Mens på en skärtorsdag

Foto: Lovisa Engblom

Jag fick många reaktioner på mitt inlägg om den svårfångade mensen. Ska den firas med en fest eller inte? Vad är det som är festligt egentligen? Agneta Westergren som är barnmorska och doktorand i Umeå skrev en lång och intressant kommentar på fb. Jag har fått lov att publicera den här:

Tack för ett fint och tänkvärt inlägg och för att jag genom det fick tillfälle att formulera mina egna tankar om ämnet. Jag har funderat på det du skriver om att dissekera i minsta beståndsdel som ett sätt att hantera det svårfångade, och tänker att det är ett uttryck för ett positivistiskt synsätt som inte är fel, bara ett av många sätt att försöka förstå sin omvärld, och också det vetenskapliga paradigm som oftast har företräde framför andra skolor.

Jag tycker inte heller att mens är något att hymla om men vill för den skull inte få blodiga tamponger och bindor i nyllet eller lyssna på när Alex Hermansson sjunger Menslåten, men jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför jag upplever att det är något som skaver hos mig när en naturlig kroppslig funktion uppmärksammas på detta sätt. Jag tror att det är för att jag vill se mensen ur ett mer holistiskt perspektiv. För mig är mensen förutom en bekräftelse på att kroppen fungerar som den ska, en slags rensning, eller en rening både till kropp och själ. Inte att man är oren/smutsig som menstruerande kvinna, utan att tiden man blöder kan ses som en tid för kontemplation och en allmän städning av kroppen, vare sig det gäller rent fysiska bagage som blod, urin, avföring (många kvinnor kissar ju under mensen ur sig den vätska de lagrat dagarna innan mens och blir också lösa i magen) eller de känslor som man kanske lagrat tidigare under cykeln. Många blir ju nedstämda, känsliga och lättrörda under mensen. Kanske det då kan få vara ok att ligga på soffan och bara vara? Eller gå i skog och mark och rensa skallen? Att gråta? Att för en stund släppa de konstanta prestationskrav som finns på oss kvinnor (och som vi också är delaktiga i att skapa) och vända blicken inåt och reflektera, för att sedan kunna gå vidare in i nästa cykel med ny energi och kraft.

När min dotter fick mens gick hon och jag ut och åt middag på en restaurang och sedan fick hon ett par örhängen med kvinnosymbolen som en hyllning till kvinnan och det systerskap hon nu kan känna sig delaktig i med allt vad det innebär av glädje och stolthet över sin kropp, men också av mensvärk från helvetet, PMDS, endometrios, klimakteriebesvär etc. Inte särskilt romantiserande, inte heller buller och bång, men ändå ett sätt att uppmärksamma denna transformation i hennes liv. Kanske ceremonier och ritualer är vad vi verkligen behöver i den intellektuella, kroppsfrånvända tid vi lever i? Hur de sedan utformas är väl upp till dem det berör.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*