Månad: december 2020

Min väg till att lära känna mig själv som barnmorska

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Helena Maass

Mitt namn är Helena Maass. Jag har fått den stora äran att skriva i Märtas blogg. Märta och jag har jobbat på Södra BB tillsammmans och upptäckte att vi båda delar synen på kvinnors födande som en naturlig företeelse, och att vi även känner en stark vilja att arbeta som barnmorskor på ett sätt som stödjer kvinnor i den processen. Vi har assisterat några hemfödslar tillsammans, och jag hoppas så att det blir fler framöver.

För och emot

Under en lång resa i Indien när jag hemskolade mina barn fick jag fatt i en liten bok om Moder Theresa. En sak som fastnade i mig då jag läste boken , och som jag försöker att ha med mig, är detta:

Moder Theresa fick en gång frågan om hon ville gå med i en organisation som jobbade mot något de tyckte var dåligt. Hon tackade då nej och förklarade att hon bara stödjer organisationer som jobbar för något som man tycker är bra. Hon förklarade också att det man riktar sin energi och kraft mot, det växer och frodas. Därför valde hon alltid att rikta sig i sitt arbete mot det som hon såg som hoppfullt och gott för människor hon ville hjälpa. Att rikta sin energi och sitt fokus mot det man kan stå för. Och inte det man är emot.

Det är lätt att bara se det man upplever som dåligt och bli nedslagen, men jag ska försöka att belysa de upplevelser på min väg som sjuksköterska, barnmorskestudent och barnmorska som inspirerat mig och fått mig att se mitt yrke som meningsfullt.

Att skämmas

Detta hände när jag jobbade som sjuksköterska på ett äldreboende under min tid som barnmorskestudent. Det var ett privat äldreboende där man skulle snåla och spara in på personal och allt möjligt annat. Så som vården utvecklats under de sista 30 åren.

Jag hade just läst en intervju med Jerzy Einhorn om neddragningarna i vården. Han var helt förfärad över hur allt försämrades , och sa i intervjun:

– När denna period av nedskärningar är förbi , kommer många som jobbar i vården att skämmas över vad de gått med på , och hur det drabbat patienter i Sverige.

Jag bestämde mig då för att jag inte skulle behöva skämmas, utan göra det som jag kunde stå för. På boendet jag jobbade låg det en gammal man som var döende, jag skulle jobba kväll och undrade om någon ringt in extrapersonal till den gamle mannen som inte hade några anhöriga. Sjuksköterskan sa att det fanns det inte pengar till, utan att jag bara skulle spruta mer morfin om han blev orolig. Jag upplevde detta som fruktansvärt och när hon gått hem ringde jag in en personal som kom och satt hos den döende mannen. Han dog inte ensam utan hade en hand att hålla i.

Och jag slapp skämmas. Det är jag glad för än idag.

Det är inte bara nedskärningar som tvingar fram förhållningssätt som är dåliga och inte gagnar den som ger eller tar emot vård. Som barnmorska har därför Jerzys ord givit mig ett förhållningssätt, som att till exempel att aldrig klippa av en navelsträng innan den pulserat klart, jag upplevde det som en helt befängd idé att klippa i en tjock blodfylld navelsträng bara för att det fanns ett PM som sade att det var det man skulle göra.

Nu visar den stora svenska studien som är gjord att 30% av babyns blod tas ifrån babyn vid snabb avnavling, blod som tillhör den nyfödda och som borde vara en mänsklig rättighet att få, inte att bli snuvad på .

Att följa sin egen starka intuition och sitt sunda förnuft och våga stå emot ”nycker” som är helt ogrundade, och snabbt implementeras då det blir skrivet i PM. Det har givit mig glädje och energi.

Även på ungdomsmottagning har jag haft med mig detta förhållningssätt. Att ge ett sådan information så att patienten skall kunna göra ett välinformerat val är min skyldighet som vårdgivare. Det står i patientlagen. Jag kände inte till det på den tiden jag jobbade på ungdomsmottagning. Men jag tyckte det var så självklart att kika i FASS och upplysa tjejerna om att deras viktuppgång, acne, depression med mera faktiskt kunde komma sig av P-pillret de stod på, eller att det var P-ringen som gjorde ont eller gav en hemsk flytning. Det visade sig vara ovanligt med sån information men jag tyckte det var självklart.

Idag vittnar många kvinnor om att de upplevt sig som skuldbelagda – Du behöver äta bättre, du behöver motionera mer, du är en sån där hormonkänslig typ med mera. Att problemen har uppstått i samband med start av P-medel negligeras ofta. Om man hade kunnat jobba med fertilitetsförståelse, med empowerment och fått utbildningar som varit oberoende från läkemedelsbolagen, ja då hade jag gärna stannat och jobbat på ungdomsmottagning. Men jag slutade då min frustration blev för stor. Och jag är glad att jag var ärlig och kanske hjälpte någon förstå varför de mådde skit.

Ystad – en ljusglimt under min utbildning

Som barnmorskestudent hungrade jag efter att få uppleva en plats där kvinnor fick föda naturligt, väl förberedda, med barnmorskor som helt litade till deras förmåga, som fick vara närvarande och inte behövde springa från rum till rum. Jag kom att tänka på min bok som jag läst när jag väntade mitt första barn. Den är sönderläst och står fortfarande i min bokhylla – Att föda på kvinnans villkor av Signe Jansson, Beatrice Hogg och Kersti Stiege.

Jag blev hög av tanken att få praktisera i Ystad , och vips var jag där. I tre underbara veckor fick jag en stor del av mina födslar som student, och det var ROLIGT och PÅ RIKTIGT.

Gemenskapen var fantastisk, personalen sjöng tillsammans på morgonen ibland – We welcome the newborn child, jag lärde mig om The Golden Hour, att backa och vara tyst då babyn just kommit till världen, att det är föräldrarna som äger den stunden, vi har inget där att göra, bara sitta tyst iakttagande, se så att alla mår bra, inget tjo och ståhej, inga ph-prover från navelsträngen på helt friska rosiga bebisar, så mycket respekt för kvinnors och nyfödda barns styrka.

Många år senare på Södra BB upplevde jag samma glädje, förmåga till reflektion, djupa kunskap och engagemang hos barnmorskorna som jobbade där. Jag var timanställd under min utbildning i TCM och det blev fyra roliga år där jag lärde mig massor.

Tre modiga barnmorskestudenter

På Barnmorskeprogrammet hade jag tre fantastiska klasskompisar, Tina, Helena och Carina. De hade tillsammans fött 9 barn hemma, och det blev några till efter utbildningen. Från att ha som jag jobbat som neonatalsyrra och sett många medtagna barn, så kastades jag in i ett annat tänk. Det skrämde och vände upp och ner på min värld. Och lockade och pockade , för jag kände att här fanns något friskt, äkta och ursprungligt som jag ville veta mer om.

Jag slukade födahemmaföreningens tidningar och ett frö hade såtts i mig. Det rotade sig snabbt och fick växa sakta, och idag är två av mina barn födda hemma och jag har nog assisterat i alla fall runt 70 födslar hemma. Där har vi barnmorskekonsten, där hittar vi empowerment och kvinnokraft och i hemmet är jag som barnmorska tryggast med den födande kvinnan.

Detta blev nog ett inlägg om min krokiga väg till att lära känna mig själv i rollen som barnmorska. Nu står jag på tre ben : #Akupunktör med 3-årig utbildning i Kinesisk medicin och en egen liten klinik #Hembarnmorska och Jordmor i Norge #Inspiratör/Föreläsare med temat: Att genom empowerment och ett holistiskt arbetssätt hjälpa kvinnan att bevara det naturliga naturligt.

Till sist:

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att se sig själv.

Tomas Tranströmer
Åsa Holstein, The Positive Birth Calendar

The Positive Birth Story Podcast – For Women, with Women!

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Åsa Holstein

Välkommen till min värld av fantastiska berättelser om upplevelsen av att föda barn! Jag heter Åsa Holstein, är barnmorska och står bakom podden ”The Positive Birth Story Podcast.”

Det jag älskar med att vara barnmorska är att kvinnor anförtror mig sina födslar. Efter barnmorskeexamen 2005 har jag mestadels arbetat med att bistå kvinnor under födandet varvat med att leda födselförberedande kurser – både i grupp och privat – hos BABYGRUPPEN, som jag driver tillsammans med barnmorska Helena Ihre.

Min drivkraft med podden och i mötet med kvinnor både före och under födseln är att hjälpa dem att våga föda barn tryggt och lugnt, i tillit till processen och sin egen kropp.

The positive birth story podcast

Gemensamt för berättelserna i podden är att upplevelsen av att föda barn är positiv, vilket inte är samma sak som att födseln nödvändigtvis varit komplikationsfri. Flera av kvinnorna har haft långa och svåra födslar, men det är inte det som är det tongivande. Det som framträder är istället superkraften de funnit i sig själva, en kraft som vissa visste fanns och andra möter för allra första gången.

En röd tråd i berättelserna är känslan av att ha blivit sedd och respekterad av de människor som deltagit vid födseln samt att kvinnorna känt sig delaktiga i de beslut som tagits. Allt det här vet vi är viktigt för en positiv upplevelse.

När jag drog igång projektet hösten 2018 arbetade jag som en besatt i ett kreativt flow. Kanske känner du igen känslan av att ha drabbats av en idé som det bara inte går att värja sig emot? Så var det för mig, jag levde och andades projektet i flera månader.

I slutet av augusti samma år deltog jag på ”The Good Life Project Camp” i natursköna Upstate New York. Ett läger för entreprenörer som vill hitta mer hjärta och hållbarhet i sitt entreprenörskap. Det visade sig vara vansinnigt knäppt och kul – seriösa föreläsningar blandat med workshops i hur man lyckas göra maximalt stora såpbubblor. Lek och allvar i en salig blandning. Kvällarna fylldes av lägereldar med marshmallowsgrillning och talangshower, på det hela taget så osvenskt som något kan bli.

Under de fyra dagar som lägret varade fick jag ta del av många kvinnors fantastiska berättelser från när de fött sina barn, upplevelser som det visade sig att ingen av dem berättade om för att inte såra kvinnor med mer traumatiska upplevelser.

Idén till The Positive Birth Story Podcast kom till mig under sista dagens workshop där grundaren till lägret, Jonathan Fields, pratade om att de bästa projekten är de som är nära ens hjärta.  Då insåg jag att det här var något som funnits i mig under en längre tid – hur synd det är att alla de här berättelserna inte får det naturliga utrymme som de är värda, vi går miste om en stor skatt av kvinnokunskap och erfarenhet om de inte delas. Från start var det helt självklart att podden skulle göras på engelska, för att ge så många kvinnor som möjligt tillträde till berättelserna, hur läskigt det än kändes för mig att göra det på ett annat språk än svenska (och herregud vad många sömnlösa nätter jag haft över just det beslutet).

Jag minns att jag tänkte, att om en enda kvinna genom att lyssna på podden vågar tro på att man kan föda barn utan att vara rädd – med tillit till kroppen och processen – då skulle projektet vara en succé.

När jag nu blickar tillbaka två år senare är det med en intensiv känsla av glädje och stolthet. Jag och podden får i snitt två-tre mejl per vecka från kvinnor runt om i världen som har tagit del av de underbara berättelserna och genom dem hittat just det – tillit till sin kropp och processen. Det är mäktigt tycker jag!

Så har du en bra upplevelse av att föda barn, var inte rädd för att dela med dig av den! Din berättelse kan vara en gåva som hjälper andra kvinnor till att våga tro på sig själva och sin inneboende kraft. Podden finns på alla poddplattformar och nya avsnitt är snart på gång!

Väl mött!

Barnmorska Åsa

Fotograf Anna Diebitsch
Asabea Britton

Min förlossningsberättelse

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Asabea Britton

På onsdagen vaknar jag med en tung känsla i kroppen och gråten i halsen. Rent fysiskt trivs jag fortfarande med att vara gravid men psykiskt känner jag mig helt färdig. Trots att jag ansträngt mig för att inte stirra mig blind på BF så sitter jag där bara tre dagar efter den har passerat och tänker att det nog aldrig kommer komma nån bebis, alla föder förutom jag och andra irrationella tankar. Jag känner mig orolig för barnet i magen, orolig för hur allt kommer bli med födseln. Kommer alla jag vill ha där hinna dit. Kommer jag få föda hemma som jag vill. 

Jag tänker först att jag ska bita ihop och hålla det för mig själv men tänker snabbt om och gör precis tvärtom. När min kille är på väg ut genom dörren ber jag honom komma tillbaka och ge mig en kram, då kommer dagens första men absolut inte sista tårar. Jag ringer mamma och så fort jag hör hennes röst så början jag böla, fulgråta ni vet, hon har den effekten på mig, jag kan inte hålla tillbaka gråt med henne. Hon är som vanligt klok, lugn och kärleksfull när jag behöver det. Båda mina systrar ringer mig, jag gråter lite till, de lyfter mig. Jag skriver på min privata instagram att jag inte mår så bra och behöver lite pepp, mina vänner fyller min DM med kärlek och hejarop. Jag skriver till Ida, min ena barnmorska, hon svarar med det jag behöver höra och ger mig en meditationsövning att göra som verkligen hjälper mig komma tillbaka till nuet. Vid det här laget mår jag redan bättre men har ett videosamtal inbokat med Sepideh, min huvudbarnmorska, kl 12. Jag berättar för henne om min oro. Hennes svar, hennes fullkomliga tillit till att jag kommer att få den upplevelsen jag vill ha kan inte annat än smitta av sig. Hon säger till mig att jag ska försöka inte vara så ödmjuk, försöka vara lite kaxig. Hon säger att det faktum att jag bokat det här samtalet med henne visar att jag nu är redo. Kl. 19.29, hundra kilo lättare om hjärtat så sms:ar jag min vän Cassandra ”Har lite småkänningar 🙂 Kan ju hålla på så i flera dagar men känns som nåt sker i alla fall”. Morgonen därefter är han född. 

Min förlossningsberättelse av Asabea Britton

Jag har haft sammandragningar sen tidigt i graviditeten, under veckan kanske de har varit lite starkare än vanligt. Eller så inbillar jag mig bara. Natten till torsdag går jag och lägger mig tidigt. Min son kommer in till mig vid midnatt som vanligt. Han ber att få amma, vi har gett upp nattamningen för länge sen men jag säger ändå ja för jag brukar få lite sammandragningar när han gör det och jag tänker att de kanske kan göra lite nytta. När han nu ammar får jag en sammandragning som är betydligt starkare än de jag brukar ha. Jag behöver avbryta efter ett tag för det blir för jobbigt att ha ont och amma samtidigt. Min son har svårt att komma till ro men när han till slut somnat så märker jag att de här sammandragningarna kommer ganska tätt.

Jag säger till min kille att nåt är på gång men att han kan sova vidare. Jag tappar upp ett bad och tänder ljus, mellan varje grej jag ska göra; hämta tändsticksasken, tända ljuset, lägga ner ljuset vid badet, så kommer en sammandragning, nu lite starkare, jag behöver pausa för att hantera dem. Jag börjar klocka mina värkar kl. 03.50, kl 04.13 kommer de med två minuters mellanrum och är 1 min långa. Jag är i aktiv förlossning. Men jag fattar fortfarande inte att det är igång på riktigt för jag skriver till mitt team kl. 04.15 ”Jag har börjat få lite värkar. De är korta och inte så starka än så länge så vi får se vart det leder.” Kl. 04.44 ringer jag Cassandra som har fått i uppgift att fota förlossningen och säger att hon kanske ska komma men flaggar för att det kan vara falskt alarm och hon i så fall kan sova på soffan. Tio minuter senare har jag ringt mina systrar och sagt att det är dags. Jag väcker Amat, min kille, som frågar om han ska blåsa upp poolen, nej svarar jag, det kan ta ett tag det här. Kl. 05.22 ringer jag Sepideh och säger att hon och Ida kan komma nu. Hon säger att jag ska ringa igen om det eskalerar så att hon skyndar sig. Fattar äntligen att det är igång men inte hur fort det går. Det gör ont men jag är lugn och badet är skönt, jag känner att jag hanterar det här utan problem. 

Kl. 06.31 ber jag Amat ringa Sepideh igen och säga att det eskalerat. Hon berättar att de är vid parkeringen utanför oss. I samma veva vaknar min son, min mamma är på plats för att ta hand om honom, och jag får min första krystvärk. Jag blir förvånad över den överväldigande känslan att vilja trycka på och är övertygad om att det är för tidigt. Jag för upp två fingrar och känner tydligt en buktande hinnblåsa strax ovanför bäckenbotten. Ändå vågar jag inte riktigt tro att det stämmer, jag tänker att jag säkert har en tidig krystkänsla. Det var absolut hjärnspöken från min förra förlossning som gjorde att jag inte vågade tro att det gick så fint framåt. När Sepideh och Ida kliver innanför dörren så får jag en till krystvärk och jag känner att vattnet går. En stund innan det här har jag bett Amat blåsa upp poolen, men när Sepideh hör hur jag låter inne i badet säger hon till honom att avsluta det projektet och va vid min sida istället.

Från att jag lagt mig i badet har jag haft ögonen stängda hela tiden. Jag har fullt fokus på att ta värkar, att vara tung i hela kroppen, sjunka ner. Mina affirmationer rullar hela tiden oforcerat genom bakhuvudet, som en röst som viskar till mig ”kraften i värkarna är inte starkare än dig, kraften kommer från dig”, ”du vågar låta kroppen föda” ”smärtan är inte farlig” ”du litar på alla runtomkring mig”. Jag föreställer mig att jag bestiger och går ner för ett berg vid varje värk, på värkens topp ser jag mig själv skrika allt vad jag har på toppen av berget, tänk er ett vårskrik! När värken klingar av ser jag mig själv gå ner för berget. Fastän jag blundar vet jag att mina systrar, Amat och Cassandra är nära. Jag känner deras händer och hör deras uppmuntrande ord hela tiden. Jag känner mig helt trygg där i mitt mörka badrum.

 Mina barnmorskor kliver in i badrummet, jag öppnar ögonen en kort stund för att titta på dem och känner ännu mer lugn infinna sig i mig. Sepideh lyssnar på barnets hjärtljud, allt låter fint. Hon frågar om jag vill bli undersökt eller om vi ska skippa det, hon tänker väl att jag förstår att det är nära nu men jag vill ha hennes bekräftelse och ber henne undersöka. Helt öppen, huvudet strax ovanför bäckenbotten. Lycka. Hade väl fattat det någonstans men jag vågade inte tro det förrän hon sa det. Det gjorde ont absolut men vetskapen att jag gjort det mesta gav mig ny kraft. Strax innan kl. 7 kommer en av mina systrar in och berättar att min mamma gått hemifrån med min son och han var på jättebra humör, inga tårar, ingen oro. Minns hur glad jag blev av att höra det. Nu kunde jag föda.

Mina krystvärkar

Ordentliga krystvärkar har jag aldrig känt förut för jag var välbedövad under min första födsel. Men nu så. Jag minns att jag tänkte ahaaaa det är såhär det känns. Tyckte det var riktigt häftigt och upplevde det som skönt att kunna krysta bort den starka smärtan. Sepideh bad mig ganska snart att försöka att inte trycka på utan att andas genom värken. Jag gjorde mitt bästa men helvete va svårt det var att motstå, ibland gick det helt enkelt inte. Hon sa åt mig att känna med mina fingrar på hans huvud så jag skulle känna kraften i mig. Det gjorde så stor skillnad. Jag kände allt som hände. Fem minuter innan han är född säger jag för första gången att jag inte orkar mer. Men det är bara att orka. Jag känner hans huvud komma längre och längre ner, när det står i genomskärning känner jag total kontroll, jag styr det här. Huvudet är ute, jag känner det med mina händer. Väntar in nästa värk och låter mitt barns kropp glida ur mig. Jag ser honom titta på mig under ytan, jag ser att han är pigg, spänstig. Jag gjorde det. Jag lyfter upp honom på mitt bröst och känner lättnad, stolthet, lycka, lugn. Kl. 07.25 är han född. Vi gjorde det.

 Efter att han är född går allt fortsatt väldigt lugnt till. Moderkakan släpper snabbt. Livmodern drar ihop sig. Jag har ingen bristning att sy. Barnmorskorna skriver journal på balkongen medan min syster lagar mat till alla. Jag blir tillfrågad var jag vill ligga och jag väljer soffan. Dricker mitt kaffe och äter en chokladcroissant och pratar med min familj om vad vi precis varit med om. Gråter av lycka när det slår mig vad som hänt. När min syster är klar med maten så äter vi alla tillsammans, mitt team runt köksbordet och jag i soffan, mamma matar mig så jag kan mata min nyfödda. Det är så fint, så tryggt, så lugnt. Efter mer än två timmar så klipper Amat navelsträngen, Sepideh väger bebisen och lämnar resten av efterskötningen till mig. Allt ser fint ut. Att det kan vara så här enkelt. Jag är så otroligt glad över mitt beslut att föda hemma, för mig var det helt perfekt att aldrig behöva lämna min tryggaste plats och omge mig med precis de jag ville ha där. Jag kommer aldrig vara densamma efter det här och jag är övertygad att det är mitt livs uppgift att jobba för att fler ska få uppleva födande på sina egna villkor. 

Jag vill tacka mitt förlossningsteam

Men tack känns så otroligt fjuttigt. Jag började gråta redan efter tredje ordet i den här texten. Jag är så rörd över det ni så villigt givit mig. Hur ni fått mig att känna att ni gör allt för att ge mig den upplevelse jag vill ha. Tack till Ida jag tror knappt stickan hunnit torka innan jag tänkte att jag måste fråga om du vill bistå min födsel. När jag var barnmorskestudent och vi hade en födsel tillsammans på BB Stockholm så tänkte jag att det är en sån barnmorska jag vill bli, som dig. Jag hade aldrig sett nån behandla det vi gör så varsamt och med ett sånt lugn förut. Så tacksam att du kunde vara med.

Till Sepideh, vad ska jag säga. Jag skulle sätta mitt liv i dina händer vilken dag som helst. Det jobb du lägger ner för att ge kvinnor den upplevelse de förtjänar och för att normalisera hemfödsel inspirerar mig så otroligt mycket och jag är evigt tacksam att du kunde ta dig an även mig denna hektiska sommar. Att du aldrig tvivlade på att jag skulle få min drömförlossning även när jag tvivlade. Mina storasystrar Opokua och Elizabeth, det är för alltid vi tre. Ni vet vilken fegis jag var när jag var liten och nu har jag vuxit upp till att bli ganska modig, det är för att jag vet att ni alltid har min rygg. Jag är aldrig ensam. Att höra era röster och känna era händer på mig när jag födde var för mig den ultimata tryggheten. Tack för allt. Till Cassandra, min älskade vän som jag bad fota min förlossning, som tog den uppgiften på största allvar och levererade precis det jag önskat mig. Tack älskling. Känns så fint att du var där och jag längtar så efter att vara vid din sida när du föder din första. 

Amat mitt hjärta, du vet ju redan. Tack att du stöttat och litat på mig i varje beslut. Det betydde allt.

Du är inte värksvag – du är mänsklig

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Jeanette Engebjär

Jag. Stolt barnmorska sedan fem år tillbaka. I många möten på sistone sedan pandemin bröt ut och gjorde vården mer halt har jag gått in som advokat i kvinnans roll. Jag har blivit en alltmer upprörd barnmorska i systemet. När vården sätter tonen på lyckad vård med kortare vårdtider och förlorad omsorg. En kvinna som fött barn göms bakom diagnoskoder som generar pengar i systemet. För mig som vårdar, där mitt yttersta är att se henne, måste jag ta tid att möta henne. Att ta tiden att stanna upp för att se henne, möta hennes behov. Få henne att lyfta bort hinnan som kan skymma hennes verkliga vårdbehov. 

Diagnoskoder, en av de vanligast förekommande enligt mig och min snabbräknade statistik är koden ’värksvaghet’. Inte är det kvinnan som är oduglig att förmå att föda. Det är systemet som inte förstår hur känslig processen att föda fram ett barn är. Jag blir så utom mig av sorg när jag ser denna nedvärderande förenkling av kvinnans kropp och sinne som att det är hon som felat och inte förmått. När det är systemet som är halt och i många fall saknar tiden och  utrymmet och därmed respekten och tilliten  för individ, person och helhet. Jag vill ropa till er alla kvinnor, mödrar därute: Du är inte värksvag, du är mänsklig!

Jag vill tro att jag själv i min roll som barnmorska i näst intill alla möten aldrig säger något som inte respekterar henne/dem. Och samtidigt infaller alla mina möten med familjer då kvinnan är som mest hudlös, då existentiella skiftningar gör sig gällande med hormoner i omloppet som förstärker psykologiska mekanismer. Hur vet jag om jag trätt över hennes gräns? Hur värnar jag om hennes integritet? Då jag är högkänslig har jag ett sjätte sinne för att lyssna och känna in. Jag räds inte svåra frågor och vill ställa dem för att hjälpa familjen att identifiera rädslor och känsla av vanmakt som i framtiden kan påverka anknytningen till barnet. 

Jag vet av erfarenhet att alla mina möten inom vården inte alltid är med en människa som vet vad hon förmår. Utan där hon ser mig som kunskapskälla och där autonomi blir en icke-fråga för hennes del. Denna vill jag ge åter. En kvinna är aldrig någon som fallit offer för en händelse. Hon har en inneboende kraft som kan väckas och visas för henne själv. För mig är du alltid kvinnan som föder. Oavsett om det blev med hjälp av en sugklocka, ett värkdropp eller ett kejsarsnitt. Du föder ert barn. Jag står vid din sida och lyfter dig om du tvivlar. 

En familj formas mycket under tiden på BB. Det lilla livet, den värnlösa lilla varelsen med sina beskyddare intill sig. Hur blev födseln, vad grunnar mor och partner på? Vad står egentligen rädslan för – var det en reell fara? Eller var det bristen på resurser tid och tillit som gjorde situationen akut? 

Tiden behövs men även att frågorna ställs. Mötet kan äga rum innanför familjens murar. Varsamt knackar jag på och ser om en liten berättelse får ta form. Med all respekt för känslor som kan komma att spilla över. När föräldrar är bundna inom ramarna av vården där råden är lika många som mötena. Hur ska man värja sig? Hur våga lyssna på magkänslan som ska vara bärande för föräldraskapet? 

Om obstetriskt våld

I dagspress och sociala medier börjar begreppet obstetriskt våld träda fram. Var går gränsen för vad vi vårdare måste göra och vad vi tror vi måste göra? När kvinnans kropp signalerar något som barnmorskan uttrycker är fel. Hur kan hon då gå framåt utan att känna sig stukad av sin kropp. Övergiven sviken. Den känslan med förlust av sig själv, att kroppen gjorde fel. Den känslan tror jag är olika stark och tar olika mycket psyke och tid i anspråk att läka. Men utan ett reellt möte finns det liten chans till att fånga upp detta. Har denna kvinna redan en stukad tilltro till sig själv behövs proffesionellt stöd, en terapeut eller psykolog som har en plan för kvinnan. 

Psykologen Eva Lyberg skriver om hur hon ser PPD (post partum depression) hos fler nyfödda mammor och vittnar om hur de blivit nonchalerade i vårdens ramar och hon själv med en mottagning där hon behandlar kvinnan, den är fullbokad. Depression efter förlossning. Sällan börjar den där. Det är något stort inom oss som skett tidigare, inte bearbetats, eller glömts bort. Sinnet har en förmåga att göra så som för att skydda oss. Hormonerna kroppen sänder ut efter bebis lämnat vår fysiska kropp kan sätta mycket på sin spets.

Jag bär så många patientmöten inom mig och jag har stor respekt för alla berättelser. Men jag hör ofta i samtalet att kvinnan/mannen försvarar vården, jargongen, systemfelen. ’Men hon var jättesnäll’ ’De tog kontroll’, och sällan hör jag om kvinnans egen styrka. När mamman själv berättar frammålar hon sig ofta som att hon inte är förmögen. 

Jag är så förundrad av dem alla. Att få ta del av era berättelser, de som ger mig erfarenhet som bidrar till min eufori som jag trots alla begränsningar upplever mig  känna i mitt yrke. Ni födande kvinnor, starka, sköra, nedslagna, sorgsna. Ni är vidunderliga och jag kommer alltid tjäna er, finnas där och lyssna till era berättelser. 

Jag bär ett möte levande inom mig. Med en nybliven familj där båda föräldrarna var så hänförda av sin lilla människa och samtidigt så i mild chock över de vårdinterventioner de utsatts för att de inte riktigt vågade lita till sin magkänsla. Jag såg dem. Vad de var kapabla till och vad de ville ge sitt barn. Jag gav dem utrymmet till att ställa frågorna och uttrycka rädslor. Tillsammans gjorde vi en plan för dem att lämna sjukhuset och komma åter för en uppföljning. 

De vårdmötena ger mig så mycket. När jag i egenskap av mig själv, min kunskap, min närvaro kan lugna, trygga och stärka.

Jag kommer alltid vara barnmorska i hela mitt hjärta.

Jeanette Engebjär

Jeanette Engebjär

Målbild: att få hålla mitt nyfödda barn först av alla på hela jorden

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Karin Bülow Orrje

“Du skrämmer de andra mammorna. Kan du snälla vara lite tystare”, säger barnmorskan vädjande samtidigt som jag fallit ihop på alla fyra ute på golvet i korridoren. Jag har precis tvingats till över en timmes ofrivilligt badande på grund av att BB-avdelningen där jag var inte hade något ledigt rum utöver ett litet rum med ett sittbadkar i. Att gå upp ur vattnet var inget alternativ fick jag höra gång på gång medan värkarna bara blev värre och värre. Jag blev även hög som ett hus på lustgasen jag uppmuntrades att ta och smärtan och ruset åt upp mig inifrån och ut. 

Den barnmorska som reglerade lustgasen hade snälla ögon och jag minns att jag fixerade på henne för att ha något som kändes verkligt och stabilt att klamra mig fast vid. Jag höll hårt om hennes hand och fokuserade min blick i hennes tills hon plötsligt sa sig vara tvungen att gå:

– Nej, gå inte. Jag vill inte att du går, snälla stanna! 

Min vädjan var desperat. Hon lovade på heder och samvete att hon snart skulle komma tillbaka. Att hon bara skulle titta till en sak ute på avdelningen. Jag litade och släppte hennes hand. Jag såg aldrig den barnmorskan igen.  

Men nu. På alla fyra ute i korridoren. Den stressade barnmorskan bredvid mig vädjar åter igen:

– Under nästa värkvila så måste jag be dig att springa till rummet där du ska vara. Det är bara tre dörrar bort. Jag hjälper dig…

Och så blev det. Med skenande värkar ständigt groendes och exploderandes om vartannat djupt inom mig sprang jag med hjälp av två barnmorskor till den sal där jag under det kommande dygnet skulle försöka att föda mitt första barn. Jag hade vid den här laget redan spenderat en dag på BB. Först i ett undersökningsrum, sedan i rummet med badkaret. Jag var rädd, överrumplad och helt slut. 

Jag heter Karin och min äldste son Valter förlöstes till slut med akut kejsarsnitt på grund av långsam eller avstannad progress som man valde att skriva i mina journaler. Märta bad mig att skriva en skildring av min positiva och stärkande förlossningsberättelse och här sitter jag nu med tårar i ögonen. Att skriva om min första upplevelse av BB är som att slungas tillbaka i tiden och återuppleva delar av en traumatisk händelse som präglat mycket av min första tid som förälder och som än i dag gör ont när jag tänker på det.

Men positivt var ordet. Ni kanske undrar hur i helskotta den här berättelsen ska kunna landa i något bra överhuvudtaget? För att komma dit hoppar vi ett år framåt i tiden. Jag är tillbaka på BB efter exakt tolv månader och ska föda på nytt. 

“Titta på mig när jag pratar med dig…” barnmorskan som möter upp i korridoren håller fram handen och ilsknar till när jag inte erbjuder henne min. Jag håller på att ta en värk och andas djupt och lugnt medan jag blundar sittandes i en rullstol. 

“Du får vänta lite. Du ser väl att hon tar en värk?”, den där rösten som svarar den otålmodige barnmorskan tillhör min superhjälte. Doulan och barnmorskan Ann Petrén. Hon är verkligen min superhjälte! Hon har varit otaliga kvinnors superhjälte genom åren och vi är så många som är skyldiga henne så mycket…. 

Mindre än ett dygn efter inskrivningen på BB den här gången föder jag min andre son. Jag föder honom vaginalt och det är det stoltaste ögonblicket i mitt liv hittills. Jag var lejoninnan. Moder jord och världens ömkligaste på samma håll när jag fick ta emot honom i min famn. Ann ser till att han ges till mig direkt. Hon visste att det var min målbild. Min största önskan. Att få hålla mitt nyfödda barn först av alla på hela jorden. Min äldste son fick jag inte träffa förrän fem timmar efter kejsarsnittet och det har bidragit till ytterligare trauma i och med min första förlossning. Men nu. Min bebis ligger blodig och kletig och alldeles alldeles underbar, med sitt huvud som ser ut att ha en pälsmössa på toppen eftersom skallen formats av en livmodermun som ända till slutet näst intill vägrade ge upp fajten, mot mitt nakna bröst. Jag gjorde det!

Så hur gick jag från en mardrömsförlossning till att lyckas föda vaginalt inom loppet av 12 månader? 

Jag var LIVRÄDD för att föda när jag blev gravid på nytt tre månader efter kejsarsnittet. De första månaderna av illamående var fokus bara på att ta hand om min lilla bebis och att orka ta mig igenom dygnet. Men när illamåendet lade sig så förstod jag snabbt att min kropp inte skulle orka bära på ytterligare en växande bebis så försvagad som den var. Jag började därför träna med en PT specialiserad på gravid- och mammaträning. Efter några veckor insåg jag att hon hade en mer långtgående plan för träningen än vad jag hade kunna ana. Hon jobbade med förlossningsförberedande träning, andningsövningar och mitt kroppsjälvförtroende växte sakta men säkert. 

Jag kände ett stort svek från min kropp efter min första havererade förlossning. Jag tappade tron på dess förmåga. I och med träningen med Courtney började jag våga tro på samarbetet mellan “mig” och min kropp igen. Jag har skrivit en hel bok om träningen med Courtney och alla dess fördelar så jag tänker inte utveckla det mer här. Men tärningen var en av tre viktiga delar som fick mig att våga försöka föda igen. 

Nummer två var de Aurorasamtal som jag erbjöds via MVC. De tog min sekundära förlossningsrädsla på allvar och jag gick på flera samtal med en psykolog som också var barnmorska.

Och nummer tre var just min “superhjälte”. Doulan Ann Petrén som trots att hon egentligen skulle haft semester då tog sig an min kommande sommarfödsel efter att ha hört min historia. 

Parallellt med att jag tränade med Courtney och gick i samtal så träffades jag och Ann några gånger. Det var en sådan enorm trygghet att veta att hon skulle vara vid min sida under födseln. Ingen personalbrist eller överfulla BB-avdelningar i världen skulle kunna rubba tryggheten jag fann hos Ann. 

Och mycket riktigt. Efter midnatt när värkarna satt igång ordentligt så kom Ann till mig. Halva natten låg hon och skedade mig på en madrass i gästrummet medan min man och min ettåring låg och sov i andra änden av lägenheten. Hon strök längs min rygg, fanns där och stöttade. Hon lämnade inte min sida förrän dagen därpå när min nyfödde son ammade vid mitt bröst. 

Fysisk träning. 

Terapeutiska samtal. 

Och en egenfinansierad superhjälte. 

Det var det som krävdes för att jag skulle få den nystarten på föräldraskapet som jag drömde om. Och det var det värt. 

Att våga något nytt, mitt äventyr i Norge

Att testa något nytt – min resa till Norge

6 kommentarer
The positive Birth Calendar 2020
Att våga något nytt - mitt äventyr i Norge

Av Ida Nyström

Hej! 

Mitt namn är Ida och jag har jobbat som barnmorska i snart fem år. Ett arbete som jag älskat från första stund. Jag var runt 4-5 år när jag bestämt visste att det här var mitt kall i livet. När jag gick till biblioteket med min pappa som liten har han återberättat för mig att jag bad om att få låna en bok om barnmorskeri. Bibliotekarien visade oss in på barnavdelningen och när jag förstod det stoppade jag pappa och viskade att ”jag vill inte se såna där böcker, jag vill se riktiga bilder eftersom jag måste lära mig det här på riktigt”. Jag skrattar när jag tänker på det, men så har det faktiskt fortsatt sedan dess. Intresset för förlossningar, nyfödda barn och deras mammor har alltid legat mig väldigt nära hjärtat. Jag var nyss fyllda 21 år när jag fick mitt första jobb på en förlossningsavdelning som undersköterska, minns att jag var väldigt pirrig och med lite skräckblandad förtjusning funderade på vad det skulle bli av mitt liv om det inte skulle kännas rätt där väl på plats? Jag hade ju längtat i ett helt liv kändes det som och nu var det snart på riktigt. Passionen vann, om vi säger så. 

Att ta steget till något nytt

Jag satt på expeditionen efter ett dagspass på mitt jobb i Stockholm, hade precis rapporterat klart familjerna jag tagit hand om till min kollega. Närmare bestämt så var det 11 familjer den dagen, alltså 11 mammor och 11 nyfödda små barn, totalt 22 personer. Under ett sådant pass fanns ingen chans till varken toabesök eller lunchpaus. Klockan var 14:00 och magen kurrade. Jag funderade på om det inte fanns något ställe där jag kunde jobba, om än bara för en stund, där jag fick tid att kunna vara mer närvarande i mötet med mor, barn och den nyblivna familjen. Det ledde till en konversation med en kollega där hon sa att ”Du borde åka till Tromsø, en liten ö uppe i Nordnorge! Där är fantastisk natur och en betydligt lugnare förlossningsavdelning. Ta några veckor där!”.

Hennes ord gick inte att få ur mitt huvud den eftermiddagen. Jag som älskar att resa och ta del av nya länder och kulturer, hade redan spenderat sex veckor som sjuksköterskestudent i Tanzania samt några vändor fram och tillbaka till Bali där jag haft äran att arbeta vid sidan om den mycket erfarna barnmorskan Robin Lim. Nordnorge låg betydligt närmare geografiskt och hade sedan några år funnits i mitt bakhuvud som en plan B, det i-landsproblem som rådde var bara att jag helt enkelt trivdes alldeles för bra där jag var. Trots hektiska pass då och då så har jag fortfarande inte satt foten på en klinik som ligger mig så varmt om hjärtat som ”min bas” hemma i Stockholm. Det vet jag att de alla vet väldigt väl. 

Jag var sugen på ett litet äventyr, komma ifrån vardagslivet och uppleva något annat för en stund. Det här beslutet gjordes givetvis inte över en natt, men det kom att bli ett beslut som jag aldrig skulle ångra. Var börjar man? Jag mejlade direkt till kliniken i Tromsø och de välkomnade mig i princip i vändande post. Första och viktigaste steget var klart, nu fattades bara en norsk legitimation som förvisso bara innefattar några dagars administrativt arbete, fokus och vilja. Efter 3-4 veckor hade jag en godkänd norsk legitimation i min hand. Planen var att åka upp och jobba i två månader under sommaren, som jag hört skulle vara en fantastisk årstid där uppe i norr. Efter några månader dundrade äntligen flyget upp i luften från Arlanda och jag var förväntansfull, nyfiken och laddad inför det äventyr som låg framför mig. När planet påbörjade landningen och vi kom ned under molnen fick jag för första gången syn på fjällen, de majestätiskt snöklädda topparna (trots början av juli) och det turkosa havet som sköljde in mot kritvita sandstränder. Har jag kanske tagit fel flyg och landar på Hawaii tänkte jag tyst för mig själv då vi sakta sjönk mot den magiska vy som bredde ut sig nedanför oss. Där och då hade jag ingen aning om vad dessa fjäll och hav skulle ge mig de kommande månaderna. Det gör mig nästan rörd att tänka tillbaka på idag, lite mer än två år senare. 

Att gå från en stor förlossningsklinik till en mindre

Att börja jobba på en avdelning med ca 1300 födslar per år var som att få jobba i totalt lugn och närvaro för mig som var van vid en klinik med flera tusen födslar per år. Det tog många veckor innan jag kunde slappna av helt inne på rummet utan att jag automatiskt sprang ut för att kolla av med mina kollegor om det var ”ok” där utanför. De nordnorska kollegorna bara tittade på mig och sa ”ja här är allt under kontroll, behöver du hjälp med något där inne?”. Det hände nämligen ganska ofta att det endast var en födande kvinna inne på förlossningen och då fanns givetvis mina kollegor nära tillhands om jag behövde minsta lilla hjälp. Tillgången till hjälp var egentligen ingen skillnad från jobbet i Stockholm, den påtagliga skillnaden var väl mer att kollegorna utanför rummet ibland fick lägga ifrån sig en arbetsuppgift eller sin stickning ur händerna. Det här lugnet var något nytt för mig och efter ett tag började jag komma in i det mer och mer. Jag såg fler och fler möjligheter öppnas upp i att få tillbringa all min närvaro inne på rummet hos paret och även vilken effekt det gav.

Vi har ju endast verkligheten som facit, men jag tror absolut i efterhand att vår möjlighet till närvaro många gånger räddade kvinnor från medicinska interventioner och instrumentella avslut. Som barnmorska är det en fantastisk erfarenhet att ha fått uppleva och jag önskar verkligen alla mina kollegor densamma. Jag började efter en tid att skilja ut de olika nyanserna av närvaro. Att den inte alla gånger behöver vara fysisk eller verbal, den kan också vara där i form av trygghet för paret att veta att jag fanns utanför dörren när de än önskar. Det blev en arbetssituation som gav mig enormt många nya lärdomar gällande hur en på bästa sätt kan finnas där för paret.

Från tidningen Nordlys

Bortsett från känslan i rummet så var det mycket nytt med att byta land och arbetsplats, såklart. Rutiner som utförs på nya sätt, ny information, nya kollegor, nytt språk, ja, helt enkelt mycket nytt att ta in. Jag kan inte annat än att rekommendera det till dig som ha viljan och modet att testa. 

Om vikten av stöd och närvaro

Vid sidan av jobbet hade jag förmånen att möta många nya vänner och bekanta som kom att bli en större del av mitt liv än jag nånsin vågat drömma om. Via dem fick jag uppleva allt ifrån de mest magiska båtturer i midnattssol till sena partynätter i byn. Två månader gick fort och när jag fick frågan om att förlänga äventyret på den lilla ön kunde jag inte tacka nej. Det blev totalt ett år på sjukhuset där som har gett mig så många fina erfarenheter och minnen. Stilla vattenfödslar, okomplicerade födslar i olika positioner, instrumentella födslar, igångsättningar, eftervård, olika sjukdomstillstånd under graviditet, planerade och akuta kejsarsnitt, prematura födslar och även, tyvärr, födslar där barnet fötts utan liv av olika orsaker. De sistnämnda gav mig nog den största insikten om hur viktigt vårt stöd och, återigen – närvaro – är inne på rummet. Jag vill tacka alla kvinnor och partners för förtroendet att ha mig som barnmorska under dessa svåra stunder. För mig har det varit en ära att få bidra till att den tuffaste av födslar också delvis kan bli en ljus upplevelse mitt i en stor sorg där ord känns fattiga. Det är ni föräldrar som lär mig något nytt i varje möte och jag tror det är grunden till att jag hittills och förhoppningsvis aldrig kommer att tröttna på det jag gör. 

Från tidningen Nordlys

För att återgå till äventyret så var planen att resa tillbaka till Stockholm efter ett år, men planen blir sällan som man tänkt sig 🙂 En månad innan flytten hem så ringde chefen från Lofotens fødestue. Jag hade egentligen haft siktet inställt på en sådan klinik från första början när jag tänkte på Norge, men beslutade att ta ett större sjukhus i första hand för att få lite mer erfarenhet av språket och kulturen i kombination med akutsjukvård. För er som inte är insatta så innebär en fødestue att det är en förlossningsavdelning för lågrisk-kvinnor som drivs och styrs av endast barnmorskor. Ifrån Sverige sett är de unika eftersom vi inte har några sådana kliniker kvar i vårt land idag. I Norge finns ett fåtal kvar, tyvärr med ett minskat antal födslar för varje år sedan 2012. Chefen i Lofoten hade sparat mitt nummer från en tidigare ansökan och var nu i akut behov av en barnmorska till sommaren. För att göra en lång historia kort blev det återigen ett månadskontrakt som snabbt blev till över ett år och här är äventyret inte över än…

En tur på skidor innan ett nattpass!

Mitt varmaste tips till dig som är barnmorska och går i tankar om att byta land eller bara önskar ett äventyr kombinerat med jobb; gör en god planering och våga kasta dig ut! Planerna håller sällan, men är en bra trygghet i början och jag lovar, det finns alltid människor som är redo att ta emot dig dit du åker! Lycka till på era barnmorskevägar och skriv i kommentarsfältet om ni har några frågor.

Tack till Dig, vem du än är, för att du läst min text!

Ida