Det svenska barnmorskeförbundets symbol

Barnmorska i Sverige idag

Det svenska barnmorskeförbundets symbol
Emma hänger upp barnmorskeförbundets fina symbol!

I måndags träffades vi – ett gäng barnmorskor – för att fira och fika här i Uppsala, såklart med anledning av den internationella barnmorskedagen. Visste ni att det svenska barnmorskeförbundet bildades år 1886 och var då Sveriges första kvinnliga yrkesförening? Så häftigt. Första numret av Jordemodern (som är barnmorskornas tidskrift) utkom år 1888. Själv tycker jag att barnmorskeförbundets symbol är så fin.

Som barnmorska i barnmorskeförbundet är man faktiskt med och skriver historia. Ja, det låter ju ofantligt klyschigt men det stämmer. Det har hänt mycket under de år som förbundet har funnits och jag tror att dåtidens barnmorska skulle ha svårt att känna igen sig i mycket av det som präglar barnmorskors vardag idag. Men födandet är desamma. För mig är det en svindlande tanke.

Efter att ha läst Moa Martinsons självbiografiska trilogi om proletärflickan Mia känner jag att jag har fått uppleva hur det kunde vara att föda barn i ett annat Sverige. Så min rekommendation till dig som är intresserad av barnafödandets historia; läs Mor gifter sig, Kyrkbröllop och Kvinnor och äppelträd. Moa Martinson och Selma Lagerlöf är två av Sveriges genom tiderna främsta författare.

Men även under åtta år av barnmorskeri kan det hända mycket. För det var precis så många år sedan som jag och mina klasskompisar blev färdiga. Oj vad mycket vi har skrattat, gråtit och delat saker ihop med varann under den här resan. Som ju fortsätter varje dag. Året runt. Därför känns det väldigt spännande – men också lite läskigt – att tänka på vad som kommer att vara aktuellt för oss om 10 år. Vilka brännande frågor brottas vi med då?

Eller 20 år. Hur ser en barnmorskas vardag ut i Sverige om 20 år?

En sak vet vi. Att födandet kommer vara desamma.

Tre barnmorskor i Uppsala som är kollegor
För åtta år sen blev vi barnmorskor ihop.

Internationella barnmorskedagen

Internationella barnmorskedagen

Internationella barnmorskedagen
Stolt barnmorska!

Barnmorskor behövs.

Kvinnor behöver få tillgång till en barnmorska under sin graviditet – samt före, under och efter födseln. Kontinuerlig barnmorskevård under graviditet och förlossning har visat sig ge de bästa utfallen för mor och barn.

Barnmorskor hjälper och vårdar kvinnor som vill genomgå en abort. På ungdomsmottagningen är det barnmorskor som tar emot de ungdomar som behöver rådgivning eller preventivmedel. Barnmorskor bistår kvinnor (och deras familjer) under hela den reproduktiva livscykeln.

Barnmorskans professionella arbete utgår ifrån såväl aktuell forskning som väl beprövad erfarenhet. Hänsyn ska tas till kvinnors egen önskan om vård. Ja, en kvinno och barncentrerad approach är nödvändig för att kunna utföra yrket.

Barnmorskans expertis är normal graviditet och normal förlossning. När barnmorskor tillåts arbeta utifrån sin fulla potential får gravida kvinnor tillgång till kontinuerlig barnmorskevård både under graviditet, genom förlossningen och tiden efter. Just eftersom det är det säkraste sättet att välkomna nya familjer till världen på.

Barnmorskor har ett självständigt arbetsområde. Det betyder inte att barnmorskor alltid arbetar självständigt från andra professioner. Tvärtom, dagens vård ställer höga krav på att både förstå och handha mycket komplexa vårdsituationer och ett tvärprofessionellt samarbete är ofta nödvändigt för att kunna ge en god vård till alla kvinnor och barn.

Däremot innebär barnmorskans självständiga arbetsområde en rätt till tolkningsföreträde inom det område som utgör barnmorskans expertområde. Ingen annan profession äger expertis inom området normal förlossning (där continuity of care, best of practise, hemfödslar och vattenfödslar ingår som en helt naturlig del). Om inte denna kunskap förvaltas av barnmorskor så kommer den att försvinna.

Barnmorskor behövs. Idag och alla andra dagar.

Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 

Doulor och barnmorskor – sida vid sida

I tidskriften Midwifery går det att läsa A qualitative study of volunteer doulas working alongside midwives at births in England.

Syftet med studien var att undersöka doulors och födande kvinnors upplevelser av doulastöd under födseln i relation till barnmorskans roll. Forskarna intervjuade 19 doulor och 16 mammor som hade fått stöd av just en doula under födseln. På så sätt kunde tre övergripande teman tas fram. Under dessa huvudteman togs även några underteman fram:

  1. Doulan som ett komplement till barnmorskan. Fysiskt och känslomässigt stöd, kontinuerlig närvaro, kvinnocentrerat stöd,  doulan försäkrar sig om att kvinnan gör sig förstådd och att hon förstår. Doulan skapar ett team runt den födande.
  2. Doulan som en kollega. Sedd som en arbetspartner, samarbetar för att hjälpa barnmorskan och – doulan som identifierar sig med barnmorskan.
  3. Doulan som en utmaning för barnmorskan. Förvirring rörande doulans roll, försvarare av det informerade valet och ibland försök till att balansera viss behandling/intervention som ses som ”disempowering” i sammanhanget.

Det är en intressant studie eftersom den försöker fånga och sätta ord på det där subtila samspelet mellan barnmorskor och doulor som äger rum i föderummet. För med handen på hjärtat – visst finns det barnmorskor som har känt sig en aning obekväma runt en doula någon gång? Personkemin kanske inte stämmer eller så känns det hela aningen pretentiöst om det är en ”känd” doula som medverkar, barnmorskan har plötsligt någon annans ögon på sig – någon som har all tid i världen att studera saker som händer i föderummet. Och med samma hand på hjärtat – visst finns det doulor som har känt sig en aning obekväma runt en barnmorska någon gång? Där det kanske upplevs som om barnmorskan har en helt egen agenda skild från det team som kvinnan/partnern och doulan utgör.

Just därför är det viktigt att studera och diskutera detta. Doulor är nämligen ett fenomen som växer! Till gagn för så många födande. Författarnas slutsats är också att doulor kan spela en stor och viktig roll för att förbättra kvinnor förlossningsupplevelser genom att erbjuda ett fysiskt och känslomässigt stöd som kompletterar barnmorskans roll – särskilt i den fragmenterade sjukhusmiljö där kvinnor inte erbjuds kontinuerlig vårdkedja under graviditeten och kontinuerligt stöd av barnmorska under födseln; så kallad caseload. Och särskilt till de kvinnor som inte själva har ett så stort stödjande nätverk runt sig. De flesta doulor i studien var medvetna om doulauppdragets möjligheter och begränsningar – men ibland uppstod ändå oklarheter om den egna rollen i förhållande till barnmorskans roll. Det behöver tydliggöras på vilket sätt doulor kan stötta födande kvinnor eftersom det underlättar ett bra och effektivt samarbete mellan barnmorskan och doulan i föderummet.

 

När barnmorskan går till barnmorskan

Emma!

Det går inte att komma ifrån att det är lite speciellt att vara gravid och barnmorska samtidigt. För när jag själv behöver gå till barnmorskan för att få hjälp med mina egna högst privata gravidkrämpor och funderingar, ja då sitter jag ju ofta mittemot en kollega som vet ganska mycket om vem jag är i min roll som barnmorska. Med min blogg har ju mina tankar och funderingar fått ännu mer spridning – vilket är jätteroligt! Men som gravid hos barnmorskan är jag ju mest väldigt gravid.

Och då är det otroligt skönt att få stöd av en barnmorska som känner mig väl vid det här laget. Som vet vem jag är privat och inte bara i min yrkesroll, ja som också vet vem jag var innan. Emma  är precis den barnmorskan. Efter utbildningen gick hon och blev ett fullfjädrat proffs inom mödravården; hon jobbar på Svartbäckens MVC i Uppsala och det är en förmån att få gå hos henne.

Annars har jag inte fått så många pluspoäng för att jag är barnmorska till yrket, varken under mina graviditeter eller förlossningar. Att vara omåttligt förtjust i sitt yrke behöver inte automatiskt innebära att man är omåttligt förtjust i att själv vara gravid och föda barn. Mina graviditeter har varit ganska tunga. Och mina förlossningar har knappast varit sådär ljuvligt begripliga, hanterbara eller harmoniska som jag nu vet att födslar kan vara. Istället vet jag precis hur det känns att förlora sig fullständigt, både den egna kontrollen och känslan av sammanhang. Men jag vet också hur det känns att få den tillbaka som en fin present.

Det som har hjälpt mig att få min känsla av kontroll och sammanhang tillbaka under mina födslar är utan tvivel det stöd jag haft runtomkring mig. Utan det stödet hade jag nog förlorat mig fullständigt, det är min uppriktiga känsla. Även om det är jag som i slutändan har fött alla mina barn av egen kraft.

Därför lägger jag nu en otrolig vikt vid det stöd jag har runtomkring mig. Ingen kan vara gravid åt mig eller föda mitt barn åt mig – men de kan göra hela skillnaden för mig ändå.

 

God fredag!

Jag har jobbat natt och sovit hela dagen. Det var en mycket bra jobbnatt! Vi fick tid att prata och diskutera – det är en av anledningarna till att jag älskar att hoppa in och jobba i förlossningsvården; alla goa och fina kollegor! Vi åt tårta ihop och diskuterade förlossningsvården i Sverige i stort, kom in litegrann på det här med hemfödslar – vilka föder hemma i Sverige?  Och stämmer det att det ska öppnas ett birthcenter i Nacka i maj som ska heta Plusfamiljen Välkommen Liten?

Det är nämligen redan mars och snart är sommaren här. Den som är en svår nöt att knäcka inom sjukvården i allmänhet – och förlossningsvården i synnerhet. För hur får man ihop bemanningen alla ljumma sommarnätter, molniga söndagkvällar och ljusa sommardagar då många vill gifta sig, resa bort med familjen, ligga på en strand någonstans och sola sig – och samtidigt föda sina barn? Det finns ju ingen magisk extraresurs med barnmorskor att skaka loss lagom till semestern,  de som redan finns i vården är ju ofta de som finns. Och många, för att inte säga – de flesta – är ju själva lite lagom trötta och möra efter året som varit och har gjort sig förtjänta av  semestervila! Nej det är inte lätt. Under mina år på sjukhus har jag ofta känt en liten klump i magen såhär i mars då jag har försökt pussla ihop alla familjemedlemmars viljor med bemanningslogistiken under semesterveckorna på avdelningen. I värsta fall blir det ju en urvattnad kompromiss som inte blir så lyckad för någon.

Ofta vädjas det till vårdpersonalens lojalitet. Man ska vara kollegial och hjälpas åt, inte ta semester på någon annans bekostnad. Kvinnor ställs ofta mot andra kvinnor på det här viset – det är ett mycket effektivt sätt att få alla att vända ut och in på sig. Vem vill framstå som den okollegiala roffartypen? Det som ofta glöms bort är ju att det finns en annan  lojalitet för många kvinnor i vården – den till familjen och barnen! Det är ju barnens sommarlov och familjens semester som ligger i potten. Jag vet inte hur många gånger jag har skickat iväg man och barn till ensamma sommarveckor på släktgården medan jag betar av mina pass. Eller krumbuktat mig och behövt välja – släktbröllopet eller studentfesten? Vad är viktigast?

Ju äldre barnen har blivit, desto mer har jag känt att jag inte kan hålla på och försöka tillfredsställa alla samtidigt. Bemanningsbehovet på sjukhusen på sommaren runtom i Sverige är bottenlöst. Hur mycket jag än ger så räcker det aldrig, behoven är alltid större. Och ingen patient mår bättre av utbränd och slutkörd sjukvårdspersonal som måste sjukskrivas på obestämd tid när sommaren är slut.

Jag har kommit fram till att det mest ansvarsfulla är att nogsamt sätta sina egna gränser, vi som jobbar i vården är skyldiga alla patienter och födande kvinnor att inte jobba ihjäl oss och ta på oss mer än vi faktiskt orkar. Det kan verka snällt att uppoffra sig och ta på sig mer jobb än kroppen orkar men om du tänker ett varv till, nej det är inte juste! Det är tvärtom att göra alla en stor björntjänst.

Så, vis av erfarenhet känner  jag mig ovanligt lugn och trygg inför sommaren i år. Mina jobbveckor i Akershus i Norge är redan bokade. Jag har bokat in mycket tid med familjen (så mycket tid vi har råd med) på precis de veckor som passar oss bäst! Och det är första gången sedan jag blev barnmorska som jag inte skäms över detta.

 

Vårkänslor

Det är redan mars! Jag kastade loss helt och började frilansa som barnmorska och sjuksköterska för ett halvår sedan. Det innebär att jag inte har någon fast tjänst någonstans utan lägger mitt eget schema. Jag har flera timanställningar och är anställd av bemanningsföretag –  plus mitt eget företag. Min fasta punkt är att vara skolsköterska på tisdagar. Det är inget problem att få jobb utan problemet är snarare att begränsa sig. Om jag räknar alla mina arbetade timmar så kommer jag upp i mer än heltid – såhär mycket har jag inte jobbat på länge! Men det är roligt. Att få vara självständig och bestämma över den egna tiden och det egna jobbet är min högsta vinst. Variationen i arbetet är en utmaning men också det som får allt att kännas kreativt och roligt.

På plussidan:

  •  Att lägga eget schema är en enorm frihet. Jag bestämmer till exempel själv när jag vill jobba helg ( vilket i praktiken innebär att få sitt liv tillbaka)
  • Jag anpassar jobbandet efter barn och familj. Förut krockade saker i tid och otid; jag missade bröllop i släkten, barnens konserter och dansuppvisningar hela tiden.
  • Att vara på olika ställen ställer krav på mig att hela tiden vara skärpt och arbeta självständigt. Jag behöver ta stort eget ansvar men det tycker jag också om!

På minussidan:

  • Det kan kännas splittrat att vara på olika ställen. I värsta fall ensamt.
  • Blir mycket administration med flera olika tjänster.
  • Det blir lite krångligare med SGI, sjukpenning, pension och VAB. Systemet är gjort efter att man ska ha en fast anställning på ett ställe.
  • Svajiga inkomster.

På ett sätt är det en lyx att kunna välja att  frilansa som jag gör. Med en stor familj som vi har så bygger det lite på att en av oss har ett fast jobb med en stabil inkomst. Men jag mår bättre än vad jag gjort på länge! Det är en ständig kamp att ha småbarn och försöka passa in sitt liv efter en jourtung schemarad någonstans på ett sjukhus. Lika befriande är det att sluta försöka anpassa sig efter det.

 

 

Utbildning i MIMA-modellen

 

Foto: Lovisa Engblom

Jag skrev om det långsamma födandet för några dagar sedan och refererade då till MIMA -projektet som står för Midwives management in the second stage of labour. Nu går det att anmäla intresse för att utbilda sig i den här modellen! Klicka på länken för mer information. Det som skiljer MIMA-modellen från andra metoder att använda under utdrivningsskedet är att den består av flera komponenter och har en teoretisk förankring i en kvinnocentrerad vård. Den födande kvinnan i sammanhanget ses inte enbart som ett objekt som ska skyddas mot skada utan som en aktör – en medspelare. Någon som aktivt föder sitt barn och som tillåts vara med och påverka processen. Barnmorskan är också med i processen och påverkar – men inte bara genom sin kunskap och sina handgrepp utan även med sitt val av förhållningssätt.

 

Träff med hembarnmorskor, Cayenne och 70-tal

Igår var det träff på Allvis familjehälsa på Söder i Stockholm för blivande föräldrar som vill veta mer om alternativet planerad hemfödsel. Träffarna brukar hållas den andra onsdagen varje månad så nästa träff blir den 8 februari kl 17! Tideliusgatan 12, västra entrén. Alla som är nyfikna på att veta mer om hemfödslar är välkomna!

För egen del är det otroligt värdefullt att få träffa ett helt gäng med andra hembarnmorskor. Annars kan tillvaron bli ganska ensam. Vi är trots allt ganska få i Sverige och våra erfarenheter blir på så sätt unika här. Jag är till exempel ensam barnmorska i Uppland; men jag vet att jag kommer att få kollegor – även i Uppsala! Det är bara en tidsfråga. När vi träffas utbyter vi kunskaper och erfarenheter i gruppen och pratar fritt ur hjärtat – utan att behöva väga varenda ord på guldvåg och riskera att bli dömd, som man ibland blir när man ”outar” det här med hemfödslar i andra sammanhang. Läs mitt blogginlägg Brasiliansk barfotadans så förstår ni vad jag menar.

På 70 och 80-talet fick man knappt säga att man arbetade med hemfödslar och länge var det bara Cayenne som bistod. Hon började bistå vid födslar i hemmet på 70-talet och har varit med på HUR många som helst! När jag hör henne berätta om den attityd hon kunde mötas av så häpnar jag. Det var fullständigt tabu här i Sverige. Även kvinnan som födde hemma fick stå ut med en hel del,  BVC-sköterskor som skrek i luren – ja man framstod som oansvarig förälder och blev synad i sömmarna av enbart den anledningen. Sjukvårdspersonal ville veta om man var galen. Därför kunde man få  hembesök av misstänksamma sköterskor med långa listor på allt som kunde gå fel eller behövde rättas till.  Man blev varnad för blomkrukorna i fönstren och vad dom kanske kunde ställa till med om man födde hemma – en kruka kunde ju ramla ned mitt under förlossningen!

Har ni någonsin hört talas om en krukfödsel?

Jag kan inte låta bli att imponeras av dom som ändå, trots allt detta motstånd, valde att arbeta med hemfödslar  – och även kvinnor som valde att föda hemma. För alla vet hur svårt det är att bryta normer och gå emot grupptryck, att utstå spott och spe.  Komma ut ur garderoben som homosexuell var inte det lättaste på 70-talet, men det fanns iallafall andra som gjorde samma resa – man kunde bilda nätverk och  stötta varann. Som hembarnmorska i Sverige på 70-talet fanns INGEN. Vilket ställningstagande, vilken integritet och vilket mod!

Cayenne skriver journal Foto: Lena Reiman

Idag finns det 12 hembarnmorskor som är verksamma i Stockholm med omnejd och kanske 40-50  i hela Sverige. Det är viktigt – både för dom som väljer att föda hemma och för oss barnmorskor – att vi stärker varandra som grupp! Det kollegiala utbytet, lärandet och inte minst samarbetet oss emellan gagnar alla. Att vara ensam och sedd som kuf är inte alltid så lyckat och inte så roligt heller för den delen. I slutet av mars så träffas 30 av oss i Mundekulla under en hel helg. Då kommer även en hembarnmorska från Finland som inte verkar ha så många kollegor alls i sitt finländska skrå. Varmt välkommen hit!

Vi passade på att fira Cayenne som fyller år! Mitt i lila neon och grekisk kuliss. Några gick tidigare för att hinna till sina nattjobb på Stockholms förlossningkliniker – jag tog pendeln hem till Uppsala.

Cayenne och Sepideh

 

Badandes i neonljus

 

To be born in water

Ida Nyström har skrivit en magisteruppsats om konsekvenser för barnet av att födas i vatten. Hennes uppsats hittar du här: Att födas i vatten

Som metod valde hon att göra en översikt av den vetenskapliga litteraturen på området – och främst de kvantitativa studier som har gjorts. Här återkommer diskussionen som jag tog upp i ett tidigare blogginlägg, nämligen problemet att få RCT-studier (randomized controlled trial) gjorda på fenomenet vattenfödslar eftersom de oftast inte är etiskt försvarbara. Ett resultat som jag tycker är mycket intressant är att barn som föds i vatten får färre neonatala infektioner än barn som föds på land. Vad beror det på? Och hur kan man dra nytta av det?

Ida har hunnit arbeta på BB Stockholm i fem år, hon började som undersköterska, fortsatte som sjuksköterska och arbetar nu som barnmorska sedan ett år tillbaka!