Normal Labour and Birth 2017


Elisabet Calais delar här med sig av sina reflektioner från konferensen Normal Labour and Birth 2017:

Alltså, det här med att åka på konferens och bara låta sig inspireras tror jag de flesta av oss njuter av. Så var det även för mig, när jag under några dagar i början av oktober deltog i en internationell konferens i England, närmare bestämt Normal Labour and Birth Conference 2017. I den lilla staden Grange-Over-Sands, vid havet norr om Manchester, fick 160 deltagare möjligheten att samtala, nätverka, utbyta erfarenheter och inspireras av goda exempel från olika delar av världen. Engagerade, hängivna barnmorskor, professorer, läkare, politiker, forskare från WHO m fl bidrog med kunskap och nya insikter. Det blir mäktigt att samlas så här och man fylls av tillförsikt och hopp om att vården kring barnafödande faktiskt KAN förändras. Långsamt. Kanske till och med i Sverige?

Faktum är att jag skrev en artikel i Sydsvenskan om en ”Mänskligare förlossningsvård på kvinnors villkor” (23 september 2012), som å ena sidan upprörde samtliga chefsläkare och chefsbarnmorskor på SUS Lund-Malmö. Men som å andra sidan spreds via sociala medier och togs emot med hög grad av igenkänning hos de flesta av mina kollegor runt om i landet. Och när jag läser den så här fem år senare, inser jag att ingenting faktiskt har hänt. Förutom då att man har monterat ner Sveriges enda barnmorskeledda förlossningsavdelning, Södra BB. Men annars är det sig likt. Så långsamt är bara förnamnet!

Jag gillar att lyfta blicken. Att vidga perspektivet. Att se saker och ting lite från ovan ibland. Som barnmorska är jag verksam inom mödrahälsovården, och driver tillsammans med en kollega en privat barnmorskemottagning i Lund, Admira Kvinnohälsa. Vi är stolta över vår mottagning och i Sverige ska vi också vara stolta över vår mödrahälsovård. Den gravida kvinnan och hennes partner erbjuds kontinuitet, där EN barnmorska följer dem genom graviditeten. Vår svenska mödrahälsovård har också bidragit till en förbättrad folkhälsa.

Men jag frågar mig, hur kommer det sig att det i Sverige är mycket högre sannolikhet att kvinnan erbjuds en epidural (ryggbedövning) som smärtlindring än kontinuerligt stöd av en barnmorska under hela förlossningen? Eller möjligheten att bada eller till och med föda i vatten? Egentligen borde det ju inte alls vara så här i Sverige. Ett rikt land som har ALLA möjligheter att arbeta utifrån den forskningen och de internationella riktlinjer som säger oss vilken vård som är den bästa för kvinnor och deras familjer. Och just detta blev väldigt tydligt under konferensen – Sverige ligger långt efter internationellt sett.

För att nämna tre exempel:
WHO arbetar ju i högsta grad övergripande och deras avdelning för Reproduktiv Hälsa förser resten av världen med riktlinjer som gäller både för låginkomst- som höginkomstländer. Förlossningsläkaren, forskaren och Medical Officer vid WHO, Dr Olufemi Oladapo, visade på vikten av att låta kvinnor föda i sin egen takt och inte helt utifrån bestämda PM. ”Kroppens sätt att föda har inte förändrats genom årtusenden – bara det som vi gör med kvinnorna”. De flesta förlossningskliniker utgår fortfarande strikt från en sammanställning som publicerades för över 60 år sedan (Friedman, 1955) över hur lång tid en normal förlossning tar. Denna ”kurva”  leder till att barnmorskor och läkare riskerar att ingripa FÖR TIDIGT i förlossningsprocessen, ONÖDIGA INGREPP SOM ÖKAR RISKERNA för förlossningsskador och akuta kejsarsnitt. Många faktorer som påverkar förlossningens längd har förändrats sedan 1955, t ex ryggbedövning är mycket mer vanligt förekommande, liksom värkförstärkande dropp och igångsättningar. Dessutom är dagens födande kvinnor äldre och väger mer. Därför finns sedan flera år uppdaterad forskning och riktlinjer som WHO, ACOG (American Congress of Obstetrician and Gynaecologists) och NICE guidelines (motsvarande Socialstyrelsen i England) menar att man istället bör följa. Och slutsatsen är att kvinnor inte föder som maskiner, vi är individer! Sverige – dags att följa efter!

Ett annat perspektiv som verkligen berörde kom från Indien och Dr Evita Fernandez, förlossningsläkare och ägare av Fernandez Hospital. Indien har världens högsta andel dödfödda barn. Kvinnor föder utan stöd, flera i samma rum på någon rostfri bänk, utan rent vatten och toaletter att besöka under förlossningen. Och trots den enorma bristen på barnmorskor i landet, så är dr Fernandez övertygad om att DET GÅR ATT FÖRÄNDRA!!

Ok. Världens förlossningsvård står inför liknande utmaningar, om än med olika förutsättningar. Överallt ökar ingreppen: igångsättningar av förlossningen, användandet av värkstimulerande dropp och ryggbedövning, att ta hål på fosterhinnorna så att vattnet går (amniotomi), övervakning med CTG över en timme i sträck, antibiotika i samband med förlossningen mm. Ingrepp som absolut kan vara livsnödvändiga men som idag används rutinmässigt i alldeles för hög grad, med ökade risker för mamma och barn.

Mitt sista exempel och det viktigaste ”take home message” från konferensen, och kanske det där Sverige sticker ut allra mest. Till och med om vi jämför oss med våra nordiska grannar. All forskning, stora sammanställningar av studier runt om i världen, men även forskning från Sverige visar på att kontinuerligt stöd och närvaro av barnmorska, gynnar förlossningsarbetet och ger en mer positiv förlossningsupplevelse. Likaså visar forskningen att den mest optimala förlossningsvården är att erbjuda olika vårdformer för friska kvinnor med normala graviditeter såsom bl a småskaliga barnmorskeledda enheter och hemförlossning. Detta ger lika säkra förlossningar men färre ingrepp, skador och fler nöjda föräldrar. Återigen rekommenderar WHO och NICE i sina riktlinjer att det viktigaste är att kvinnan ges möjlighet att själv få välja en plats där hon känner sig trygg att föda sitt barn. I Norge finns ett regeringsbeslut på hur förlossningsvården ska organiseras. I Danmark respekteras kvinnans val, oavsett var hon väljer att föda. I Sverige saknas helt nationella beslut och en organisation av förlossningsvården som gör det möjligt att ge kvinnan kontinuerligt stöd. I praktiken kan man bara ha en barnmorska hos sig under hela förlossningen om man är frisk omföderska, råkar bo i Stockholm eller Umeå, och väljer att föda hemma.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) genomför just nu en översyn av förlossningsvården. Regeringen har tillsatt hundratusentals miljoner kronor. Svenska Barnmorskeförbundet har utarbetat ett 10-punktsprogram för en God vård i samband med barnfödande. Nödvändiga initiativ men sannolikt inte tillräckligt ändå. Vi måste våga börja ta till oss forskningsresultat och internationella riktlinjer. Vi behöver tillgodose kvinnors önskemål, behov OCH säkerhet. Jag vill att mödrahälsovården ska vara trovärdig när vi informerar kvinnorna och deras partner om den fysiologiska förlossningen och ger dem kunskap för att kunna göra informerade val. Jag är övertygad om att om vi investerar i vad kvinnor vill ha och vad forskningen säger är den bästa vården, så kommer vi även se att barnmorskors arbetsvillkor och möjlighet till återhämtning förbättras.

Tack för ordet.
Elisabet Calais, barnmorska och VD Admira Kvinnohälsa Lund

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*