Värmen, rosorna och regnet

Jag skrev i lördags på min instagram att jag skulle dela med mig av kampen mot katladraken, jag menar björnbärsbusken. Well here goes; efter en fantastisk fredagkväll så vaknade jag lördag morgon, redo att ge mig ut i min nya rosenträdgård, men jag glömde att min kropp behöver ganska mycket vätska eftersom min lilla Hanna fortfarande ammar väldigt mycket. Planen för dagen var att göra sig av med fjolårsris OCH björnbärsbusken eftersom den har enorma rötter som sträcker sig in mot husgrunden och vassa taggar som får vem som helst att vilja ta omvägar runt den. Jag började jobba med sekatören i gassande sol medan svetten rann. Det var ett frustrerande långsamt jobb att hugga ner denna buske – jag förstår nu varför folk inte har björnbär i sina trädgårdar, det är som en stor taggig och livskraftig maskros. A beast. Jag vet inte om en machete hade hjälpt men min – förvisso vassa sekatör – kändes som en slö och trasig sax mot denna buske. Jag gick helt upp i kampen mot busken och glömde alldeles bort tid och rum. Svetten rann och jag blev stungen på händer och armar. Blodsutgjutelse uppstod.

Till slut, efter ungefär halva busken, sjönk jag ner alldeles svettig på en trädgårdsstol. Min man var i full färd med att klippa ner riset till mer behändiga bitar som går att frakta till återvinningen samtidigt som han hällde ut färdig kompost över rabatterna. Svetten rann på oss båda. Jag blev liksom arg på busken för att den var så svårhanterlig men ilskan hjälpte mig inte riktigt utan gjorde mig snarast ännu ynkligare i kampen. Mina trädgårdshandskar räckte inte mot buskens stora taggar. Till slut var jag nere vid rötterna. Då bestämde jag mig för att börja ansa gamla döda kvistar från en rosenbuske istället. Tills det bara snurrade och barnen blev hungriga. Jag gick in och lagade lunch. Sen var det om om någon hällt ur alla mina krafter på golvet i en pöl. Jag sjönk utmattad ner i sängen, förstod någonstans att jag kanske behövde fylla på mina vätskeförråd. Att det var något med vätskebalansen som inte stod rätt till.

Värme, svett, amning, sol och för lite dricka hade tagit ut sin rätt.

Jag kände mig snopen och lite besegrad när jag hellre satte mig i den svala bilen på söndag morgon, än begav mig ut i trädgården för att börja fäktas med  ännu en buske. Vi svängde förbi Bauhaus där jag hittade ett par trädgårdshandskar som tål taggbuskar. Det kändes som den ultimata och slutgiltiga kapitulationen inför villalivet. Återvinning. Biltema och Bauhaus. Nya söndagsnöjet.

Ett par rosenhandskar och livet började kännas hanterbart igen.

Sen när regnet kom idag så var det med stor befrielse och mitt magonda släppte. Trädgården fick vatten! Utan min hjälp. För regn i lagom dos är  ju precis vad rosenträdgårdar behöver.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.