Var får det normala födandet plats? Biopolitics on Birth

Alla ingrepp eller så kallade interventioner ökar vid förlossningar i Sverige. Ibland handlar det om interventionskaskader, där en knapptryckning leder till fler.  Användningen av epidural har ökat kraftigt sedan 70-talet och när en födande får epidural blir det nästan alltid många fler ingrepp på köpet. Intakta fosterhinnor tas hål på, de flesta får skalpelektrod på barnets huvud för en kontinuerlig övervakning av fosterljuden och de flesta får även värkstimulerande dropp så att förlossningen inte ska dra ut på tiden.

Men inte bara antalet epiduraler ökar utan alla ingrepp ökar, även kejsarsnitt och igångsättningar av förlossningar. Färre och färre förlossningsförlopp får nu vara orörda och intakta. Jag skulle vilja påstå att det i dagens förlossningsvård snarare har blivit ett undantag med födslar utan några interventioner. Egentligen kanske det är fel att prata om normala födslar för epidural är ju till exempel helt normalt. Det jag syftar på är de fysiologiska födslarna. Även på födslar där vi inte skulle behöva aktivera interventionskaskader så gör vi det ändå i allt större utsträckning. Födslar där förloppet sköter sig själv utan inblandning (fysiologiska födslar) men med stöd, närvaro och aktiv expektans av barnmorska är få. Jag tror att vi med fog kan säga att ”the art of midwifery håller på att gå förlorad”, som en barnmorska och professor sa. Idag är det svårt för barnmorskestudenter att få erfarenhet av annat än födslar med epidural, dropp, skalpelektrod och forcerad krystning. Klart att det blir hemtamt med alla interventioner och all övervakning och läskigt när man plötsligt prövas att stå utan.

Olof Stephansson, förlossningsöverläkare och docent vid KS och Visby, blev intervjuad av Aftonbladet häromdagen och han säger mycket klokt:

– Vi tenderar att göra mer och mer av allting. Men man underlättar inte bara för kvinnorna, utan det kan bidra till en sämre förlossningsupplevelse. Vi tenderar att göra mer och mer interventioner. Men jag tror att vi måste bli bättre på att inte lockas att göra ingrepp, bara för att vi har möjlighet. Utan vi ska bara göra saker om vi har en bra medicinsk indikation, annars ska vi helst låta bli. Det gäller att använda alla våra interventioner och ingrepp med omsorg och eftertänksamhet. Om man gör det och samtidigt följer sina resultat och ser att personalen får bra utbildning och bra stöd, så tror jag att vi kan få väldigt bra resultat och förbättra förlossningsupplevelsen.

Han är medicinskt ansvarig för Socialstyrelsens nya rapport Graviditeter, förlossningar och nyfödda barn.

I Stockholms län ökar efterfrågan på de planerade kejsarsnitten, de där inga medicinska skäl föreligger utan det kanske istället handlar om en rädsla för att föda vaginalt. Även om de finns de som verkligen önskar en kejsarfödsel framför en vaginal födsel och behöver respekteras i sin önskan så är det sorgligt när vården vid vaginala förlossningar brister så mycket att kejsarsnitt plötsligt framstår som den enda gyllene vägen ut ur känslan av kontrollförlust och maktlöshet. För det är inte en så enkel väg ut som man kan tro. Rent medicinskt så innebär det egentligen större risker för mor och barn. Men man får en tid och man får sin bedövning och det hela går efter en standardmall. Det känns tryggare för många än latensfaser i Stockholm där operation förlossningsplats behöver dras igång när man ringer in till förlossningen – otryggheten och ovissheten. Rädslan för att behöva bli bollad som en pingpongboll. Jag kan förstå den.

Maj Rydström och Elin Sandell som sitter i styrelsen för Stockholms barnmorskesällskap replikerade i veckan på  SVT Opinion där de resonerar kring påståendet att Sveriges förlossningsvård är i världsklass. Allt är relativt och det finns olika infallsvinklar men vi behöver kunna vara mer självkritiska och överbrygga gapet där våra verklighetsbeskrivningar skiljer sig åt. I ena änden är det världsklass och i andra änden är det en ohållbar arbetsmiljö och en effektivisering/ centralisering av förlossningsvården där barnmorskor och födande liksom kastas av det skenande tåget.

Just nu läser jag Biopolitics on Birth, ett magisterarbete författat av min vän Lisa Rahbek som är kulturantropolog.

Lisa ”under cover” i sjukhuskläder i León Nicaragua

Hon reste till Nicaragua för att studera deras förlossningsvård; där mötte hon å ena sidan en väldigt hospitaliserad sjukhusvård där de flesta förlöstes med kejsarsnitt (många kvinnor var rädda för sjukhusen av den anledningen) och där barnmorskorna  i sin tur assisterade vid de vaginala födslarna som oftast skedde i hemmen på landsbygden. Antingen eller. Den äldsta barnmorskan, Manuela, var kritisk till alla kejsarsnitt:

Hembarnmorskan Manuela till vänster

When you hear a woman that had a baby it’s always C-section, C-section, C-section. And if it’s the first child, they perform a C-section. And if it’s a woman with ten children they perform a C-section as well. Unless everything ’s already set and the baby’s on it’s way out they perform a C-section. They shouldn’t perform a C-section just cause the delivery isn’t fast enough. I don’t think it’s good at all.

Även om den verkligheten skiljer sig åt enormt från vår verklighet med  läkare som uttalar sig så klokt som Olof Stephansson i Aftonbladet så är det en bra bild av hur vi  människor har ganska svårt att förhålla oss till födandet där teknik och interventioner anammas på olika sätt i olika kulturer. Gemensamma nämnaren är att vi har svårt att trycka in det vaginala normala födandet på en marknad där det ställs krav på effektiviseringar och snabba flöden.

 

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*