Jag födde honom

Av Elin Cullhed

Jag vill verkligen att det ska bli annorlunda den här gången.

Mina döttrar kom båda till världen genom igångsättningar, så smärtsamma att jag första gången skrek ”det här är mardrömsförlossningen från helvetet!” högt så att både undersköterskan, barnmorskan, barnmorskestudenten och narkosläkaren skulle höra, och andra gången så att jag stundtals kände mig som en misshandlad häst på speed.

Jag hade gått både fjorton och arton dagar över tiden; men några värkar syntes aldrig till.

Det kanske var fel på mig? Varför fick alla egna värkar utom jag?

Första gången pillade de in allt möjligt i min kropp, utan att jag riktigt visste vad de gjorde. Gel, tampong, ballong, dropp, bricanyl, epidural, ännu mer dropp. När min dotter väl kom kunde jag inte ta in vem hon var. Utmattad och bedövad väste jag: ”Den skriker inte.” Sen rullade de ut mig i en rullstol nånstans, och hon låg fallen från himlen på mitt bröst. Jag var urblåst, kärleken fick komma senare.

Andra gången sattes jag igång med en ny metod, Cytotec. Det var bättre eftersom metoden var effektivare och jag fick känna mig mer fri, men hästkrafterna i de värkarna var inte att leka med. Jag var förbannad hela den förlossningen, ville bara fly från den bedövande smärtan: Jävla idiot, tänkte jag om varje rörelse min man gjorde i rummet, hur i helvete kunde du lura in mig i det här? Jag hatar dig!

I eftersvallen av de känslorna kommer så två barn till världen. Och jag repar mig snabbt, jag är ung och stark, men efter speciellt Cytotec-förlossningen har jag en alldeles för hög stressnivå kvar i kroppen, som sabbar mitt mående. Nånstans är jag fortfarande den misshandlade hästen på speed. Som ska mäkta med uppgiften att ta hand om två små barn.

Jag fick en axelskada efter min andra dotter, kronisk smärta i vänster arm och axel, till följd av stress och förslitning (jag hade ingen sele, bar runt henne för mycket, var alldeles för ofta ensam med barnen).

Så jag trodde att jag inte kunde få egna värkar. Jag trodde att förlossningar måste gå till så, att man kommer in till sjukhuset och blir istoppad någonting och sen hamnar i en helt okontrollerbar storm, ett kaos som personalen inbillar sig att de kan kontrollera från sin monitor.

Att man ska bli mamma med känslan av att ha varit ett offer för omständigheterna, offer för sin egen kropp.

Det tar några år innan jag vågar mig på en trea.

Under tiden läser jag Karl Ove Knausgård men slänger boken ifrån mig och avfärdar hela hans projekt när jag i del två av ”Min Kamp” läser skildringen av deras första förlossning. Under den skriker Linda nämligen inte ”Dra åt helvete” till sin man, nej, hon skriker strax innan krystfasen: ”JAG ÄLSKAR DIG KARL OVE!”

Detta var så fruktansvärt provocerande för mig. Så romantiskt, så idealiserande, så upphöjande av kvinnan som nån sorts naturvarelse, nej, så funkar det ju inte i vårt samhälle nu, man föder inte lycklig.

Men med trean, då. Nyfikenheten sprängde i mig i takt med att han växte. Skulle det inte gå, ändå? Att komma runt sjukhusförlossningen? Att få det att kännas som om jag födde hemma, som om jag bar med mig min kropp dit, och min kropp var mitt hem. Skulle jag inte kunna uppleva det ändå, tro?

Skulle det inte gå att få bära dit en kropp som respekterades för vad den var i färd med att göra, föda ett barn.

Inte bli förlöst, utan föda.

Jag har tur som i julklapp får boken ”Ina May’s Guide to Childbirth” av min syster, som är barnmorska. Då har jag tre månader kvar. Och hittills har min graviditet varit sopig, kantad av en två månader lång luftvägsinfektion, både influensa och magsjuka. Jag är redan arg – tre månader innan födandet ska börja.

Men så öppnar jag den där boken, till slut. Den liknar inte nån av de förlossningsböcker jag hittills läst. Första halvan av boken utgörs av kvinnors positiva förlossningsupplevelser, där de själva berättar. De flesta föder hemma eller på ett Birth Center i USA, och de har alla gemensamt att de litar till sin kropp, lyssnar in den och är övertygade om att det går att föda ett barn. Nummer två är att de har stöd. De har barnmorskor som är närvarande vid hela förlossningen. Några har dessutom doulor, som kan stötta med massage och fysisk närvaro. Och de har partners som de inte vill kasta ut genom fönstret. Av nån anledning får de stanna kvar.

Jag bli så intresserad. Vad är det jag behöver göra? Vad måste till, för att jag ska kunna komma dit? Jag blir nyfiken. Tänk om det genom ett litet förändringsarbete här skulle gå att ändra min inställning till min egen kropp? Tänk om jag inte alls är inkapabel till att få värkar – tänk om det går?

Och jag inser här att jag måste över ett berg av ingrodda vanföreställningar jag har om min egen kropp. Att vara kvinna i världen är ju att inte enbart ha sin egen kropp i besittning, utan att också bära runt på ett allmängods för blickar, konsumtion, politiska teorier, kontroll och övergrepp. ”Your body is a battleground.” Självsvält, dåligt självförtroende, våldtäkt, all skit som kan vara nedlagt i ens kropp ska liksom vips förvandlas till guld när man föder. Och det går ju inte. Det säger sig självt att man är rätt lättövertalad när man kliver in på förlossningen och inte har en susning om vad de ska göra med en, men är på det klara med att de får: gör vad som helst med mig, bara mitt barn kommer ut.

Så det krävs nåt nu. Ina May Gaskin skriver i boken att allt har betydelse när man föder: vilka som finns i rummet, hur kvinnan och partnern mår, om den födande är avslappnad eller om det finns nåt som oroar och spänner. Jag fastnar framför allt för vad språket har för betydelse, när kroppen ska öppna sig för att föda. Det är omöjligt, menar Gaskin, att säga ”Nej” och samtidigt få en ringmuskulatur att slappna av och vidga sig. Men om man säger ”Ja”, så går det.

Det låter helt löjligt enkelt. Jag funderar på det en stund. Att säga Ja? Jag har ju alltid, i hela mitt liv, sagt nej till saker. Varit negativ. Varit kritisk. Misstänksam. Yes, och där har vi det: varit rädd. Jag har varit rädd för att släppa taget och säga ja. Det är ett mönster som går igen i det mesta. Rädslan. Jag har fött rädd. Kanske är det därför min kropp aldrig producerade några egna värkar. Passiv, rädd. Rädd för min egen inneboende kraft, rädd för att betrakta min kropp som kapabel? Men nu har jag tre månader på mig att vända mitt nej.

Jag börjar meditera på kvällarna, först ensam, sen gör jag det med min man. Jag sitter i hans knä på kvällarna och han har händerna på magen. Bara släpper taget och sjunker in i honom. Försöker tänka att vi är fina, att det är nåt fint som ska hända oss. Vi bokar in en förlossningsförberedande kurs, hon kommer hem till oss och efteråt känns det som om vårt hem är inbäddat i oxytocin. Andas ljudlöst, säger hon. Vad är det viktigaste för dig när du föder? frågar hon. Att det får vara vackert. Att vi är ett team, att jag inte blir arg på min man. Att jag får föda av egen kraft.

Foto: Lovisa Engblom

Jag inser vikten av stöd och frågar min bästa vän som också är barnmorska om hon vill vara doula på min förlossning. Hon kommer hit och vi lajvar värkar och massage, jag står på kuddar på knä mot sängen, vi skrattar åt att jag vill dansa och mua som en ko när jag föder. Ja! säger min vän. Klart vi ska skratta och ha kul!

Jag berättar på jobbet att jag vill kunna skratta när jag föder.

”Ja, lycka till”, fnissar min kollega och himlar med ögonen. Nej, jag vet, avfärdar jag min egen dumma tanke. Men man kan ju alltid vilja.

”Birth is sexual”, har jag också läst i boken. Jag tänker en del på det. På hur intimt det är, att vi har älskat och sen vill jag liksom älska ut barnet. Om det går.

Det hinner gå precis två veckor över tiden. Jag ska snart sättas igång. Så får jag akupunktur på morgonen, och några värkar kommer. Vid 15.30 sticker min man ut och springer. Tre värkar på tio minuter. ”Jag har fått lite värkar nu”, säger jag. ”Okej, vi ses om en halvtimme”, svarar han bara. Han har aldrig sett mig få några egna värkar förut, så varför skulle jag få det nu?

När han är tillbaka är värkarna i full gång och jag måste ner i badet. Morfar kommer och hämtar barnen och jag försöker slappna av men jag kommer in lite fel i det, är lite för stressad. Blir för första och sista gången under den här förlossningen arg på min man, han är svettig efter springturen och äter banan: ”Get a grip!” säger jag. ”Ät inte banan!”, eftersom det stinker i hela badrummet.

Min kompis kommer. Jag slappnar av. Efter någon timme i badet med varmt vatten på ländryggen, ljudlös andning och värkpauser som jag njuter av, måste jag byta aktivitet. Jag mår illa och spyr en kaskad i handfatet. Vid det laget har min syster kommit, som är barnmorska. Hon registrerar förloppet lite i bakgrunden och förstår att det är förlossning på gång. Jag känner mig trygg. Vi fortsätter ta värkar inne i sovrummet på en madrass, jag hänger mot sängkanten. Sen är jag öppen cirka fem centimeter och min syster påminner om att det kan vara en idé att ringa in till sjukhuset. Hon skjutsar oss. Hela tiden är jag fokuserad, värkarna är starka och täta men helt okej, de är mina, de kommer inte från en tablett eller en apparat. De är min egen kropps. De är där för att mjuka upp så att färden för mitt barn ut i världen går bra. Det finns inget farligt med dem. Jag märker hur jag älskar värkarna. Jag har ju inte fått några förut. Nu är de här. Jag välkomnar dem. Jag säger faktiskt ”Ja” till dem, och det går. Inne på förlossningsrummet öppnar jag munnen och säger det rakt ut: ”Jaaaaaaaaaa”, under värkarna. Vi är som i en liten bubbla. Barnmorskorna rår inte på oss. Jag har min bästa vän och hennes mjuka, fina beröring mot axlarna, jag har min man som masserar ländryggen perfekt. Ingenting förstörs när vi kommer in på sjukhuset, jag låter ingen träda in i och förstöra min bubbla. Men så fort min vän slutar massera för att dricka lite saft, så tappar jag fattningen. ”Gör nåt!” ropar jag. Och så fort hon är där igen kan jag vara i min värkkokong.

Det går timmar, och jag är kvar där. Det går framåt, jag vilar i värken, jag låter kraften skölja över kroppen och jag skulle inte ens kalla det smärta den här gången, det är mer av en kraft. En dundrande stark kraft som hjälper mig och mitt barn, jag tycker om den varje gång den kommer och den fascinerar mig, hur den låter mig följa med i dess styrka och bara ge mig hän. Den hjälper oss, den är god. Det är lite som att vara inuti ett hav. Under vatten. Kraftfulla, enorma vågor. De sköljer upp oss på en sten där vi får andas, och sen drar de oss långt ner under ytan igen. Och det är varmt därnere, vackert och intensivt.

Jag vet att det är förlossningskris i Sverige men barnmorskan lyckas vara inne på vårt rum exakt hela tiden. Det hon gör är att sticka in en digital CTG-avlyssnare som hon stundtals fäster på min mage. Hon har stängt av ljuden, vi slipper lyssna på hans hjärta och vara i yttervärlden, nu när vi bara vill vara i det inre. Jag behöver inte kontrollera någonting, de visar oss inte heller kurvorna där mina stödpersoner kan se registreringen av värkarbetet. Det är min man som ber dem ta bort dem. ”Vi vill märka på henne när värkarna kommer, inte på nån apparat”, säger han. Och han gör mig så varm, stolt.

Jag byter positioner, tar värkar liggande med benet i en klyka, stående i gåstolen, sittandes på knä i sängen mot ett varmvattensköljt plastdrag. Alla initiativ tar jag själv. Jag går och kissar med hjälp av min vän och tar några värkar på toaletten. Allt är lugnt, i fönstren står våra elvärmeljus och lyser, min man frågar om jag ska sätta på vår meditationsmusik. Nej, säger jag. Det ska få vara stilla.

Vattnet har inte gått än, hinnorna är hela. Är det därför det känns annorlunda? Jag har ett minne av att jag så tydligt kände huvudet, när det pressades ner genom kroppen sist. Jag har också längre värkpauser nu, som om jag har kommit upp på toppen av ett berg och snart ska kana nedåt. I efterhand förstår jag att jag nått platåfasen, då jag nästan är helt öppen, och kroppen återhämtar sig en stund före krystningsskedet. Men pausen gör mig orolig. Får det vara en paus? Vill de inte bara att man ska föda, bam, bam, bam? Är det nu de kommer börja intervenera, sätta in nålar, dropp och skit? Nej! Jag frågar barnmorskan om det går framåt? ”Jo, det går framåt”, säger hon. ”Men i det här läget skulle jag nog ta hål på hinnorna.”

Hål på hinnorna. Jag ville ju inte ha interventioner, att de skulle in och fingra på det som kroppen fixar själv. Men okej. Jag vill ju vara en duktig patient. Så i ett svagt ögonblick säger jag ja, mot att jag får lustgas. Ta hål på hinnorna. Undersköterskan kommer med nåt jobbigt verktyg. Hon ser glad ut åt att få ingripa. Just då kommer en värk, och jag förlorar mig. ”Vänta!” ropar jag. Och sen kommer det fler. Jag släpper taget i lustgasen, det är skönt att få gas eftersom jag just höll på att bli trött och behöver ny energi, och jag är glad åt mitt beslut om att få lustgas.

”Skulle vi ta hål på hinnorna, eller?” frågar undersköterskan lite otåligt.

Och då är det min stödperson som hjälper mig. Jag känner min vän så bra att jag intuitivt känner på mig att hon tycker att jag borde behålla hinnorna och låta dem spricka av sig själv. Det ger mig mod.

Glad av lustgasen skriker jag: ”Tänk på segerhuvan!”

Och sen kommer han. Jag är helt öppen. Barnmorskan gör en sista vaginalundersökning och petar bort en kant. Sen är det bara att krysta, kraften är enorm. ”Lägg bort masken”, säger undersköterskan. ”Va?” ”Lägg bort masken och ta emot ditt barn.” Jag är hög av lustgas och lycka. Han har kommit med hinnorna hela, de kletar bort det gröna slemmet och jag får känna min sons huvud där det står i öppningen, redo att födas. Hans huvud! Med nästa värk forsar hans kropp ur mig, medan jag håller honom. Det är helt fantastiskt. Han kommer genast upp på mitt bröst. Jag känner med handen som håller honom för första gången att det är en pung mellan hans ben, i min hand. ”Hej lilla vän, vem är du? Vem är det som kommer?” frågar jag, och jag är helt öppen för honom. ”En son!” säger jag till min man, och vi gråter nog alla fyra – jag, min man, min vän och min son. Eller, han skriker! Blå och kladdig och hal ligger han på mig. Han har redan börjat suga, han är så stark och kraftfull. Och stor, nästan fem kilo. Vi vet direkt vad han ska heta, han ska heta ”Hans” och ”Viktor” i mellannamn, eftersom han föddes med segerhuva. ”Hans”, därför att det långa ”Jaaaaaa”-et som han föddes till, nu för alltid får finnas i hans namn.

Jag gjorde det. Jag födde honom. När jag några timmar senare helt lycksalig skriver på Facebook att ”Inatt föddes vår son …” så vet jag att jag skriver fel. Språket har helt enkelt sopat bort den födande, för att kasta fokus på den som just kommit till världen. Men jag vet. Jag vet att han inte ”föddes”, helt passivt. Jag vet att jag födde honom.

 

 

Elin Cullhed

Barnmorska och doula för fler trygga födslar

Foto: Lovisa Engblom

Jag arbetar för att fler ska få uppleva hur det är att föda barn i trygghet. Att vara trygg under en förlossning har ingenting med själva förlossningssättet att göra. För mig finns det ingen motsättning mellan sjukhusfödslar, hemfödslar, kejsarfödslar, högriskfödslar eller vattenfödslar. Trygghet handlar inte om vilken smärtlindring som används under förlossningen. Det handlar om att få både ett medicinsk och ett omvårdande stöd. Stöd, närvaro och tid.

För två år sen var jag med som doula eller stödperson för första gången på en födsel. Då hade jag arbetat som barnmorska inom förlossningsvården under fem intensiva år och hunnit vara med på hundratals födslar. Ändå var det en sådan aha-upplevelse att bara vara med som stöd (det är inte så bara nämligen). Jag började ta fler doulauppdrag, var med på min första hemfödsel och kom att fastna helt för det arbetssätt som kallas för caseload på barnmorskespråk. Det är när man lär känna ett par redan under graviditeten och får den stora äran att följa med på resan. Jag är jour veckorna runt det beräknade förlossningsdatumet och är med som ett stöd under hela förlossningen. Sedan träffas vi efteråt. Man glömmer aldrig familjerna som man har bistått. Jag kommer ihåg alla födslar, alla ansikten, alla namn; ja alla föräldrar och bebisar som jag har fått lära känna på det viset.

För de allra flesta äger en stor bit av förlossningen rum i hemmet – för att sedan avslutas på sjukhus. Jag brukar komma hem och vara med som ett stöd först hemma och sedan på sjukhuset, om det inte är en planerad hemfödsel förstås. Som utbildad doula och barnmorska har jag många möjligheter att bistå en födande kvinna. Jag kan undersöka och göra kvalificerade bedömningar på mor och barn, om det behövs. Konceptet kallar jag för barnmorskedoula eftersom jag även tar ett medicinskt ansvar inom ramen för min legitimation när jag bistår den födande i hemmet.

Min förhoppning är att det i framtiden kommer finnas fler möjligheter att få vara barnmorska hela vägen från mödravård till förlossning till eftervård. Men som barnmorska har det varit enormt berikande att kasta mig ut i doulavärlden och upptäcka hur många olika möjligheter det finns att stötta födande par på. Här. Nu. Idag.

 

 

Hur är det att vara jour inför någons födsel?

Jag skulle vilja ägna just den här biten lite mer uppmärksamhet. För den tenderar att bli bortglömd. När vi pratar om doulor och att vara med på någons förlossning så glömmer vi ofta bort allt arbete runtomkring och tänker framförallt på förlossningen. De intensiva och roliga timmarna just då vår hjälp behövs som mest minns vi såklart, då när barnet föds. Men alla de andra timmarna då? Förberedelserna. Oron, förväntningarna. Veckorna innan. De långa telefonsamtalen och den regelbundna (eller kanske sporadiska) smskontakten mellan doulan och den gravida kvinnan. Doulan som också packar sin väska och iallafall känner en bit av samma anspänning som det födande paret. Glädjen – och lättnaden – efteråt.  Om förlossningen är blomman som slår ut på toppen av stjälken så är jouren och tiden innan jouren både rotsystem och stjälk.

Det kan vara svårt att i kronor och ören värdera den relation som doulan eller hembarnmorskan bygger med paret och det trygghetskapital som sedan förvaltas under själva förlossningen. För många är det något ovärderligt. Alltså – det har ett så enormt stort mervärde. Så upplever jag det själv, båda den egna erfarenheten av att ha med en doula när jag föder barn, men också att arbeta som doula (eller med caseload som barnmorska). Att arbeta extra som doula eller ta uppdrag ideellt kan man ju göra, men det brukar vara svårt att i längden att leva så. Nu när fenomenet med doulor växer och det ploppar upp nya projekt med kulturtolksdoulor i olika städer så tror jag att vi på allvar behöver försöka uppskatta vad det innebär att vara jour i fyra till fem veckor inför någons födsel.

Hembarnmorskor har jour i upp till fem veckor inför en hemförlossning, från vecka 37+0, och med den ersättning *de får från Stockholms läns landsting så är jourersättningen försvinnande låg. Tre barnmorskor har jour, två är sedan med på födseln, och en barnläkare gör hembesök efteråt. De får sedan dela på cirka 20-24 000 innan skatt. Barnmorskor som arbetar inom ramen för Caseloadprojekt behöver också ersättas för jourperioder.  Som jour behöver man vara konstant nåbar på telefon, dag som natt. Men framförallt – man behöver vara beredd att åka iväg om det behövs! Hela tiden tänka steget före: ”om det ringer så måste jag ringa om hjälp med att hämta barnen och ta bilen och vara utvilad och ha väskan packad…” När telefonen ringer kan planer snabbt behöva ändras och saker i tillvaron får stuvas om och rätta sig i ledet.

För att göra det attraktivt och kunna rekrytera samt behålla doulor, hembarnmorskor eller barnmorskor som vill arbeta inom ramen för caseloadprojekt så behöver jouren generellt värderas högre. Eftersom den är en så stor del av jobbet.

*Hälso och sjukvårdsförvaltningen godkänner sedan några år tillbaka inga nya hembarnmorskor inom avtalet i Stockholms län.

 

En nära doula

Idag hade jag besök i min amningssoffa av Lisel Naeslund! Vi gick Föda utan rädslas doulakurs ihop, då när jag var höggravid och ganska trött. Idag var jag lite piggare och vår pratstund kändes alldeles för kort. Lisel har sin bakgrund i musikbranschen men har nu rivstartat sitt företag Nära Doula – flera uppdrag väntar redan under våren! Siktet är inställt på att så småningom bli barnmorska. Som doula får man ett sådant försprång. Och jag ser fram emot att få barnmorskekollegor som redan har erfarit hur betydelsefullt det trygghetsskapande stödet är vid födslar.  Själv gjorde jag sakerna i omvänd ordning. Jag blev barnmorska först. Sen doula. När jag satte ihop de två till ett så blev det barnmorskedoula. Man kan helt enkelt bidra till trygga födslar på fler än ett sätt.

Lisel bor i Västerås och om du vill kontakta henne så är hennes adress naradoula@gmail.com

Jag fick en present som jag blev så glad över! Den här boken.

Doulor och barnmorskor – sida vid sida

I tidskriften Midwifery går det att läsa A qualitative study of volunteer doulas working alongside midwives at births in England.

Syftet med studien var att undersöka doulors och födande kvinnors upplevelser av doulastöd under födseln i relation till barnmorskans roll. Forskarna intervjuade 19 doulor och 16 mammor som hade fått stöd av just en doula under födseln. På så sätt kunde tre övergripande teman tas fram. Under dessa huvudteman togs även några underteman fram:

  1. Doulan som ett komplement till barnmorskan. Fysiskt och känslomässigt stöd, kontinuerlig närvaro, kvinnocentrerat stöd,  doulan försäkrar sig om att kvinnan gör sig förstådd och att hon förstår. Doulan skapar ett team runt den födande.
  2. Doulan som en kollega. Sedd som en arbetspartner, samarbetar för att hjälpa barnmorskan och – doulan som identifierar sig med barnmorskan.
  3. Doulan som en utmaning för barnmorskan. Förvirring rörande doulans roll, försvarare av det informerade valet och ibland försök till att balansera viss behandling/intervention som ses som ”disempowering” i sammanhanget.

Det är en intressant studie eftersom den försöker fånga och sätta ord på det där subtila samspelet mellan barnmorskor och doulor som äger rum i föderummet. För med handen på hjärtat – visst finns det barnmorskor som har känt sig en aning obekväma runt en doula någon gång? Personkemin kanske inte stämmer eller så känns det hela aningen pretentiöst om det är en ”känd” doula som medverkar, barnmorskan har plötsligt någon annans ögon på sig – någon som har all tid i världen att studera saker som händer i föderummet. Och med samma hand på hjärtat – visst finns det doulor som har känt sig en aning obekväma runt en barnmorska någon gång? Där det kanske upplevs som om barnmorskan har en helt egen agenda skild från det team som kvinnan/partnern och doulan utgör.

Just därför är det viktigt att studera och diskutera detta. Doulor är nämligen ett fenomen som växer! Till gagn för så många födande. Författarnas slutsats är också att doulor kan spela en stor och viktig roll för att förbättra kvinnor förlossningsupplevelser genom att erbjuda ett fysiskt och känslomässigt stöd som kompletterar barnmorskans roll – särskilt i den fragmenterade sjukhusmiljö där kvinnor inte erbjuds kontinuerlig vårdkedja under graviditeten och kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln; så kallad caseload. Och särskilt till de kvinnor som inte själva har ett så stort stödjande nätverk runt sig. De flesta doulor i studien var medvetna om doulauppdragets möjligheter och begränsningar – men ibland uppstod ändå oklarheter om den egna rollen i förhållande till barnmorskans roll. Det behöver tydliggöras på vilket sätt doulor kan stötta födande kvinnor eftersom det underlättar ett bra och effektivt samarbete mellan barnmorskan och doulan i föderummet.

 

Empowerment

Filmvisning på doulahelg!

Det var en ny upptäckt  för mig att Facebook plockar bort blogginlägg med bilder som är nakna på ett konstnärligt, fint (i mina ögon) och äkta sätt. Där den gravida kroppen får vara ett landskap snarare än ett objekt som ska värderas. För mig är det helt obegripligt att våld, krig, halshuggningar, porr och sex får visas på Facebook men att bilder av gravida och födande (även där inget som helst kön visas – men väl naken hud) väcker sådan anstöt att de plockas bort med motiveringen ” Vi har tagit bort det här inlägget eftersom det liknar skräppost och inte följer våra communityregler”

Det finns ett kvinnoförakt i det. Riktiga kroppar som ser ut som många kvinnokroppar gör och som inte är sexualiserade – blir just därför ytterst provocerande. Ja vissa dagar förundras jag mer än andra över hur mycket förakt det finns för kvinnor i världen.

Födande kvinnors kroppar är ett slagfält för debatt, åsikter, meningsskiljaktigheter och olika förhållningssätt. I stora delar av världen begås regelrätta övergrepp på födande kvinnor. De kanske tvingas föda på rad på plåtbritsar i trånga utrymmen, behöver ligga ner under hela värkarbetet och får utstå onödiga och smärtsamma vaginalundersökningar; samt onödiga medicinska interventioner som klipp eller sugklockor -kanske för att någon behöver träna mer på att lägga en sugklocka just den dagen. Våld, slag och hot förekommer rutinmässigt under många förlossningar världen över.

I ljuset av det så är Sverige ett mycket bra land att föda barn i. Men här anses inte kvinnor vara autonoma nog att göra  ett informerat val och till exempel välja plats att föda på. Kvinnor vet helt enkelt sällan sitt eget bästa när det kommer till födande.

Jag har haft förmånen att dela helgen med ett helt gäng aspirerande doulor på Föda utan rädslas doulautbildning. Kvinnor som brinner för att få hjälpa födande kvinnor och deras partners till trygga födslar. Vi har tränat på närvaro, stöd, kontakt – att vara den person som håller kvinnans space! Det kanske just är att inte vilja så mycket åt kvinnan som är kärnan i doulandet. Att vara den som bara finns där, trygg och grundad i sig själv utan att ta en massa plats på kvinnans bekostnad. Empowerment. Inte empowerment till doulan, barnmorskan, läkaren eller undersköterskan. Utan till den födande kvinnan.

Vi såg filmen Orgasmic birth tillsammans som handlar just om kvinnor som föder på egna villkor – på ställen där de känner sig trygga. Det kan vara på sjukhus eller hemma.

Vi får se vad Facebook tycker om det här blogginlägget! Kanske plockas det bort med motiveringen att det liknar skräppost och inte följer Facebooks communityregler.

 

Barnmorskedoula

Foto: Lovisa Engblom

Idag har jag uppdaterat informationen om mina doulauppdrag under menyfliken DOULA. Anledningen till det är att jag känner att jag vill introducera begreppet barnmorskedoula. Min erfarenhet som doula säger mig nämligen att uppdragen brukar bli allra bäst när jag först kommer hem till par som ska föda barn – inte att vi möts upp på sjukhuset. För det är just i det tidiga förlossningsförloppet jag som doula kan göra en ganska stor och avgörande insats; som sedan sätter tonen för resten av förloppet. Jag blir en bro mellan hemmet och sjukhuset.

Barnmorskedoula kan man kalla för ett kombinerat barnmorske och doulauppdrag. Det går till på precis samma sätt som ett vanligt doulauppdrag men med den skillnaden att jag och paret drar nytta av att jag är en erfaren barnmorska. När förlossningen väl sätter igång så kan jag komma hem till den som ska föda och göra en första bedömning. Jag lyssnar på fosterljud och undersöker hur barnet har trängt ned och om modermunnen har börjat öppna sig. Vi kan då tillsammans avgöra när det är dags att åka till sjukhuset för att föda. Det här upplägget brukar bidra till att kvinnan och hennes partner tryggt kan stanna hemma under hela latensfasen och slipper komma in till sjukhuset för tidigt – eller för sent.

När jag är hemma hos ett par så tar jag även ett medicinskt ansvar inom ramen för min barnmorskelegitimation och det är hela anledningen till att jag vill hålla isär begreppen barnmorskedoula och doula. När vi kommer fram till sjukhuset lämnar jag över det ansvaret till barnmorskorna och läkarna som arbetar på förlossningen och fokuserar sedan hela min uppmärksamhet på det känslomässiga stödet. Sådana här uppdrag går att ta om man är legitimerad barnmorska och även har tecknat en patientskadeförsäkring.

Foto: Lovisa Engblom

Min erfarenhet säger mig att oavsett om jag under ett doulauppdrag drar nytta av mina barnmorskekunskaper eller inte så är den allra viktigaste uppgiften att vara det trygghetsskapande stödet – först hemma och sedan på sjukhuset.  Ett uppdrag blir alltså  inte nödvändigtvis bättre för att det är en barnmorska som doular.

Doulahelg!

Susanna Heli!

Förra hösten anmälde jag mig till Föda utan rädslas doulautbildning! En hembarnmorskehelg kom emellan och det hela fick skjutas på framtiden. Nu är jag äntligen på plats här i Stockholm alldeles höggravid och otymplig – men det är underbart att få vara det i sällskap med en stor grupp blivande doulor. Eftersom jag är barnmorska har flera undrat varför jag går en doulaubildning, det behöver jag väl ändå inte? Nej jag behöver ingenting. Men jag vill! Jag ser mina färdigheter och kunskaper i arbetet med födande som ett stort dragspel, eller varför inte en solfjäder, som går att dra ut långt åt alla möjliga håll. Att gå en doulautbildning är ett sätt att få fördjupa mig i  den känslomässiga delen av födandet och träffa andra som också är intresserade av just den biten. Det är inspirerande och väldigt roligt.

Litteratur

 

Vad tycker vården om doulor?

Foto: Lovisa Engblom

Jag tycker att doulor gör ett fantastiskt jobb. Efter egen erfarenhet av att doula så vet jag vilket åtagande det är. Det är varken särskilt glamoröst eller några lättförtjänta pengar. Det innebär jourer och långa arbetspass, väldigt mycket jobb helt enkelt – men ett otroligt meningsfullt och roligt sådant.  Det går inte att bli rik på att doula om man inte tar mer uppdrag än någon rimligen orkar; eller blir en administratör som administrerar en grupp med doulor vid sidan av andra mer inkomstbringande uppdrag inom företaget.

Så missriktad ilska och frustration över vårdens tillkortakortakommanden är ingenting som doulor ska behöva ta. Jona Elings landar därför  lite fel i den här  krönikan från 2014 – Jona som jag oftast tycker skriver jättebra.  Att doulor skulle vara vårdens medgångsupportrar, var kommer det ifrån? Ingen vet på förhand vad ett uppdrag kan innebära. Det kan komma att innebära traumatiska livshändelser som en dödfödsel eller ett urakut snitt. Att vara mitt i människors liv är att utsätta sig. Som doula finns inga garantier alls. Oftast finns ingen skyddande arbetsgivare som står bakom när det inte går som alla tänkt , däremot finns det ofta en stor portion tillit mellan doulan och det födande paret. Och vad är det för fel med att vilja stödja en i grund och botten frisk process?

Så länge barnmorskor behöver lämna förlossningsrummen i tid och otid för att skynda till nästa föderum – ja så länge stödet till de födande fortsätter att vara villkorat, så kommer vi se fler och fler doulor i förlossningsrummen. Det är min övertygelse. Det som är synd är att det riskerar att bli en sådan uppdelning mellan det medicinska och emotionella stödet. En barnmorska kan göra allt det en doula gör, om bara tiden och en annan möjlighet till kontinuitet i vården fanns – men en doula kan inte göra allt det barnmorskor gör.

Vi barnmorskor behöver spänna bågen högt och fortsätta vara proffs på att ge både ett medicinskt såväl som ett kontinuerligt omvårdande stöd. När jag arbetar som hembarnmorska får jag ihop världarna. Då behöver jag inte välja om jag ska vara barnmorska eller doula – det blir en helhet ändå. För jag är omåttligt förtjust i mitt barnmorskehantverk. Det är en fröjd att suturera en bristning riktigt noggrant eller kunna känna hur barnet ligger under födseln- kanske i en vidöppen bjudning? Det vill jag absolut inte vara utan.

Men mitt sätt att fortsätta utvecklas är att gå mellan dessa världar och arbeta både som sjukhusbarnmorska, hembarnmorska och doula. När jag har tur får jag ihop dessa världar, men ibland behöver jag skilja dem åt och vara på ett ställe i taget. Det går bra det också.

Doulor blir proffs på det omvårdande, psykosociala och emotionella stödet till par som föder; de blir också proffs på alla de tekniker som stärker det naturliga i födandet, tex olika förlossningsställningar, spinning babies, massage, rebozo… Det är fantastiskt att det finns en hel grupp som förkovrar sig enbart i detta och här finns mycket inspiration att hämta för oss barnmorskor! Det är också så jag önskar att vi som jobbar inom kvinnovården ska se på doulor – som en enorm tillgång. För både barnmorskor och doulor behövs. Vi kan och måste samarbeta; på köpet har vi massor att lära av varann.

Men fenomenet med doulor får aldrig bli en ursäkt att inte fortsätta arbeta för en barnmorska – en födande. Alla födande har rätt till kontinuerligt stöd under sin födsel. Inte bara prinsessor eller de som har råd att köpa stöd. Om vi barnmorskor släpper det målet har vi verkligen gått med på ett större taskshifting och bundit ris åt vår egen rygg.

 

Peak experience

De här dagarna är som allra vackrast. Sol och sensommar. Jag är glad idag och det kommer ni märka i det här blogginlägget. Så är jag fortfarande lite tagen av den stora uppslutningen i söndags när vi marscherade tillsammans för en trygg och säker förlossnings och BB-vård i hela Sverige. Men jag vet också att många barnmorskor på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet nu är tröttare än någonsin.

Själv har jag njutit av att få komma tillbaka till Uppsala Waldorfskola där jag är skolsköterska. Det är rörande att välkomna tillbaka elever som har vuxit sig stora under sommaren och få träffa alla nya elever i klass ett! Min kära mor, som både är lektor i engelska på Katedralskolan i Uppsala och konstnär, har låtit mig få låna en av hennes vackra tavlor från utställningen ”Paradis” till mitt rum. Jag får låna den tills den får en köpare.  Nu hoppas jag att ingen vill köpa den på ett bra tag så att elever och föräldrar på skolan får njuta av den istället. Och den föreställer inte elefanter.

Populära elefanter

Inspirationsgruppen träffades i veckan!  Vi är nu sex barnmorskor på plats, Paola är tillbaka från sin vistelse i Skottland, och det är alltid roligt att träffa alla igen. Ja det är svårt att sluta prata om allt som händer i våra små och stora världar. Att dessutom  få sitta ner och diskutera uppslag inför vår nästa inspirationskväll i höst är ett privilegium. Vi har en jättespännande inspirationskväll på gång i slutet av oktober och så fort allt är klart med föreläsare och lokal så kommer vi att börja annonsera inför träffen! Ni som vill vara säkra på att få information om våra träffar och möjlighet att anmäla er först av alla kan maila till inspiragruppen@gmail.com  redan nu och be om att bli tillagda på vår maillista.

Igår hade jag återträff med en familj som fick sitt tredje barn i somras! Jag var med som doula. Det är så otroligt fint att få bli inbjuden till en familj på det sättet,  ja att få vara med som ett stöd under den stora och livsomvälvande händelsen. Det liknar faktiskt ingenting annat och är mer meningsfullt än vad jag någonsin föreställt mig. Som en barnmorska så klokt sa;

”en förlossning är en peak experience i livet, inte vilka random timmar som helst”

Och med peak menar hon inte att det alltid är en odelat positiv eller härlig upplevelse, tvärtom kan den vara traumatisk – men att den sätter spår för livet. Att man bär den med sig som en stor, viktig och avgörande händelse. Varje gång jag träffar en familj där jag har fått vara med så påminns jag om det.

Sommarbarn