Semester

Nu har vi varit i Spanien i snart en vecka och jag har hunnit gå igenom de olika nedtrappningsstadierna som hör varje ledighet till. Först ett ganska forcerat stadium; nu ska vi ha kul, nu ska det semestras, nu ska vi ta det lugnt minsann! Fast varje por av kroppen fortfarande andas stress. Just att komma iväg en hel småbarnsfamilj, checka in på ett sommaryrigt Arlanda med väldigt många andra barnfamiljer och sedan trängas på planet… det är liksom kulmen av stress.

Sedan följer en känsla av tomhet när stressen faktiskt börjar släppa sitt tag om kroppen. Var det här allt? Har vi det bra? Är vi lyckliga? Vart är vi på väg? Ett stråk av vemod.

Men sen, när man faktiskt släpper allt – framförallt alla prestationer, de fullspäckade pretentiösa planerna som alltid innehåller alldeles för mycket och  alla nu SKA vi ha det bra minsann – och bara kapitulerar inför värmen, fukten, solen och den nya rytmen som semestertillvaron kräver. Mat och sovklockan som tickar annorlunda här.  Ja då hamnar jag i något mycket njutbart.

Vi har badat i varmt saltvatten och ätit nya fiskar och frukter. Några barn har råkat bli lite svedda av solen, trots allt smörjande med solkräm. De har glömt bort tiden i vattnet alldeles med sina nya snorklar och cyklop. Vår yngsta son som inte är simkunnig än har guppat som en reslig och stolt svan med sin badring om livet.

Jag har hittat den perfekta boken för den här semestern! Värmen och fukten kräver nämligen sin bok och siesta. Den svala morgonen och framförallt den ljumma kvällen är som gjorda för aktivitet medan de långa timmarna efter tolv saktas ner av värmen. Boken heter Vicekonsuln och är skriven av Marguerite Duras. Hon har seglat upp som en stor stjärna på min litteraturhimmel. Född i franska Indokina kan hon skriva om värme, fukt och stora städer som ingen annan. Hon skriver om fattigdom och lidande på ett mycket passionerat och lidelsefullt sätt. Det är en ren njutning att läsa.

En skatt

Här ett utdrag om en gravid och bortstött flicka på flykt som kämpar med hungern:

Hon spyr, anstränger sig att spy ut barnet, att utplåna det från sig själv, men det är bara surt mangovatten som kommer upp. Hon sover mycket, hon har blivit en sömntuta, det räcker inte: barnet fortsätter att äta henne dag och natt, hon lyssnar och hör av det oupphörliga gnagandet i magen att det slukar henne, det har ätit upp låren, benen, kinderna- hon letar efter dem, det finns bara hål där hennes kinder brukade finnas i Tonle Sap- hennes hårrötter, allt, undan för undan övertar barnet all plats som hon tog upp, och ändå har det inte ätit upp hennes egen hunger. Med sin brännande syra framstår magen som en rödglödgad sol i sömnen.

Låter det deppigt? Det är det inte, snarare outsägligt spännande. Vi äter våra luncher på det ljuvligaste lunchstället jag vet. Nämligen i skuggan som blir av löven på detta blå mosaikbord.

Lunch i paradiset


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*