När det känns som att man faller

Okej jag var inte beredd på den här tomheten. Just nu känns det som att jag lider av en liten minidepression. Jag har jobbat så intensivt med mitt bokprojekt, ja alla mina kreativa krafter har gått åt till att få ihop alla trådar som man behöver fånga upp för att det ska kunna bli en bok. Jag klickade på send efter mina och korrekturläsarens sista ändringar och sen fällde jag ihop min laptop. Först kändes det euforiskt, som ett enda stort äntligen! Sen var det som att jag föll handlöst ut i tomma intet.

Det känns som att jag fortfarande faller fritt. Jag känner mig tömd, som att jag nyss har varit havande, fött ett barn och sedan blivit separerad från min bebis. Den tomheten svider och värker i kroppen. Jag kan drömma mardrömmar om att allt jag skrivit blivit helt fel och att orden och meningarna bytt plats och stuvats om till oigenkännlighet utan min vetskap. Alltså vilken ångest.

Jag förstår intellektuellt att det här är en fas som jag bara måste igenom. Kanske finns det inget annat sätt än att bara försöka vara i dessa känslor så gott det går. Jag vet ju att this too shall pass. Men det spelar ingen roll att jag vet, det gör lika ont ändå just nu.

Ibland undrar jag varför jag inte bara gör som alla andra. Varför väljer jag att utsätta mig? Varför väljer jag att ta mig an ett ämne som jag vet är ett getingbo av ignorerad sorg, förvirring, okunskap, faktiskt kunskap, ömma tår, rädslor och fördomar blandad i en salig röra – spetsad med lite kompromisslös ideologi åt båda ytterkanter. Varför försöker jag skriva om födande när jag vet att det rör upp så mycket känslor? Varför stoppar jag inte bara ner mig själv i en box och låtsas som att jag inte finns med min kunskap och mina insikter. Den frågan är öppen.

Men jag tror att författaren Joyce Carol Oates redan har svarat på varför jag väljer att skriva.

Writing is a consequence of having been ”haunted” by material. Why this is, no one knows.

Det känns faktiskt redan lite bättre nu efter att jag har formulerat det här inlägget. Men du som läser det här och som själv har erfarenhet av det jag tar upp – ge mig gärna tips på hur det går att ta sig an den här fasen som jag befinner mig i just nu. Och när vet man att man är igenom?


2 reaktioner på ”När det känns som att man faller

  1. Jesper skriver:

    Märta
    Fint att läsa ditt inlägg, jag blev peppad att svara när jag läste dina frågor i slutet.
    För det första så tänker jag att det är av vikt att se att känslor är immateriella och att tomheten/depressionen/ångesten är helt ofarlig. Jag tänker även att det skulle kunna vara ett gyllene tillfälle att låta bli att fylla ut det med ”görande” utan istället nyfiket ställa sig frågan vad det vill säga mig om jag tar ett djupt andetag och bara låter det vara.
    Ibland tänker jag att hög prestation som vi ofta tar till för att få ett mänskligt existensberättigande (kontra att se att vi inte på något sätt kan ”göra” något för att få ett högre värde), leder till att vi inte är helt nöjda med att resultatet av det vi gör får bli som det blir och att vägen dit är mödan värd. Detta tänker jag skapar detta ”glapp”, och vi kan få möjligheten att bara vara. Bara vaaaaaraaa.
    Kram Jesper

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*