Profylaxkurs i Uppsala

Att börja hålla profylaxkurser

Det här inlägget innehåller reklam och information om mina egna tjänster

Profylaxkurs i Uppsala
Märta och Eva i Uppsala. Foto av Lovisa Engblom

Jag är så glad att äntligen få ta det här steget och börja hålla Föda utan rädslas profylaxkurser! För även om jag har haft förlossningsförberedelser med många par och är van vid den formen, så är det ännu ett steg jag just har tagit, det här att börja kalla det för profylaxkurser. Även om ordet profylax inte betyder något annat än just förberedelse i någon form. Men att få hålla det i ett så tydligt format – ja som ett koncept – och även hålla kurser i grupp! Det ska bli så otroligt roligt. Nervöst, spännande, utmanande och just roligt.

Det känns tryggt att jag inte ger mig ut på isen helt själv, utan att jag ska börja hålla kurser med Eva som redan har varit instruktör i metoden Föda utan rädsla i flera år. Överhuvudtaget är det roligt att vara två om att göra något. Ja fint att få dela både roliga och jobbiga saker ihop. Det är ändå mycket av en solodans, det här att ha ett eget företag och vara sin egen chef. Och det som sätts ut i världen och bubblar där ovanför ytan är ju bara en liten krusning av något som innebär så mycket mer jobb än man kanske kan ana. Att få upp ett fungerande bokningssystem på hemsidan till exempel (bara att få upp en hemsida är mycket för den som ligger i startgroparna), skriva avtal, synka datum och kalendrar, fixa lokal, ha koll på logistiken, tänka koncept, strategi och tja -marknadsföring. Men det är så roligt och kreativt. Så otroligt roligt. Och det tycker jag syns på bilderna som min kära svägerska aka Lovisa Engblom har tagit av oss.

Jag och Eva kommer även att ta en del doulauppdrag ihop. Just nu erbjuder jag två varianter av doulauppdrag: Birth Support Barnmorskedoula eller Birth Support Doula. De skiljer sig åt på några punkter och de skiljer sig en hel del åt i pris. Mitt barnmorskedoulauppdrag tar jag ihop med en barnmorskekollega. Då är man garanterad en legitimerad barnmorska som doula med allt vad det kan innebära (en möjlighet till kvalificerade medicinska bedömningar och ansvar vid latensfas i hemmet till exempel). Men det trygghetsskapande stödet vid födslar behöver man ju inte vara barnmorska för att kunna ge och därför tar jag också doulauppdrag ihop med doulakollegor. Då är man inte garanterad en barnmorska som doula – men det kan ju bli precis lika bra för det! Men jag är alltid barnmorskedoula, eftersom jag alltid bär med mig min barnmorskelegitimation i allt jag gör. Hänger ni med?

Bokningssystemet för profylaxkurser är iallafall uppe, och det går bra att anmäla sig till höstens profylaxkurser nu under fliken profylaxkurs

Om du hellre är intresserad av att boka en privatkurs med mig så är du välkommen att maila din förfrågan till info@fodamedstod.se

Privatkurs Föda utan rädsla
Bra bok om trygg förlossning

Aprilväder i Uppsala och Föda utan rädsla

Vårblommorna i trädgården fick ett lager pudersnö över sig och kylan kröp in under västen igen. Så som det brukar vara i april! Just nu är jag rätt så trött. Idag har jag varit på sjukhuset hela dagen med vår yngsta dotter. Inget allvarligt, men något som behövde göras. Och igår var första dagen på ett nytt jobb! Jag kommer berätta mer om det lite längre fram, men jag behöver få suga på den karamellen lite. För det är ju så nytt.

På skolan där jag jobbar är det mycket som ska ros iland såhär innan vårterminen snart tar slut. Alla som jobbar som skolsköterskor behöver få ihop läsårets basprogram med hälsosamtal, vaccinationer och andra saker som väntar på ett avslut. Skolårets rytm – att det finns en början och ett slut – är det speciella med att vara skolsköterska.

Jag ska bli en Föda utan rädsla-instruktör!

Bra bok om trygg förlossning
En av de bästa böckerna om födande om du är en av dem som vill jobba med födande!

Men när jag inte jobbar så läser och studerar jag just nu kurslitteraturen till Föda utan rädslas instruktörsutbildning! I slutet av maj ska jag nämligen åka till Stockholm och få fördjupa mig i den profylaxmetoden. Ju mer jag läser av böckerna som Kerstin Uvnäs Moberg, Susanna Heli och Liisa Svensson har skrivit, desto säkrare blir jag på att det här är så rätt. För metoden Föda utan rädsla är inte en pålaga utifrån utan just en inifrån och ut-grej. Ett förtydligande och en kommunikation av det som redan finns där i födandets fysiologi. Att jobba för att ta fram något som redan finns är både otroligt användbart men också sympatiskt – och lite ödmjukt.

Jag har jobbat på det sättet med födande under en rätt så lång tid nu, men att få orden på det hela serverade till mig via kurskompendiet är ganska mäktigt. Det känns som en enda stor bekräftelse. Så jag ser fram emot att få öva mer och verkligen få blomma ut i Föda utan rädsla nu i slutet av maj.

Nästa vecka ska jag och Eva Medvind Profylax (som har hållt Föda utan rädsla- kurser i flera år i Uppsala – tips!) träffas och ha en heldag ihop. Ni kommer få se mer av oss här på bloggen, for sure. Eva har redan varit doula ett bra tag men blev nyss även certifierad ODIS-doula. För att bli certifierad behöver man ha läst litteratur, göra ett prov, ha haft minst tre doulauppdrag och även ha gått en av ODIS doulautbildningar.

Doula och Föda utan rädsla
Eva med sitt spegelvända ODIS doula-diplom


Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Hemförlossning

Att komma hem igen!

Den här semestern har varit helt underbar. Men lite av själva tjusningen med semester är att få komma hem igen. Sista semesterveckan började också uppvarvningen och tankarna på vad som ska hända härnäst. En ny fräsch höst? Massor med jobb som väntar? Saker att ta itu med helt klart. Under den sista semesterveckan på släktgården var jag  trött på att diska för hand. Det var mina barn också. Och att hela tiden ligga minst en disk efter tär på husmorsnerverna, faktiskt lite på hela semesterstämningen. Ja nu var det ju inte bara diskmaskinen jag ville hem till.

Det kändes mysigt att få komma hem till vårt nya (begagnade) hus. Som vi bara hann bekanta oss med lite ytligt innan det var dags att åka iväg på semester.  Och när vi kom hem på lördagkvällen var trädgården alldeles grön och lummig efter skyfallen. Tänk att vi har vindruvor som snart är ätmogna! Och tre äppelträd som är alldeles proppfulla med äppelklasar som snart, snart ska få bli äppelmos och must.

Men det är ju aldrig enkelt med fem barn. När bildörren öppnades försvann alla in på sina rum och semesterpackningen liksom bara vräktes ut över hela huset; och plötsligt fick jag syn på allt jobb som vi hade lämnat kvar åt oss. Allt fix, jox och trixande. Att sätta upp en grind till trappan blev prio ett eftersom Hanna har börjat krypa. Och hur trött man än är så behöver det införskaffas mat, mycket mat jämt eftersom måltiderna aldrig tar slut i en barnfamilj. När kvällen kom var jag så trött efter att ha släpat matkassar och försökt hålla undan Hanna från att ramla nerför trappan (innan grinden äntligen kom upp) att jag inte längre kom ihåg varför det var skönt att komma hem.

Och var hon inte lite ovanligt gnällig och klängig? Jo, det var hon. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk och kände mig alldeles snurrig efter alla nattamningar.

Men nu har vi iallfall packat upp våra semesterväskor och börjat klippa gräset. Och fått datum för när vi ska få hjälp med tapetsering av vardagsrum och sovrum (kommer bli så fint!) – och igår fick jag bilderna från min och Lovans fotoshoot i Hälsingland! Som en stor varm sommarhälsning damp de ner på min hårddisk. Oj vad jag fick brått att pimpa födamedstöd.se med fina bilder. Ta en liten rundtur på hemsidan vetja! Medan jag går och ammar mitt lilla skrott för femtioelfte gången idag.

 

Valborg

Med en solkatt på näsan

I Uppsala är Valborg en stor sak. Det är folkfest med studentmössor, champagnegalopp, för mycket fylla, forsränning, mösspåtagning i Carolinabacken och en vårluft full av förhoppningar och faktiskt – framtidstro. Dagen efter Valborg är Uppsala en väldigt skräpig och sömnig stad.

Jag har levt med Valborg inpå huden i hela mitt liv. Som barn fick jag se båtar i Fyrisån från någons axlar. Som trettonåring stod jag med kompis och pojkvän i alldeles för kalla kläder och försökte få syn på något i folkmassan. Det var svårt. Jag har flera episka Valborgsfrukostar i minnet; den i Engelska parken, studentlägenheten, Flogstaparken…

När min äldsta dotter var några veckor gammal tog vi med oss henne på Valborgspicknick. Men med barn som har fyllt ett har det där studentikosa Valborgsfirandet upphört och känslan av att befinna sig i festandets centrum övergår i en känsla av att befinna sig i utkanten av ett firande; Valborgsperiferin.

Min fjortonåring tycker inte att det är alltför kul att befinna sig i Valborgsperiferin. Själv har jag fullt upp med att sortera bland saker som måste göras. Jag googlar tapeter till vårt nya hus och försöker få rent i köket, går igenom kalendern för maj månad ännu en gång och försöker hålla reda på var min yngste son befinner sig just nu. Men mina föräldrar är riktigt inbitna Valborgsproffs. I lördags hälsade vi på hemma hos mormor och morfar och då var Valborgsförberedelserna redan i full gång. Idag smäller det!

Solkatten Sally

Janette Brandt

Janette Brandt, legendarisk förlossningspedgog

Janette Brandt

Janette Brandt, förlossningspedagog och Uppsalabo

Få kan glädjas över att de hjälpt, coachat, entusiasmerat och förberett flera generationer av föräldrar inför födandet. Men Janette Brandt kan. Mina föräldrar gick förlossningsförberedande kurser för henne när jag och mina syskon skulle födas. När jag och min man väntade vårt andra barn så gick vi också på kurs för Janette. Då var vi inte det enda blivande föräldrarna i samlingen vars föräldrar hade haft Janette; flera av paren hade blivit rekommenderade att ta sig dit av sina föräldrar. Hur kommer det sig? Kanske  för att hennes sätt är så självklart och otvunget med en omisskännlig entusiasm inför födandet. 

Text och foto Märta Cullhed Engblom och Sofia Engblom

Vi har haft lite kontakt med varandra genom åren, jag skickade ett vykort när vår son kommit ut och tackade Janette för att hon hjälpt oss på vår resa mot att bli tvåbarnsföräldrar. Flera år senare skickar Janette ett vykort till mig och tackar mig för att jag har skrivit en debattartikel om barnmorskornas situation på Akademiska sjukhuset. Så nu när jag har blivit lite varmare i kläderna som barnmorska och bloggare bestämmer mig för att kontakta henne och be om en träff.

Vi träffas på Kafé Kardemumma på Stadsbiblioteket, jag är utrustad med barnvagn, bebis och ett äldre syskon som har påsklov. Janette har glömt bort att det var just idag vi skulle ses men jag lyckas få tag på henne, hon är visst på stan och uträttar ärenden men avbryter sina förehavanden och skyndar till oss! Jag slås av att Janette är precis sig lik. Ledig och otvungen till sitt sätt och med exakt samma entusiasm inför livet och födandet. Orden bara strömmar ur henne och vi skulle kunna sitta och prata hur många timmar som helst om det inte vore just för bebis, barnvagn och barnet som har påsklov. Det visar sig att vi har många gemensamma referenser och att det är en fröjd för oss båda att få träffa en like; någon som kan mycket om födande och kulturen runt födandet i Sverige. Det säger liksom bara klick.

Janette är från England och utbildade sig till förlossningspedagog på National Childbirth Trust.  Det var där hon kom i kontakt med socialantropologen och förlossningspedagogen Sheila Kitzinger (som liksom Ina May Gaskin är en av de stora inom  Natural childbirth) som blev hennes mentor och vän.

” I Sverige på 70-talet hade alla näbbstövlar, palestinasjal och runda glasögon. Toaletterna såg likadana ut i alla lägenheter – det var samma standard överallt.”

Själv kom hon från ett något mindre homogent Storbritannien och hade fött sitt första barn hemma. Hon tror att det möjligen har varit lättare för henne att sticka ut och tycka annorlunda eftersom hon kommer från en annan kultur. Att vara född i Sverige och tänka utanför boxen är svårare. Jag frågar om hennes drivkraft och hon beskriver en förundran inför kroppens fantastiska förmåga att skapa en ny människa.

Jag måste fråga om hon i sitt arbete även har känt av det konservativa Uppsala och svaret kommer snabbt :”Oh ja”. Som förlossningspedagog har hon ändå varit ganska fredad eftersom hon aldrig har uppfattats som ett hot. Att förbereda föräldrar inför födseln faller inte direkt under det medicinska och blir på så sätt harmlöst. Precis som andning, avslappning och psykoprofylax. Vi kommer fram till att barnmorskor som arbetar med födslar och även med att få till en förändring inom förlossningsvården generellt har det svårare eftersom de oftare får tampas med den inneboende konflikten i synen på födandet mellan professioner; ett salutogent perspektiv är helt enkelt okej så länge det enbart handlar om förberedelser inför födseln.

Men en gång blev hon faktiskt kallad till ett möte på Akademiska sjukhuset. Förlossningspersonal hade reagerat på en manual som hon tagit fram för blivande föräldrar. Där fanns bland annat en fråga som föräldrarna kunde besvara när de kom in till förlossningen: Vill du föda barn idag? Just den frågan hade hon faktiskt fått av en barnmorska som själv arbetade på Akademiska sjukhuset – och som alltid ställde den till sina föräldrapar när de kom in till förlossningen. Själv tycker jag att den öppna frågan är helt briljant – det är ju lysande för den stundande födselns inneboende psykologi att få veta om det finns något som klämmer och håller tillbaka, men frågan var svårsmält just där och då inom den konventionella vården. Two paradigms colliding.

Vid 70 år fyllda pensionerade Janette sig och sedan dess vill hon egentligen inte engagera sig i frågor som rör förlossningsvården eftersom det blir för svårt för henne att trycka på avknappen, hon blir helt enkelt för engagerad! Och det finns andra viktiga saker i livet att hinna med. Janette avslutade sin långa karriär som förlossningspedagog med att hålla kurser om döden. Hon ställde frågan: Kan vi prata öppet om döden? Tanken var att diskutera döden utifrån musik och poesi.

Men tillbaka till födslarna, vad var det som gjorde Janette så lysande som förlossningspedagog? Kanske just att hon är en så duktig pedagog med förmåga att entusiasmera. Innehållet i hennes kurser kunde ändras beroende på vad som uppstod i mötet mellan henne och de blivande föräldrarna. Utgångspunkten var aldrig att hon hade en massa information av slaget SÅ HÄR GÖR MAN som hon behövde pådyvlas föräldrarna utan det fanns en öppenhet i mötet. Vad behöver just de här föräldrarna? Var befinner de sig? Så finns det en dynamik i hennes person. Jag glömmer aldrig när hon spelade en födande kvinna som andas genom värkar. Först en värk där den födande spänner sig, är rädd och allt gör fruktansvärt ont. Värken blir en olidlig plåga. Sedan en värk där hon andas igenom; mjukt och avslappnat, orädd. För oss som publik var det en ögonöppnare. Det är en sak att höra någon säga det, en helt annan sak att få det uppspelat framför sig live.

Janette börjar prata om att det kan vara smärtsamt att vara partner och stå bredvid. Själv arbetade hon aktivt med att lyfta fram de blivande fäderna under sina kurser och menar att graviditeten är en del i själva föräldraskapet. Jag kan inte låta bli att fråga om hon själv funderat på att bli barnmorska? Men nej, det ville hon inte. Hon tror inte att hon skulle ha blivit någon bra barnmorska och vi konstaterar att det var tur att hon inte blev barnmorska. För då hade hon inte kunnat jobba så koncentrerat och otvunget med den förlossningsförberedande biten. År 2016 fick hon en hedersmedalj av Uppsala kommun för sitt mångåriga arbete som förlossningspedagog och fortfarande blir hon stoppad av föräldrar som har gått hennes kurser på stan. Under vår stund på Kafé Kardemumma hinner det komma fram flera stycken som vill prata med henne. Så hon känner sig inte bortglömd på något sätt.

När min bebis blir för gnällig är det dags att runda av vår pratstund på kafét. Men vi måste bara ta några foton först, min dotter Sofia får vara fotograf. Som om det var meningen så kommer även min syster med på några bilder. Väggarna på kafét är nämligen prydda med lokala Uppsalakändisar och hon räknas visst som en av dem. Där finns även porträtt av Veronica Maggio och Åsa Ericsdotter som jag minns från högstadiet. Men porträttet på Janette Brandt blir taget av mig när hon sitter i en grön fåtölj inne på själva kaféet. Hennes blick är intensivt levande och stadig. Det blir så fint. Sen kramar vi om varann och det känns som om någon av livets alla cirklar liksom har slutit sig.

 

 

 

 

Välkomna om en liten vecka!

Det finns fortfarande några platser kvar!#inspirationsgruppen

Välkomna den 26 februari klockan 18:30 till St Persgatan 22 B i Uppsala, bredvid Lilla Teatern. Det kostar 70 kronor och då ingår fika! Det här är ett samarrangemang mellan inspirationsgruppen och ABF i Uppsala. Kvällen är ett utmärkt tillfälle att träffas, nätverka och knyta nya kontakter.  Anmälan görs till inspiragruppen@gmail.com