta beslut? För jag tror inte det bara handlar om rädslan att något fatalt ska drabba den födande eller hennes barn.

Det är ingen slump att gravida och födande förminskas inom förlossningsvården. Att samtycke och informerade val är så svagt tillämpat. Att det är så många som överlämnar sig i händerna på en överbelastad paternalistisk och medikaliserad vårdapparat – som i mångt och mycket verkligen inte möter de enskilda föderskornas behov. Att detta fortgår och accepteras av så många barnmorskor och gravida är kanske det som verkligen borde lyftas och diskuteras? Inte att ett fåtal säger tack men nej tack och föder på sina egna villkor – långt från sjukhusens sterila korridorer.

Jag känner inte att jag kan ta mig rätten att säga att alla ska föda med barnmorska. Som barnmorska blir jag såklart smickrad och glad när jag blir inbjuden, när jag får förtroendet. För i grunden tror jag ju såklart att barnmorskan har något att bidra med. Men om en gravid känner att min närvaro stör mer än den tillför så har jag ju inget annat val än att acceptera det.

Jag kan bli så trött på allt kvinnor ska och inte ska, får och inte får. Hur kvinnor förminskas, omyndigförklaras och görs sjuka och avvikande. Hur det har blivit norm och de gravida som inte ställer upp på detta utgör ett hot mot hela maktordningen. En kvinna, en moder – hon ska leva upp till förväntningarna och alltid sätta sitt barn i främsta rummet och oavsett egna behov och önskemål göra det som av experterna anses säkrast för barnet. Detta gäller även de kvinnor som inte alls kan tänka sig att föda annat än via planerat kejsarsnitt, där kan också ”du vet väl vad som är bäst för barnet-kortet” dras.

Tror för övrigt att det kan finas gemensamma nämnare mellan de som vill föda själva och de som vill ha planerat kejsarsnitt. Att de inte ligger så långt ifrån varandra som man skulle tro. Vem är jag att tala om för en gravid att hon väljer fel sätt att föda på? Vad vet jag om hennes bakomliggande skäl? Önskar kunna möta båda dessa grupper av gravida med öppenhet och nyfikenhet, för jag är övertygad att de har mycket att lära mig som barnmorska. Och den dörren stängs om jag väljer att fastna i ett fördömande.

Äg din födsel – Own Your Birth

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Maria Bengtsson Lenn

Jag heter Maria Bengtsson Lenn, är mamma till tre och har sedan mitt äldsta barn föddes för 15 år sedan varit en obotlig ”förlossningsnörd”.  Jag brinner för allt som har med graviditet, födande och nära föräldraskap att göra.

Maria Bengtsson Lenn, Own your birth, Äg din födsel

Jag är journalist, doula och författare till Gravid med kropp och själ (MiMa förlag 2019) och Föd på dina villkor (MiMa förlag 2019) som jag har skrivit tillsammans med Victoria Häggblom.

Sedan Coronapandemin bröt ut håller jag och min kollega Kristina Turner i veckovisa zoom-webinarier som fått stort gensvar. Vi kommer också att hålla födelseförberedande kurser under samma namn. Översättningen av Own Your Birth är ”Äg din födsel” och det är precis det vi uppmanar gravida att göra: att äga sin födsel, ta ansvar för den och det som händer en och ens barn.

Vi idoliserar auktoriteten

De flesta av oss är självständiga och tar ansvar för våra liv. Men när vi föder barn verkar det rinna ut i sanden. Då tror och hoppas vi att någon annan ska ordna det för oss – experterna vet bättre. Men har vi verkligen belägg för att det är så? Brukar allt gå bra på en ”normal” förlossning? Verkar våra vänner och bekanta tycka att förlossning är något positivt?

”Vad som helst kan hända närsomhelst” när ett barn föds är något vi ofta får höra. Kan det vara så att vi ger upp ansvaret för hur vår födsel blir för att vi tror att vi ändå inte kan bestämma över det? Eller är det för att vi inte orkar eller kan? Kanske vet vi inte ens att det är möjligt att ta kommandot över födseln? Hur det än är så verkar få av oss ha en genuin inneboende tillit till att kroppen verkligen kan föda.

Det blir som det blir

Häromdagen gick jag till posten för att posta ett paket. På ett frimärke stod det ”Det blir som det blir”. Och det är precis den inställningen som vi uppmuntras ha till vår födsel, speciellt förstföderskor. Som medsyster, journalist, föderska och doula har jag dock erfarit att det tyvärr många gånger inte alls ordnar sig av sig självt under födseln.

Vi alla olika behov och just den barnmorska du får tilldelad dig kanske inte tar hänsyn till ditt förlossningsbrev. Förlossningsvården är heller inte utformad efter kvinnors fysiologiska behov – många gånger leder sjukhusens rutiner till interventioner som i sin tur leder till komplikationer för både mamma och barn.

Många som upplevde sin förlossning som traumatisk får höra att förlossningen var helt normal och att de ska fokusera på att de och bebisen överlevde. Vi har fått det inpräntat i oss att det är livsfarligt att föda barn och att det är våra kroppar som sviker oss, och att vi därför inte ska klaga efter en jobbig födsel, inte ens när kanske både kropp och själ känns sargade.

En ”normal” förlossning?

”Det fanns ingen barnmorska närvarande under större delen av födseln, det blev för många vaginala undersökningar, barnmorskestudenten hann också undersöka en extra gång trots att jag grät av smärta, för många som ville ge sina expertutlåtande, övertalning att ge upp mina nej, en ”jag måste, annars”-intervention som ledde till en annan, som ledde till en förlossningskomplikation som ledde till en annan, ett stressat barn, panik på rummet, forcerad krystning, ett sprucket underliv eller akut snitt. En stor blödning. Svårigheter med amning och anknytning, övermäktig rädsla för att något ska hända bebisen, svårt att känna sig tillräcklig som mamma.”

Det gick väl bra…

Enkäterna som vi fyller i på sjukhuset visar att de flesta är nöjda med sina förlossningar, men svaren kanske hade varit annorlunda om man väntat med att fråga tills vi fått smälta allt som hänt under födseln. Var allt verkligen ”normalt”? Att tvingas säga ja till sånt som inte kändes rätt. Att känna sig överkörd och som om man utsatts för ett övergrepp under vad som ska vara den mest speciella händelsen i ens liv? Är kvinnokroppen så oduglig? Eller är det omständigheterna som inte är normala?

Våga visualisera din drömfödsel

Hur kan vi äga vår födsel, ta ansvar för vår upplevelse under födseln och få en positiv förlossningsupplevelse då? Min erfarenhet är att vi inte kan uppnå det vi inte vågar sträva efter. Genom att läsa på, ta del av inspirerande förlossningsberättelser, bearbeta våra rädslor, visualisera hur vi vill ha det och förbereda oss tar vi ansvar.

Vi kanske tror att bara för att vi vågar drömma om något så kommer vi uppleva besvikelse. Visst, precis som i övriga livet kan det hända oväntade saker under en födsel. Men samtidigt är det så att ju mer du läser på om sånt som kan gå fel, förbereder dig och har plan B, C och D, desto mindre risk är det att du kommer uppleva det du är mest rädd för.

Vi kan också lättare hantera det oförutsedda om vi tar ansvar för vår förlossning och förbereder oss så gott vi kan. Att inte kunna skylla på någon annan eller bli offer för omständigheterna är stärkande i sig. 

Vattenfödsel, drömfödsel

Var och hur föder du tryggast?

Vägra vara en patient eller ett offer. Graviditeten är en tid då du startar en inre resa och tar reda på vad just du behöver och vill. Du förbereder dig för att ha ansvar för en annan liten människa. Du övar dig på att lyssna inåt och göra det som känns rätt för dig och din familj. Du kan sluta lyssna på vad andra vill att du ska göra eftersom det bara är du som vet vad som är bäst för dig och ditt barn.

Ta reda på vad du har för rättigheter i barnafödandet och utforska vad just du själv behöver och vill ha för att kunna föda tryggt. Detta innebär att du inte lägger över ansvaret på vården, en enstaka barnmorska eller någon annan.

Din kropp, ditt beslut

Det är du som bär på och ska föda barnet, och det är du som har rätt att bestämma alla omständigheter kring födseln. Låt ingen annan ta beslut åt dig, inte ens din partner! Om du vill ha med dig en doula för att du känner dig tryggast så, ha då med en doula! Om du vill föda hemma för att du känner att du bäst ger dig hän där, föd då hemma! Om du känner att en vaginal födsel skulle bli som ett övergrepp har du rätt att välja kejsarsnitt!

Låt inte din partners rädslor påverka dig. Hen har ansvar att själv läsa på och stötta dig i ditt beslut. Självklart är bebisen också din partners ansvar, men det är din kropp och själ som ska bära och föda barnet.

Gå stärkt ur din födsel – det gynnar alla

Att äga sin födsel leder alltid till empowerment, hur resultatet än blir, eftersom du födde ditt barn på dina villkor – du blev inte förlöst på någon annans villkor! Och vi som samhälle har allt att vinna på att kvinnorna tar tillbaka makten över sin kropp och födsel.

Mer info: Med förhoppningen om att kunna inspirera andra till att äga sin födsel har jag delat mina egna tre förlossningsberättelser i boken Föd på dina villkor, på Föda Hemma-sidan och i Doulapodden. Jag står även bakom nätverket Föda Lugnt tillsammans med Kristina Turner och Anna Toss. Det senaste året har jag och Kristina tagit fram varumärket Braïdo Organics som erbjuder ekologiska och hållbara produkter för en mer njutningsfull graviditet, födsel och postpartum-tid. Länkar:

Boken Föd på dina villkor: adlibris.com/se/bok/fod-pa-dina-villkor-9789188845207

Föda Hemma: www.xn--fdahemma-n4a.se/

Doulapodden: doulapodden.podbean.com/e/34-maria-del-1/

doulapodden.podbean.com/e/maria-del-2/

braidoorganics.com

ownyourbirth.se

fodalugnt.se

Statistik hemförlossning vs sjukhusförlossning

Flertal studier påvisar att det är lika säkert för friska omföderskor att föda hemma eller på en barnmorskeledd förlossningsklinik som att föda på akutsjukhus. Kvinnorna som födde hemma hade också stött på färre förlossningskomplikationer, fick färre stora bristningar och bebisarna hade högre apgarpoäng. Analys av forskning som omfattar en halv miljon planerade hemfödslar i länder där hemfödsel är väl integrerat i vårdsystemet, som i Storbritannien, visar att kvinnor (med komplikationsfri graviditet) som planerade att föda hemma hade …

– 40 % mindre sannolikhet för kejsarsnitt

– 50 % mindre sannolikhet för en ”instrumentell” vaginal födsel (sugklocka, tång etc)

– 70 % mindre sannolikhet för epidural

– 55 % mindre sannolikhet att klippas

– 40 % mindre sannolikhet för en tredje eller fjärde gradens bristning

– 60 % mindre sannolikhet för värkstimulerande dropp

– 75 % mindre sannolikhet för infektion efter förlossningen

– 30 % mindre sannolikhet för förlossningsblödning

Källa: Föda Hemma (www.xn--fdahemma-n4a.se/forskning/)

Mia Ahlberg, One million babies

Om idén bakom gravidappen One Million Babies

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Mia Ahlberg

När jag berättade för mina vänner att jag skulle starta ett företag och bygga en APP svarade alla: ”Du är inte klok! Du jobbar redan dubbla jobb och är ensamstående med fyra barn. Hur tänker du, det går inte!” Men jag kände att det här var för viktigt. Jag bara måste göra det. Nu tre år senare, efter mycket hårt jobb är appen klar, och den blev precis så bra som jag hade tänkt mig!

Mia Ahlberg

Jag heter Mia Ahlberg och jag är barnmorska och forskare. Jag har också varit ordförande för Svenska Barnmorskeförbundet mellan 2015 och 2019 och arbetat mycket med kvinnors rätt till god och säker vård, samt med barnmorskors yrke, kunskap och arbetsmiljö.  Jag är som sagt mamma till fyra döttrar och lever med dem på Södermalm i Stockholm. Jag arbetar som forskare på Karolinska Institutet, barnmorska på Karolinska Universitetssjukhuset och jag är medgrundare till gravidappen One Million Babies.

I mitt jobb som forskare och barnmorska så funderar jag mycket på vilken vård kvinnor får, vilken vård som är bra och vad kvinnor behöver veta för att kunna känna sig trygga. Det är supertydligt för mig att kvinnor och deras partners vill ha mycket information och den absolut bästa vården blir till när den bestäms och planeras tillsammans. Det är också tydligt för mig att kvinnan kan påverka hur vården blir genom den egna rösten. Jag drivs också väldigt mycket av att kvinnans egna vilja alltid måste stå i centrum för oss barnmorskor när vi arbetar.

Jag pratar ofta om att kunskap är makt. Om du som kvinna är påläst om vad som händer och kan hända under din graviditet, hur du kan förbereda dig på din födsel och att bli mamma, dina rättigheter och valmöjligheter så har du större chans att veta vad som är viktigt för just dig och förbereda dig på det som väntar. Därför har jag skapat appen One Million Babies tillsammans med ett gäng härliga människor.

Hela tanken bakom vår APP är att kvinnor och deras partners lätt ska kunna ta del av information och forskning som är relevant, uppdaterad och personlig. Användaren ska kunna lita på informationen. Det som är unikt för vår APP är att den innehåller information från över en miljon graviditeter och födslar från Medicinska födelseregistret. Det är samma information som vi använder i vår forskning.  Med hjälp av informationen från Medicinska födelseregistret i kombination med kvinnans egna uppgifter som hon matar in i appen kan vi räkna ut personliga sannolikheter. Det är mycket avancerat och den informationen finns inte tillgängligt någon annanstans för gravida kvinnor. Jag är jättestolt över att vi har tagit forskningen ut till kvinnorna och hoppas att appen ska kunna minska oro genom ökad kunskap och stärka kvinnor i att ställa frågor till barnmorskan/ läkaren i det personliga mötet, eller helt enkelt räta ut frågetecken. 

Appen har gjort det möjligt för oss att direkt förmedla den kunskap vi som forskare har till kvinnorna. Det känns fantastiskt bra att kunna ge tillbaka informationen till dem vi faktiskt forskar om så att resultaten inta bara landar i svårbegripliga artiklar på nätet som få har tillgång till. Det blev speciellt tydligt nu under Covid-19 pandemin. Den kunskapen om hur Covid-19 påverkar graviditet och födsel som vi på Karolinska Institutet tog del av och även tog fram kunde vi skriva om i appen. Det kändes otroligt bra att ha en kanal direkt till gravida kvinnor och deras partners. Min dröm är att vår app blir ett komplement till vården i Sverige som kvinnor och deras partners använder för att få evidensbaserad kunskap.

Det är också enormt roligt att de som använder appen kommunicerar med oss genom frågor och kommer med förslag på förbättringar. Då känner jag att det vi gjort används och bidrar till ökad kunskap. Det är en fantastisk känsla! Jag hoppas också att om forskningsresultat kommer ut till dem det handlar om så kommer förändringar och utveckling gå snabbare.

Att vara gravid och föda barn är en central, stor och livsomvälvande händelse. Det är så viktigt att det blir bra utifrån varje enskild kvinnas unika behov och önskemål.

Jag vill genom mitt yrke och min kunskap bidra till att kvinnor känner att de kan vara en aktiv del av sin vård och ta välgrundade beslut.

One Million Babies är en del av det arbetet.