Februari och sportlov

En lördag i februari

Februari och sportlov
Februarisol!

Idag gick jag upp tidigt igen, ja klockan 06:30, för att hinna med något innan resten av familjen vaknar. Om jag vill hinna med att producera något, till exempel skriva text, ja då måste jag ta mig den tiden. Morgontimmarna är bäst. Kvällstimmarna är oftast bara att glömma. Har jag tur så kan jag få sitta och skriva i tre timmar helt ostört om jag går upp klockan 06:30 en lördagmorgon. Tystnaden och stillheten. Nybryggt morgonkaffe. Solen som sakta går upp över hustaken. Det smattrande ljudet från tangenterna. Underbart. Men det förutsätter såklart att jag har fått sova gott under natten. Och inatt fick jag det!

Igår var jag och Hanna på lunch hemma hos Eva som driver Medvind profylax i Enköping. Eva och hennes familj bor i ett bedårande hus från 1920-talet med stor trädgård, höns och frysen full av sommarens skörd. Vilken lyx! Och kan man tänka sig, jag blev bjuden på husets lunch med hembakt zuccinibröd och husets egna bondbönor (och sommarens persilja!). Sånt gör mig lycklig. Jag och Eva spånade vidare på vårt spännande samarbete och idéerna liksom bubblade och kokade över åt alla håll och kanter. När det händer mår jag som bäst.

Tulpaner i vas
Mina födelsedagstulpaner!

Under veckan som kommer är det sportlov för de stora barnen, de ska få följa med farmor och farfar upp till fjällen som vanligt. Vår mellanson kommer förhoppningsvis ha det ombonat och sportlovsmysigt på fritids eftersom min kommande jobbvecka är planerad in i minsta detalj (med en förlossning som är välkommen precis när som helst eftersom den är med i mina beräkningar).

Men när det inte är förlossning på gång så djupdyker jag just nu i mitt och Karin förlossningspedagogen Johanssons samtal. Det ska nämligen bli läsbar text av det hela! Ikväll tar jag paus för då tänker jag istället lyssna på Jon Henrik Fjällgren när han jojkar på bästa sändningstid.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Barnmorskor i Uppsala

Barnmorskor och tulpaner på min födelsedag!

Februaritulpaner
Tulpaner i februari!

Ja, det lättar onekligen upp februari lite att få fylla år mitt i månaden! Mina föräldrar kom förbi igårkväll och lämnade ett stort fång med tulpaner som nu står och lyser upp köket. Tulpaner har något så hoppfullt över sig. De är stilrena och doftar så skarpt. I like. Och i morse blev jag grattad av min egen stora, lilla familj som bjöd mig på nybakade semlor. Så mysigt! Det känns verkligen bara bra att fylla 38 år.

Barnmorskor i Uppsala
Evelina, Emma, Elin och Ann-Sofie! Alla barnmorskor i Uppsala barnmorskeförbund.

I måndags träffades delar av styrelsen för Uppsala barnmorskeförbunds lokalförening hemma hos ordförande Evelina Holtby. Vi åt god mat och spånade på aktuella frågor. Grundtanken i den nya organisationen är att det är professionen som bäst företräder sina egna frågor med stöd av ett starkt fackligt mandat i ryggen.

Det var inspirerande och roligt att träffas. Så som det brukar vara att träffa andra drivna barnmorskor! Det man kanske inte tänker på är att det går att arbeta med så många olika saker som barnmorska. Man kan arbeta med mödravård, förlossning, eftervård, på reproduktionscentrum, med gynekologi, fostermedicin, som hembarnmorska, man kan forska eller arbeta som universitetslärare, på en ungdomsmottagning… Det är intressant med de olika ingångarna till yrket.

Att barnmorskor behövs, det vet vi. Men tyvärr är det många som lämnar yrket och jag skulle önska att någon med mandat att förändra tog sig tiden att ringa upp och djupintervjua alla som har lämnat yrket! För att utbilda fler kommer tyvärr inte lösa problemet med att många lämnar. Det är som att ösa i mera fin sand i en hink utan botten. Ledtråden ligger inte i människors önskan om att vilja utbilda sig till barnmorskor. Vi vet nog ganska mycket om vilka drivkrafter som ligger bakom det.

Men vilka drivkrafter ligger bakom att först utbilda sig till barnmorska, jobba några år och sedan lämna yrket? Den pusselbiten är oändligt mycket mer intressant idag. För vi måste se till att BÅDE få erfarna barnmorskor att stanna kvar OCH utbilda fler om vi vill vända den här negativa trenden.

Därför var det så fint (men sorgligt) att få höra ett ganska nyanserat radioprogram från Vetandets värld igår som handlade om just detta. Lyssna på programmet här : Nödrop från förlossningsfabriken

Själv ska jag åka till Stockholm i eftermiddag och träffa ett annat gäng drivna barnmorskor. Vi ska träffas och prata ihop oss om ett spännande projekt som ni garanterat kommer att få höra mer om längre fram!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Doula

På lunch med förlossningspedagogen

Karin Johansson och Märta Engblom
Med Karin (förlossningspedagogen) Johansson

I fredags tog jag tåget till Sollentuna C för att träffa Karin! För nästan precis två år sedan satte jag mig på samma tåg och klev av på samma ställe. Då ville jag höra allt om Karins erfarenheter av att vara egenföretagare men framförallt om hennes erfarenheter av doulande. Själv hade jag precis kommit på idén att jag kunde starta eget och var så otroligt nybörjarentusiastisk. Karin var lite mer luttrad minns jag. Men vi hade ett jättefint samtal och det sporrade mig att ta steget ut i något nytt och okänt.

Nu när vi träffas är vi lite mer i synk vad gäller just doulandet. Och själv har jag hunnit ta några sjumilakliv in i ett spännande entreprenörsskap. Men den här gången vill jag fördjupa samtalet om stöd vid födande, doulabranschen i stort och om midwifery. Karin är precis rätt person att göra det med.

Det blev ett långt och fint samtal. Vi konstaterade att doulabranschen är en rätt så prematur bransch, men att den växer så det knakar i fogarna.  Och midwifery, det är en kunskap och framförallt ett förhållningssätt som födande kvinnor efterfrågar, men där tillgången på inget sätt möter efterfrågan i Sverige. Just här har doulor som grupp ryckt fram fort. Samtidigt är midwifery en kunskap som liksom inte värdesätts alls. Det är ett rätt stort problem.

Var gör man plats för födandet i vårt samhälle? Ett födande som kanske är mer beroende av stöd, trygghet, närvaro, lugn och ro än något annat. Doulaskapet handlar mycket om att ingå en allians med den födande kvinnan/paret. Att vara ett stöd med och för kvinnan. Samtidigt har förfrågningarna om att bli ett doulaplåster i en krisig förlossningsvård ökat. Och det är en mindre rolig utveckling.

Vi har till exempel båda erfarenheter av att doula omföderskor med traumatiska första födslar bakom sig, gravida som kan vara rädda att inte få den hjälp de har rätt till. Som doula får man en unik inblick och erfarenhet av förlossningsvården, från ett helt annat perspektiv än det gängse. De erfarenheterna anser jag att vi måste lära oss att värdesätta på ett helt annat sätt.

Doula
Karin!

Karin är doula och utbildad förlossningspedagog. Du hittar henne på forlossningspedagogen.se

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Vinter i Uppsala

Face the fact och hur jag orkar

Vinter i Uppsala
Gnistrande snö!

Jag har alltid läst mycket böcker. Ja, det är fortfarande en av de största njutningarna för mig, att få läsa en bok på riktigt. Men idag, med fem barn runt mig och en vardag som snurrar ganska snabbt så tycker jag det är svårt att få tid att läsa. Jag blir ju avbruten jämt! Och det är något av det mest irriterande jag vet, att hela tiden behöva börja om med läsningen. Att inte få försjunka. Alla böcker klarar inte av att jag som läsare ständigt blir avbruten. Och då är det så lätt hänt att jag ger upp och sätter mig med mobilen och börjar scrolla istället.

Men det gäller också att hitta de där böckerna som GÅR att lägga ifrån sig. Där två sidor utav boken kan vara en riktig aha -upplevelse, en karamell som går att suga på. När det inte gör så mycket att man måste plocka upp tråden igen och igen. Just nu verkar jag ha hittat en sån bok. Factfulness av Hans Rosling! Den gör mig verkligen glad. Alltså, jag blir lycklig när någon hjälper mig att förstå världen lite bättre. Skillnaden mellan extrem fattigdom och den relativa fattigdomen. Att saker faktiskt har blivit så mycket bättre i världen, men att de inte hindrar att mycket fortfarande är dåligt. Men bättre. Och nej det var inte bättre förr. Inte alls.

Så finns det rätt så mycket humor och värme i den där boken också. Det gillar jag. För övrigt så är det ett bra tips att inte välja de stora tegelstenarna till böcker under småbarnsåren! Om det inte är en bok som bara måste bli läst. Det finns ju sådana också.

En tillvaro i snö

Annars är tillvaron höljd i snö just nu. 14 minusgrader och halkbana var det när jag skjutsade barnen till skolan i morse. Två av bildörrarna hade fryst fast och barnen fick klättra in i baksätet. Sen åkte vi i krypfart nästan hela vägen fram. Men det är vackert! Och just nu skiner solen på den vita snön.

I mina flöden på sociala medier ser jag många inlägg om vabruari just nu. Hur man överlever. Eller inte överlever. Det har fått mig att fundera över vissa uttryck som ofta används. Frågan Hur orkar du? har jag själv fått många gånger. Och i den frågan finns ju ett påstående, nämligen den att jag orkar. För vad betyder att orka egentligen? Betyder det att jag och mina barn lever och ser hela och rena ut? Att jag kombinerar familj med att jobba? Eller betyder det att jag känner att jag orkar med mitt liv? För mig är det inte självklart att jag alltid orkar. Men jag står ut helt enkelt! Så står du ut med vabruari är kanske en lite mer rättvisande beskrivning. För de flesta av oss överlever ju, iallafall i bokstavlig mening. När de jobbiga perioderna kommer så står jag ut. Det är mitt att orka.

Men nu ska jag passa på att läsa några sidor till av boken innan Hanna vaknar!


Om doulajour och beredskap

Doula, hembarnmorska eller barnmorska? Om att gå på jour

Om doulajour och beredskap
Hur löser ni jouren?

Jag har skrivit om jour eller beredskap förut men det förtjänar att dryftas några gånger. Så jag gör det igen. Just jouren är en stor bit av jobbet när man arbetar som doula, hembarnmorska eller med caseload som barnmorska (dvs när man är med som barnmorska hela vägen och födseln äger rum på sjukhus). En födsel kan äga rum inom ett visst tidsspann – ja från och med vecka 37 + 0 till och med vecka 42 + 0 räknas det som om barnet är fullgånget. Om barnet föds innan denna tidsperiod räknas graviditeten som underburen och barnet föds då ”prematurt”, alltså för tidigt. Om barnet stannar kvar längre än 42 veckor pratar man om överburenhet och den gravida erbjuds en eller fler överburenhetskontroller och även igångsättning av förlossningen. Men normalspannet är 5 veckor långt. Det innebär att doulor eller hembarnmorskor behöver ordna med beredskap under just denna tidsperiod.

Hur lång är en doulajour?

Doulor brukar i sina kontrakt erbjuda en jour eller beredskap under en tidsperiod på fyra veckor. För att det ska vara rimligt, görbart och helt enkelt inte bli för dyrt så behöver man sätta en gräns någonstans på mellan 3 eller 4 veckor. De allra flesta bebisar föds inte innan utan efter det beräknade datumet. Så om man ska justera jouren åt något håll är det bättre att lägga till veckor efter det beräknade datumet. Hembarnmorskor har inte lyxen att välja utan måste vara jour under hela perioden som barnet räknas som fullgånget och ”får” födas hemma. Det blir fem hela veckor. I Sverige jobbar de flesta hembarnmorskor i par och då är det två barnmorskor som behöver vara jour under en period på fem veckor.

Jouren avgör ofta priset

Det är jouren som kostar. För med en inställelsetid på två timmar under en månads tid så måste jag som doula eller barnmorska tacka nej till allt annat jobb som inte går att gå ifrån med kort varsel. Ja, min tid kostar pengar! Så enkelt är det. De flesta doulor och barnmorskor är jour för flera födslar samtidigt. Två till tre födslar i månaden brukar vara logistiskt fullt görbart. Om man är jour för fler födslar än så ökar givetvis risken för att de ska krocka med varann, eller att doulan behöver gå direkt från en födsel till en annan. Jag anser att det är riskabelt att vara jour för fler än två till tre födslar i månaden. Risken för att kvalitén eller kontinuiteten blir lidande är uppenbar.

Men att vara jour för fler än ett par samtidigt, eller för all del ha en annan parallell inkomst, är nödvändigt – om det ska gå runt ekonomiskt. Ytterst få hembarnmorskor och doulor i Sverige kan försörja sig enbart på doulandet eller hembarnmorskeriet. Det är egentligen synd, för jag tror att det vore bra både för branschen, erfarenheten och kunskapen – om fler kunde ägna sig åt just detta på heltid. Men då behöver priset gå upp ordentligt. Frågan är vem som skulle vara beredd att betala för det.

Förlossningen är kulmen efter lång tid av beredskap

Kortfattat så kan man säga att timmarna på förlossningen är kulmen efter en lång period av beredskap. Själva födseln kan man likna vid rosen på tårtan, men det blir liksom ingen maffig tårta med enbart en ros. Knäckfrågan för de flesta doulor, hembarnmorskor och barnmorskor hela vägen är iallafall hur man löser jouren. Ja, du som är barnmorska, hembarnmorska eller doula själv – hur löser du jouren?

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Litet barn

Vintertid i blått!

Vinterlandskap
Blå vinter i Uppsala

Nu har det varit riktig vinter ett bra tag härhemma och jag har precis kunnat börja njuta lite av den. Tre hela veckor tog det nämligen att bli mig själv igen efter halsbölden. Och mitt i den där tröttheten så är det svårt att njuta av att snön ligger som ett vackert vintertäcke över landskapet. Men de senaste dagarna har jag börjat komma utanför dörren igen! Alltså, lite mer än bara de där få stegen till brevlådan.

Jag hoppas att vinterlandskapet stannar kvar ett litet tag till. I februari fyller jag år. Gissa hur många år?

Vintergranar och skog
Blåvitt

Det är ganska sällan som jag får tillfälle att reflektera över det här med tid och ålder, men nu har det kommit ikapp mig. Jag var tvungen att gå igenom några flyttlådor i jakten på några försvunna men oh så viktiga papper. Och i mina osorterade flyttlådor hittade jag gamla dagböcker, kassettband, pennor, uttjänta mobilladdare, fotografier, viktiga papper som hunnit bli väldigt oviktiga… Minnen. Vissa minnen som dyker upp i flyttlådorna väger mer än andra. Ja, vissa ting väger som bly i affektionsvärde. När jag stöter på dem kastas jag tillbaka genom åren och plötsligt så är jag bara där. Det är som att öppna en tidslucka. Världar som plötsligt lever upp för mitt inre! En märklig och mäktig känsla.

När jag ser på saker och bilder så ser jag ju hur längesen det är, att tiden finns där som ett hav mellan oss, men ändå kan jag fortfarande uppleva att vara precis DÄR och just den känslan är så märklig. Att en liten bit av mig fortfarande är där. Fastän jag nu är här.

Hänger ni med?

Något som är fascinerande är se mina gamla anställningsbevis. Den första och mycket blygsamma barnmorskelönen. (För att inte tala om den första sjuksköterskelönen på 18300!!!) Namnunderskriften och förhoppningen som ligger inbäddad i ett nytt anställningsbevis! Såhär i efterhand vet jag ju vilka förhoppningar som infriades och vilka som inte gjorde det.

Det som har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunnat hoppas på här i livet är mina barn. Just den biten i livet har överträffat alla mina förväntningar med råge. Jag är så glad att vi vågade få barn som unga föräldrar. Och jag är så glad att vi vågade bli föräldrar igen. Och igen. Och igen. Och igen. Mina gamla anställningspapper väger som ICA-kvitton i jämförelse med bilder eller gamla teckningar från när barnen var små. JOBBIGT har det verkligen varit i perioder, det ska gudarna veta. Och är fortfarande emellanåt. Men det är och har varit så värt det.

Litet barn
För ett år sedan. Tänk om inte hon hade funnits? Foto: Lovisa Engblom

När februari börjar går jag på barnmorskedoulajour igen! Det känns riktigt spännande och roligt. Att varva jourperioder med att inte vara jour är det bästa för då hinner man nämligen börja längta.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 



Barnmorska hela vägen! Rapport i halvtid

Halvtidsrapport, barnmorska hela vägen
Barnmorska hela vägen!

Barnmorska hela vägen är ett spännande samarbete mellan region Västernorrland, Mittuniversitetet och Uppsala Universitet. Det är ett tvåårigt projekt som påbörjades år 2017 och beräknas pågå hela 2019. Man kan säga att det är forskning i realtid, så kallad aktionsforskning. I samband med att Sollefteå BB las ner så gavs tillfälle att prova detta nya arbetssätt.

Projektet som fick namnet Barnmorska Hela Vägen är en variant av vårdformen caseload som innebär vård i en sammanhållen vårdkedja. Tanken är att en eller några få barnmorskor ska följa med hela vägen under graviditet och förlossning.

Varför caseload?

Jag citerar här direkt ur professor Ingegerd Hildingssons halvtidsrapport:

”Vårdformen caseload är den vårdform som rekommenderas för alla gravida och födande kvinnor. En Cochrane översiktsartikel med 15 randomiserade studier där 17 674 kvinnor ingår visade att vårdformen caseload innebar färre ingrepp under förlossningen, hög grad av kontinuitet av en känd barnmorska, nöjdare kvinnor och en billigare vård. Cochraneöversikten rekommenderar att de flesta kvinnor bör erbjudas högre grad av kontinuitet för att uppnå lägre användning av interventioner, högre grad av spontana vaginala förlossningar och högre grad av tillfredställelse med vården. ”

Vad innebär då aktionsforskning? Jo, att projektet har arbetats fram på plats. Forskare och projektdeltagare har tillsammans och under tiden utformat lösningar på vårdmodellens implementering. Projektbarnmorskorna rekryterades från Sollefteå BB i samband med nedläggningen av BB och förlossning men under projektets gång har barnmorskesammansättningen varierat.

Under graviditeten har kvinnorna/paren haft en huvudansvarig barnmorska som har ombesörjt alla besök på mödravården. Det har också funnits möjlighet att träffa alla barnmorskor i projektet i samband med informationsträffar och föräldrautbildning.

Men hur gick det då? Om beredskap under tiden för förlossning

För det första så har inte en dygnetruntberedskap kunnat erbjudas. Enligt rapporten beror det framförallt på sjukdomstillstånd bland projektbarnmorskorna. Personalsituationen har varierat, bland annat blev två av de fem som anställdes i projektet sjukskrivna på grund av allvarlig sjukdom. Man kan säga att logistiken runt beredskap och jour har varit en av de svaga länkarna i projektet. De långa resvägarna och det ofta dåliga väglaget har påverkat barnmorskornas arbetsmiljö.

Bristen på barnmorskor har påverkat projektet

Jag citerar ur halvtidsrapporten:

Stundvis har projektbarnmorskorna även använts i ordinarie mödravårdsverksamhet då det saknats personal. Detta har påverkat både rekryteringen av projektdeltagare och möjligheterna till beredskap. Under några veckor under våren 2018 fanns det inga barnmorskor inom den ordinarie mödrahälsovården, vare sig i Sollefteå eller Kramfors. Vissa dagar lånades därför projektbarnmorska ut till ordinarie verksamhet, men kvinnor som behövde tid för inskrivning eller graviditetskontroll hänvisades också till andra mottagningar i länet. I april 2018 blev det allvarliga personalproblem i projektet då ytterligare en barnmorska blev sjukskriven. Således har projektet varit ytterst sårbart när det gäller bemanning.

Totalt rekryterades 178 kvinnor och deras partners till projektet. Om man räknar bort de situationer som ej har gått att påverka, såsom för tidig födsel, avhopp, att kvinnor valde andra sjukhus utanför länet, planerade kejsarsnitt eller födsel utanför beredskapstiden (till exempel förlossning på natten då barnmorskorna ej hade beredskap) så har en projektbarnmorska varit med vid 57 av 117 möjliga födslar. Det innebär en barnmorskekontinuitet på 49 %.

Inga skillnader kunde ses i de medicinska utfallen mellan paren som hade haft en känd barnmorska och de som inte hade haft det. Några skillnader kunde ses vad gäller själva skattningen av mödra – och förlossningsvården, de var mer positiva. Eftervården genererade dock inte samma positiva resultat och här finns ett förbättringsområde. Skattningen av förlossningsupplevelsen visade statistiskt signifikanta skillnader, både vid helhetsbedömningen och enskilda aspekter av den.

I sin halvtidsrapport för professor Ingegerd Hildingsson en diskussion om faktorer som har påverkat projektets framgång:

  • Bristen på barnmorskor inom ordinarie mödravård
  • Avstånd till förlossningsavdelning, väglag och arbetstidsreglering
  • Ett missnöje med projektet har skapats över tid vilket har inneburit svårigheter i rekryteringen
  • Sjukhusockupationen har påverkat (framförallt till en början då många har haft svårt att skilja på vad som var landstingets beslut att stänga Sollefteå BB och initiativet att starta projektet som kom från forskare)
  • Sorgen efter och förhoppningen om att Sollefteå BB åter ska öppnas har påverkat alla
  • Olika huvudmän för vården har försvårat arbetet med kontinuitet
  • Svårigheter att hantera induktioner (igångsättningar) inom ramen för projektet och svårigheter att kunna vara med vid planerade kejsarsnitt i Sundsvall har haft betydelse

Sammanfattande slutsats

Caseloadmodeller som har en dygnetruntberedskap brukar innebära en kontinuitetsgrad på 75-80%. Föräldrarnas kommentarer som har analyserats tyder på att projektet har uppfyllt målen att skapa trygghet -men på grund av det stora bortfallet måste dessa data tolkas med försiktighet. Önskvärt vore att implementera liknande vårdmodeller på fler håll i landet!

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 





Märta Engblom barnmorska

Mot ljusare tider! Och mindre duttande tack.

Mor och dotter
Mot ljusare tider!

Det är något speciellt med att bli riktigt sjuk. Tacksamheten som kommer efteråt, då när man har tagit sig förbi det värsta och kommit över och ut på den andra sidan. Att få känna sig lite piggare, lite mer sugen på livet igen. Ja jag föder hellre barn igen än går igenom ännu en historia med en halsböld. Det är mycket trevligare att föda barn, även om det gör ont. Värkarbetet under en förlossning är ju så finurligt uttänkt, med vilopauser och med en tilltagande smärta och värkstyrka. Smärtan vid halsböld är så konstant och spetsig. Framförallt så signalerar den att någonting i kroppen är så väldigt fel. Och en stark smärta i kombination med hög feber tar verkligen på krafterna.

Men idag känner jag mig somsagt lite piggare och framförallt hoppfull. Jag har suttit och skrivit hela förmiddagen. Även om det är många månader kvar innan det blir vår så tror jag att längtan också fyller en funktion. Att få drömma, längta och blicka framåt mot saker som ska komma. Det är något djupt mänskligt i det! En av mina ambitioner inför det här året 2019 var att göra saker mer noga och genomtänkt och mindre på känn. Det i sig har inneburit att jag mer noga och genomtänkt tackar nej till att göra en del saker. För att noga och genomtänkt kunna tacka ja till saker jag verkligen vill göra. Hänger ni med?

Himmel och moln
Blå sommarhimmel!

Vi flyttade in i det här huset i slutet av varma maj förra året då trädgården fullkomligt hade exploderat i ett hav av försommarblomster. Syrenbuskar. Rosor. Äppelträd och bärbuskar. Mitt i flyttkaoset försökte jag hinna njuta av trädgården, men jag hann inte riktigt med. Minns att det mest snurrade runt i mitt huvud. Det var svårt att veta i vilken ände jag skulle börja påta. Så kan det ju vara att befinna sig mitt i kaos. Var ska man börja? Och istället för att välja väg så börjar man dutta. Lite här och lite där. Gud vad jag duttade, ja jag åkte iväg och köpte sommarblommor på en blomsterhandel. Istället för att börja packa upp tråkiga flyttlådor och ta itu med de blommor som redan växte i trädgården. För det var så jobbigt att tänka långsiktigt där i början.

Precis sådär kan det vara att starta sitt eget företag. Eftersom möjligheterna till en början synes oändliga och så imaginärt inom räckhåll så börjar man dutta istället för att slå in på en bana och verkligen hålla fast vid den. För om man vill att en trädgård, ett hem, en utbildning eller ett företag ska ta sig och börja växa – ja då måste man ha en plan och tänka långsiktigt. För utan ett mål någonstans där framme är det svårt att veta vart man är på väg. Risken är stor att man går runt, runt i samma cirklar och hoppar på saker som mest känns roliga för stunden. Men att dutta för mycket är vanskligt. Och sociala medier, till exempel, är som upplagt för duttande. Istället för att verkligen ta sig an något är det lätt att man duttar runt i en loop. Och boken som man hade tänkt läsa blir aldrig läst.

Att verkligen läsa en bok eller en roman från början till slut är underskattat. Jag rekommenderar det varmt. Och vad gäller arbetet i trädgården så ser jag fram emot att få vara med från början den här gången och se på när trädgården sakta vaknar till liv efter vintern.

Varm sommar i Hälsingland
Sommar! Foto: Lovisa Engblom


Att förebygga förlossningsskador

Jag blir irriterad när jag läser sådana här artiklar: Nollvision, nu införs det finska greppet.

Alla barnmorskor i Sverige får gedigen träning i att hålla perinelaskydd vid framfödandet, det är absolut inget nytt fenomen, och att påstå att det nu ska ”införas” gång på gång rubbar det där viktiga förtroendet. Kvinnor och deras partners blir oroliga. Samtidigt urgröper det vår kompetens – vi som jobbar med förlossningar – när man härleder allt till ett specifikt grepp som vi kan eller inte kan hålla. Som om det vore en ett-till-ett-grej. Verkligheten är lite mer nyanserad.

I paketet det ”finska greppet” ingår även att lägga klipp på fler kvinnor, något som sällan nämns i samband med att metoden får publicitet. Alltså den finska metoden bygger inte enbart på det finska greppet utan på fyra ingredienser:

  • Långsamt och kontrollerat framfödande
  • Perinealskydd, dvs att hålla emot mellangården med sina händer när barnet föds fram
  • Fler klipp när personalen tror att det behövs
  • Sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram

Det intressanta är att klippen ofta trollas bort ur skadestatistiken – men att lägga ett klipp är att åsamka någon en skada.

Vårdmodell istället för ett handgrepp mer effektivt för att undvika bristningar under förlossningen

Kvinnor som föder hemma har en väldigt liten risk för att drabbas av svåra förlossningsskador. Av 3000 studerade hemfödslar i Sverige, Norge och Danmark mellan år 2008-2013 var det enbart 0,7 % som fick skador på ändtarmsmuskulaturen (det som kallas för sfinkterruptur). Visserligen är de som väljer att föda hemma ofta friska med förväntat normala födslar. Men ändå! 0,7 % är väldigt lite. Kan det vara något i själva approachen och vårdmodellen som minskar antalet stora bristningar? Vi vet till exempel att kvinnor som föder hemma ofta föder långsamt, krystar i sin egen takt, föder upprätt – och inte så sällan i vatten.

Malin Edqvist har i sin forskning undersökt Midwives management during the second stage of labour i förhållande till utfall av förlossningsskador. Hon har bland annat undersökt om det går att överföra en del av den kvinnocentrerade approachen som tillämpas under hemfödslar, där ett långsamt framfödande också ingår – till sjukhusmiljön. Det gick! Det visade sig att det går att arbeta förebyggande med bristningar utan att lägga fler klipp på kvinnor.

Den vårdmodell som nu lärs ut kallas för BLUBB och innebär i korta drag att:

Krystskedets sista del ska gå långsamt och kontrollerat så att musklerna hinner töja sig. Pauserna är viktiga. Det går bra att föda i den förlossningsställning som är mest bekväm, men om det går lite för fort eller om barnmorskan ser tecken på en annalkande bristning så kan det vara bra att byta till en ställning som är avlastande för perineum. Sidoläge eller fyrfota är då att föredra eftersom det är ställningar som avlastar mellangården. Fokus är alltså inte vilken ställning personalen är mest van att ”förlösa” i utan vilken som de facto kan vara mest avlastande. Barnmorskan ska hjälpa till att bromsa farten med sina händer och skydda med en varm handduk.

Läs gärna Malin Edqvist gästblogginlägg på Bakingbabies där hon själv beskriver sitt arbete med förebyggande av förlossningsskador.

Här finns en länk till själva avhandlingen:  Malin Edqvist avhandling

Och läs gärna mina tidigare inlägg på samma tema! Se nedan.

Följ Föda med stöd via Bloglovin! 


Vinterpromenad

När mamma blir sjuk

Vinterpromenad
Stärkande vinterpromenad i januari för precis ett år sedan!

2019 som var tänkt att börja så bra. Med powerpromenader i skogen och ordning och reda, både på jobbet och hemma. I några dagar såg det också ut att kunna bli en bra start på ett bra år! Året kan fortfarande räddas men starten på året har ohjälpligt kraschat i ett dike. Jag blev jättesjuk i en andra halsböld. Är fortfarande väldigt sjuk och går till öron/ näsa/ hals på sjukhuset nu dagligen. Ett av de stora barnen är också hemma sjuk, om än i en något lindrigare åkomma.

Att bli ordentligt sjuk som mamma är jobbigt för det blir ju så hjälplöst allting. Medan min kropp kämpar med den här dumma infektionen så fortsätter ju livet ungefär som vanligt utan att ta några särskilda hänsyn. Det blir stökigt härhemma som vanligt, barnen blir hungriga som de brukar och min man blir trött när han måste ta över hela lasset. Ibland känns det verkligen som om vi har tagit oss vatten över huvudet. Renoveringen av källaren som vi tänkte påbörja i vår… Just nu orkar jag inte riktigt formulera ordet bygglov högt eftersom det känns som om det kommer bli kortslutning i min hjärna då.

En enda skön sak med att bli sjuk är att jag har tvingats släppa allt och inse att tillfrisknandet måste få ta sin tid. Kapitulera! Jag kan vara så bra på att envist köra på och tänka att saker bara SKA gå ihop om jag biter ihop lite till. Men kroppen behöver bara få återhämta sig nu och vila. BARA vila. Och som av en händelse är jag jourfri hela januari.

Jag kommer göra en operation någon gång i vår då halsmandlarna ska tas bort, en så kallad tonsillektomi. Konvalescensen efter operationen kan vara rätt så jobbig och om jag behöver ligga som en konvalescent då mitt i maj när hela trädgården skriker sitt härliga vårskrik, åh, det kommer att bli plågsamt. Men en sak i taget.

Jag gläds åt Lisen Forsbergs gästinlägg om amning som fick så stor spridning och blev så uppskattat av er!! Det bästa av allt är att det kommer fler intressanta gästinlägg i vår. Så tack bloggen för att du finns och går att skriva på även från sjuksängen. Nu ska jag vila lite innan jag åker till sjukhuset igen.

Följ Föda med stöd via Bloglovin!