Semestertider

Foto: Lovisa Engblom

Just nu semestrar vi hela familjen på vår släktgård här i Hälsingland. Äldste sonen fyllde år i torsdags och efter presenter, tårtbak och släktkalas så somnade jag gott på kvällen. För 11 år sedan just den dagen satt jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala och väntade på att barnläkaren skulle komma någon gång så att vi kunde få åka hem till vår nyfödda bebis storasyster. Men det var mitt i  semestertider och barnläkaren var upptagen.

Efter några timmar fick vi ta vårt pick och pack och sätta oss för att vänta på barnläkaren uppe på BB. Jag och min man satt på varsin pinnstol och väntade med sonen fastspänd i en bilstol framför oss. Det tog en kvart, sen bröt jag ihop där på pinnstolen minns jag. Av ren trötthet och någon slags  frustration. Jag hade ju inte sovit något på hela natten för jag hade ju fött barn! Och nu var han ute, så ljuvlig, men jag kunde inte riktigt njuta av honom när jag satt där på pinnstolen svimfärdig av trötthet. Två rådiga barnmorskor på BB rullade ut en säng till mig och bäddade ner mig med snor och tårar rinnande nerför kinderna. Det fanns ett ledigt förråd där sängen med nöd och näppe fick plats och min man försökte trösta bäst han kunde.

Jag minns det så tydligt än idag, känslan av överväldigande trötthet och ett antiklimax. När ungen väl var ute var vi mest ett logistiskt problem på avdelningar i hektiska semestertider. Alla var upptagna med annat. Som barnmorska vet jag ju hur det känns att vara på den andra sidan och jag har all förståelse för att vi hamnade i transitland. Det här var ändå 11 år sedan i en mellanstor stad i Sverige. Hur många fler förråd, skrubbar, fåtöljer och lediga pinnstolar har inte behövt tas i bruk sedan dess på förlossnings och BB-avdelningar runtom i landet?

Idag håller mina äldsta barn på att bli riktigt stora och snart kommer en till. Passande nog så läser jag just nu ”Nutshell” av Ian Mc Ewan. En mordhistoria som observeras och berättas från barnets perspektiv. Barnet som ännu inte är fött. Och självklart ror han hem det med stilistisk elegans.

To be bound in a nutshell, see the world in two inches of ivory, in a grain of sand. Why not, when all of literature, all of art, of human endeavour, is just a speck in the universe of possible things.

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*