Starquality: Humant choriongonadotropin

Jag tror att de flesta kvinnor i fertil ålder har en egen relation till marknadens graviditetstest, de som mäter halten av humant choriongonadotropin i urinen. Det är ett hormon som börjar produceras av det befruktade ägget någon vecka efter själva konceptionen och eftersom testen mäter just detta hormon så blir ett positivt svar ett bombsäkert tecken på en graviditet. Även för den som får ett svagt positivt resultat.

Torredembarra i Spanien

För lite mer än 15 år sedan drog jag iväg för att fira sommaren i Europa med några kompisar. Vi hade införskaffat oss en väldigt gammal och välanvänd folkabuss (ljusår från den moderna variant vi som småbarnsföräldrar nu äger) som någon hade döpt till Phoebe. Efter karaktären Phoebe i vänner. Jag sov mig igenom halva Danmark och min pojkvän var kvar i Sverige för att sommarjobba på något företag i Stockholm. Själv hade jag sommarlov från mina sjuksköterskestudier och var lycklig över att jag jobbat ihop tillräckligt med pengar för att ha råd med ett sommarlov i södra Europa. Jag hade till och med hunnit med att ta körkort och det fick jag användning för på autobahn i Tyskland. Frihetskänslan; att susa fram i 130 kilometer i timmen  i solnedgången till tonerna av KENT. Med två vänner i baksätet och en vän med karta i förarsätet. Ja vi använde fortfarande kartor då och jag skrev små gulliga sms hem till min pojkvän i Sverige på en knappmobil – det fanns inga smartphones, än.

I Frankrike började det riktiga äventyret. Värmeböljan ( det var sommaren år 2003 ) sköljde över Europa och vi hade precis smällt upp vårt tält på en camping i Paris. Det var olidligt varmt inne i tältet och min räddning var en medtagen bikini och skuggan av ett träd; där satt jag och hällde vatten på mig var tredje minut. I några flämtande sekunder kändes det svalt på kroppen – sen kom värmen tillbaka. Jag blev ironiskt nog förkyld mitt i Parishettan och det var några dagar som  bara gick i ett varmt och förkylt töcken. Efter den sommaren kan jag verkligen förstå Marguerite Duras och hennes särskilda förhållande till kvävande fukt och hetta, det som hon beskriver så målande i sina böcker från uppväxten i Indokina. Vi smälte nästan bort i kön till Louvren.

Plötsligt kom det bara ifatt mig. Min uteblivna mens. Var var den? Eko. Så kom det sig att jag köpte ett graviditetstest på ett franskt apotek, och nej det var inte det första jag någonsin inhandlat, jag hade redan en lite knackig relation till just den här produkten på marknaden, men på något sätt var det ändå det första uppriktiga graviditetstest jag köpt. Där fanns ett osynligt frågetecken på förpackningen, den som jag slet upp på campingtoaletten i Paris. Just toaletterna har etsat sig fast i minnet. De primitiva campingtoaletterna som liknar bås i långa rader på en bondgård. Mitt graviditetstest blev djupblått på sekunden. Ett präktigt blått kors uppenbarade  sig på den där lilla displayen som just blivit översköljd av kiss.

Samma dag åkte vi högst upp i Eiffeltornet och tog en lång promenad upp till Sacré Coeur.

Jag var överraskad. Resan tog nu en helt ny vändning. Det var inte en del av planen att jag skulle upptäcka att jag var gravid mitt i sommarvärmen i en av Europas största städer långt bort från min sommarjobbande pojkvän, han som jag träffat för första gången för bara några månader sedan. Men det gick hur bra som helst. Livet är ju precis så oförutsägbart. Och lite krångligt. Efter en del drama som utspelade sig på olika telefonlinjer hem så fortsatte resan genom Europa. Kamremmen till vår folkabuss ”Phoebe” slets av mitt på motorvägen på franska landsbygden och vi hamnade mitt ute i ingenstans med ett bilkadaver bortom räddning. Vårt fransksvenska lexikon plockades upp ur väskan för första gången och på pinsamt usel franska lyckades vi ta oss och bilkadavret till en bilverkstad. Vi beslutade oss för att skrota Phoebe en gång för alla och körde därifrån i en hyrbil med air condition. Thank God. För i Spanien var det ännu varmare än i Frankrike.

Barnets  blivande pappa flög i ett flygplan från Sverige och mötte upp oss i Madrid. På en camping i Monaco började jag må illa. Nej, jag lyckades inte få i mig konserverad corned beef eller pulversoppa längre och blev åksjuk av att sitta för många timmar i en bil. Trots air condition. I mitt huvud snurrade det runt, runt och hela resan hade nu passerat sitt bäst före datum. Medelhavet och Europa kunde gå och dra något gammalt över sig. Vi köpte loss våra platser i hyrbilen och tog vår tillflykt till ett hotell i närheten av den spanska trappan i Rom. Där kunde jag få må illa i fred för världen. På planet hem kräktes jag i en påse.

Idag när jag tänker tillbaka på den där varma sommaren så kan jag inte låta bli att fascineras över det starka symbolvärde som det positiva resultatet på stickan hade för mig. Jag menar den där lilla prosaiska och massproducerade mojängen! Men den var beviset på att något stort höll på att hända i min kropp. Att en moderkaka höll på att bildas. Någon sände ut humant choriongonadotropin. Igår fyllde denna någon, min äldsta dotter,  14 år.  Och jag lovar, hon fortsätter att sända ut något stort till världen. Hon har faktiskt lite starquality.

Foto: Lovisa Engblom


En reaktion på ”Starquality: Humant choriongonadotropin

  1. Kristina Söderlind Rutberg skriver:

    Vilken underbar text – den sjuder av liv och upplevelser! Inte så konstigt att det lilla liv som visade sig ha börjat spira därnere i Sydeuropa fortfarande har ett skimmer av charisma omkring sig! Härliga minnen blir alldeles levande och varma i din text. Det kunde man väl inte tro att humant choriongonadotropin skulle kunna förmedla en så intensiv livskänsla, lite indirekt sådär?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*